18 och som hade ett så vackert lövverk och bar så mycket frukt att det hade föda åt alla, trädet som markens djur bodde under och på vars grenar himlens fåglar hade sina nästen, 19 det är du själv, o konung. Du har ju blivit stor och väldig, och din storhet har vuxit och når upp till himlen, och ditt välde sträcker sig till jordens ände. 20 Men att konungen såg en helig väktare stiga ner från himlen och säga: "Hugg ner trädet och förstör det. Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar bland markens gräs. Av himlens dagg skall den fuktas och ha sin del bland markens djur, till dess att sju tider har gått fram över honom",

Read full chapter