1 Mosebok 44-49

Svenska Folkbibeln

Josef prövar sina bröder

44 Därefter befallde Josef sin husföreståndare: "Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. ² Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd." Han gjorde som Josef hade sagt. ³ På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor. ⁴ Men när de hade kommit ett litet stycke utanför staden, sade Josef till sin husföreståndare: "Sätt efter männen, och när du hinner upp dem skall du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? ⁵ Det är ju den bägaren som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort."

⁶ När han kom ifatt dem sade han detta till dem. ⁷ Då svarade de honom: "Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! ⁸ Pengarna vi hittade överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? ⁹ Den av dina tjänare som har bägaren skall dö och vi andra skall bli min herres slavar." ¹⁰ Han svarade: "Ja, det skall bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos skall bli min slav. Men ni andra är utan skuld." ¹¹ Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. ¹² Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. ¹³ Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden.

¹⁴ Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och de föll ner till jorden för honom. ¹⁵ Då sade Josef till dem: "Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?" ¹⁶ Juda svarade: "Vad skall vi säga till min herre, hur skall vi tala och hur skall vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra." ¹⁷ Men Josef sade: "Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos, han skall bli min slav. Men ni andra kan fara hem till er far i frid."

Juda vädjar för Benjamin

¹⁸ Då steg Juda fram till honom och sade: "Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte vred på din tjänare, för du är som farao. ¹⁹ Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror? ²⁰ Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som ännu är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom. ²¹ Då sade du till dina tjänare: För honom hit ner till mig, så att jag med egna ögon får se honom. ²² Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom. ²³ Men du sade till dina tjänare: Om er yngste bror inte följer med er hit ner så får ni inte komma inför mitt ansikte. ²⁴ När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt. ²⁵ Och när vår far sade: Res tillbaka och köp lite säd till mat åt oss, ²⁶ svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om vår yngste bror inte är med. ²⁷ Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru har fött två söner åt mig. ²⁸ En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess. ²⁹ Om ni tar också denne ifrån mig och någon olycka händer honom, så för ni mina grå hår med sorg ner i dödsriket. ³⁰ Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid, ³¹ då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då föra din tjänares, vår fars, grå hår med sorg ner i dödsriket. ³² Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har honom med mig hem igen skall jag vara en syndare inför min far i all min tid. ³³ Låt därför din tjänare stanna kvar hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom fara hem med sina bröder. ³⁴ Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag förmår inte se den sorg som då skulle drabba min far."

Josef ger sig till känna

45 Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: "Gå ut härifrån alla!" Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. ² Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också. ³ Och Josef sade till sina bröder: "Jag är Josef. Lever far än?" Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. ⁴ Då sade Josef till dem: "Kom hit till mig." När de kom fram sade han: "Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. ⁵ Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. ⁶ I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. ⁷ Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. ⁸ Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. ⁹ Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! ¹⁰ Du skall få bo i landet Gosen och vara nära mig, du med dina barn och barnbarn, dina får och din nötboskap och allt som tillhör dig. ¹¹ Ännu återstår det fem hungerår, men jag skall sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig skall lida nöd. ¹² Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er. ¹³ Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner." ¹⁴ Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. ¹⁵ Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.

¹⁶ När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. ¹⁷ Och farao sade till Josef: "Säg till dina bröder att de gör så här: Lasta era djur och far hem till Kanaans land. ¹⁸ Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så skall jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni skall få äta av landets överflöd. ¹⁹ Du skall säga till dem att göra så här: Tag med er vagnar från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit. ²⁰ Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land skall vara ert." ²¹ Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost. ²² Och han gav var och en av dem en högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. ²³ Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. ²⁴ Sedan lät han sina bröder resa och de gav sig i väg. Och han sade till dem: "Gräla inte på vägen hem!"

²⁵ De drog upp från Egypten och kom till sin fader Jakob i Kanaans land. ²⁶ De berättade för honom: "Josef lever än och han är härskare över hela Egyptens land!" Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. ²⁷ Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras fader Jakob nytt liv. ²⁸ Och Israel sade: "Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör."

Jakob flyttar till Egypten

46 Israel bröt upp med allt han ägde. När han kom till Beer-Sheba offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks Gud. ² Och Gud talade till Israel i en syn om natten och sade: "Jakob! Jakob!" Han svarade: "Här är jag." ³ Då sade han: "Jag är Gud, din faders Gud. Var inte rädd för att resa till Egypten, ty jag skall där göra dig till ett stort folk. ⁴ Jag skall själv följa med dig till Egypten och jag skall också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand skall tillsluta dina ögon."

⁵ Jakob bröt upp från Beer-Sheba. Och Israels söner satte sin fader Jakob, sina små barn och sina hustrur på vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. ⁶ De tog sin boskap och de ägodelar som de hade skaffat sig i Kanaans land och kom till Egypten, Jakob och alla hans ättlingar med honom. ⁷ Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina ättlingar förde han med sig till Egypten.^[a]

Jakobs släkt

⁸ Detta är namnen på Israels barn, Jakob och hans söner, som kom till Egypten:

Jakobs förstfödde var Ruben,

⁹ och Rubens söner var Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.

¹⁰ Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son.

¹¹ Levis söner var Gerson, Kehat och Merari.

¹² Judas söner var Er, Onan, Sela, Peres och Sera, men Er och Onan dog i Kanaans land, och Peres söner var Hesron och Hamul.

¹³ Isaskars söner var Tola, Puva, Job och Simron.

¹⁴ Sebulons söner var Sered, Elon och Jaleel.

¹⁵ Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram. Dessutom födde hon åt honom dottern Dina. Sönerna och döttrarna var sammanlagt trettiotre personer.

¹⁶ Gads söner var Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi och Areli.

¹⁷ Asers söner var Jimna, Jisva, Jisvi och Beria, och deras syster var Sera. Berias söner var Heber och Malkiel.

¹⁸ Dessa var söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter Lea. Hon födde dem åt Jakob, sexton personer.

¹⁹ Rakels, Jakobs hustrus, söner var Josef och Benjamin.

²⁰ De söner som föddes åt Josef i Egyptens land var Manasse och Efraim. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On.

²¹ Benjamins söner var Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman, Ehi och Rosh, Muppim och Huppim och Ard.

²² Dessa var Rakels söner som föddes åt Jakob, sammanlagt fjorton personer.

²³ Dans son var Husim.

²⁴ Naftalis söner var Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.

²⁵ Dessa var söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter Rakel, och hon födde dem åt Jakob, sammanlagt sju personer.

²⁶ De som kom med Jakob till Egypten, de som var hans ättlingar, var sammanlagt sextiosex personer förutom Jakobs sonhustrur. ²⁷ Och Josefs söner, som föddes åt honom i Egypten, var två. De personer av Jakobs hus som kom till Egypten var sammanlagt sjuttio.

Mötet med Josef

²⁸ Jakob skickade Juda i förväg till Josef för att denne skulle visa honom vägen till Gosen. Och de kom till landet Gosen. ²⁹ Josef lät spänna för sin vagn och for till Gosen för att möta sin fader Israel. När han kom fram till honom föll han honom om halsen och grät länge vid hans hals. ³⁰ Och Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö då jag har sett ditt ansikte, eftersom du ännu lever." ³¹ Josef sade till sina bröder och sin fars husfolk: "Jag skall fara upp och tala med farao och säga till honom: Mina bröder och min fars husfolk, som hittills bott i Kanaans land, har kommit till mig. ³² De här männen är herdar och har ägnat sig åt boskapsskötsel. Sina får och sin nötboskap och allt som de äger har de fört med sig. ³³ När sedan farao kallar er till sig och frågar vilket yrke ni har, ³⁴ skall ni svara: Vi, dina tjänare, har sysslat med boskapsskötsel från vår ungdom ända tills nu, vi liksom våra fäder. Då kommer ni att få bo i landet Gosen, för egyptierna avskyr allt vad fåraherdar heter."

Jakob inför farao

47 Och Josef kom och berättade för farao: "Min far och mina bröder har kommit från Kanaans land med sina får och sin nötboskap och allt de äger. De är nu i landet Gosen." ² Han hade valt ut fem av sina bröder och förde fram dem inför farao. ³ Då frågade farao hans bröder: "Vad har ni för yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, vi liksom våra fäder." ⁴ De sade också till farao: "Vi har kommit för att bo här i landet någon tid, för dina tjänare har inget bete för sina får eftersom hungersnöden är svår i Kanaans land. Låt nu dina tjänare bo i landet Gosen." ⁵ Då sade farao till Josef: "Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. ⁶ Egyptens land ligger öppet för dig. I den bästa delen av landet skall du låta din far och dina bröder bo. Låt dem bo i landet Gosen, och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap."

⁷ Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför farao, och Jakob hälsade farao. ⁸ Och farao frågade Jakob: "Vad är din ålder?" ⁹ Jakob svarade farao: "Min vandringstid har varat i etthundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid." ¹⁰ Och Jakob välsignade farao och gick ut ifrån honom. ¹¹ Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område, så som farao hade befallt. ¹² Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn.

Hungersnödens följder för egyptierna

¹³ Men ingenstans i landet fanns bröd eftersom hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaans land försmäktade av hunger. ¹⁴ För den säd som folket köpte samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och Kanaan och förde dem in i faraos palats. ¹⁵ Men när pengarna tog slut i Egypten och Kanaan, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd! Varför skall vi dö inför dina ögon? Vi har ju inga pengar kvar." ¹⁶ Josef svarade: "För hit er boskap, så skall jag ge er bröd för boskapen, om era pengar är slut." ¹⁷ Då kom de med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, nötboskap och åsnor. På detta sätt underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.

¹⁸ Så tog det året slut. Men året därpå kom de tillbaka till honom och sade: "Vi kan inte dölja det för min herre. Pengarna är slut och boskapen vi ägde tillhör min herre. Ingenting annat finns nu kvar att ge än våra kroppar och vår jord. ¹⁹ Varför skall vi dö inför dina ögon, vi och vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så skall vi med vår jord bli faraos slavar. Ge oss bara utsäde, så att vi får leva och inte dör och så att åkerjorden inte läggs öde." ²⁰ Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Egyptierna sålde var och en sin åker eftersom hungersnöden var så svår. Och åkerjorden blev så faraos egendom. ²¹ Folket flyttade han till städerna, från ena änden av Egypten till den andra. ²² Men prästernas jord köpte han inte, ty prästerna hade sitt bestämda underhåll av farao, och de levde av det som farao gav dem. Därför behövde de inte sälja sin jord. ²³ Och Josef sade till folket: "Se, jag har nu köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde. Beså nu jorden. ²⁴ När grödan kommer in skall ni ge en femtedel åt farao. Men fyra femtedelar skall ni själva ha till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn." ²⁵ De svarade: "Du har räddat våra liv. Herre, låt oss finna nåd för dina ögon, så skall vi bli faraos slavar." ²⁶ Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att femtedelen av skörden skall ges åt farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

Jakobs sista önskan

²⁷ Så bodde Israel i landet Gosen i Egypten. De skaffade sig ägodelar och var fruktsamma och förökade sig mycket. ²⁸ Jakob levde sjutton år i Egypten och han blev etthundrafyrtiosju år gammal. ²⁹ När tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd för dina ögon, så lägg din hand under min höft och lova att visa mig kärlek och trofasthet så att du inte begraver mig i Egypten. ³⁰ När jag har gått till vila hos mina fäder skall du i stället föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav." Han svarade: "Jag skall göra som du säger." ³¹ Men Jakob sade: "Ge mig din ed på det!" Och han gav honom sin ed, och Israel tillbad böjd mot bäddens huvudgärd.

Jakob välsignar Josef och hans söner

48 En tid därefter sade man till Josef: "Din far är sjuk." Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim. ² Och man sade till Jakob: "Din son Josef har kommit till dig." Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen. ³ Han sade till Josef: "Gud den Allsmäktige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaans land. Han välsignade mig ⁴ och sade till mig: Jag skall göra dig fruktsam och föröka dig och låta skaror av folk komma av dig, och åt dina efterkommande skall jag ge detta land till egendom för evigt. ⁵ Dina båda söner, som föddes åt dig i Egyptens land innan jag kom hit till dig i Egypten, skall nu vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina liksom Ruben och Simeon. ⁶ Men de barn som du har fött efter dem skall vara dina. De skall bära sina bröders namn i deras arvedel. ⁷ När jag kom från Paddan dog Rakel i Kanaans land under resan, medan det ännu var ett stycke kvar till Efrat, och jag begravde henne där vid vägen till Efrat." - Platsen heter nu Betlehem.

⁸ När Israel fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?" ⁹ Josef svarade sin far: "Det är mina söner som Gud har gett mig här." Då sade han: "Tag hit dem till mig så att jag får välsigna dem." ¹⁰ Israels ögon var svaga av ålder så att han inte kunde se. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. ¹¹ Och Israel sade till Josef: "Jag hade inte trott att jag skulle få se ditt ansikte, men nu har Gud till och med låtit mig se avkomlingar av dig." ¹² Och Josef tog dem från hans knän och bugade sig till jorden. ¹³ Sedan tog Josef dem båda i handen, Efraim i sin högra hand till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand till höger framför Israel, och förde fram dem till honom. ¹⁴ Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på Manasses huvud trots att Manasse var den förstfödde. Han lade händerna i kors. ¹⁵ Och han välsignade Josef och sade:

¹⁷ Men när Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Han tog sin fars hand och ville flytta den från Efraims till Manasses huvud. ¹⁸ Och Josef sade till sin far: "Gör inte så, far. Det här är den förstfödde. Lägg din högra hand på hans huvud." ¹⁹ Men hans far ville inte det. Han sade: "Jag vet, min son, jag vet. Också från honom skall det komma ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall ändå bli större än han, och flera folk skall härstamma från honom." ²⁰ Och han välsignade dem på den dagen och sade:

Och han satte Efraim före Manasse.

²¹ Därefter sade Israel till Josef: "Se, jag dör, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. ²² Och utöver vad jag ger dina bröder, ger jag dig en bergsrygg som jag har tagit från amoreerna med mitt svärd och min båge."

Jakob välsignar sina söner

49 Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: "Kom hit till mig, så skall jag tala om vad som skall hända er i kommande dagar. ² Ja, kom samman och lyssna, ni Jakobs söner, hör på Israel, er fader!

²⁸ Alla dessa är Israels stammar, tolv till antalet, och detta är vad deras far sade till dem när han välsignade dem. Åt var och en gav han sin särskilda välsignelse.

Jakob dör

²⁹ Sedan befallde han dem och sade: "Jag skall nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hetiten Efrons mark, ³⁰ i den grotta som ligger vid fältet i Makpela mitt emot Mamre i Kanaans land. Denna mark köpte Abraham till gravplats av hetiten Efron. ³¹ Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes också Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea, ³² i grottan på den åker som köptes av hetiterna." ³³ När Jakob hade givit sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk.