1 Moseboken 31-33

Svenska Folkbibeln 2015

Jakob flyr från Laban

31 Jakob fick höra hur Labans söner sade: ”Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far.” ² Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut. ^3 (A) Då sade Herren till Jakob: ”Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig.”

⁴ Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord, ⁵ och han sade till dem: ”Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig. ⁶ Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. ^7 (B) Ändå har er far lurat mig och ändrat min lön tio gånger, men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. ⁸ När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. ⁹ Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig.

¹⁰ När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. ¹¹ Och Guds ängel sade till mig i drömmen: Jakob! Jag svarade: Jag är här. ¹² Då sade han: Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. ^13 (C) Jag är Betels Gud. Det var där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.”

¹⁴ Då sade Rakel och Lea: ”Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? ¹⁵ Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick^[a] i betalning för oss. ¹⁶ Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.”

¹⁷ Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna ¹⁸ och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.

^19 (D) Men Laban hade gått för att klippa sina får^[b]. Då stal Rakel sin fars husgudar^[c]. ²⁰ Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly. ²¹ Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden^[d] och ställde sin färd mot Gileads bergsbygd.

Laban förföljer Jakob

²² På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. ²³ Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd^[e]. ²⁴ Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: ”Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.”

²⁵ När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg. ²⁶ Då sade Laban till Jakob: ”Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd. ²⁷ Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa. ²⁸ Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre. ²⁹ Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont. ³⁰ Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?”

³¹ Jakob svarade Laban: ”Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld. ³² Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det.” Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.

³³ Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält. ³⁴ Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem. ³⁵ Hon sade till sin far: ”Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan resa mig för dig. Jag har det som kvinnor brukar ha.”^[f] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.

³⁶ Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: ”Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt? ³⁷ Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.

³⁸ I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord. ^39 (E) Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta^[g] det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. ⁴⁰ Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.

⁴¹ I tjugo år^[h] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger. ⁴² Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt.”

Jakob och Laban försonas

⁴³ Laban svarade Jakob: ”Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött? ⁴⁴ Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig.”

⁴⁵ Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. ⁴⁶ Sedan sade han till sitt folk: ”Samla ihop sten.” Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. ⁴⁷ Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.^[i]

⁴⁸ Och Laban sade: ”Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig.” Så fick det namnet Galed. ⁴⁹ Men det kallades också Mispa^[j], för han sade: ”Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra. ⁵⁰ Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande.”

⁵¹ Laban sade vidare till Jakob: ”Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. ⁵² Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden. ⁵³ Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud^[k].” Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.

⁵⁴ Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten. ⁵⁵ På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.

Jakob förbereder mötet med Esau

32 Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom. ^2 (F) När han såg dem sade han: ”Här är Guds skara.” Och han kallade platsen Mahanajim^[l].

³ Jakob skickade budbärare^[m] framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark^{[n] 4} och befallde dem: ”Så här ska ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu. ⁵ Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon.”

⁶ När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: ”Vi träffade din bror Esau, och han kommer emot dig med fyrahundra man.” ⁷ Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, korna och kamelerna i två skaror ⁸ och sade: ”Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan.”

^9 (G) Och Jakob bad: ”Herre, min far Abrahams Gud och min far Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så ska jag göra dig gott. ¹⁰ Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. ¹¹ Rädda mig från min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig och mödrarna och barnen. ^12 (H) Du har själv sagt: Jag ska göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.”

¹³ Jakob stannade där den natten. Från sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: ¹⁴ tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, ¹⁵ trettio kamelston som gav di och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsneston med tio föl. ¹⁶ Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: ”Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna.”

¹⁷ Sedan befallde han den som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? ¹⁸ så ska du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss.” ¹⁹ Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: ”Som jag har sagt er ska ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. ²⁰ Ni ska också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss.” Han tänkte nämligen: ”Jag vill beveka honom med gåvorna som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl.” ²¹ Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob kämpar vid Jabbok

²² Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe^[o]. ²³ Han tog dem och förde dem över bäckravinen tillsammans med allt annat han ägde. ^24 (I) Och Jakob blev ensam kvar.

Då brottades en man med honom ända tills gryningen kom. ²⁵ När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. ²⁶ Och han sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” ²⁷ Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.” ^28 (J) Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel^[p], för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.”

^29 (K) Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där.

^30 (L) Jakob kallade platsen Peniel^[q], för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.” ³¹ När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften.

³² Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.

Jakob möter Esau

33 Jakob lyfte blicken och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. ² Han lät slavinnorna med deras barn gå främst, Lea med hennes barn efter dem och Rakel med Josef sist. ³ Själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger^[r] ner till jorden innan han kom fram till sin bror. ⁴ Men Esau sprang emot honom och tog honom i famn, föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

^5 (M) När Esau fick se kvinnorna och barnen sade han: ”Vilka är de här som du har med dig?” Han svarade: ”Det är barnen som Gud har gett din tjänare.” ⁶ Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig. ⁷ Efter dem kom Lea fram med sina barn och bugade sig. Till sist kom Josef och Rakel fram och bugade sig.

⁸ Esau frågade: ”Vad menade du med hela den skaran som jag mötte?” Han svarade: ”Jag ville finna nåd för min herres ögon.” ⁹ Men Esau sade: ”Jag har nog. Behåll det du har, min bror.” ¹⁰ ”Nej, jag ber dig”, svarade Jakob ”om jag har funnit nåd för dina ögon så ta emot gåvan av mig, eftersom jag har fått se ditt ansikte. Det är som om jag såg Guds eget ansikte när du tar emot mig så vänligt. ¹¹ Ta emot gåvan som skickades till dig, för Gud har varit nådig mot mig och jag har allt.” Och han bad honom så enträget att Esau tog emot den.

¹² Och Esau sade: ”Nu bryter vi upp och drar vidare. Jag går framför dig.” ¹³ Men Jakob svarade honom: ”Min herre ser själv att barnen är små och att jag har får och kor med mig som ger di. Om man driver dem för hårt en enda dag så dör hela hjorden. ¹⁴ Därför ber jag min herre att gå före sin tjänare, så kommer jag efter i den takt som boskapen framför mig klarar av och som barnen orkar med, tills jag kommer till min herre i Seir.” ¹⁵ Då sade Esau: ”Låt mig lämna kvar en del av mitt folk hos dig.” Men Jakob svarade: ”Varför det? Låt mig bara finna nåd för min herres ögon.”

¹⁶ Samma dag vände Esau tillbaka och tog vägen till Seir. ¹⁷ Men Jakob begav sig till Suckot^[s] och byggde sig där ett hus. Åt sin boskap gjorde han hyddor, och därför fick platsen namnet Suckot.

¹⁸ Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram välbehållen till staden Shekem^[t] i Kanaans land och slog läger utanför staden. ^19 (N) Den mark där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor^[u] av sönerna till Hamor, Shekems far. ²⁰ Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel^[v].