Josef hos Potifar

39 Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. ² Herren var med Josef och allt lyckades för honom. Han var i sin egyptiske herres hus, ³ och hans herre såg att Herren var med honom, ty allt som han gjorde lät Herren lyckas väl. ⁴ Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus, och allt han ägde lämnade han åt Josef att sköta om. ⁵ Från den stund han hade satt honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, både hemma och ute på marken. ⁶ Och han lämnade allt i Josefs vård och sedan han hade fått honom till sin hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.

Josef var välväxt och såg bra ut. ⁷ Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: "Ligg med mig!" ⁸ Men han vägrade och sade till sin herres hustru: "Ända sedan min herre tog mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat åt mig att sköta om. ⁹ Här i huset har han inte större makt än jag, och ingenting annat än dig har han förbehållit sig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?" ¹⁰ Fast hon dag efter dag talade på det sättet till Josef, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne eller vara tillsammans med henne.

¹¹ Men en dag då han kom in i huset för att utföra sitt arbete och ingen av husfolket fanns inne, ¹² grep hon honom i manteln och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde därifrån. ¹³ När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, ¹⁴ ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: "Se här, han har fört hit till oss en hebreisk man som vill locka oss till lättsinne. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, ¹⁵ och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han kvar manteln hos mig och flydde ur huset."

¹⁶ Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig till dess hans herre kom hem. ¹⁷ Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: "Den hebreiske tjänaren, som du har fört hit till oss, kom in till mig och ville locka mig till lättsinne. ¹⁸ Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut ur huset." ¹⁹ När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade handlat så mot henne, blev han rasande ²⁰ och satte Josef i det fängelse där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef som fånge.

²¹ Men Herren var med Josef och visade honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. ²² Han lät alla fångar i fängelset stå under Josefs uppsikt, och allt som skulle göras där fick Josef göra. ²³ Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.

Faraos drömmar

41 Efter två år hände det att farao drömde att han stod vid Nilen. ² Han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. ³ Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden, ⁴ och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao. ⁵ Men han somnade igen och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, som växte på samma strå. ⁶ Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. ⁷ Och de sju tunna axen slukade de sju frodiga och fulla axen. Sedan vaknade farao, och se, det var en dröm.

⁸ På morgonen var han orolig till sinnes och han skickade bud och kallade till sig alla spåmän och alla vise män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men det fanns ingen som kunde uttyda dem för honom. ⁹ Då sade överhovmästaren till farao: "I dag måste jag påminna om mina synder. ¹⁰ När farao en gång var vred på sina tjänare, satte han mig och förste bagaren i förvar i det hus som tillhörde befälhavaren för drabanterna. ¹¹ Då hade vi båda samma natt var sin dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda uttydning. ¹² Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för drabanterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han uttydde dem för oss, ja, han uttydde vad var och en av oss hade drömt, ¹³ och som han uttydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes."

¹⁴ Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att föra ut honom ur fängelset, och han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao. ¹⁵ Farao sade till Josef: "Jag har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig att när du får veta en dröm så kan du uttyda den." ¹⁶ Josef sade till farao: "Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar." ¹⁷ Då sade farao till Josef: "Jag drömde att jag stod på Nilens strand. ¹⁸ Jag såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. ¹⁹ Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, klena och mycket fula och magra. I hela Egyptens land har jag aldrig sett så fula kor. ²⁰ Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna. ²¹ Men när de hade svalt dem, kunde man inte märka att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag. ²² Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå. ²³ Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. ²⁴ Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig."

²⁵ Då sade Josef till farao: "Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. ²⁶ De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmarna har samma betydelse. ²⁷ De sju magra och fula korna som steg upp efter dem betyder sju år, liksom de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Sju hungerår skall komma. ²⁸ Det var detta jag menade när jag sade till farao: Vad Gud tänker göra har han låtit farao veta. ²⁹ Sju år skall komma med stort överflöd över hela Egyptens land. ³⁰ Men efter dem skall det komma sju hungerår och man skall glömma allt det tidigare överflödet i Egypten, och hungersnöden skall ödelägga landet. ³¹ Man skall inte minnas det tidigare överflödet i landet för den hungersnöd som sedan kommer, ty den skall bli mycket svår. ³² Att farao har haft drömmen två gånger betyder att detta är fast bestämt av Gud och att han skall låta det ske snart. ³³ Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. ³⁴ Farao bör också sätta tillsyningsmän över landet och ta upp femtedelen av skörden i Egypten under de sju överflödsåren. ³⁵ Under dessa kommande goda år skall de samla in allt ätbart och lagra och förvara säd under faraos tillsyn i städerna. ³⁶ Och det skall finnas förråd av livsmedel för landet under de sju hungerår som skall komma över Egypten. Så skall landet inte behöva gå under genom hungersnöden."

Josef upphöjs

³⁷ Detta tilltalade farao och alla hans tjänare, ³⁸ och han sade till dem: "Finns det någon som har Guds ande som denne man?" ³⁹ Och farao sade till Josef: "Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. ⁴⁰ Du skall förestå mitt hus och allt mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen skall jag vara förmer än du." ⁴¹ Farao sade vidare till Josef: "Se, jag sätter dig över hela Egyptens land." ⁴² Och farao tog ringen från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld kring hans hals. ⁴³ Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade "Abrek!"^[a] framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land.

⁴⁴ Sedan sade farao till Josef: "Jag är farao. Utan din vilja skall ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot." ⁴⁵ Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa och gav honom till hustru Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Därefter reste Josef omkring i Egyptens land.

⁴⁶ Josef var trettio år när han stod inför farao, kungen i Egypten. Sedan han lämnat farao reste han omkring i hela Egypten. ⁴⁷ Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, ⁴⁸ och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje särskild stad lagrade han den föda som man hämtade från fälten runt omkring. ⁴⁹ På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas.

⁵⁰ Innan hungeråren kom, föddes två söner åt Josef. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. ⁵¹ Josef gav den förstfödde namnet Manasse,^[b] "ty", sade han, "Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus." ⁵² Åt den andre gav han namnet Efraim,^[c] "ty" sade han, "Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land."

⁵³ Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut. ⁵⁴ Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev hungersnöd i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. ⁵⁵ Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: "Gå till Josef och gör som han säger!" ⁵⁶ När hungersnöden hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men hungersnöden blev allt svårare i Egypten. ⁵⁷ Och från hela världen kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden var svår i hela världen.

Josefs bröder återvänder till Egypten

43 Men hungersnöden var svår i landet. ² När de hade ätit upp den säd som de hade hämtat från Egypten, sade deras far till dem: "Res tillbaka och köp lite säd till mat åt oss." ³ Men Juda svarade honom: "Mannen sade uttryckligen till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er. ⁴ Om du låter vår bror följa med oss, reser vi ner och köper säd till mat åt dig. ⁵ Men om du inte låter honom följa med oss, reser vi inte dit, eftersom mannen sade till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er." ⁶ Då sade Israel: "Varför gjorde ni så illa mot mig att ni talade om för mannen att ni hade en bror till?" ⁷ De svarade: "Mannen frågade noga om oss och vår släkt. Han sade: Lever er far ännu och har ni någon bror? Då talade vi om för honom hur det var. Kunde vi veta att han skulle säga: Tag med er bror hit ner?" ⁸ Juda sade då till sin fader Israel: "Låt pojken följa med mig. Vi måste ge oss i väg om vi skall överleva och inte dö, vi själva, du och våra barn. ⁹ Jag skall ansvara för honom. Av min hand får du utkräva honom. Om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom inför ditt ansikte, skall jag vara en syndare inför dig i all min tid. ¹⁰ Och hade vi inte dröjt så länge hade vi redan varit tillbaka för andra gången."

¹¹ Då sade deras fader Israel till dem: "Om det måste bli så, gör då så här: Tag med er av landets bästa frukt i era säckar och för ner det till mannen som gåva, lite balsam och lite honung, dragantgummi och ladanum, pistaschnötter och mandlar. ¹² Tag med er dubbla summan pengar, och lämna igen de pengar ni fick tillbaka överst i era säckar. Kanske var det ett misstag. ¹³ Tag också er bror med er och res genast tillbaka till mannen. ¹⁴ Må Gud den Allsmäktige låta er finna barmhärtighet hos mannen, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er hem igen. Men om jag skall bli barnlös, så må jag bli det."

¹⁵ Då tog männen gåvorna och den dubbla summan pengar med sig. De tog med sig Benjamin, bröt upp och gav sig i väg till Egypten och kom inför Josef. ¹⁶ När Josef såg att Benjamin var med, sade han till sin husföreståndare: "Tag dessa män till mitt hus, slakta något och laga till en måltid åt oss, för männen skall äta middag med mig." ¹⁷ Mannen gjorde som Josef hade sagt och tog männen till Josefs hus. ¹⁸ Men männen blev förskräckta när de visades in i Josefs hus. De sade: "Det är på grund av pengarna som kom tillbaka i våra säckar förra gången som vi förs in här. Nu tänker han kasta sig över oss och övermanna oss och göra oss till slavar och ta våra åsnor." ¹⁹ De steg fram till Josefs husföreståndare vid ingången till huset ²⁰ och sade till honom: "Hör på oss, herre! När vi var här nere förra gången för att köpa säd till mat ²¹ och sedan kom till ett rastställe och öppnade våra säckar, hittade var och en av oss sina pengar till deras fulla vikt överst i sin säck. Vi har nu fört dem med oss tillbaka. ²² Och vi har andra pengar med oss för att köpa säd till mat. Vi vet inte vem som lagt pengarna i våra säckar." ²³ Han svarade: "Oroa er inte, var inte rädda! Det är er Gud och er fars Gud som har låtit er hitta en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar." Och han förde ut Simeon till dem. ²⁴ Mannen förde dem in i Josefs hus. Han gav dem vatten att tvätta fötterna med och gav deras åsnor foder. ²⁵ De gjorde i ordning sina gåvor innan Josef kom hem vid middagstiden, ty de hade fått höra att de skulle äta där.

²⁶ När Josef kom hem tog de gåvorna som de hade med sig in till honom i huset, och de bugade sig till jorden för honom. ²⁷ Han hälsade på dem och frågade: "Står det väl till med er gamle far som ni talade om? Lever han än?" ²⁸ De svarade: "Ja, det står väl till med vår far, din tjänare. Han lever än." Och de bugade sig och föll ner för honom. ²⁹ När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Sedan sade han: "Gud skall vara nådig mot dig, min son." ³⁰ Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där. ³¹ När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: "Sätt fram maten." ³² Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för de egyptier som åt tillsammans med honom. Egyptier får nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det anses avskyvärt bland egyptierna. ³³ De fick sina platser mitt emot Josef, den förstfödde enligt sin förstfödslorätt, sedan de yngre, var och en efter sin ålder. Och männen såg förundrade på varandra. ³⁴ Han lät servera dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.

Josef ger sig till känna

45 Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: "Gå ut härifrån alla!" Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. ² Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också. ³ Och Josef sade till sina bröder: "Jag är Josef. Lever far än?" Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. ⁴ Då sade Josef till dem: "Kom hit till mig." När de kom fram sade han: "Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. ⁵ Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. ⁶ I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. ⁷ Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. ⁸ Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. ⁹ Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! ¹⁰ Du skall få bo i landet Gosen och vara nära mig, du med dina barn och barnbarn, dina får och din nötboskap och allt som tillhör dig. ¹¹ Ännu återstår det fem hungerår, men jag skall sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig skall lida nöd. ¹² Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er. ¹³ Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner." ¹⁴ Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. ¹⁵ Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.

¹⁶ När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. ¹⁷ Och farao sade till Josef: "Säg till dina bröder att de gör så här: Lasta era djur och far hem till Kanaans land. ¹⁸ Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så skall jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni skall få äta av landets överflöd. ¹⁹ Du skall säga till dem att göra så här: Tag med er vagnar från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit. ²⁰ Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land skall vara ert." ²¹ Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost. ²² Och han gav var och en av dem en högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. ²³ Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. ²⁴ Sedan lät han sina bröder resa och de gav sig i väg. Och han sade till dem: "Gräla inte på vägen hem!"

²⁵ De drog upp från Egypten och kom till sin fader Jakob i Kanaans land. ²⁶ De berättade för honom: "Josef lever än och han är härskare över hela Egyptens land!" Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. ²⁷ Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras fader Jakob nytt liv. ²⁸ Och Israel sade: "Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör."