Psaltaren 38:1-41:13

Svenska Folkbibeln

² Herre, straffa mig inte i din vrede,
tukta mig inte i din vredesglöd.
³ Ty dina pilar har träffat mig,
    din hand har drabbat mig.
⁴ Inget helt finns på min kropp
    för din vredes skull,
inget friskt finns i mina ben
    för min synds skull.
⁵ Min syndaskuld går mig över huvudet,
den tynger mig som en tung börda.
⁶ Mina sår stinker och flyter
    för min dårskaps skull.
⁷ Jag går krokig och mycket böjd,
    hela dagen går jag sörjande.
⁸ Mina höfter är fulla av brand,
    inget helt finns på min kropp.
⁹ Jag är maktlös och helt sönderslagen,
jag klagar i mitt hjärtas oro.
¹⁰ Herre, du känner all min längtan,
    mina suckar är ej dolda för dig.
¹¹ Mitt hjärta slår häftigt,
    min kraft har övergivit mig.
Mina ögons ljus, också det är borta.

¹² Mina nära och kära håller sig borta från min plåga,
mina närmaste stannar på avstånd.
¹³ De som står efter mitt liv lägger ut snaror,
de som söker min olycka talar om min undergång.
Hela tiden tänker de på svek.
¹⁴ Men jag är lik en döv som inte hör,
lik en stum som inte öppnar sin mun.
¹⁵ Jag är lik en man som inte hör,
    som ej öppnar sin mun till svar.
¹⁶ Men jag väntar på dig, Herre,
    du skall svara, Herre, min Gud.
¹⁷ Jag tänker: Må de inte få glädjas över mig
eller förhäva sig över mig när min fot vacklar.
¹⁸ Ty jag är nära att falla,
    jag känner alltid min smärta.
¹⁹ Jag bekänner min skuld
    och sörjer över min synd.
²⁰ Mina fiender lever och är mäktiga,
många är de som hatar mig utan orsak.
²¹ De som lönar gott med ont står mig emot
därför att jag strävar efter det goda.
²² Överge mig inte, Herre,
    min Gud, var inte långt ifrån mig!
²³ Skynda till min hjälp,
    Herre, du min frälsning!

² Jag sade: "Jag vill ta mig i akt,
    så att jag inte syndar med min tunga.
Jag vill sätta ett lås för min mun,
    så länge den ogudaktige är inför mig."
³ Jag blev stum och tyst.
    Jag teg, fjärran från det goda,
och min plåga blev allt värre.
⁴ Mitt hjärta brann inom mig.
    Medan jag grubblade,
brann det som en eld.
    Jag talade med min tunga:
⁵ " Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut,
att det finns en gräns för mina dagar,
så att jag inser hur förgänglig jag är.
⁶ Som en handsbredd har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ett intet inför dig.
Endast en vindfläkt är människorna,
hur säkra de än står. Sela.
⁷ Som en skugga vandrar en man omkring,
han oroar sig till ingen nytta
    och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.

⁸ Men vad hoppas jag på, Herre?
    Till dig står mitt hopp.
⁹ Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig inte bli smädad av dårar.
¹⁰ Jag tiger och öppnar ej min mun,
    ty det är du som har gjort det.
¹¹ Tag din plåga ifrån mig,
    för din hands aga går jag under.
¹² När du tuktar någon för hans missgärning,
förtär du likt malen det han har kärt.
Endast en vindfläkt är människorna. Sela.

¹³ Hör min bön, Herre,
    lyssna till mitt rop.
Tig inte vid mina tårar,
    ty en främling är jag hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
¹⁴ Vänd din blick ifrån mig,
    så att jag kan le igen,
innan jag går bort och ej mer finns till."

² Jag väntade ivrigt på Herren,
    och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
³ Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn.
    Han ställde mina fötter på en klippa
och gjorde mina steg fasta.
⁴ Han lade i min mun en ny sång,
    en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och frukta,
    och de skall förtrösta på Herren.

⁵ Salig är den man
    som sätter sin förtröstan till Herren
och inte vänder sig till de stolta,
    de som viker av till lögngudar.
⁶ Herre, min Gud,
    många är de under du har gjort
och de tankar du har tänkt för oss.
    Ingenting kan liknas vid dig.
Jag ville förkunna dem och tala om dem,
men de är fler än man kan räkna.

⁷ Slaktoffer och matoffer vill du inte ha
- du har öppnat mina öron -
    brännoffer och syndoffer begär du inte.
⁸ Därför säger jag: "Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig.
⁹ Att göra din vilja, min Gud, är min glädje,
din lag är i mitt hjärta."

¹⁰ Jag förkunnar det glada budskapet om rättfärdighet
i den stora församlingen.
    Se, jag tillsluter inte mina läppar,
du, Herre, vet det.
¹¹ Din rättfärdighet döljer jag inte i mitt hjärta,
om din trofasthet och din frälsning
    talar jag.
Jag tiger inte om din nåd och din sanning
för den stora församlingen.

¹² Du, Herre, må ej ta din barmhärtighet ifrån mig,
må din nåd och din sanning alltid bevara mig.
¹³ Ty lidanden omger mig,
    fler än jag kan räkna.
Mina synder har hunnit ifatt mig,
    jag orkar inte se dem.
De är fler än håren på mitt huvud,
    och mitt mod har övergivit mig.

¹⁴ Herre, var mig nådig och rädda mig,
Herre, skynda till min hjälp!
¹⁵ Låt alla dem som står efter mitt liv
komma på skam och blygas.
    Låt dem som önskar mig olycka
vika tillbaka och blygas.
¹⁶ Låt dem häpna och skämmas som säger till mig:
    "Rätt åt dig, rätt åt dig!"
¹⁷ Må alla som söker dig jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning må alltid säga:
"Lovad vare Herren!"
¹⁸ Jag är betryckt och fattig,
    men Herren har omsorg om mig.
Min hjälp och min befriare är du.
    Min Gud, dröj inte!

² Salig är den som tar sig an den fattige,
Herren skall befria honom på olyckans dag.
³ Herren skall bevara honom och hålla honom vid liv.
Han skall prisas lycklig i landet.
    Du överlämnar honom inte åt hans fiender.
⁴ Herren är hans stöd när han ligger sjuk,
hela hans läger förvandlar du.

⁵ Jag säger: Herre, var mig nådig,
    bota min själ, ty jag har syndat mot dig.
⁶ Mina fiender säger illvilligt om mig:
"När skall han dö och hans namn försvinna?"
⁷ Om någon kommer och besöker mig talar han falska ord.
Han samlar på skvaller och sprider sedan ut det.
⁸ De som hatar mig viskar till varandra om mig,
de tänker ut sådant som skall skada mig:
⁹ "Obotlig skada har drabbat honom,
    han som ligger där skall aldrig resa sig."
¹⁰ Också min vän som jag litade på,
    han som åt mitt bröd,
lyfter sin häl mot mig.

¹¹ Men du, Herre, var mig nådig och upprätta mig,
så att jag kan vedergälla dem.
¹² Jag vet att du har mig kär,
    ty min fiende får inte jubla över mig.
¹³ Mig uppehåller du i min oskuld
    och låter mig stå inför ditt ansikte för evigt.