10 (A) David fortsatte: ”Så sant Herren lever: Herren själv ska slå honom, antingen när hans dag kommer och han dör eller när han går ut i krig och rycks bort. 11 Aldrig inför Herren att jag skulle lyfta min hand mot Herrens smorde! Men ta nu spjutet där vid hans huvud och vattenkrukan, så går vi vår väg.” 12 Så tog David spjutet[a] och vattenkrukan vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller vaknade, utan alla sov, för Herren hade låtit en tung sömn falla över dem.

Read full chapter

Footnotes

  1. 26:12 spjutet   Hade kastats mot David vid flera tillfällen (18:11, 19:10).