2 Moseboken 32
Svenska Folkbibeln 2015
Guldkalven
32 (A) När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ”Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”[a] 2 Då sade Aron till dem: ”Ta guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem till mig.”
3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4 (B) Han tog emot guldet och formade det med en mejsel[b] och gjorde av det en gjuten[c] kalv[d]. Och de sade: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför den och utropade: ”I morgon är det en Herrens högtid.” 6 (C) Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket satte sig för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.[e]
7 (D) Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9 Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10 Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”
11 (E) Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 (F) Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 (G) Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”
14 (H) Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15 (I) Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. 16 (J) Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.
17 Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: ”Det hörs krigsrop i lägret.” 18 Men han svarade:
”Det är inte ljudet av segerrop,
och inte ljudet av nederlag.
Ljudet av sång är vad jag hör.”
19 (K) När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede. Han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. 20 (L) Och han tog kalven som de hade gjort, brände den i eld, krossade den till stoft, strödde det i vattnet och lät Israels barn dricka[f] det. 21 Och Mose sade till Aron: ”Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?” 22 Aron svarade: ”Var inte vred, herre! Du vet själv att folket är ont. 23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. 24 Då sade jag till dem: Den som har guld ska ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.”
25 Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. 26 Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som tillhör Herren ska komma hit till mig!” Då samlades alla leviterna kring honom, 27 (M) och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Alla ska spänna på sig svärdet och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.” 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 29 Och Mose sade: ”Invig er i dag[g] till Herrens tjänst, eftersom ni har stått emot era egna söner och bröder. Så ska han i dag ge er sin välsignelse.”
30 Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 (N) Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”
33 (O) Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd.”
35 Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Footnotes
- 32:1 Citeras av Stefanus i Apg 7:40.
- 32:4 formade det med en mejsel Annan översättning: ”knöt in det i en säck”.
- 32:4 gjuten Troligen guldplätering över trästomme eftersom guldkalven senare brändes (vers 20).
- 32:4 kalv En ungtjur, symbol för styrka och virilitet, som dyrkades i Egypten. Se även 2 Kung 12:28f.
- 32:6 Citeras av Paulus i 1 Kor 10:7.
- 32:20 brände … krossade … strödde … drick aEn total utplåning av guldkalven. Ett liknande sätt att totalt förinta en gudabild beskrivs i en ugaritisk text.
- 32:29 Invig er i dag Andra handskrifter: ”Ni har i dag invigt er”. Se 5 Mos 33:9.
2 Mosebok 32
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Guldkalven
32 När Mose dröjde med att komma tillbaka från berget gick folket till Aron och sa till honom: Gör en gud åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss hit från Egypten har ju försvunnit. Det måste ha hänt honom något.
2-3 Ge mig era örhängen av guld, svarade Aron.Alla gjorde som Aron hade sagt. Män och kvinnor, pojkar och flickor, gav sina örhängen till
4 Aron, som smälte ner guldet och formade det till en avgud i form av en kalv. Se där, Israel, ropade folket. Detta är din Gud som förde dig ut ur Egypten!
5 När Aron såg vilken glädje det blev bland folket, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: I morgon ska vi ha en stor fest för Herren!
6 Nästa morgon steg de upp mycket tidigt och började offra brännoffer och tackoffer till guldkalven. Därefter ställde de till med en riktig fest och åt och drack, dansade och sjöng.
7 Då sa Herren till Mose: Skynda dig ner, för folket som du fört ut ur Egypten håller alldeles på att fördärva sig i sin orenhet
8 och har redan övergett de lagar som jag föreskrev. De har gjutit en kalv av guld, som de tillber och offrar till. 'Detta är din Gud, Israel, som förde dig ut ur Egypten
9 Herren sa vidare: Jag ser vilket motspänstigt folk detta är.
10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig, Mose, vill jag göra till ett stort folk i stället för dem.
11 Men Mose bad Herren att inte handla på det sättet. Herre, bad han, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och sådana väldiga under?
12 Vill du att egyptierna ska säga: 'Gud lurade dem ut till bergen, för att han skulle få döda dem och utrota dem från jorden'? Spar din vrede. Glöm bort dessa hemska planer mot ditt folk!
13 Kom ihåg ditt löfte till dina tjänare Abraham, Isak och Jakob. Du svor ju vid dig själv och sa: 'Jag ska göra era ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dem detta land som jag lovat er, och de ska bo i det för alltid.'
14 Då ångrade Herren sig och skonade dem.
15-16 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer. Budorden var inskrivna av Gud själv på båda sidor av tavlorna.
17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: Det låter precis som om de håller på att förbereda sig för krig!
18 Men Mose svarade honom: Nej, det är varken seger- eller sorgerop utan sång.
19 När de kom närmare lägret såg Mose kalven och hur man dansade omkring den, och i sin vrede kastade han tavlorna på marken, så att de gick sönder.
20 Han tog kalven och smälte ner den i elden, och när guldet hade kallnat, krossade han det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.
21 Sedan vände han sig till Aron och frågade: Vad har folket gjort med dig eftersom du har fört dem in i en så fruktansvärd synd?
22 Lugna dig lite, svarade Aron. Du vet ju själv hur ogudaktiga de här människorna är.
23 De sa till mig: 'Gör en gud åt oss, som kan leda oss, för det måste ha hänt något med Mose.'
24 Då sa jag till dem: 'Ge mig era örhängen!' Jag fick dem, kastade dem i elden, och plötsligt fanns kalven där bara!
25 När Mose såg den lösaktighet Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender,
26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: Alla som vill stå på Herrens sida kommer hit och ställer sig bredvid mig. Då kom alla leviterna över till honom.
27 Han sa till dem: Så här säger Herren, Israels Gud: 'Ta era svärd och gå nu genom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.'
28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring tre tusen personer.
29 Sedan sa Mose till leviterna: I dag har ni invigt er till tjänst åt Herren. Ni lydde honom, även när det betydde att ni måste döda era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.
Mose ber för folket
30 Dagen därpå sa Mose till folket: Ni har begått en mycket stor synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Det kan ju tänkas att han vill förlåta er.
31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: Folket har begått en stor synd och har gjort sig en gud av guld.
32 Förlåt dem Gud! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken du skriver i.
33 Och Herren svarade Mose: Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur boken.
34 Men gå nu och led folket till den plats som jag har sagt, och jag försäkrar dig att min ängel ska gå framför er. Men när jag besöker mitt folk ska jag straffa dem för deras synd.
35 Och Herren straffade folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.
2 Mosebok 32
Svenska 1917
32 Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget, församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.»
2 Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
3 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och de buro dem till Aron;
4 och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
5 När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»
6 Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.
7 Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt är.
8 De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
9 Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk.
10 Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett stort folk.»
11 Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land?
12 Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk.
13 Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det till evärdlig arvedel.'»
14 Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
15 Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
16 Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.
17 När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose: »Krigsrop höres i lägret.»
18 Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»
19 När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och slog sönder dem nedanför berget.
20 Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det åt Israels barn att dricka.
21 Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du har kommit dem att begå en så stor synd?»
22 Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv att detta folk är ont.
23 De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.'
24 Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven till.»
25 Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
26 ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till honom alla Levi barn.
27 Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
28 Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen föllo av folket vid pass tre tusen män.
29 Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst, för att välsignelse i dag må komma över eder.»
30 Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan bringa försoning för eder synd.»
31 Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
32 Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur boken som du skriver i.»
33 Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok.
34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på dem hemsöka deras synd.»
35 Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica