David tar emot Herrens välsignelse

(1 Krön 17:16-27)

¹⁸ Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa:

”Herre, Herre, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? ¹⁹ Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, Herre, Herre? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt! Brukar du Herre, Herre, verkligen göra så mycket för människor?^{[a] 20} Vad ska David mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, Herre. ²¹ För ditt eget löftes skull och enligt din vilja har du gjort allt detta stora och låtit mig, din tjänare få veta det. ²² Herre, Herre, du är stor, det finns ingen som du! Det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron. ²³ Vilket folk på jorden är som ditt folk, som Israel? Det är den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig som sin egen, för att göra sitt namn^[b] känt genom stora och mäktiga under. Sådant gjorde du när du fördrev andra folk för ditt folk som du har räddat ut ur Egypten, från folk och deras gudar. ²⁴ Du utvalde Israel till ditt eget folk för evigt, och du, Herre, har blivit deras Gud.

²⁵ Herre Gud, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat. ²⁶ Då kommer ditt namn att bli ärat i evighet och man ska säga: ’Härskarornas Herre är Gud över Israel’. Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig. ²⁷ Du, härskarornas Herre, Israels Gud, har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be denna bön. ²⁸ Du, Herre, Herre, är Gud! Dina ord skall visa sig sanning, och du har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara. ²⁹ Välsigna därför din tjänares hus, så att det får bestå inför dig för evigt, så som du, Herre, Herre, har lovat! Låt din välsignelse för evigt bli kvar över din tjänares hus.”