^2 (A) Det där har jag hört många gånger!
    Ni är alla bedrövliga tröstare.
³ Är det ingen ände
        på detta tal i vädret?
    Vad frestar dig att ta till orda?
^4 (B) Också jag kunde tala som ni,
        om ni vore i mitt ställe.
    Jag kunde fläta samman ord mot er
        och skaka mitt huvud mot er.
⁵ Men jag skulle styrka er
        med min mun,
    mina läppars tröst
        skulle ge er lindring.
⁶ Om jag talar lindras inte min plåga,
    och tiger jag, lämnar den mig inte.

⁷ Men nu har han tömt all min kraft.
    Du har ödelagt hela mitt hus.
⁸ Du har fjättrat mig,
        det har blivit mitt vittnesbörd.
    Min tärda kropp träder upp
        och vittnar mot mig.
^9 (C) Hans vrede sliter sönder
        och jagar mig,
    han gnisslar sina tänder mot mig.
        Min motståndare ger mig
            vassa blickar.
^10 (D) De spärrar upp munnen mot mig,
        de slår mig hånfullt på kinden,
    alla gaddar ihop sig mot mig.
¹¹ Gud utlämnar mig åt de gudlösa
    och kastar mig i de ondas händer.

^12 (E) Jag satt i trygghet,
        då krossade han mig.
    Han grep mig i nacken
        och slog mig i bitar,
    han gjorde mig till sin måltavla,
¹³ han skjuter pilar från alla sidor,
    genomborrar mina njurar
        utan förskoning,
    häller ut min galla på marken.
¹⁴ Han bryter ner mig med slag på slag,
    stormar emot mig som en krigare.
¹⁵ Jag har sytt säcktyg över min hud
    och har sänkt mitt horn^[a] i stoftet.
¹⁶ Mitt ansikte är flammigt av tårar,
    mina ögonlock mörka
        av dödsskugga,
^17 (F) fastän mina händer är fria från våld
    och min bön är ren.

^18 (G) Du jord, täck inte över mitt blod,
    låt mitt rop aldrig stanna
        någonstans!
^19 (H) Se, redan nu har jag mitt vittne
        i himlen,
    min försvarare i höjden.
²⁰ Min medlare är min vän^[b],
    mitt öga fäller tårar inför Gud.
²¹ Må han skaffa rätt
        åt en man inför Gud,
    så som en människoson
        gör för sin nästa,
^22 (I) för om bara några år
    ska jag vandra vägen
        utan återvändo.