4 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

² Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

³ Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

⁴ dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁵ Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁶ Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁷ Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁸ Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁹ för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

¹⁰ Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹¹ Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹² Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹³ När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹⁴ då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁵ En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁶ Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁷ »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁸ Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁹ huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

²⁰ när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²¹ Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»