Add parallel Print Page Options

Mitt i sin svåra sorg kommer nu Jerusalem ihåg svunna, lyckliga dagar. Hon tänker på den underbara glädjen innan hennes hånfulla fiende slog henne till marken, innan hon förstod att ingen skulle komma till hennes hjälp.

Jerusalem har begått så fruktansvärda synder, att hon nu måste kasseras och slängas bort. Alla de som tidigare ärat henne föraktar henne nu. De har sett henne naken och förödmjukad. Därför suckar hon och gömmer sitt ansikte.

Hon levde omoraliskt och vägrade inse att straffet måste komma. Nu ligger hon där utan att någon vill lyfta upp henne och ropar: Herre, se mitt elände! Fienden har segrat.

Read full chapter