Bible in 90 Days

³⁸ Rättstjänarna framförde detta till domarna. När dessa fick höra att de var romerska medborgare blev de förskräckta. ³⁹ De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. ⁴⁰ När Paulus och Silas hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan for de vidare.

I Tessalonika och Berea

17 De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Tessalonika, där judarna hade en synagoga. ² Till dem gick Paulus som han brukade, och under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna ³ och förklarade och visade att Messias måste lida och uppstå från de döda. Och han fortsatte: "Denne Jesus som jag predikar för er, han är Messias." ⁴ Några av dem blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas. Därtill kom ett stort antal greker som fruktade Gud och inte så få kvinnor av förnäm släkt. ⁵ Men judarna blev avundsjuka och tog med sig en del löst folk från gatan och ställde till upplopp och oroligheter i staden. De stormade fram mot Jasons hus och sökte efter Paulus och Silas och ville föra ut dem till folkmassan. ⁶ Men när de inte fann dem, släpade de Jason och några andra bröder till stadens styresmän^[a] och skrek: "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen, ⁷ och Jason har tagit emot dem. De handlar alla mot kejsarens påbud och säger att en annan, en som heter Jesus, är kung." ⁸ Folket och styresmännen blev förskräckta när de hörde detta, ⁹ och sedan Jason och de andra hade ställt borgen frigavs de.

¹⁰ Redan samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. ¹¹ Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. ¹² Många av dem kom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och män. ¹³ Men när judarna i Tessalonika fick veta att Guds ord predikades av Paulus också i Berea, kom de dit och hetsade upp massorna och ställde till oro. ¹⁴ Bröderna sände då genast i väg Paulus ner mot kusten, men Silas och Timoteus stannade kvar där.

Paulus i Athen

¹⁵ De som följde Paulus förde honom ända till Athen. Och de vände tillbaka med beskedet att Silas och Timoteus skulle komma till honom så snart som möjligt. ¹⁶ Medan Paulus väntade på dem i Athen, blev han upprörd i sin ande, när han såg hur fylld staden var med avgudabilder. ¹⁷ Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där. ¹⁸ Även en del filosofer, både epikureer och stoiker,^[b] diskuterade med honom och en del sade: "Vad kan den där pratmakaren vilja säga?" Andra sade: "Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar." Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen. ¹⁹ Och de tog honom med sig upp till Areopagen^[c] och sade: "Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? ²⁰ Det är underliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det egentligen rör sig om." ²¹ Athenarna liksom främlingarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till senaste nytt för dagen.

Paulus tal på Areopagen

²² Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: "Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. ²³ När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. ²⁴ Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. ²⁵ Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. ²⁶ Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, ²⁷ för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. ²⁸ Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. ²⁹ Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. ³⁰ Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. ³¹ Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda."

³² När de hörde Paulus tala om uppståndelsen från de döda, började några håna honom, men andra sade: "Vi vill höra dig tala om detta en annan gång." ³³ Därmed lämnade Paulus dem. ³⁴ Men några män slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till.

Paulus i Korint

18 Sedan lämnade Paulus Athen och kom till Korint. ² Där träffade han en jude vid namn Akvila, född i Pontus, och hans hustru Priskilla. De hade nyligen kommit från Italien, eftersom Klaudius hade gett befallning om att alla judar skulle lämna Rom. Till dessa båda kom nu Paulus, ³ och då han hade samma yrke som de, stannade han hos dem och arbetade. De var nämligen tältmakare. ⁴ Varje sabbat förde han samtal i synagogan och övertygade både judar och greker.

⁵ När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien, var Paulus helt upptagen med att predika ordet och vittna för judarna att Jesus är Messias. ⁶ Men de gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder och sade till dem: "Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." ⁷ Och han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som fruktade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan. ⁸ Krispus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes. ⁹ En natt sade Herren i en syn till Paulus: "Var inte rädd, utan tala och tig inte! ¹⁰ Jag är med dig, och ingen skall angripa dig och göra dig något ont, ty jag har mycket folk här i staden." ¹¹ Och han stannade där i ett år och sex månader och undervisade dem i Guds ord.

Paulus inför Gallios domstol

¹² När Gallio var landshövding i Akaja, gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus och drog honom inför domstol ¹³ och sade: "Den här mannen förleder folk att dyrka Gud i strid mot lagen." ¹⁴ Just som Paulus skulle ta till orda, sade Gallio till judarna: "Om det vore fråga om något brott eller något illdåd skulle jag naturligtvis ta upp ert klagomål, ni judar. ¹⁵ Men gäller det tvistefrågor om ord och namn och er egen lag, då får ni själva avgöra saken. I sådana tvister vill jag inte vara domare." ¹⁶ Och han drev bort dem från domstolen. ¹⁷ Alla grep då synagogföreståndaren Sostenes och misshandlade honom framför domarsätet, utan att Gallio brydde sig om det.

Tillbaka till Antiokia

¹⁸ Paulus stannade i Korint ännu någon tid. Därefter tog han avsked av bröderna och avseglade till Syrien i sällskap med Priskilla och Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud. Han hade nämligen avlagt ett löfte.^{[d] 19} De kom till Efesus, och där lämnade han dem. Själv gick han in i synagogan och samtalade med judarna. ²⁰ De bad honom stanna längre, men han avböjde ²¹ och tog avsked och sade: "Jag kommer tillbaka till er igen om Gud vill." Sedan avseglade han från Efesus. ²² När han kom till Cesarea, gick han upp och hälsade på församlingen och for därefter ner till Antiokia.

PAULUS TREDJE MISSIONSRESA (18:23-21:16)

Apollos

²³ Här uppehöll sig Paulus någon tid. Sedan bröt han upp och for först genom Galatien och sedan genom Frygien, och han styrkte alla lärjungarna. ²⁴ Till Efesus kom en jude som hette Apollos. Han var född i Alexandria och var en lärd man och mycket kunnig i Skriften. ²⁵ Han hade fått undervisning om Herrens väg^[e] och talade brinnande i anden och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes dop. ²⁶ Han började också frimodigt predika i synagogan. Priskilla och Akvila hörde honom, och de tog sig an honom och förklarade grundligare Guds väg för honom. ²⁷ När Apollos sedan ville fara över till Akaja, skrev bröderna till lärjungarna och uppmanade dem att ta emot honom. Han kom dit och blev till stor hjälp för dem som genom Guds nåd hade kommit till tro. ²⁸ Ty han motbevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna offentligt bevisade att Jesus är Messias.

Paulus i Efesus

19 Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, ² och han frågade dem: "Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?" De svarade honom: "Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten."^{[f] 3} Då frågade han: "Vilket dop blev ni döpta med?" De svarade: "Med Johannes dop." ⁴ Paulus sade: "Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus." ⁵ När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. ⁶ Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. ⁷ Tillsammans var det omkring tolv män.

⁸ Sedan gick han in i synagogan och under tre månader predikade han frimodigt. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike. ⁹ Men där fanns några som förhärdade sig och inte ville tro utan talade illa om 'den vägen', så att alla hörde det. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig, och varje dag höll han samtal i Tyrannus hörsal. ¹⁰ Detta pågick under två år, så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord. ¹¹ Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer, ¹² så att man till och med tog dukar och plagg som varit i beröring med hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut.

¹³ Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig också för att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar." ¹⁴ Det var sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst, som gjorde så. ¹⁵ Men den onde anden svarade dem: "Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?" ¹⁶ Och mannen som hade den onde anden kastade sig över dem, övermannade alla och misshandlade dem så svårt att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga. ¹⁷ Detta fick alla i Efesus veta, både judar och greker, och fruktan kom över dem alla, och Herren Jesu namn blev prisat. ¹⁸ Många av dem som trodde kom och bekände öppet vad de tidigare hade gjort. ¹⁹ Åtskilliga av dem som hade bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände upp dem offentligt. Man räknade ut vad de var värda och kom fram till femtiotusen silverdrakmer.^{[g] 20} På detta sätt hade ordet genom Herrens kraft framgång och visade sin styrka.

Oroligheter i Efesus

²¹ När detta var slutfört bestämde sig Paulus för att genom Makedonien och Akaja resa till Jerusalem. Han sade: "Och när jag har varit där måste jag också besöka Rom." ²² Han sände två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, till Makedonien och stannade själv en tid i Asien.

²³ Vid den tiden uppstod det stor oro med anledning av 'den vägen'. ²⁴ En silversmed som hette Demetrius, tillverkade Artemistempel^[h] av silver och skaffade därmed hantverkarna stora inkomster. ²⁵ Nu kallade han samman dem och sådana som hade liknande arbeten och sade: "Ni män, ni vet att vi har vårt välstånd av detta arbete. ²⁶ Och nu ser ni och hör hur den där Paulus har vilselett en massa människor, inte bara i Efesus utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar som är tillverkade av händer inte är några gudar. ²⁷ Det är fara värt inte endast att vårt hantverk får dåligt rykte utan också att den stora gudinnan Artemis tempel förlorar sitt anseende, och att den gudinna som hela Asien, ja, hela världen dyrkar, mister sin gudomliga storhet."

²⁸ När de hörde detta blev de ursinniga och skrek: "Stor är efesiernas Artemis!"^{[i] 29} Hela staden kom i uppror, och folk rusade alla på en gång till teatern och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två makedonier som var Paulus följeslagare. ³⁰ Paulus ville gå in till folket men hindrades av lärjungarna. ³¹ Några asiarker^[j] som var hans vänner skickade också bud till honom och bad att han inte skulle ge sig in på teatern. ³² Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats. ³³ Några ur hopen förklarade för Alexander vad saken gällde, och judarna skickade fram honom. Han gav tecken med handen och ville hålla ett försvarstal inför folket. ³⁴ Men när de märkte att han var jude, ropade de alla på en gång i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!"

³⁵ Men stadens sekreterare lugnade folket och sade: "Efesier, finns det någon enda människa som inte känner till att efesiernas stad är vårdare av den stora Artemis tempel och hennes bild som har fallit ner från himlen?^{[k] 36} Eftersom ingen kan neka till detta, bör ni hålla er lugna och inte göra något förhastat. ³⁷ Ni har fört hit de här männen som varken har rånat tempel eller hädat vår gudinna. ³⁸ Om nu Demetrius och hans hantverkare vill föra talan mot någon, så hålls det rättegångar och finns det landshövdingar. Inför sådana skall de anklaga varandra. ³⁹ Och om det är något mer ni vill ta upp, skall det avgöras i den lagliga folkförsamlingen. ⁴⁰ På grund av det som har hänt i dag riskerar vi att bli anklagade för uppror. Vi har ju inte något skäl att anföra när vi skall stå till svars för dessa oroligheter." Och efter att ha sagt det upplöste han folksamlingen.

I Makedonien och Grekland

20 När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och förmanade och tröstade dem. Sedan tog han farväl och for till Makedonien. ² Och när han hade farit genom det området och talat många uppmuntrande ord till bröderna, kom han till Grekland, ³ där han uppehöll sig i tre månader. Men då judarna förberedde ett attentat mot honom, just som han skulle avsegla till Syrien, bestämde han sig för att resa tillbaka genom Makedonien. ⁴ Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikus och Trofimus från Asien. ⁵ Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas. ⁶ Efter det osyrade brödets högtid seglade vi själva från Filippi, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.

I Troas

⁷ Den första dagen i veckan^[l] var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han att tala ända till midnatt. ⁸ Det fanns ganska många lampor i det rum på översta våningen, där vi var samlade. ⁹ I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död. ¹⁰ Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Han lever." ¹¹ Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till gryningen, gick han därifrån. ¹² Och de förde fram den unge mannen. Han levde, och de blev mycket uppmuntrade.

Från Troas till Miletus

¹³ Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi skulle ta Paulus ombord. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. ¹⁴ Så snart han träffade oss i Assos, tog vi honom ombord och kom till Mitylene. ¹⁵ Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Kios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ännu en dag kom vi till Miletus. ¹⁶ Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesus för att inte bli uppehållen i Asien. Han påskyndade resan för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.

Paulus avskedstal till de äldste från Efesus

¹⁷ Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste. ¹⁸ Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: "Ni vet hur jag uppträdde hos er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien, ¹⁹ hur jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas anslag. ²⁰ Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, ²¹ och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus. ²² Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där. ²³ Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. ²⁴ Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.

²⁵ Och se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för. ²⁶ Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod.^{[m] 27} Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. ²⁸ Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. ²⁹ Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. ³⁰ Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. ³¹ Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.

³² Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade. ³³ Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. ³⁴ Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. ³⁵ I allt har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt skall ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga."^[n]

³⁶ När Paulus hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. ³⁷ De brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom. ³⁸ Det som smärtade dem mest var att han hade sagt, att de inte mer skulle se hans ansikte. Så följde de honom till skeppet.

Resan till Jerusalem

21 Efter att ha skilts från dem och lagt ut, seglade vi rakt mot Kos och kom nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. ² Där fann vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. ³ Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyrus, där lasten skulle lossas. ⁴ Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden sade de till Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. ⁵ Men när de dagarna hade gått, bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, också kvinnor och barn, följde med oss ända tills vi kom ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. ⁶ Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de vände hem till sitt.

⁷ Från Tyrus kom vi till Ptolemais, där vi avslutade vår sjöresa. Vi hälsade på bröderna där och stannade hos dem en dag. ⁸ Nästa dag begav vi oss därifrån och kom till Cesarea. Där tog vi in hos evangelisten Filippus, som var en av de sju,^[o] och stannade hos honom. ⁹ Han hade fyra ogifta döttrar som hade profetisk gåva. ¹⁰ När vi hade varit där i flera dagar, kom en profet vid namn Agabus ner från Judeen. ¹¹ Han kom nu till oss, tog Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte kommer judarna i Jerusalem att binda så här och utlämna åt hedningarna." ¹² När vi hörde det, bad både vi och de som bodde på platsen Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. ¹³ Då svarade han: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd inte bara att låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull." ¹⁴ När han inte kunde övertalas, lugnade vi oss och sade: "Ske Herrens vilja."

¹⁵ Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och for upp till Jerusalem. ¹⁶ Från Cesarea följde också några lärjungar med oss, och de tog oss med till Mnason från Cypern, en gammal lärjunge som vi skulle vara gäster hos.

Paulus anländer till Jerusalem

¹⁷ Så kom vi till Jerusalem, och bröderna tog emot oss med glädje. ¹⁸ Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob, dit också alla de äldste kom. ¹⁹ Sedan han hade hälsat dem berättade han utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans tjänst bland hedningarna. ²⁰ När de hörde det prisade de Gud och sade: "Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. ²¹ Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. ²² Vad gör vi nu? De får under alla förhållanden höra att du har kommit. ²³ Följ därför vårt råd. Vi har fyra män som har avlagt ett löfte.^{[p] 24} Ta dem med dig och rena dig tillsammans med dem och betala för dem,^[q] så att de kan låta raka huvudet. Då kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid lagen och lever efter den. ²⁵ Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut: De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt." ²⁶ Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem och gick till templet och gav till känna, när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offer bäras fram för var och en av dem.

Paulus fängslas

²⁷ De sju dagarna närmade sig sitt slut, när judarna från Asien fick se Paulus i templet. De hetsade då upp hela folkmassan, grep honom ²⁸ och ropade: "Israelitiska män, hjälp oss! Det är den här mannen som överallt undervisar alla och talar mot vårt folk och mot vår lag och denna plats. Och nu har han dessutom tagit med sig greker in i templet och orenat denna heliga plats." ²⁹ De hade nämligen tidigare sett Trofimus från Efesus ute i staden tillsammans med Paulus och räknade med att Paulus hade tagit honom med sig in i templet. ³⁰ Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.

³¹ Just som de stod i begrepp att döda honom, rapporterades det upp till garnisonens befälhavare att Jerusalem var i uppror. ³² Han tog då genast soldater och befäl med sig och ryckte ut mot dem. Så snart folket fick se befälhavaren och soldaterna, slutade de att misshandla Paulus. ³³ Befälhavaren trädde då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla kedjor. Sedan frågade han vem det kunde vara och vad han hade gjort. ³⁴ Somliga i folkmassan skrek ett, andra något annat, och då han mitt under allt tumult inte kunde få klart besked, befallde han att denne skulle föras till fästningen.^{[r] 35} När man kom fram till trappan, blev soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, ³⁶ ty de följde efter och skrek: "Bort med honom!"

³⁷ Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! ³⁸ Då är du alltså inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och förde de fyra tusen knivmännen^[s] ut i öknen." ³⁹ Paulus svarade: "Jag är jude, från Tarsus i Cilicien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket." ⁴⁰ Befälhavaren gav honom sin tillåtelse. Då Paulus stod där på trappan, gav han tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:

Paulus tal till folket

22 "Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga er till mitt försvar." ² När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blev det tystare. Och han fortsatte: ³ "Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag. ⁴ Jag förföljde 'den vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁵ Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna^[t] i Damaskus och for dit för att gripa också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

⁶ Men då jag var på väg och närmade mig Damaskus, omgavs jag vid middagstiden plötsligt av ett starkt sken från himlen. ⁷ Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig? ⁸ Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. ⁹ De som var med mig såg visserligen ljuset, men rösten som talade till mig uppfattade de inte. ¹⁰ Jag frågade: Vad skall jag göra, Herre? Herren sade till mig: Stig upp och gå in i Damaskus! Där skall du få veta allt som du är utsedd att göra. ¹¹ Men då jag på grund av strålglansen från det ljusskenet inte kunde se, tog mina följeslagare mig vid handen, och jag kom in i Damaskus.

¹² Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, ¹³ kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. ¹⁴ Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. ¹⁵ Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. ¹⁶ Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.

¹⁷ När jag senare hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning, ¹⁸ och jag såg honom och hörde honom säga till mig: Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. ¹⁹ Jag sade: Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. ²⁰ Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom. ²¹ Då sade han till mig: Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta."

Paulus hos befälhavaren

²² Så långt hade de lyssnat på honom, men nu skrek de: "Bort från jorden med en sådan människa! Han bör inte få leva." ²³ Och de skrek, slet av sig kläderna och kastade upp damm i luften. ²⁴ Befälhavaren gav då order om att Paulus skulle föras in i fästningen och att han skulle förhöras under gisselslag, så att man fick veta varför de skrek så mot honom. ²⁵ När man hade sträckt ut honom och skulle gissla honom, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni gissla en romersk medborgare som inte ens har blivit dömd?" ²⁶ Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad tänker du göra? Den här mannen är romersk medborgare." ²⁷ Då gick befälhavaren och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." ²⁸ Befälhavaren sade: "Jag fick betala en stor summa pengar för detta medborgarskap." Paulus svarade: "Men jag är född med det". ²⁹ De som skulle förhöra honom drog sig genast tillbaka. Också befälhavaren blev förskräckt, då han fick veta att Paulus var romersk medborgare, eftersom han hade låtit fängsla honom. ³⁰ Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.

Paulus inför Stora rådet

23 Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete ända till i dag." ² Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att de skulle slå Paulus på munnen. ³ Men Paulus sade till honom: "Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. Här sitter du för att döma mig efter lagen och så befaller du i strid mot lagen att de skall slå mig." ⁴ De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" ⁵ Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna." ^[u]

⁶ Eftersom Paulus visste att en del av dem var sadduceer och en annan del fariseer, ropade han i Rådet: "Bröder, jag är farisé och son till fariseer. Och när jag nu står inför rätta, är det på grund av hoppet om de dödas uppståndelse." ⁷ Då han sade det, utbröt en strid mellan fariseerna och sadduceerna,^[v] och de församlade delade sig i två läger. ⁸ - Sadduceerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. - ⁹ Det blev ett väldigt skrikande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat med honom." ¹⁰ Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. ¹¹ Följande natt kom Herren till honom och sade: "Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom."

Judarnas sammansvärjning mot Paulus

¹² När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. ¹³ Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig, ¹⁴ och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. ¹⁵ Därför skall ni nu tillsammans med Stora rådet anhålla hos befälhavaren att han skickar ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Själva står vi då beredda att döda honom, innan han kommer fram."

¹⁶ Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. ¹⁷ Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "För den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." ¹⁸ Officeren förde honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att berätta för dig." ¹⁹ Befälhavaren tog honom vid handen, förde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" ²⁰ Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de skall utreda hans sak närmare. ²¹ Men låt dem inte övertala dig. Mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom, och de har svurit en ed att inte äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står nu färdiga och väntar på att du skall säga ja till deras anhållan." ²² Befälhavaren lät den unge mannen gå sedan han uppmanat honom att inte tala om för någon att han hade berättat detta för honom.

Paulus förs till Cesarea

²³ Därefter kallade befälhavaren till sig två av sina officerare och befallde dem: "Håll tvåhundra soldater beredda att i kväll vid niotiden gå till Cesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare. ²⁴ Skaffa också riddjur och låt Paulus sitta upp och för honom oskadd till landshövdingen Felix."^{[w] 25} Och han skrev ett brev med följande innehåll:

²⁶ "Klaudius Lysias hälsar den högt ärade landshövdingen Felix. ²⁷ Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom, när jag kom med min trupp och befriade honom, sedan jag tagit reda på att han var romersk medborgare. ²⁸ Och då jag ville veta varför de anklagade honom, förde jag ner honom till deras Stora råd. ²⁹ Jag fann då att anklagelserna mot honom gällde tvistefrågor i deras lag, och att han inte anklagades för något som förtjänade dödsstraff eller fängelse. ³⁰ Sedan jag blivit underrättad om en sammansvärjning mot honom, skickade jag honom genast till dig. Jag har också anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig."

³¹ Soldaterna tog då med sig Paulus enligt den order de fått och förde honom under natten till Antipatris.^{[x] 32} Nästa dag lät de ryttarna fara vidare med honom och vände tillbaka till fästningen. ³³ Ryttarna kom till Cesarea, lämnade fram brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. ³⁴ Felix läste det och frågade från vilken provins han var. Och när han fick veta att han var från Cilicien, ³⁵ sade han: "Jag skall höra dig när dina anklagare också har kommit." Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.

Anklagelsen mot Paulus

24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner tillsammans med några äldste och en jurist, en viss Tertullus, och de framförde inför landshövdingen klagomål mot Paulus. ² När Paulus kallats in, började Tertullus anklaga honom och säga: ³ "Att det tack vare dig, högt ärade Felix, länge har rått fred och att detta folk överallt och på alla sätt har fått det mycket bättre, det erkänner vi med största tacksamhet. ⁴ För att inte besvära dig alltför länge, ber jag dig ha godheten att lyssna till vad vi i korthet har att säga. ⁵ Vi har nämligen funnit att den här mannen är en pestböld och ställer till oroligheter bland alla judar runt om i världen, och att han är ledare för nasareernas sekt.^{[y] 6} Han har till och med försökt vanhelga templet, och därför grep vi honom.^{[z] 8} När du själv förhör honom, kan du ta reda på allt som vi anklagar honom för." ⁹ Judarna^[aa] instämde och påstod att det förhöll sig på det sättet.

Paulus försvarstal

¹⁰ Då landshövdingen gav tecken åt Paulus att tala, gav han sitt svar: "Eftersom jag vet att du i många år har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med tillförsikt. ¹¹ Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag for upp till Jerusalem för att tillbe. ¹² Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller ställa till oroligheter bland folket. ¹³ Och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för. ¹⁴ Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. ¹⁵ Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång. ¹⁶ Därför strävar jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor.

¹⁷ Efter flera år kom jag för att överlämna gåvor åt mitt folk och för att frambära offer. ¹⁸ Då fann de mig i templet sedan jag renat mig,^[ab] och där var ingen folkmassa eller något tumult. ¹⁹ Men där fanns några judar från Asien, som egentligen skulle stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig. ²⁰ Eller låt dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet, ²¹ om det inte skulle vara för detta enda ord som jag ropade när jag stod ibland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står anklagad inför er."

Paulus i fängelse

²² Felix, som mycket väl kände till 'den vägen', uppsköt nu rättegången och sade: "När befälhavaren Lysias kommer hit ner, skall jag avgöra målet." ²³ Och han befallde officeren att hålla Paulus fängslad och samtidigt ge honom en viss lättnad och inte hindra någon av hans vänner från att vara honom till hjälp.

²⁴ Några dagar senare infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla,^[ac] som var judinna. Och han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus. ²⁵ Men då Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sade: "Gå din väg för den här gången. När jag får tid skall jag kalla på dig." ²⁶ Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom. ²⁷ När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Och då Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.

Paulus inför landshövdingen Festus

25 Tre dagar efter det att Festus hade anlänt till provinsen, for han från Cesarea upp till Jerusalem. ² Översteprästerna och judarnas ledare framförde då sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus ³ och bad att han skulle visa dem godheten att låta Paulus föras till Jerusalem. De planerade nämligen ett bakhåll och tänkte döda honom under vägen. ⁴ Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Cesarea och att han själv inom kort skulle fara dit. ⁵ Han sade: "De som är ledare bland er kan följa med, och har mannen gjort något orätt, så kan de anklaga honom." ⁶ När sedan Festus hade uppehållit sig hos dem i högst åtta eller tio dagar, for han ner till Cesarea. Dagen därpå tog han plats på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.

Paulus vädjar till kejsaren

⁷ När Paulus kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa. ⁸ Paulus försvarade sig och sade: "Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag förbrutit mig." ⁹ Men Festus ville stå väl hos judarna och frågade Paulus: "Vill du fara upp till Jerusalem och där dömas inför mig i denna sak?" ¹⁰ Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och där bör jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. ¹¹ Har jag gjort något orätt och begått något brott som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser, kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren." ¹² Festus överlade med sitt råd och svarade sedan: "Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du fara."

Paulus inför kung Agrippa

¹³ Några dagar senare kom kung Agrippa och Bernice^[ad] till Cesarea för att besöka Festus. ¹⁴ De stannade där i flera dagar, och Festus lade fram Paulus sak inför kungen. "Vi har här en man", sade han, "som Felix har lämnat kvar som fånge. ¹⁵ Och när jag var i Jerusalem, framförde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och begärde att få honom dömd. ¹⁶ Men jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad människa, förrän hon har stått ansikte mot ansikte med sina anklagare och fått tillfälle att försvara sig mot deras anklagelser. ¹⁷ När de så hade kommit hit, uppsköt jag inte saken utan satte mig redan nästa dag på domarsätet och befallde att mannen skulle föras fram. ¹⁸ Men när hans anklagare uppträdde, beskyllde de honom inte för sådana brott som jag hade tänkt mig. ¹⁹ Vad de anförde mot honom gällde några tvistefrågor som rör deras egen religion och dessutom en viss Jesus som var död men som Paulus påstod var i livet. ²⁰ Och jag visste inte hur jag skulle handla i detta fall, och frågade därför om han ville resa till Jerusalem och där ställas inför rätta. ²¹ Men då Paulus yrkade på att få bli kvar för att kejsaren skulle avgöra saken, befallde jag att han skulle hållas kvar tills jag kunde skicka honom till kejsaren." ²² Och Agrippa sade till Festus: "Jag skulle också vilja höra den mannen." Festus svarade: "I morgon ska du få höra honom".

²³ Nästa dag kom Agrippa och Bernice med pomp och ståt och trädde in i audienssalen tillsammans med befälhavarna och de förnämsta männen i staden. På Festus befallning fördes Paulus in, ²⁴ och Festus sade: "Konung Agrippa och alla ni män som är här tillsammans med oss, ni ser framför er den man som är orsak till att hela skaran av judar har vänt sig till mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte borde få leva längre. ²⁵ Men jag har inte funnit att han har gjort något som förtjänar döden, och då han själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutat att skicka honom dit. ²⁶ Några säkra upplysningar om honom kan jag inte ge när jag skriver till min herre.^[ae] Därför har jag ställt honom inför er och först och främst inför dig, konung Agrippa, så att jag efter det här förhöret har något att skriva om. ²⁷ Jag kan inte se någon mening med att skicka en fånge utan att ange vad han är anklagad för."

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

26 Agrippa sade till Paulus: "Du har min tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar: ² "Konung Agrippa, jag är tacksam över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna anklagar mig för, ³ i synnerhet som du så väl känner till judarnas alla seder och tvistefrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod. ⁴ Hur jag levt mitt liv från början, från det att jag var ung, bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar. ⁵ De känner mig sedan lång tid, och om de vill kan de vittna om att jag levt som farisé, enligt den strängaste riktningen i vår gudsdyrkan. ⁶ Och nu står jag anklagad för att ha satt mitt hopp till det löfte^[af] som Gud gav våra fäder. ⁷ Det är detta löfte som de tolv stammarna i vårt folk hoppas få se uppfyllt, medan de ständigt tjänar Gud natt och dag. För det hoppets skull, konung Agrippa, anklagas jag av judarna. ⁸ Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?

⁹ Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn, ¹⁰ och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. ¹¹ Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer. ¹² När jag i ett sådant ärende var på väg till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, ¹³ fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. ¹⁴ Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden.^{[ag] 15} Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. ¹⁶ Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, ¹⁷ när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, ¹⁸ för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade.

¹⁹ Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen, ²⁰ utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen. ²¹ Därför grep judarna mig i templet och försökte döda mig. ²² Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: ²³ att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."

²⁴ Då han talade detta till sitt försvar, ropade Festus: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" ²⁵ Paulus svarade: "Jag är inte galen, högt ärade Festus. Vad jag säger är sant och förnuftigt. ²⁶ Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok. ²⁷ Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." ²⁸ Agrippa svarade Paulus: "Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till kristen." ²⁹ Paulus svarade: "Fort eller långsamt, inför Gud skulle jag önska att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blev sådana som jag, bortsett från de här bojorna."

³⁰ Kungen reste sig nu tillsammans med landshövdingen och Bernice och de andra som satt där, ³¹ och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: "Den mannen har inte gjort något som förtjänar död eller fängelse." ³² Och Agrippa sade till Festus: "Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren."

Paulus resa till Rom

27 När det var bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten. ² Vi gick ombord på ett fartyg från Adramyttium som skulle gå till hamnar i Asien, och avseglade. Aristarkus, en makedonier från Tessalonika, var med oss. ³ Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner för att få den hjälp han behövde. ⁴ När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. ⁵ Och sedan vi seglat över öppna havet längs kusten av Cilicien och Pamfylien, lade vi till vid Myra i Lykien. ⁶ Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle segla till Italien, och han tog oss ombord på det. ⁷ Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi med knapp nöd hade nått Knidus och vinden inte tillät oss fortsätta, seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Och sedan vi med stor svårighet hade följt kusten, kom vi till en plats som heter Goda hamnarna, nära staden Lasea.

⁹ Eftersom det hade gått en lång tid och sjöresan blivit farlig - fastedagen^[ah] var redan förbi - varnade Paulus dem ¹⁰ och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." ¹¹ Men officeren litade på styrmannen och skeppets ägare och inte på det Paulus sade. ¹² Och då hamnen inte var en lämplig plats för övervintring, beslöt flertalet att lägga ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som ligger öppen mot sydväst och nordväst. Där ville de tillbringa vintern.

Stormen

¹³ När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. ¹⁴ Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. ¹⁵ Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. ¹⁶ Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. ¹⁷ När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret^[ai] och lät skeppet driva. ¹⁸ Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, ¹⁹ och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. ²⁰ Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹ De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. ²² Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. ²³ En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, ²⁴ och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. ²⁵ Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. ²⁶ Men vi måste kastas upp på en ö."

Skeppsbrottet

²⁷ Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. ²⁸ De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. ²⁹ De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. ³⁰ Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. ³¹ Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas." ³² Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.

³³ Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. ³⁴ Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." ³⁵ När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. ³⁶ Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. ³⁷ Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. ³⁸ Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.

³⁹ När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med jämn strand och beslöt sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. ⁴⁰ De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna till styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. ⁴¹ Men de drev mot ett rev och lät skeppet gå upp på det. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, under det att aktern alltmer bröts sönder av de kraftiga vågorna. ⁴² Soldaterna beslöt då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga först skulle hoppa i vattnet och ta sig i land ⁴⁴ och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakspillror från skeppet.^[aj] På det sättet räddades alla i land.

På Melite

28 Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite.^{[ak] 2} De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. ³ Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. ⁴ När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." ⁵ Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. ⁶ De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.

⁷ I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. ⁸ Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. ⁹ Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. ¹⁰ De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.

Till Rom

¹¹ Efter tre månader avseglade vi med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna^[al] som galjonsbild. ¹² Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. ¹³ Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och vi kom på andra dagen till Puteoli. ¹⁴ Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så kom vi till Rom.

Paulus i Rom

¹⁵ Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. ¹⁶ Sedan vi kommit fram till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.