Bible in 90 Days
Skapelsen
(1:1—2:25)
Hur allting började
1 I början skapade Gud himlarna och jorden.[a] 2 Jorden var öde och tom, mörker låg över djupet, och Guds Ande[b] svävade över vattnen.
3 Gud sa: ”Ljus, bli till!” Då blev det ljust. 4 Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret. 5 Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen[c].
6 Gud sa: ”Vattnet ska dela sig för att forma himlavalvet där uppe och haven där nere.” 7 Gud skapade på så sätt himlavalvet, och skilde vattnet ovanför från vattnet nedanför. Det blev så. 8 Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.
9 Sedan sa Gud: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats, så att torrt land kommer fram.” Det blev så, 10 och Gud kallade det torra jord, och vattnet kallade han hav. Gud såg att det var gott. 11 Gud sa: ”Jorden ska producera grönska: det ska växa fram alla slags fröbärande växter och fruktträd med kärnor i frukten.” Det blev så. 12 Jorden grönskade: det växte fram fröbärande växter och träd, allt efter sina respektive sorter[d]. Gud såg att det var gott. 13 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.
14 Gud sa: ”Det ska bli ljus på himlen som ska skilja dagen från natten. De ska bestämma tiderna på jorden och utmärka dagarna och åren. 15 De ska vara ljus på himlen som lyser över jorden.” Det blev så. 16 Gud skapade två stora ljus[e], det större ljuset för att härska över dagen och det mindre ljuset för att härska över natten. Han skapade också stjärnorna. 17 Gud placerade dem alla på himlen för att lysa upp jorden, 18 härska över dagen och natten och skilja ljuset från mörkret. Gud såg att det var gott. 19 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.
20 Gud sa: ”Vattnet ska vimla av levande varelser och fåglar flyga under himlavalvet över marken.” 21 Gud skapade de stora havsdjuren efter sina sorter, likaså alla levande varelser som vattnen vimlar av och fåglar av alla slag. Gud såg att det var gott. 22 Han välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er och fyll haven! Fåglarna ska också föröka sig och uppfylla jorden.” 23 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.
24 Gud sa: ”Jorden ska bära fram djur av alla slag, boskap, kräldjur och vilda djur.” Det blev så. 25 Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud såg att det var gott.
26 Sedan sa Gud: ”Vi ska göra människor till vår avbild, lika oss själva. De ska härska över fiskarna i havet och fåglarna i luften och boskapen, över hela jorden, och alla kräldjuren på jorden.”
27 Och Gud skapade människan till sin egen avbild,
lik sig själv skapade Gud människan,
till man och kvinna skapade han dem.
28 Gud välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er! Härska över fiskarna, fåglarna och alla djur som rör sig på jorden!” 29 Gud sa: ”Jag ger er de fröbärande växterna på hela jorden och alla fruktträden med frö i sin frukt. De ska vara er mat. 30 Åt markens djur, himlens fåglar, alla kräldjur på marken, och åt allt som lever ger jag alla gröna växter som föda.” Det blev så. 31 Sedan såg Gud att allt som han hade skapat var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.
2 Så blev himlen och jorden fullständiga med hela sin härskara. 2 Gud avslutade på den sjunde dagen det verk han hade fullbordat och han vilade på den sjunde dagen från allt det verk han hade skapat. 3 Gud välsignade denna sjunde dag och gjorde den helig, eftersom han denna dag vilade efter sitt skapelseverk.
Adam och Eva
4 Här följer berättelsen[f] av händelserna då himlen och jorden skapades av Herren Gud.
5 Först fanns det inga buskar och ingen ört hade spirat på jorden, för Herren Gud hade inte sänt något regn. Inte heller fanns det någon som kunde bruka jorden, 6 men vatten bröt fram ur marken och vattnade jorden.
7 Då formade Herren en människa[g] av markens jord och blåste in livsande genom hennes näsa[h]. Så blev människan en levande varelse.
Edens trädgård
8 Herren Gud planterade en trädgård österut i Eden och satte där människan som han format.
9 Herren Gud lät vackra träd av alla slag växa i trädgården, och de gav den mest utsökta frukt. Mitt i trädgården planterade han livets träd och kunskapens träd, det som ger kunskap om gott och ont. 10 En flod rann upp i Eden. Den bevattnade trädgården och delade sig sedan i fyra floder. 11 Den första heter Pishon, och den flyter runt hela Havilas land, där det finns guld. 12 Det landets guld är gott och där finns också harts och onyxsten. 13 Den andra floden kallas Gichon och flyter omkring hela landet Kush. 14 Den tredje floden heter Tigris[i] och flyter öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.
15 Herren Gud satte mannen i Edens trädgård för att bruka och vårda den. 16 Och Herren Gud gav mannen denna befallning: ”Du får äta av vilket träd som helst i trädgården, 17 utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag[j] du äter av det kommer du sannerligen att dö.”
Eva skapas
18 Sedan sa Herren Gud: ”Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag vill göra en medhjälpare åt honom, en sådan som passar honom.” 19 Herren Gud hade format markens djur och alla slags fåglar av jord och förde dem nu till mannen för att se vad han skulle kalla de levande varelserna och det han kallade dem fick de heta. 20 Så gav han alltså namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men fortfarande fanns det ingen lämplig hjälp för Adam[k]. 21 Herren Gud lät då mannen falla i djup sömn och medan han sov, tog han ut ett av hans revben och slöt till stället där han hade tagit ut det med kött. 22 Och Herren Gud gjorde en kvinna av revbenet och förde fram henne till mannen.
23 Adam sa:
”Hon är mitt eget kött och mina egna ben!
Hon är tagen ur en man,
och hon ska kallas kvinna[l].”
24 Det är därför en man lämnar sin far och mor och håller sig till sin hustru, så att de blir ett kött.
25 Mannen och hans hustru var nakna, och de var inte blyga för varandra.
Adam och Eva syndar
3 Ormen var det listigaste av alla vilda djur som Herren Gud hade skapat. Ormen frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” 2 ”Vi får äta frukt av träden”, svarade kvinnan. 3 ”Det är bara av trädet mitt i trädgården som vi inte får äta. Gud har sagt att vi inte får äta eller ens röra dess frukt, för då kommer vi att dö.” 4 Ormen svarade: ”Ni kommer visst inte att dö! 5 Gud vet att den dag ni äter av frukten kommer era ögon att öppnas och ni blir som Gud[m], med kunskap om gott och ont.”
6 Kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och det var vackert och lockande, eftersom det gav vishet. Hon åt av frukten och gav också till sin man, som var med henne, och han åt. 7 Då öppnades deras ögon, och de insåg att de var nakna. Därför band de ihop fikonlöv runt höfterna för att skyla sig.
8 När de den kvällen, i den svala kvällsvinden, hörde Herren Gud vandra omkring i trädgården, gömde de sig för honom bland träden. 9 Herren Gud ropade till Adam: ”Adam, var är du?” 10 Adam svarade: ”Jag hörde dig i trädgården, och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” 11 ”Vem har talat om för dig att du är naken?” frågade Gud. ”Har du ätit av frukten från trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12 Adam svarade: ”Kvinnan, som jag fick av dig, gav mig av trädet, och jag åt.”
13 Då sa Herren Gud till kvinnan: ”Vad har du gjort?” ”Ormen lurade mig, och jag åt”, svarade hon. 14 Herren Gud sa till ormen: ”Eftersom du gjorde detta,
ska du vara förbannad
och skild från alla husdjur
och vilda djur på hela jorden.
På din buk ska du kräla
och jord ska du äta så länge du lever.
15 Jag ska sätta fiendskap
mellan dig och kvinnan
och mellan din avkomma[n] och hennes.
Han kommer att krossa ditt huvud,
och du kommer att hugga[o] honom i hälen.”
16 Till kvinnan sa han:
”Din möda under havandeskapet ska jag göra stor.
Du kommer att föda barn under smärta.
Du kommer att åtrå din man,
och han kommer att råda över dig.”
17 Till Adam sa han: ”Eftersom du lyssnade till din hustru och åt av trädet, fast jag förbjudit dig och sagt att du inte fick,
låter jag en förbannelse vila över marken för din skull.
Hela ditt liv kommer du att få skaffa ditt uppehälle med möda.
18 Marken ska ge dig tistlar och törnen,
och du ska äta dess växter.
19 Hela livet ända tills du dör
kommer du att få svettas och kämpa för ditt bröd.
Sedan kommer du att återvända
till den jord du kommit ifrån,
för du formades av jord,
och jord ska du en gång åter bli.”
20 Mannen kallade sin hustru Eva[p], för han sa: ”Hon ska bli mor till alla som lever.” 21 Och Herren Gud gjorde kläder av djurhudar åt Adam och hans hustru.
22 Herren Gud sa: ”Eftersom människan har blivit som en av oss, med kunskap om det goda och det onda, får hon inte ta och äta också av livets träd och så leva i evighet.” 23 Därför visade Herren Gud ut dem ur Edens trädgård och skickade bort dem för att bruka den jord de hade skapats av. 24 Herren drev ut människan och öster om Edens trädgård placerade han keruberna[q] och ett flammande svärd för att skydda vägen till livets träd.
Kain och Abel
Kain mördar Abel
4 Adam låg med sin hustru Eva, och hon blev gravid och födde en son som fick namnet Kain[r], för hon sa: ”Med Herrens hjälp har jag fått en människa!” 2 Hennes nästa barn var Abel, Kains bror. Abel blev herde, medan Kain blev lantbrukare. 3 En gång kom Kain med en del av sin skörd av frukt som offergåva till Herren. 4 Också Abel kom med de feta köttstyckena från sina förstfödda lamm. Herren såg med välbehag på Abel och hans offer, 5 men inte på Kain och hans offer. Detta gjorde Kain vred, och han sänkte blicken.
6 ”Varför är du så vred?” frågade Herren. ”Varför sänker du huvudet? 7 Om du gör rätt är du ju accepterad, men om du inte gör rätt, lurar synden vid dörren. Synden åtrår dig, men du ska råda över den!”
8 Kain föreslog sin bror att de skulle gå ut på fälten tillsammans[s]. Medan de var där, överföll Kain sin bror och dödade honom.
9 Herren sa till Kain: ”Var är din bror Abel?” ”Det vet jag inte”, sa Kain. ”Ska jag hålla reda på min bror?”
10 Men Herren sa: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11 Från och med nu är du förbannad och förvisad från den mark som öppnade sin mun för att ta emot din brors blod ur din hand. 12 Den kommer inte längre att ge dig någon skörd. Du ska vara hemlös och fredlös och irra omkring på jorden.”
13 Kain svarade Herren: ”Mitt straff är större än jag kan bära,[t] 14 för du har förvisat mig från min mark och från dig själv och gjort mig till en rastlös vandrare. Vem som helst som ser mig kan döda mig.” 15 Då svarade Herren: ”De kommer inte att döda dig, för jag ska ge ett sju gånger värre straff åt den som gör det.” Sedan satte Herren ett märke på Kain, för att ingen som mötte honom skulle döda honom. 16 Kain gick sedan bort från Herren och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden.
Kains ättlingar
17 Därefter låg Kain med sin hustru, och hon blev gravid och födde Henok. När Kain sedan byggde en stad, kallade han den Henok efter sin son.
18 Henok var Irads far. Irad var Mechujaels far, Mechujael var Metushaels far, Metushael var Lemeks far.
19 Lemek gifte sig med två kvinnor – Ada och Silla. 20 Ada födde ett barn som hette Javal, och han blev stamfar för alla som bor i tält och lever av boskapsskötsel. 21 Hans bror hette Juval, och han var den förste att spela lyra och flöjt. 22 Silla födde Tuval Kain. Han var den förste att gjuta redskap av koppar och järn. Tuval Kain hade en syster som hette Naama.
23 En dag sa Lemek till sina båda hustrur:
”Ada och Silla, hör på!
Lemeks hustrur, hör mina ord!
Jag har dödat en man för att han sårat mig,
en ung man för att han skadat mig. [u]
24 Kain ska hämnas sju gånger,
men Lemek sjuttiosju gånger!”
Adams släkttavla genom Set
25 Adam låg igen med sin hustru, och hon födde ytterligare en son. Han fick namnet Set[v], för Eva sa: ”Gud har gett mig en annan son i stället för honom som Kain dödade.” 26 Set fick en son som han kallade Enosh. Det var under dennes livstid som människorna började åkalla Herrens namn.
5 Här följer en förteckning över Adams släkt.
Människan var lik Gud när hon skapades. 2 Gud skapade dem till man och kvinna, och välsignade dem och kallade dem människor[w] när de skapades.
3 Adam var 130 år när hans son Set föddes. Denne liknade honom och var hans avbild.[x] 4 Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar 5 och dog 930 år gammal.
6 Set var 105 år när hans son Enosh föddes. 7 Sedan levde han ytterligare 807 år och fick söner och döttrar 8 och dog 912 år gammal.
9 Enosh var 90 år när hans son Kenan föddes. 10 Sedan levde han ytterligare 815 år och fick söner och döttrar 11 och dog 905 år gammal.
12 Kenan var 70 år när hans son Mahalalel föddes. 13 Sedan levde han ytterligare 840 år och fick söner och döttrar 14 och dog 910 år gammal.
15 Mahalalel var 65 år när hans son Jered föddes. 16 Sedan levde han ytterligare 830 år och fick söner och döttrar 17 och dog 895 år gammal.
18 Jered var 162 år när hans son Henok föddes. 19 Sedan levde han ytterligare 800 år och fick söner 20 och döttrar och dog 962 år gammal.
21 Henok var 65 år när hans son Metushelach föddes. 22 Sedan levde han ytterligare 300 år i gemenskap med Gud[y] och fick söner och döttrar. 23 Han blev 365 år. 24 Henok vandrade i gemenskap med Gud och fanns sedan inte mer, för Gud tog bort honom.
25 Metushelach var 187 år när hans son Lemek föddes. 26 Sedan levde han ytterligare 782 år och fick söner och döttrar 27 och dog 969 år gammal.
Noa
28 Lemek var 182 år när han fick en son. 29 Lemek kallade honom för Noa[z], för han sa: ”Han kommer att ge oss tröst under det hårda arbetet med den jord som Herren har förbannat.” 30 Sedan levde Lemek 595 år och fick söner och döttrar 31 och dog 777 år gammal. 32 När Noa var 500 år fick han tre söner, Sem, Ham och Jafet.
Den stora floden
(6:1—8:22)
6 Befolkningen började föröka sig nu på jorden, och döttrar föddes åt människorna. 2 Då såg Guds söner[aa] att människors döttrar var vackra och gifte sig med dem de ville ha. 3 Då sa Herren: ”Min Ande ska inte förbli hos människan för alltid, eftersom hon är kött. Hennes tid ska vara 120 år.”[ab]
4 På den tiden, och även senare,[ac] fanns det jättar[ad] på jorden. När Guds söner låg med människornas döttrar, fick de barn. De var de gamla tidernas kända hjältar. 5 Herren Gud såg vidden av den mänskliga ondskan på jorden, och att människornas liv och tankar ständigt var alltigenom inriktade på det onda. 6 Herren sörjde[ae] att han hade skapat dem, och han var bedrövad i sitt hjärta.
7 Herren sa: ”Människorna som jag har skapat ska jag utplåna från jorden, och tillsammans med dem alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, för jag ångrar att jag skapade dem.”
8 Men på Noa såg Herren med välvilja.
Noa och hans familj räddas från floden
9 Detta är berättelsen om Noas släkt:
Noa var en rättfärdig och oklanderlig man bland sina samtida. Han levde i gemenskap med Gud. 10 Han hade tre söner: Sem, Ham och Jafet.
11 I Guds ögon blev världen mer och mer fördärvad och full av våld. 12 Gud såg hur fördärvad jorden var: hela människosläktet[af] levde ett fördärvat liv. 13 Och Gud sa till Noa: ”Jag har beslutat mig för att utplåna hela människosläktet, för på grund av människan är jorden fylld av våld. Jag ska utplåna både henne och jorden. 14 Bygg en ark[ag] av goferträ, gör olika rum i arken och täta den med jordbeck både invändigt och utvändigt. 15 Gör den 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. 16 Gör också ett tak med en halv meters resning[ah], sätt en dörr på sidan och gör ett nedre däck, ett mellandäck och ett övre däck.
17 Jag ska låta en översvämning täcka jorden och förgöra varje levande varelse, alla som det finns livsande i. Allting på jorden kommer att gå under.
18 Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du ska gå in i arken tillsammans med din hustru, dina söner och deras hustrur. 19 Ta ett par av varje djurart, en hane och en hona, med dig i arken för att hålla dem vid liv med dig. 20 Ett par av varje art av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur ska komma till dig för att överleva. 21 Samla också ihop all slags mat som ni och dessa kan äta.”
22 Noa gjorde allt precis som Gud hade befallt.
7 Sedan sa Herren till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj, för i denna tid är det bara dig som jag funnit vara rättfärdig. 2 Av de rena fyrfotadjuren ska du ta sju par av varje art, hane och hona. Av alla orena djur ska du ta ett par, hane och hona. 3 Också av himlens alla fåglar ska du ta sju par, hane och hona, av varje slag, för att de ska överleva på jorden. 4 Om en vecka ska jag sända ett regn som kommer att vara i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla levande varelser som jag har skapat.”
5 Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom. 6 Han var 600 år när översvämningen kom över jorden. 7 Han gick in i arken med sin hustru, sina söner och sina svärdöttrar, för att fly undan översvämningen. 8 Hanar och honor av alla fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och alla markens kräldjur 9 kom in i arken till Noa parvis, precis som Gud hade befallt Noa.
10 En vecka senare kom flodvattnen över jorden. 11 Noa var 600 år gammal när floden kom den sjuttonde dagen i andra månaden. Då bröt det stora djupets källor fram, och himlens luckor öppnades. 12 Regnet föll över jorden under fyrtio dygn. 13 Men Noa hade samma dag gått in i arken med sin hustru och sina söner Sem, Ham och Jafet och deras hustrur. 14 Med dem fanns de olika sorterna av vilda djur och boskap, alla slags kräldjur, fåglar och andra bevingade djur. 15 De kom alla till Noa, ett par av varje levande varelse, de som har livsande i sig. 16 Hanar och honor av alla slags djur kom, precis som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde dörren efter honom.
17 Under fyrtio dagar kom floden över jorden. Det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt högt ovanför jorden. 18 Vattnet steg högre och högre, och arken flöt på vattnet. 19 Vattnet steg allt mer och täckte slutligen alla berg under himlen. 20 Vattnet steg mer än sju meter över de högsta topparna.
21 Hela myllret av jordens levande varelser gick under: fåglar, boskap, vilda djur, hela jordens vimmel av smådjur och alla människor. 22 Allt som andades och levde på torra land dog, 23 ja, allt liv på jorden utplånades. Allt levande på jorden utplånades: människor och djur, kräldjur och himlens fåglar. Bara Noa och de som var med honom i arken blev kvar. 24 Vattnet täckte jorden i 150 dagar.
8 Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. 2 Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. 3 Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket 4 att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. 5 På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga.
6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken 7 och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. 8 Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, 9 men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen.
10 Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12 En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka.
13 I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14 På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15 Då sa Gud till Noa: 16 ”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17 Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18 Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19 Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra.
20 Sedan byggde Noa ett altare åt Herren. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21 Herren kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort.
22 Så länge som jorden finns kvar
kommer sådd och skörd,
köld och värme,
sommar och vinter,
dag och natt
aldrig att upphöra.”
Guds förbund med Noa
9 Gud välsignade Noa och hans söner och sa till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden!
2 Alla vilda djur och fåglar, allt som rör sig på marken, och fiskar i haven kommer att vara rädda och känna skräck för er, för jag har ställt dem under er makt. 3 Allt levande som rör sig ska vara er föda, liksom jag gett de gröna växterna. 4 Men ät aldrig kött som har blod, dess liv,[ai] i sig. 5 Ert eget blod[aj] ska jag utkräva vedergällning för. Jag ska utkräva den av varje djur, och av människor ska jag utkräva en annan människas liv om någon dödar en annan.
6 Den som utgjuter en annan människas blod,
hans blod ska utgjutas av en människa,
för Gud gjorde människan till sin avbild.
7 Var fruktsamma, föröka er och bli en stor mängd på jorden!”
Regnbågen
8 Sedan sa Gud till Noa och hans söner: 9 ”Jag upprättar nu ett förbund med er och era ättlingar 10 och med alla levande varelser med er, alla fåglar och boskapsdjur och vilda djur, alla som kom ut ur arken. 11 Jag ska upprätthålla mitt förbund med er och aldrig mer låta flodvattnen utplåna allt liv och fördärva jorden.”
12 Gud sa: ”Jag ska sätta ett tecken på förbundet mellan mig och er och alla levande varelser som är med er för alla kommande generationer: 13 min regnbåge sätter jag bland molnen. Den ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag sänder moln över jorden, kommer regnbågen att synas bland molnen, 15 och jag ska komma ihåg mitt förbund med er och med varje levande varelse och aldrig mer låta vattnet övertäcka jorden och utplåna allt liv. 16 När regnbågen är i skyn, ska jag komma ihåg det eviga förbundet mellan Gud och alla slags levande varelser på jorden.” 17 Och Gud sa till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund jag instiftat mellan mig och allt levande på jorden.”
Förbannelse över Kanaan
18 Noas tre söner som kom ut ur arken hette Sem, Ham och Jafet. (Ham var Kanaans far.) 19 Alla folken på jorden härstammar från dessa Noas tre söner.
20 Noa blev lantbrukare och planterade en vingård. 21 En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, 22 såg Ham, Kanaans far, sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. 23 Då tog Sem och Jafet en mantel, höll den över sina axlar och gick in baklänges i tältet och täckte sin fars nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll för att inte se sin far naken. 24 När Noa vaknade ur sitt rus och fick reda på vad hans yngste son hade gjort honom, 25 sa han:
”Kanaan ska vara förbannad
och vara den lägste av sina bröders slavar.”
26 Sedan sa han:
”Välsignad är Herren, Sems Gud.
Må Kanaan vara deras slav.
27 Må Gud låta Jafet växa och leva tillsammans med Sem
och Kanaan vara deras slav.”
28 Noa levde ytterligare 350 år efter floden 29 och var 950 år gammal när han dog.
Jorden befolkas på nytt
Släkttavlan för Noas söner
10 Detta är berättelsen om Noas söners, Sems, Hams och Jafets, släkt. De fick söner[ak] efter floden.
Jafet
(1 Krön 1:5-7)
2 Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras.
3 Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma.
4 Javans söner var Elisha och Tarshish, kittéerna och rodanéerna.
5 Deras ättlingar spred sig till olika kustländer med sina skilda folk, stammar och språk.
Ham
(1 Krön 1:8-16)
6 Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan.
7 Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka.
Ragmas söner var Saba och Dedan.
8 Från Kush härstammade också Nimrod, den förste härskaren på jorden. 9 Han var en väldig jägare inför Herren, och hans namn blev ett ordspråk: ”En väldig jägare inför Herren, som Nimrod.” 10 Kärnan i hans rike omfattade Babel, Erek, Ackad och Kalne, i Shinars[al] land. 11 Därifrån utsträckte han sitt välde till Assyrien. Han byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach 12 och Resen, som är beläget mellan Nineve och Kelach, den stora staden.
13 Misrajim var stamfar till ludéerna, anaméerna, lehavéerna, naftuchéerna, 14 patruséerna, kasluchéerna, som filistéerna härstammar från, och kaftoréerna.
15 Kanaan var far till Sidon, som var hans förstfödde. Han var också stamfar till Het, 16 jevuséerna, amoréerna, girgashéerna, 17 hivéerna, arkéerna, sinéerna, 18 arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.
Slutligen spred sig Kanaans ättlingar 19 från Sidon och hela vägen till Gerar, ända till Gaza och till Sodom, Gomorra, Adma och Sevojim, bort till Lasha[am].
20 Dessa var Hams ättlingar efter sina stammar, språk, länder och folkslag.
Sem
(1 Krön 1:17-23)
21 Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner och blev stamfar till alla Evers ättlingar.
22 Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram.
23 Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash.
24 Arpakshad var far till Shelach, och Shelach var far till Ever.
25 Ever fick två söner, den ene hette Peleg[an] och den andre Joktan. På Pelegs tid delades jorden. Hans bror hette Joktan.
26 Joktan var far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach,
27 Hadoram, Usal, Dikla, 28 Oval, Avimael, Saba,
29 Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner.
30 De bodde i området från Mesha till Sefar, bergstrakten i öster.
31 Dessa var alltså Sems ättlingar, efter sina stammar, språk, länder och folkslag.
32 Dessa är Noas söners stammar efter sina släkter. Från dem har alla folk spridit sig över jorden efter floden.
Babels torn och språkförbistringen
11 Alla människorna på jorden talade ett och samma språk. 2 När de spred sig österut, upptäckte de en slätt i Shinar[ao] och bosatte sig där. 3 De sa till varandra: ”Låt oss tillverka bränt tegel.” Så använde de tegel som byggsten och beck som murbruk. 4 Sedan sa de: ”Låt oss bygga en stad med ett torn som når upp till himlen och göra vårt namn känt, så att vi inte skingras över hela jorden.”
5 Men när Herren kom ned för att se staden och tornet som de höll på att bygga, 6 sa han: ”De är ett folk och har ett och samma språk. När de börjar så här kommer inget att bli omöjligt för dem! 7 Kom, låt oss gå dit ner och ge dem olika språk, så att de blir förvirrade och inte kan förstå varandra!”
8 Så skingrade Herren dem över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 9 Det är därför som den kallas Babel[ap], för det var där som Herren förvirrade dem genom språkförbistringen och skingrade dem därifrån över hela jorden.
Berättelsen om Sems släkt
(1 Krön 1:24-27)
10 Detta är berättelsen om Sems släkt.
När Sem var 100 år gammal, föddes hans son Arpakshad två år efter floden. 11 Efter Arpakshads födelse levde Sem ytterligare 500 år och fick söner och döttrar.
12 När Arpakshad var 35 år gammal föddes hans son Shelach, 13 och därefter levde han ytterligare 403 år och fick söner och döttrar.
14 Shelach var 30 år gammal när hans son Ever föddes, 15 och han levde därefter ytterligare 403 år och fick söner och döttrar.
16 Ever var 34 år gammal när hans son Peleg föddes, 17 och han levde därefter ytterligare 430 år och fick söner och döttrar.
18 Peleg var 30 år gammal när hans son Regu föddes, 19 och han levde därefter ytterligare 209 år och fick söner och döttrar.
20 Regu var 32 år gammal när Serug föddes, 21 och han levde därefter ytterligare 207 år och fick söner och döttrar.
22 Serug var 30 år gammal när hans son Nachor föddes, 23 och han levde därefter ytterligare 200 år och fick söner och döttrar.
24 Nachor var 29 år gammal när hans son Terach föddes, 25 och han levde därefter ytterligare 119 år och fick söner och döttrar.
26 När Terach var 70 år gammal var han far till Abram, Nachor och Haran.
Från Terach till Abram
27 Detta är berättelsen om Terachs släkt. Terach var far till Abram, Nachor och Haran, och Haran var far till Lot. 28 Haran dog i det land där han föddes, i Ur i Kaldéen, medan hans far ännu levde.
29 Både Abram och Nachor gifte sig. Abrams hustru hette Saraj, och Nachors hustru Milka, dotter till Haran som var far till både Milka och Jiska. 30 Men Saraj kunde inte få några barn. 31 Terach tog sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin svärdotter Saraj och lämnade Ur i Kaldéen för att flytta till Kanaans land. Men de stannade och bosatte sig i staden Harran. 32 Där dog Terach, 205 år gammal.
Abram
(12:1—22:19)
Gud kallar Abram
12 Herren sa till Abram: ”Lämna ditt land, dina släktingar och din faders hus och gå till det land som jag ska visa dig!
2 Jag ska göra dig till ett stort folk.
Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort,
så att du blir till välsignelse.
3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig
och förbanna dem som hädar dig.
Genom dig ska alla jordens släkter bli välsignade.”
4 Då bröt Abram upp, som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var 75 år gammal när han lämnade Harran. 5 Han tog med sig sin hustru Saraj, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Harran, och kom slutligen till Kanaan. 6 När de reste genom Kanaan, kom de till en plats nära Shekem och slog läger bredvid Mores ek[aq]. Landet beboddes vid den tiden av kanaanéer.
7 Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: ”Jag ska ge detta land till dina ättlingar[ar].” Abram byggde ett altare där åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. 8 Efteråt lämnade Abram platsen och reste till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Aj i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och åkallade Herren. 9 Sedan flyttade han undan för undan längre söderut till Negev.
10 Det blev hungersnöd i landet. Abram reste då ner till Egypten för att bo där, eftersom hungersnöden var så svår. 11 När han närmade sig Egypten, sa han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en mycket vacker kvinna. 12 När egypterna ser dig kommer de att säga: ’Detta är hans hustru.’ Då dödar de mig och låter dig leva. 13 Säg därför att du är min syster, och då kommer egypterna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv.” 14 När de anlände till Egypten, såg egypterna Sarajs skönhet. 15 Och när faraos hovmän lovordade henne för honom, lät han hämta henne till sitt palats. 16 Farao behandlade Abram väl för hennes skull: han fick får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.
17 Men Herren sände fruktansvärda plågor över farao och hans hov på grund av Abrams hustru Saraj. 18 Då kallade farao på Abram och anklagade honom: ”Vad är det du har gjort mot mig?” sa han. ”Varför talade du inte om för mig att hon är din hustru? 19 Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!” 20 Sedan befallde Farao sina män att föra ut dem allesammans ur landet, Abram, hans hustru och allt vad han ägde.
Abram och Lot går skilda vägar
13 Abram begav sig alltså från Egypten med sin hustru och allt han ägde till Negev, och Lot följde med honom. 2 Abram var nu mycket rik och ägde boskap, silver och guld. 3 Han fortsatte sedan från lägerplats till lägerplats, från Negev mot Betel, till den plats där han förut hade slagit läger mellan Betel och Aj, 4 och där han byggt ett altare. Där åkallade han nu Herren igen.
5 Också Lot, som förflyttade sig tillsammans med Abram, hade får och nötboskap och tält. 6 Landet kunde inte försörja dem båda, för de hade så stora egendomar att de inte kunde stanna på samma plats tillsammans. 7 Stridigheter uppstod mellan Abrams och Lots herdar. (Kanaanéerna och perisséerna bodde i landet vid den tiden.) 8 Då sa Abram till Lot: ”Det får inte råda osämja mellan dig och mig och mellan våra herdar. Vi är ju nära släktingar. 9 Är inte hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig! Går du åt vänster så går jag åt höger. Går du åt höger så går jag åt vänster.”
10 Lot såg ut över Jordanslätten, som var väl bevattnad överallt. Hela området ända bort till Soar var som Herrens trädgård eller som Egyptens land. Detta var innan Herren hade förstört Sodom och Gomorra. 11 Därför valde Lot hela Jordanslätten. Han gick österut, och på så sätt skildes de från varandra. 12 Abram stannade nämligen i Kanaans land, medan Lot bodde bland städerna på slätten och slog läger på en plats nära staden Sodom. 13 Människorna i Sodom var onda och syndade mycket mot Herren.
14 Efter det att Lot gått därifrån, sa Herren till Abram: ”Se dig omkring, från din plats åt norr och söder, öster och väster. 15 Hela detta land som du kan se ska jag ge till dig och dina ättlingar för all framtid. 16 Jag ska ge dig många ättlingar, ja, som dammkornen som inte kan räknas ska inte heller dina ättlingar kunna räknas. 17 Vandra nu omkring i landet, ty jag ska ge dig det.” 18 Då flyttade Abram sitt tält till Mamres ekar nära Hebron och byggde där ett altare till Herren.
Abram räddar Lot
14 Vid den här tiden startade Amrafel, Shinars kung, Arjok, Ellasars kung, Kedorlaomer, Elams kung, och Tidal, Gojims kung, 2 ett krig mot Bera, Sodoms kung, Birsha, Gomorras kung, Shinav, Admas kung, Shemever, Sevojims kung och kungen i Bela (som senare kallades Soar).
3 Dessa kungar förenade sina arméer i Siddimdalen, dalen vid Döda havet. 4 Under tolv år hade de alla varit undersåtar till kung Kedorlaomer, men på det trettonde året gjorde de uppror.
5 Under det fjortonde året kom Kedorlaomer dit med sina allierade. Han segrade över refaéerna i Ashterot Karnajim, över suséerna i Ham, över eméerna i Shave Kirjatajim. 6 Horéerna, som bodde på berget Seir, drev han ända till El Paran vid öknen.
7 De vände sedan om till En Mishpat, som senare kallades Kadesh, och erövrade hela amalekiternas område, liksom amoréernas, som bodde i Haseson Tamar.
8 Kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela, nuvarande Soar, drog ut och ordnade sina arméer till strid i Siddimdalen 9 mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok, fem kungar mot fyra. 10 Dalen var full av gropar med jordbeck. När armén som tillhörde kungarna i Sodom och Gomorra flydde, föll några i groparna och resten flydde till bergen. 11 Segrarna plundrade Sodom och Gomorra och tog med sig all deras egendom och mat. Sedan drog de därifrån.
12 De tog också med sig Lot, Abrams brorson, som bodde i Sodom, och allt han ägde. 13 En av de män som lyckats fly kom och berättade för hebrén Abram vad som hade hänt. Abram hade slagit läger bland ekarna som tillhörde amorén Mamre, bror till Eshkol och Aner, vilka alla var Abrams allierade.
14 När Abram fick reda på att hans brorson Lot hade tagits till fånga, sammankallade han männen som var födda i hans hushåll, 318 män sammanlagt, och förföljde fienderna ända till Dan. 15 Den natten delade han upp sina män, och de anföll dem och förföljde den flyende armén till Hova, norr om Damaskus. 16 Han fick tillbaka hela bytet som de tagit, brorsonen Lot, och alla Lots ägodelar, kvinnorna och de andra. 17 När Abram återvände från sitt anfall mot Kedorlaomer och de andra kungarna, kom kungen i Sodom ut för att möta honom i Shavedalen, som senare kallades Kungsdalen.
18 Kungen i Salem[as], Melkisedek, som var präst åt Gud den Högste, kom och gav Abram bröd och vin. 19 Sedan välsignade Melkisedek Abram:
”Må Gud den Högste, himlens och jordens Skapare,
välsigna Abram!
20 Välsignad vare Gud den Högste,
som har överlämnat dina fiender till dig!”
Då gav Abram Melkisedek en tiondel av allting.
21 Kungen i Sodom vädjade till Abram: ”Ge mig bara folket. Behåll själv hela bytet.” 22 Men Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren Gud den Högste, himlens och jordens skapare, 23 att jag inte ska ta så mycket som en enda tråd eller sandalrem från dig. Du ska inte kunna säga: ’Jag har gjort Abram rik.’ 24 Jag ska ingenting ha. Det räcker med det som mina unga män har ätit av din mat. Men ge en del av bytet till mina stridskamrater Aner, Eshkol och Mamre.”
Gud lovar Abram en son
15 Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:
”Var inte rädd, Abram!
Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.”
2 Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”[at] 3 Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”
4 Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” 5 Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande[au] bli.” 6 Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.[av]
7 Han sa till honom: ”Jag är Herren, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” 8 Men Abram svarade: ”Herre, Herre, hur kan jag veta att jag ska få det här?” 9 Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. 10 Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.[aw] 11 Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.
12 När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.
13 Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 14 Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. 15 Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. 16 I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”
17 När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.[ax]
18 Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, 19 kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, 20 hettiternas, perisséernas, refaéernas, 21 amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.”
Abram, Hagar och Ismael
16 Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Men Saraj hade en egyptisk slavinna, som hette Hagar, 2 och så sa Saraj till Abram: ”Eftersom Herren inte har gett mig några barn, kan du ligga med min slavinna, för att jag kanske kan få barn genom henne.” Abram gick med på hennes förslag.
3 Så gav Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavinna Hagar till sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaans land. 4 Han låg med Hagar, och hon blev med barn. När hon förstod att hon var gravid, började hon se ner på sin husmor Saraj.
5 Då sa Saraj till Abram: ”Allt är ditt fel! Jag gav min slavinna i din famn, men när hon blev gravid började hon se ner på mig. Må Herren döma mellan mig och dig!” 6 ”Slavinnan är i dina händer. Gör vad du tycker är bäst”, svarade Abram. Då bestraffade Saraj henne så att hon flydde.
7 Herrens ängel fann henne vid en brunn i öknen, på vägen till Shur. 8 Ängeln frågade: ”Hagar, Sarajs slavinna, var har du kommit ifrån och vart är du på väg?” ”Jag är på flykt från min husmor Saraj”, svarade Hagar. 9 Då sa Herrens ängel: ”Gå tillbaka till din husmor och underkasta dig henne!” 10 Herrens ängel sa vidare: ”Jag ska göra dina ättlingar så talrika att ingen kan räkna dem.” 11 Och Herrens ängel sa vidare till henne:
”Du är med barn och du kommer att få en son,
som du ska kalla Ismael[ay].
Herren har nämligen hört din klagan.
12 Denne din son kommer att vara som en vildåsna.
Han kommer att vara emot alla,
och alla kommer att vara emot honom.
Han ska leva öster om[az] sina bröder.”
13 Därefter kallade Hagar Herren som talat med henne för ”den Gud som ser mig”, eftersom hon tänkte: ”Jag har sett den som ser mig.” 14 Senare kallades brunnen för Beer Lachaj Roi[ba]. Den ligger mellan Kadesh och Bered.
15 Så födde Hagar en son åt Abram, och Abram kallade honom Ismael. 16 Abram var åttiosex år gammal när Hagar födde Ismael åt honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.