Bible in 90 Days

¹⁵ När du har renat dem och fört dem fram på detta sätt som lyftoffer, ska de få gå ut och in i uppenbarelsetältet för att utföra sina sysslor. ¹⁶ De tillhör mig som en gåva från Israels folk och jag har tagit emot dem i stället för alla förstfödda barn i Israel. Ja, jag har tagit leviterna som ersättning för dem ¹⁷ för alla förstfödda bland folket i Israel tillhör mig, både bland människor och djur. Jag helgade dem åt mig den natt då jag dödade allt förstfött bland egypterna. ¹⁸ Jag har avskilt leviterna som ersättning för de äldsta sönerna i Israel ¹⁹ och gett leviterna av alla israeliterna till Aron och hans söner. Leviterna ska för folkets räkning utföra de heliga tjänsterna i uppenbarelsetältet och skaffa försoning för folket för att ingen i Israel ska drabbas av plågor som de annars skulle ha riskerat genom att komma för nära helgedomen.”

²⁰ Mose och Aron och allt folket gjorde alltså med leviterna precis som Herren befallt Mose. ²¹ Leviterna renade sig och tvättade sina kläder och Aron förde fram dem till Herren som ett lyftoffer och försonade dem för att rena dem. ²² Därefter gick de in i uppenbarelsetältet för att tjänstgöra under ledning av Aron och hans söner, precis så som Herren hade befallt Mose om leviterna.

²³ Och Herren talade till Mose: ²⁴ ”Detta gäller för leviterna: Varje man som är minst 25 år är skyldig att delta i tjänstgöringen vid uppenbarelsetältet. ²⁵ Vid 50 ska han dra sig tillbaka och inte längre göra tjänst. ²⁶ Han kan hjälpa sina bröder i deras tjänst i uppenbarelsetältet, men får inte utföra leviternas ordinarie uppgifter. Så ska du göra med leviterna och deras uppgifter.”

Påsken firas för andra gången

9 Så här talade Herren till Mose i Sinai öken under det andra årets första månad sedan de lämnat Egypten: ² ”Säg till Israels folk att de ska fira påsk på den bestämda tiden. ³ Ni ska fira påsk varje år i skymningen^[a] den fjortonde dagen i denna första månad på den bestämda tiden enligt givna föreskrifter och bud.”

⁴ Mose sa då till israeliterna att de skulle fira påsk ⁵ och påskfirandet ägde rum i Sinai öken i skymningen den fjortonde dagen i första månaden. Israeliterna gjorde precis som Herren hade befallt Mose. ⁶ Men några män var orena därför att de hade kommit nära en död kropp och kunde därför inte fira påsk just då. De kom därför till Mose och Aron samma dag ⁷ och undrade om de för att ha orenat sig genom en död måste hållas ifrån att bära fram sina offer till Herren samtidigt med resten av folket.

⁸ Mose bad dem vänta medan han rådfrågade Herren vad han hade för befallning om dem. ⁹ Herren talade till Mose: ¹⁰ ”Säg till israeliterna: ’Om någon bland Israels folk, vare sig nu eller i kommande generationer, är oren på grund av att han rört vid en död kropp eller befinner sig på resa, kan de fira påsk ¹¹ i skymningen den andra månadens fjortonde dag. De ska vid det tillfället äta lammet tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. ¹² De får inte lämna någonting kvar till följande morgon, de får inte krossa något av lammets ben och de måste följa alla de givna föreskrifterna beträffande firandet.

¹³ Men om någon som inte är oren eller någon som inte är ute på resa ändå försummar att fira påsk, ska han utrotas ur sitt folk därför att han inte offrat till Herren i rätt tid och han måste då bära sin skuld.

¹⁴ Om en utlänning som bor bland er vill fira Herrens påsk, ska han följa samma föreskrifter som jag gett er om påsken. Samma föreskrifter gäller för alla, utlänningar såväl som israeliter.’ ”

Molnet och elden över tältet

¹⁵ Den dag då boningen restes, täckte molnet förbundstecknets tält. På kvällen och under natten blev molnet i stället till en eld ¹⁶ och så förblev det även i fortsättningen. Molnet som fanns där på dagen, såg ut som en eld om natten. ¹⁷ När molnet än höjde sig från tältet, bröt hela Israel upp och följde det till den plats där det stannade och där slog man läger. ¹⁸ Allt efter Herrens befallning bröt israeliterna upp och på hans befallning slog de läger. De blev kvar så länge molnet stod stilla. ¹⁹ Om molnet stod stilla över boningen länge, lydde de Herrens befallning och stannade också länge. ²⁰ Ibland stannade molnet över boningen några dagar och folket stannade enligt Herrens befallning och bröt upp likaså enligt Herrens befallning; ²¹ ibland stannade det bara över natten och flyttade sig redan följande morgon. Men dag eller natt, närhelst det flyttade sig, bröt folket upp. ²² Och om molnet dröjde över boningen två dagar, en månad eller ett helt år, blev Israels folk kvar lika länge. Men så snart molnet flyttade sig, följde folket efter. ²³ På Herrens befallning slog de läger eller gick vidare och vad Herren än gav order om till Mose, det gjorde man.

Silvertrumpeterna

10 Herren talade till Mose: ² ”Gör två trumpeter av hamrat silver. De ska användas när folket ska sammankallas eller för att ge signal när lägret ska brytas. ³ När båda trumpeterna ljuder, ska folket samlas vid ingången till uppenbarelsetältet. ⁴ Men om man enbart blåser i den ena, är det bara ledarna för stammarna i Israel som ska komma till dig.

⁵ Då första signalen för uppbrott ljuder, ska de som slagit läger på östra sidan om tältet ge sig av. ⁶ Vid nästa signal är det dags för dem på södra sidan att gå. Vid tredje signalen ska lägren på västra sidan gå och vid fjärde lägren på norra sidan. Signalerna blåses alltså när lägren ska bryta upp. ⁷ Men när församlingen sammankallas, ska ni blåsa på vanligt sätt, inte som signal.

⁸ Det är Arons söner, prästerna, som ska blåsa i trumpeterna och detta är en bestående stadga som ska följas från generation till generation. ⁹ När ni i ert eget land drar ut i strid mot era fiender som angriper er, ska Herren tänka på er och rädda er från era fiender när ni blåser en larmsignal med dessa trumpeter. ¹⁰ Använd dem också under era fester och vid de årliga högtiderna och nymånadsfesterna. Ni ska blåsa i dem när ni kommer med era brännoffer och gemenskapsoffer och då ska Gud tänka på er. För jag är Herren, er Gud.”

Från Sinai till Kadesh

(10:11—20:13)

Folket klagar

¹¹ Molnet lyfte från förbundstecknets tält den tjugonde dagen i andra månaden under det andra året. ¹² Israeliterna lämnade då Sinai öken och följde molnet från plats till plats tills det stannade i öknen Paran. ¹³ Detta var deras första förflyttning sedan de tagit emot befallningarna som Herren gett Mose.

En bra början

¹⁴ Främst i ledet fanns Judas stam, ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Nachshon, Amminadavs son. ¹⁵ Därefter kom Isaskar-stammens häravdelning, anförd av Netanel, Suars son, ¹⁶ och Sebulon-stammens häravdelning, anförd av Eliav, Helons son.

¹⁷ Sedan kom männen från gershoniterna och merariterna som bar den nedmonterade boningen på sina axlar. ¹⁸ Rubens stam kom ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elisur, Shedeurs son. ¹⁹ Därefter kom Simon-stammens häravdelning, anförd av Shelumiel, Surishaddajs son, ²⁰ och Gad-stammens häravdelning, anförd av Eljasaf, Deguels son.

²¹ Därnäst kom kehatiterna som bar på de heliga föremålen. Boningen skulle redan vara på sin nya plats när de kom fram. ²² Efter dem kom Efraims stam ordnad i häravdelningar bakom sitt banér och anförd av Elishama, Ammihuds son; ²³ Manasse-stammens häravdelning anförd av Gamliel, Pedasurs son, ²⁴ och Benjamin-stammens häravdelning anförd av Avidan, Gidonis son. ²⁵ Sist av alla, ordnad i häravdelningar och med sitt banér i spetsen, kom Dans stam anförd av Achieser, Ammishaddajs son, ²⁶ Asher-stammens häravdelning anförd av Pagiel, Okrans son, ²⁷ och Naftali-stammens häravdelning anförd av Achira, Enans son. ²⁸ Det var i denna ordning Israels stammar avtågade, häravdelning för häravdelning.

²⁹ En dag sa Mose till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son^[b]: ”Äntligen är vi på väg till det land Herren utlovat åt oss! Kom med oss så ska vi behandla dig väl för Herren har gett Israel underbara löften!”

³⁰ Men han svarade: ”Nej, jag måste vända tillbaka hem till mitt eget land och min egen släkt.” ³¹ ”Stanna hos oss”, vädjade Mose. ”Du känner till lägerplatserna i öknen och kan visa oss vägen. ³² Om du följer med, ska du få vara med och dela på allt det goda som Herren ger oss.”

³³ De bröt upp från Herrens berg och vandrade i tre dagar. Herrens ark gick före dem under de tre dagarna till nästa plats där de skulle stanna. ³⁴ Herrens moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats. ³⁵ Varje gång arken bröt upp, utropade Mose:

³⁶ Och när arken sattes ner, sa han:

Gud sänder eld över folket

11 Folket började snart klaga över alla svårigheter och Herren hörde dem. Han blev vred på dem och sände en Herrens eld och utplånade delar av lägrets ytterområden. ² Då ropade de till Mose om hjälp och när han bad till Herren för dem upphörde elden. ³ Efter detta blev platsen kallad Tavera^[c] eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.

Folket klagar och Gud ger dem kött

⁴ Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! ⁵ Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! ⁶ Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”

⁷ Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. ⁸ Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. ⁹ Mannat föll om natten samtidigt med daggen.

¹⁰ Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.

¹¹ Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? ¹² Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? ¹³ Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ ¹⁴ Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! ¹⁵ Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. ¹⁷ Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.

¹⁸ Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, ¹⁹ inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! ²⁰ I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”

²¹ Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. ²² Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”

²³ Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”

²⁴ Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. ²⁵ Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.

²⁶ Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. ²⁷ En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. ²⁸ Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”

²⁹ Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”

³⁰ Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.

³¹ Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. ³² Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter^[d] och det låg vaktlar överallt. ³³ Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. ³⁴ Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava^[e], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. ³⁵ Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.

Mirjam och Aron kritiserar Mose

12 Då började Mirjam och Aron att kritisera Mose därför att han tagit en kushitisk kvinna till hustru. ² De sa: ”Är det bara genom Mose som Herren har talat? Har han inte talat genom oss också?”

Herren hörde det. ³ Mose var den mest ödmjuka människa som fanns på jorden. ⁴ Herren sa genast till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut alla tre till uppenbarelsetältet!” Då gick de tre dit. ⁵ Herren steg ner till dem i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam. De steg då fram ⁶ och han sa:

⁹ Herrens vrede brann mot dem och han lämnade dem. ¹⁰ När molnet flyttade sig från tältet, var Mirjam alldeles snövit av spetälska. Aron vände sig mot henne och fick se hennes spetälska. ¹¹ Då sa Aron till Mose: ”O, min herre, straffa oss inte för den synd vi begått! Vi har handlat dåraktigt. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster som kommer halvruttet ur moderlivet!”

¹³ ”Gud, jag ber dig, gör henne frisk igen!” ropade då Mose till Herren. ¹⁴ Och Herren sa till Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon ju ha fått bära sin skam i sju dagar. Låt henne nu hålla sig utanför lägret i sju dagar och sedan kan hon få komma tillbaka.”

¹⁵ Mirjam blev alltså utestängd från lägret i sju dagar. Folket väntade med att gå vidare tills hon kom tillbaka.

Spejarna orsakar uppror

Spejarna sänds ut

13 Sedan lämnade de Haserot och slog läger i öknen Paran.

² Herren talade till Mose: ³ ”Skicka spejare in i Kanaans land, landet som jag ska ge Israel. Välj en ledare från varje stam.”

⁴ Mose gjorde som Herren hade befallt och sände i väg från Paranöknen dessa ledare som alla var ledande män bland israeliterna. ⁵ Deras namn var:

¹⁷ Detta var alltså namnen på spejarna som Mose skickade iväg för att utforska landet. Mose ändrade Hoseas, Nuns sons, namn till Josua^[g].

¹⁸ När Mose sände i väg dem för att utforska Kanaan, gav han följande instruktioner: ”Gå till Negev och upp i bergstrakterna ¹⁹ och se efter hur landet är. Ge akt på människorna som bor i landet, om de verkar starka eller svaga och om de är få eller många. ²⁰ Är landet de bor i bra eller dåligt? Bor folket i läger eller i befästa städer? ²¹ Är det ett bördigt eller fattigt land? Finns där skog? Gör vad ni kan för att få med er tillbaka prov på landets frukter!” Det var just då dags för den första druvskörden.

²² Männen gav sig alltså i väg och undersökte landet från öknen Sin ända till Rechov i närheten av Levo-Hamat. ²³ De drog först genom Negev och kom fram till Hebron. Där bodde Achiman, Shesaj och Talmaj, som var ättlingar till Anak. Hebron var byggt sju år före Soan i Egypten. ²⁴ Sedan kom de till Druvdalen. Där skar de ner en druvklase som var så stor att det behövdes två män för att bära den. De tog den på en stång mellan sig och de tog också med sig granatäpplen och fikon. ²⁵ Platsen kom att kallas Druvdalen efter den druvklase israeliterna hade tagit med sig därifrån.

Folket gör uppror

²⁶ Fyrtio dagar senare återvände de från sin vandring. ²⁷ De kom till Mose, Aron och hela Israels menighet i Parans öken vid Kadesh och de gav dem en rapport och visade upp frukten från landet.

²⁸ Så här löd deras rapport till Mose: ”Vi kom fram till landet som du ville att vi skulle undersöka och det flyter av mjölk och honung. Här har vi en del frukter därifrån. ²⁹ Men människorna som bor där verkar vara mycket starka. Städerna är stora och har väldiga murar och vi såg ättlingar av Anak. ³⁰ Amalekiterna bor i Negev, medan hettiterna, jevuséerna och amoréerna bor i bergstrakten och kanaanéerna bor utmed kusten och i Jordandalen.”

³¹ Men Kalev lugnade folket där de stod framför Mose. ”Vi ska gå och inta det här landet på en gång”, sa han. ”Vi kan göra det!” ³² ”Vi kan aldrig besegra ett så starkt folk!” sa de andra spejarna.

³³ De talade alltså illa bland israeliterna om det land de utforskat: ”Landet som vi vandrat igenom och utforskat förtär sina invånare. Människorna vi såg var mycket kraftigt byggda. ³⁴ Vi såg en del anakiter där, ättlingar till jättesläkten. Vi kände oss som gräshoppor framför dem och så var vi nog också i deras ögon.”

14 Då började folket att klaga och gråta högt och de fortsatte hela natten. ² Israeliternas röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron. ”Tänk om vi hade fått dö i Egypten”, klagade hela menigheten, ”eller åtminstone här i öknen! ³ Varför leder Herren oss in i det här landet? Vi kommer att dödas och våra hustrur och små barn kommer att tas som byte! Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!”

⁴ De föreslog varandra: ”Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!”

Mose ber för de upproriska

⁵ Då föll Mose och Aron ner på marken inför hela den församlade israelitiska menigheten med ansiktena mot jorden ⁶ och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kalev, Jefunnes son, rev sönder sina kläder ⁷ och sa till allt folket: ”Det är ett underbart land vi har vandrat igenom och utforskat! ⁸ Om Herren finner behag i oss, kommer han att hjälpa oss att komma in i landet som flyter av mjölk och honung och ge oss det. ⁹ Gör nu inte uppror mot Herren! Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Deras beskydd är borta, men Herren är med oss. Hör nu upp med att vara rädda!”

¹⁰ Men hela menigheten hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet vid uppenbarelsetältet för alla israeliterna ¹¹ och Herren sa till Mose: ”Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla de tecken som jag har gjort bland dem? ¹² Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!”

¹³ ”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose Herren. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. ¹⁴ De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, Herre, finns mitt ibland detta folk och att du Herre visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. ¹⁵ Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: ¹⁶ ’Herren kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’

¹⁷ Herre, visa nu din makt! Du har ju sagt: ¹⁸ ’Herren är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ ¹⁹ Herre, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!”

Guds straff – fyrtio år i öknen

²⁰ Då sa Herren: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. ²¹ Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet ²² att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, ²³ ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. ²⁴ Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. ²⁵ Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.”

²⁶ Herren talade till Mose och Aron: ²⁷ ”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. ²⁸ Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. ²⁹ Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig ³⁰ ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³¹ Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade ³² och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. ³³ Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.

³⁴ Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ ³⁵ Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”

³⁶ Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, ³⁷ blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. ³⁸ Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. ³⁹ Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.

Folket går vidare utan Gud

⁴⁰ Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.

”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”

⁴¹ ”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. ⁴² Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. ⁴³ Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”

⁴⁴ Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. ⁴⁵ Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.

Ytterligare regler

Om offer

15 Herren talade till Mose: ² ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i det hemland som jag ska ge er ³ och vill offra åt Herren ett eldoffer, brännoffer eller slaktoffer, för att infria ett löfte, ge ett frivilligt offer eller ett särskilt offer i samband med någon av de årliga högtiderna för att ge en välbehaglig lukt åt Herren, ett offer av nöt- eller småboskap, ⁴ så måste det bäras fram inför Herren tillsammans med ett matoffer. Det ska bestå av tre liter fint mjöl blandat med 1,5 liter olja ⁵ och dessutom 1,5 liter vin till dryckesoffer för varje lamm tillsammans med bränn- eller slaktoffret.

⁶ Om offret är en bagge, ska du till matoffret använda sex liter^[h] fint mjöl blandat med två liter olja ⁷ och två liter vin till dryckesoffret. Det blir en välbehaglig lukt inför Herren.

⁸ Om du offrar en ung tjur som bränn- eller slaktoffer för att infria ett löfte eller ge ett gemenskapsoffer åt Herren, ⁹ ska du tillsammans med den frambära ett matoffer som består av nio liter fint mjöl blandat med tre liter olja ¹⁰ och tre liter vin till dryckesoffer. Detta är ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför Herren. ¹¹ Detta är föreskrifterna för varje tjur, bagge, lamm eller bock. ¹² Så ska ni göra med varje enskilt djur, hur många ni än offrar.

¹³ Alla israeliter ska göra så här när de offrar ett eldoffer, en lukt som är välbehaglig för Herren. ¹⁴ När en utlänning som bor bland er, någon som tillfälligt vistas bland er, vill offra ett eldoffer åt Herren som en välbehaglig lukt, ska han göra precis som ni. ¹⁵ Det är en stadga för alla i församlingen, infödda så väl som utlänningar som bor hos er och den ska gälla för alltid från generation till generation. Ni och utlänningar är och ska handla lika inför Herren. ¹⁶ Samma lag och rätt gäller alltså både er och utlänningar som bor hos er.’ ”

¹⁷ Herren talade till Mose: ¹⁸ ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i landet dit jag leder er ¹⁹ och när ni äter landets bröd, så ska ni ge Herren en offergåva av det. ²⁰ Baka en första kaka bröd på grovt mjöl som en offergåva från tröskplatsen. ²¹ Det första brödet ska ni från generation till generation ge som offergåva till Herren.

²² Om ni eller kommande generationer utan att vara medvetna om det skulle bryta mot de bud som Herren har gett er genom Mose, ²³ mot något av det Herren befallde er genom Mose från den dag han gav sin första befallning och för all framtid generation efter generation ²⁴ och om det skedde oavsiktligt utan att menigheten visste om det, så ska menigheten offra en ung tjur som brännoffer som en välbehaglig lukt inför Herren. Tjuren ska offras tillsammans med föreskrivet matoffer och dryckesoffer och med en bock som syndoffer.

²⁵ Prästen ska skaffa försoning för hela Israels menighet och dess synd ska bli förlåten för den var ju inte medveten och de har burit fram sitt offer, ett eldoffer och ett syndoffer, inför Herren för sin ouppsåtliga synd. ²⁶ Hela den israelitiska menigheten ska få förlåtelse, även de utlänningar som bor i landet för hela befolkningen var delaktig i den oavsiktliga synden.

²⁷ Om den oavsiktliga synden har begåtts av någon enskild, ska han offra en årsgammal get av honkön som syndoffer ²⁸ och prästen ska inför Herren skaffa försoning åt honom som oavsiktligt syndat, så blir han försonad och får förlåtelse. ²⁹ Samma lag gäller för alla som syndar oavsiktligt, en israelit likväl som en utlänning som bor bland dem.

³⁰ Men om någon syndar avsiktligt, vare sig han är israelit eller utlänning, så hånar han därmed Herren och måste utrotas ur folket. ³¹ Han har nämligen föraktat Herrens ord och medvetet låtit bli att följa hans bud. Han ska utrotas och måste bära sin skuld.’ ”

Om sabbatsbudet

³² En gång under Israels tid i öknen blev en man tagen på bar gärning när han samlade ved på sabbaten. ³³ Han greps och fördes inför Mose, Aron och hela menigheten. ³⁴ De tog honom i förvar tills de fått reda på vad som skulle göras med honom.

³⁵ Då sa Herren till Mose: ”Mannen måste dö. Hela menigheten ska stena honom till döds utanför lägret.” ³⁶ De förde då ut honom utanför lägret och stenade honom till döds så som Herren hade befallt Mose.

Om kläder

³⁷ Och Herren sa till Mose: ³⁸ ”Säg till israeliterna att göra tofsar till hörnen på sina kläder från generation till generation och i tofsarna ska fästas en blå tråd. ³⁹ Ni ska när ni ser dessa tofsar som ni gjort bli påminda om Herrens befallningar och komma ihåg att lyda hans lagar i stället för att följa era egna begär och gå era egna vägar i trolöshet. ⁴⁰ Ni ska tänka på och lyda alla dessa bud och vara helgade åt er Gud, ⁴¹ för jag är Herren, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud.”

Moses ledarskap ifrågasätts

Uppror i lägret

16 Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, och några män från Rubens stam, Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, ² intalade folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 ansedda förtroendevalda ledare.

³ De gick till Mose och Aron och sa: ”Nu har ni gått för långt! Alla i menigheten är heliga och Herren är med oss allihop. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som förmer än Herrens församling?”

⁴ När Mose hörde detta, föll han ner på marken med ansiktet mot jorden ⁵ och sedan sa han till Korach och dem som var med honom: ”I morgon ska Herren visa vem som är hans, vem som är helig och vem som han låter komma nära honom. Den som han väljer får komma nära honom. ⁶ Så här ska ni göra: Du Korach och de andra som är med dig, ska ta rökelsekar ⁷ och tända dem i morgon. Lägg rökelse i dem inför Herren och den som Herren har utvalt, är den helige. Det är ni leviter som har gått för långt!”

⁸ Sedan sa Mose till Korach: ”Hör på, ni leviter! ⁹ Är det inte tillräckligt att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans boning och står framför menigheten och tjänar dem? ¹⁰ Du och dina levitiska bröder har ju fått komma nära honom, men nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också! ¹¹ Det är mot Herren du och de dina har sammansvurit er. Och vem är egentligen Aron att ni knotar mot honom?”

¹² Därefter kallade Mose till sig Datan och Aviram, Eliavs söner, men de vägrade att komma.

¹³ ”Är det inte illa nog att du ledde oss bort från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss här i öknen?” sa de. ”Nu tänker du göra dig till herre över oss också! ¹⁴ Dessutom har du inte lett oss in i ett land som flyter av mjölk och honung och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Vill du förblinda de här människorna? Nej, vi kommer inte!”

¹⁵ Då blev Mose vred och sa till Herren: ”Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.”

¹⁶ Och till Korach sa han: ”I morgon ska du med de dina och Aron ställa er här inför Herren. ¹⁷ Ni ska ha med er var sitt rökelsekar med rökelse, sammanlagt 250 stycken. Du och Aron ska också ha med era rökelsekar.”

¹⁸ De kom dit med sina rökelsekar, lade eld i dem och sedan rökelse på dem och stod vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. ¹⁹ När Korach hade samlat hela menigheten mitt emot dem vid ingången till uppenbarelsetältet, visade sig Herrens härlighet för dem alla ²⁰ och Herren sa till Mose och Aron: ²¹ ”Gå bort från denna menighet så att jag kan döda dem omedelbart!”

²² Men Mose och Aron kastade sig ner på marken och sa: ”Gud, du som är Gud över hela mänsklighetens ande, måste du låta din vrede gå ut över hela menigheten bara för att en man syndar?”

Guds straff för upproret

²³ Då sa Herren till Mose: ²⁴ ”Säg till folket att hålla sig borta från Korachs, Datans och Avirams tält!”

²⁵ Mose gick då bort till Datans och Avirams tält, följd av Israels äldste. ²⁶ ”Akta er!” ropade han till menigheten. ”Var inte i närheten av dessa gudlösa mäns tält och rör ingenting som är deras, så att ni inte förgås tillsammans med dem för alla deras synders skull.”

²⁷ Alla drog sig då undan från Korachs, Datans och Avirams tält, medan Datan och Aviram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.

²⁸ Och Mose sa: ”Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv. ²⁹ Om de här människorna dör en naturlig död och delar alla människors erfarenhet, då har inte Herren sänt mig. ³⁰ Men om Herren gör något nytt så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.”

³¹ Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem ³² och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer, allt Korachs folk och deras tillhörigheter. ³³ De for levande ner i dödsriket med allt de ägde, marken slöt sig sedan över dem och de var borta från menigheten. ³⁴ Alla israeliterna i deras närhet flydde när de skrek: ”Vi kommer att uppslukas av jorden!” ³⁵ Eld kom då ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.

³⁶ Herren sa till Mose: ³⁷ ”Säg till Elasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga. De glödande kolen ska han strö längre bort. ³⁸ Av rökelsekaren som tillhörde dessa syndare som miste sitt liv ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren och altarplåtarna ska finnas där som en varning för Israels folk.”

³⁹ Prästen Elasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar som burits fram av dem som nu förbränts och hamrade ut dem till plåtar att täcka altaret med. ⁴⁰ Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Korach och hans anhängare hända honom. Allt detta gjorde Elasar som Herren befallt genom Mose.

⁴¹ Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: ”Ni har dödat Herrens folk!”

⁴² Snart hade menigheten samlats mot Mose och Aron och medan de stod där och såg upp mot uppenbarelsetältet, täcktes det av molnet med Herrens härlighet som visade sig. ⁴³ Då kom Mose och Aron och ställde sig framför uppenbarelsetältet ⁴⁴ och Herren sa till Mose: ⁴⁵ ”Skynda dig bort från denna menighet så att jag omedelbart kan döda dem!” Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.

⁴⁶ ”Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret i det”, sa Mose därefter till Aron. ”Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Herrens vrede har kommit lös och hemsökelsen har redan börjat.”

⁴⁷ Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Hemsökelsen hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla ⁴⁸ och medan han stod där mitt bland levande och döda, upphörde hemsökelsen. ⁴⁹ Men då hade redan 14 700 människor hunnit dö, förutom dem som dött tillsammans med Korach.

⁵⁰ När hemsökelsen hade upphört helt, återvände Aron till Mose vid ingången till tältet.

Arons stav grönskar

17 Herren sa till Mose: ² ”Säg åt israeliterna att var och en av stamöverhuvudena ska ge dig en stav, en stav för varje stam, tolv stycken. Skriv namnet på var och en av dess ledare på dessa stavar. ³ Skriv Arons namn på Levi stams stav för det ska finnas en stav för varje familjeöverhuvud. ⁴ Lägg sedan alla stavarna i uppenbarelsetältet framför förbundstecknet där jag brukar möta dig framför arken. ⁵ Hans stav som jag har utvalt kommer att grönska. Då slipper jag höra israeliternas ständiga knotande mot er.”

⁶ Mose talade till israeliterna och var och en av de tolv stamledarna, Aron inräknad, bar fram en stav till honom. ⁷ Han lade dem framför Herren i förbundstecknets tält. ⁸ När han kom tillbaka nästa dag, grönskade Arons stav som representerade Levi stam och inte bara grönskade, utan hade knoppar och blommor och bar mogna mandlar. ⁹ Mose bar ut stavarna som låg inför Herren till israeliterna och de såg på dem. Sedan tog var och en sin stav.

¹⁰ Herren sa till Mose: ”Lägg tillbaka Arons stav vid sidan av arken! Där ska den alltid finnas som en varning för de upproriska. Så gör du slut på deras knotande mot mig och de slipper dö.” ¹¹ Mose gjorde i allt som Herren hade sagt.

¹² Israeliterna sa till Mose: ”Vi dör ju! Vi förgås allihop! ¹³ Var och en som kommer i närheten av Herrens boning dör. Är det verkligen meningen att vi ska gå under allesammans?”

Instruktioner till präster och leviter

18 Då talade Herren till Aron och sa: ”Du och dina söner och din familj är ansvariga för den skuld som kan uppstå i helgedomen och ni kommer också att vara ansvariga för alla fel som begås i den prästerliga tjänsten. ² Dina släktingar i Levi stam ska vara dina medhjälpare, men det är bara du och dina söner som får utföra tjänsten i förbundstecknets tält. ³ Leviterna är ansvariga inför dig och de ansvarar för hela tältet, men de får inte komma nära de heliga föremålen eller altaret, för då kommer både de och ni att dö. ⁴ De ska vara tillsammans med dig och sköta om uppenbarelsetältet. Ingen som inte är levit får komma nära er.

⁵ Ni ska ansvara för helgedomen och altaret för att vreden aldrig mer ska komma över israeliterna. ⁶ Jag har utvalt dina släktingar leviterna från israeliterna. De är en gåva till er från Herren för att tjänstgöra vid uppenbarelsetältet. ⁷ Men du och dina söner ska personligen utföra prästtjänsten och allt som har att göra med altaret och det som finns bakom förhänget. Prästämbetet har jag skänkt er som en gåva och den som försöker ta över den, kommer att dö.”

⁸ Herren talade sedan till Aron: ”Jag gör dig ansvarig för alla offer som bärs fram till mig. Jag ger dig och dina söner alla de heliga gåvor som förs fram till Herren av israeliterna som er del för all framtid. ⁹ Av det högheliga, av det som inte bränns på altaret, är alla deras gåvor, mat- och synd- och skuldoffer, era. Det som de kommer med till mig ska vara din och dina söners högheliga andel. ¹⁰ Du ska äta dem som någonting högheligt och varje man bland er ska äta av dem. Du ska betrakta dem som heliga.

¹¹ Dig tillhör också alla andra gåvor som israeliterna lyfter upp som lyftoffer. Jag ger dem till dig och dina söner och döttrar som er bestående rättighet. Alla i ditt hus som är rena kan äta dessa.

¹² De första gåvorna av skörden som de bär fram till Herren ger jag också åt dig, det bästa av olivoljan, vinet och säden ¹³ och landets förstlingsgåvor av all annan skörd. Alla i hushållet som är rena får äta av det.

¹⁴ Allt som är vigt åt Herren i Israel är ditt. ¹⁵ Det som först kommer ur moderlivet bland alla levande varelser, djur likväl som människor som bärs fram inför Herren, ska tillhöra dig. Men en förstfödd människa måste friköpas, likaså ett förstfött orent djur. ¹⁶ De ska friköpas vid en månads ålder till ett fastställt värde: fem siklar silver efter tempelvikt som är 20 gera per sikel.

¹⁷ Det förstfödda bland kor, får och getter ska du inte köpa tillbaka, för de är heliga. Blodet ska stänkas på altaret och fettet ska brännas som eldoffer som en välbehaglig lukt inför Herren. ¹⁸ Köttet ska vara ditt, liksom bringan som lyfts fram och högra lårstycket. ¹⁹ Alla heliga gåvor som israeliterna offrar åt Herren ger jag dig och dina söner och döttrar som en bestående rättighet. Detta är ett evigt saltförbund inför Herren för dig och dina efterkommande.”

²⁰ Herren sa till Aron: ”I deras land kommer du inte att ha någon egendom eller arvedel bland dem. Jag är din andel och din egendom bland israeliterna. ²¹ Till leviterna ger jag tiondet från Israel som egendom, som ersättning för det arbete de utför vid uppenbarelsetältet.

²² Från och med nu får inga andra israeliter komma nära uppenbarelsetältet, för då får de ta konsekvenserna av sin synd och dö. ²³ Det är bara leviterna som får utföra arbetet där och de får stå till svars om de drar skuld över sig. Det är en beständig stadga för kommande generationer. Leviterna ska inte äga något land bland israeliterna. ²⁴ Folkets tionde som offras till Herren ska vara leviternas egendom som jag ger dem. Det är därför jag säger att de inte ska få någon arvedel som de andra israeliterna.”

²⁵ Herren sa till Mose: ²⁶ ”Säg till leviterna att de ska ge Herren tionde av det tionde som de får av israeliterna, ett tionde av tiondet som de ska ge Herren som en offergåva. ²⁷ Det ska betraktas som ert offer från det första av säden från tröskplatsen och vinet från vinpressen. ²⁸ Så ska ni ge en offergåva åt Herren av alla tionden ni tar emot av israeliterna. Av dem ska ni alltså ge en offergåva till Herren och den ska ni ge till prästen Aron. ²⁹ Av de bästa gåvor ni tar emot ska ni avskilja en helgad offergåva åt Herren.

³⁰ Säg till dem: ’När ni offrar det bästa, räknas leviternas gåva som likställd med vad tröskplats eller vinpress ger. ³¹ Ni och era familjer kan äta det var ni vill, för det är er ersättning för tjänsten i uppenbarelsetältet. ³² Genom att offra det bästa drar ni inte skuld över er och vanhelgar inte israeliternas heliga gåvor och behöver då inte dö.’ ”

Rening från orenhet

19 Herren talade till Mose och Aron: ² ”Det här är en lag som Herren har fastställt: Säg till israeliterna att föra fram en felfri röd ko som aldrig gått under något ok. ³ Ge den till prästen Elasar. Den ska föras utanför lägret och slaktas inför honom. ⁴ Prästen Elasar ska ta en del av kons blod på sitt finger och stänka sju gånger mot uppenbarelsetältets framsida. ⁵ Sedan ska kon, dess hud, kött, blod och inälvor brännas inför honom. ⁶ Elasar ska ta cederträ, isop och karmosinrött garn och kasta det i elden med den brinnande kon. ⁷ Sedan ska han tvätta sina kläder och bada innan han återvänder till lägret, men han är oren fram till kvällen. ⁸ Den som bränner djuret måste också tvätta sina kläder och bada och han är oren till kvällen.

⁹ Någon som är ren ska samla upp askan efter kon och lägga den på en ren plats utanför lägret. Där ska den förvaras av israeliternas menighet till reningsvatten för att rena från synd. ¹⁰ Mannen som samlat upp askan efter kon ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Detta ska vara en beständig stadga för Israels folk och för de främlingar som bor bland dem.

¹¹ Den som rör en död människas kropp är oren i sju dagar ¹² och måste rena sig den tredje och sjunde dagen med vatten som blandats med askan av den röda kon. Då ska han bli ren. Men om han inte gör det på den tredje och sjunde dagen fortsätter han att vara oren. ¹³ Den som rör vid en död människa och inte renar sig har orenat Herrens boning och ska utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blev stänkt på honom har han orenheten kvar.

¹⁴ Detta är lagen när någon dör i ett tält: var och en som går in i tältet eller är där är oren i sju dagar. ¹⁵ Alla kärl i tältet som är utan lock och inte är täckta är också orena.

¹⁶ Om någon ute på ett fält rör vid någon som har dött i strid eller på annat sätt rör vid ett människoben eller en grav, är denne oren i sju dagar.

¹⁷ För att den orene ska bli ren igen, ska man ta av askan från reningsoffret och lägga den i ett kärl tillsammans med friskt vatten. ¹⁸ Sedan ska någon som inte är oren ta en kvist av isop, doppa den i vattnet och stänka på tältet, på alla kärl i tältet och på dem som har varit inne i tältet, rört vid människoben eller en grav eller rört vid någon som blivit dödad i strid eller dött på annat sätt. ¹⁹ Den rene mannen ska stänka på den orene på den tredje och sjunde dagen och på den sjunde dagen ska han renas. Då ska han tvätta sina kläder och bada och samma kväll blir han fri från sin orenhet. ²⁰ Den som är oren och inte renar sig ska utrotas ur församlingen. Han har orenat Herrens helgedom och inget reningsvatten har blivit stänkt på honom, så han är oren. ²¹ Detta är en bestående stadga för folket. Mannen som stänker reningsvattnet ska tvätta sina kläder och om någon rör vid reningsvattnet är han oren till kvällen. ²² Allt som en oren person rör vid blir orent och den som rör vid honom, kommer att vara oren till kvällen.”

Mose slår på klippan – och blir straffad

(2 Mos 17:1-7)

20 Hela Israels menighet kom fram till öknen Sin i den första månaden^[i] och slog läger vid Kadesh. Där dog Mirjam och man begravde henne. ² Det fanns då inte tillräckligt med vatten för menigheten att dricka och de samlade sig mot Mose och Aron.

³ ”Om ändå vi också hade fått dö tillsammans med våra bröder inför Herren!” klagade de inför Mose. ⁴ ”Varför har ni lett Herrens menighet hit ut till öknen där både vi och vår boskap dör? ⁵ Varför förde ni oss från Egypten till denna fruktansvärda plats? Här finns varken säd, fikon, vin eller granatäpplen, inte ens vatten att dricka!”

⁶ Mose och Aron vände då om från församlingen och gick till uppenbarelsetältets ingång där de föll ner på sina ansikten och Herrens härlighet visade sig för dem.

⁷ Herren sa till Mose: ⁸ ”Ta staven! Sedan ska du och Aron sammankalla menigheten. Tala till klippan inför dem! Då kommer den att ge er vatten. Du ska ge dem vatten ur klippan och både folket och boskapen ska få dricka.”

⁹ Mose tog staven som låg inför Herren som han hade blivit tillsagd ¹⁰ och tillsammans med Aron samlade han menigheten vid klippan. Han sa till dem: ”Lyssna, ni upprorsmakare! Måste vi ordna vatten åt er ur klippan?”

¹¹ Så lyfte Mose sin arm och slog med staven två gånger på den. Vatten forsade fram och folket och all boskap drack.

¹² Men Herren sa till Mose och Aron: ”Därför att ni inte trodde på mig och inte håller mig helig i Israels folks ögon, ska ni inte få leda dem in i det land som jag ger dem.”

¹³ Detta var Merivavatten^[j]. Där satte sig Israels folk upp mot Herren och där visade Herren dem sin helighet.

Från Kadesh till Moabs hedar

(20:14—25:18)

¹⁴ Från Kadesh sände Mose budbärare till kungen i Edom och sa:

Så här hälsar din bror Israel: ”Du känner till vår plågsamma historia, ¹⁵ hur våra förfäder drog ner till Egypten där vi bodde länge och blev förtryckta av egypterna, vi liksom våra förfäder.

¹⁶ Men när vi ropade till Herren, hörde han oss och sände sin ängel att leda oss ut ur Egypten. Nu är vi här i Kadesh vid ditt lands gränser. ¹⁷ Låt oss få passera genom ditt land! Vi ska inte marschera genom era åkrar eller vingårdar och vi ska inte dricka vatten ur era källor. Vi ska hålla oss till Kungsvägen^[k] och varken vika av åt höger eller vänster förrän vi passerat ditt land.”

¹⁸ Men kungen i Edom svarade:

Håll er borta härifrån! Om ni försöker komma in i mitt land, så ska jag möta er med svärd!

¹⁹ Israeliterna svarade:

Men vi kommer att marschera längs huvudvägen, och om vi eller vår boskap skulle dricka ert vatten så ska vi betala vad ni begär för det. Det enda vi önskar är att få passera genom landet.

²⁰ Men han svarade:

Nej, du får inte passera.

Sedan mobiliserade han sin armé och marscherade mot dem med stora och mäktiga styrkor. ²¹ Och eftersom Edom vägrade att låta Israel passera genom sitt land, vek Israel undan, ²² vände tillbaka från Kadesh och hela menigheten kom till berget Hor.

Aron dör

²³ När de var vid gränsen till Edoms land på berget Hor, sa Herren till Mose och Aron: ²⁴ ”Nu är tiden inne för Aron att dö^[l]. Han ska inte komma in i det land som jag har gett Israels folk, därför att ni båda handlade upproriskt mot min befallning när det gällde vattnet i Meriva. ²⁵ Ta med dig Aron och hans son Elasar upp på berget Hor. ²⁶ Där ska du ta av Aron hans prästkläder och sätta dem på hans son Elasar. Sedan ska Aron samlas till sitt folk, han ska dö där uppe.”

²⁷ Mose gjorde som Herren sagt, och de gick tillsammans upp på berget Hor medan hela menigheten såg på. ²⁸ När de kom upp till toppen, tog Mose av Aron hans prästkläder och satte dem på hans son Elasar. Sedan dog Aron. Mose och Elasar gick tillbaka ner ²⁹ och när folket fått beskedet om Arons död, sörjde man honom i trettio dagar.

Israel besegrar kungen i Arad

21 När den kanaaneiske kungen i Arad i Negev hörde att Israel kom längs vägen till Atarim, anföll han dem och tog några av dem till fånga. ² Då lovade Israel Herren att om han hjälpte dem att besegra detta folk, skulle de viga deras städer åt förintelse. ³ Herren hörde deras bön och lät dem besegra kanaanéerna. Israel vigde dem och deras städer åt förintelse. Efter detta kallades området Horma^[m].

Kopparormen

⁴ Sedan fortsatte de från berget Hor längs Sävhavet för att gå runt Edoms land. Folket blev otåligt ⁵ och började protestera mot Gud och Mose. ”Varför har ni lett oss ut ur Egypten så att vi måste dö här i öknen?” gnällde de. ”Här finns ju ingenting att äta och ingenting att dricka, och vi avskyr denna smaklösa mat!”

⁶ Då sände Herren giftiga ormar bland dem och många israeliter blev bitna och dog.

⁷ Folket kom till Mose och sa: ”Vi syndade när vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss!” Då bad Mose för folket