Bible in 90 Days

Judas stam

(Dom 1:11-15)

15 Judas stam fick sin del, efter sina släkter, söderut intill Edoms gräns och öknen Sin.

² Denna gräns började vid södra viken av Döda havet ³ och gick utmed södra sidan av Skorpionhöjden och vidare in i öknen Sin till Hesron söder om Kadesh Barnea, sedan upp till Addar och därefter mot Karka ⁴ och Asmon, tills den slutligen nådde Egyptens bäck och följde den till Medelhavet. Detta är deras sydgräns.

⁵ Den östra gränsen sträckte sig utmed Döda havet till floden Jordans utlopp.

Den norra gränsen började vid viken där Jordan rinner ut i Döda havet, ⁶ sträckte sig därifrån upp mot Bet-Hogla och fortsatte norr om Bet Haarava till Bohans, Rubens sons, sten. ⁷ Därifrån gick gränsen upp till Devir från Akors dal i nordlig riktning mot Gelilot som ligger mitt emot Adummimshöjden söder om bäcken. Gränsen gick sedan fram till Shemeshkällan ut till Rogelkällan ⁸ och fortsatte upp mot Hinnoms sons dal söder om Jevus höjd där Jerusalem ligger. Därefter gick gränsen upp till toppen av det berg som ligger ovanför Hinnoms dal i norra delen av Refaimdalen. ⁹ Därifrån drogs gränsen från toppen av berget fram till Neftoachkällan och vidare till städerna i Efrons bergsbygd, innan den vände mot Baala vilket är ett annat namn för Kirjat-Jearim.

¹⁰ Från Baala gick gränsen västerut mot Seirs bergsbygd och fram till Jearims bergshöjd, dvs. Kesalon, och vidare ner till Bet Shemesh förbi Timna ¹¹ till Ekrons norra sluttning där den böjde sig mot Shickeron och berget Baala, passerade Javneel och slutade vid Medelhavet.

¹² Detta var Judas släkters gränser.

¹³ Josua gav en del av Judas område åt Kalev, Jefunnes son, som Herren hade befallt och han fick därför staden Kirjat-Arba, som fått sitt namn efter Anaks stamfar Arba men som också kallades Hebron.

¹⁴ Kalev fördrev Anaks tre ättlingar Sheshaj, Achiman och Talmaj ¹⁵ och därifrån tågade han mot invånarna i Devir som förut kallades Kirjat-Sefer.

¹⁶ Kalev sa: ”Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer ska jag ge min dotter Aksa till hustru.” ¹⁷ Otniel, son till Kalevs bror Kenas, intog staden och Kalev gav sin dotter Aksa till honom. ¹⁸ När hon kom till Otniel, uppmanade hon honom att be hennes far om ett stycke mark. När hon steg av^[a] från sin åsna frågade Kalev henne: ”Är det något du önskar?” ¹⁹ Hon svarade: ”Ge mig en gåva! Du har gett mig land i Negev, men ge mig några vattenkällor också!” Då gav Kalev henne de övre och nedre källorna.

²⁰ Judas stam fick, efter sina släkter, följande område:

²¹ De städer och byar som låg utmed gränsen mot Edom i Negev, nämligen Kavseel, Eder, Jagur, ²² Kina, Dimona, Adada, ²³ Kedesh, Hasor, Jitnan, ²⁴ Sif, Telem, Bealot, ²⁵ Hasor Hadatta, Keriot Hesron dvs. Hasor, ²⁶ Amam, Shema, Molada, ²⁷ Hasar Gadda, Heshmon, Bet Pelet, ²⁸ Hasar Shual, Beer Sheva med kringliggande byar, ²⁹ Baala, Ijim, Esem, ³⁰ Eltolad, Kesil, Horma, ³¹ Siklag, Madmanna, Sansanna, ³² Levaot, Shilchim, Ajin och Rimmon. Tillsammans var detta tjugonio städer med kringliggande byar.

³³ I Låglandet:

Eshtaol, Sora, Ashna, ³⁴ Sanoach och En-Gannim, Tappuach och Enam, ³⁵ Jarmut och Adullam, Soko och Aseka, ³⁶ Shaarajim, Aditajim, Gedera och Gederotajim. Tillsammans var detta fjorton städer med kringliggande byar.

³⁷ Vidare: Senan, Hadasha, Migdal-Gad, ³⁸ Dilan, Mispa, Jokteel, ³⁹ Lakish, Boskat, Eglon, ⁴⁰ Kabbon, Lachmas, Kitlish, ⁴¹ Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda, sexton städer med kringliggande byar, ⁴² Livna, Eter, Ashan, ⁴³ Jefta, Ashna, Nesiv, ⁴⁴ Keila, Aksiv och Maresha, nio städer med kringliggande byar ⁴⁵ och Ekrons alla städer och byar, ⁴⁶ från Ekron västerut och städerna med kringliggande byar nära Ashdod ⁴⁷ mot Ashdod med kringliggande byar och till Gaza med dess byar ända fram till Egyptens bäck och Medelhavet.

⁴⁸ I bergsbygden:

Shamir, Jattir, Soko, ⁴⁹ Danna, Kirjat-Sanna, dvs. Devir, ⁵⁰ Anav, Eshtemoa, Anim, ⁵¹ Goshen, Holon och Gilo, elva städer med kringliggande byar, ⁵² Arav, Duma, Eshan, ⁵³ Janum, Bet-Tappuach, Afeka, ⁵⁴ Humta, Kirjat-Arba dvs. Hebron, Sior, nio städer med kringliggande byar, ⁵⁵ Maon, Karmel, Sif, Jutta, ⁵⁶ Jisreel, Jokdeam, Sanoach, ⁵⁷ Kain, Giva, Timna, tio städer med omgivande orter, ⁵⁸ Halchul, Bet-Sur, Gedor, ⁵⁹ Maarat, Bet-Anot, Eltekon, sex städer med kringliggande byar,^{[b] 60} Kirjat-Baal, dvs. Kirjat-Jearim, Rabba, två städer med kringliggande byar.

⁶¹ I öknen:

Bet Haarava, Middin, Sekaka, ⁶² Nivshan, Ir-Hammelach och Levo-Hamat, sex städer med kringliggande byar.

⁶³ Men Judas stam kunde inte driva ut jevuséerna som bodde i staden Jerusalem och därför bor jevuséerna bland Judas folk i Jerusalem än idag.

Manasse och Efraim

16 Josefs ättlingar fick ett område från floden Jordan vid Jeriko öster om Jerikos vatten genom öknen och från Jeriko upp genom bergsbygden till Betel. ² Från Betel gick gränsen mot Lus och sedan till Atarot i arkéernas område. ³ Därefter gick den västerut ner till jafletéernas område ända ner till Nedre Bet-Horons område, sedan till Geser och vidare ut mot Medelhavet.

⁴ Detta fick Josefs söner Manasse och Efraim till sin egendom.

⁵ Detta område fick Efraims ättlingar, efter sina släkter:

Gränsen för Efraims område gick i öster från Atarot Addar till Övre Bet Horon. ⁶ Därifrån gick den ut mot Medelhavet. Från Mikmetat i norr fortsatte den sedan förbi Taanat Shilo och vidare österut till Janoach. ⁷ Från Janoach gick den ner till Atarot och Naara, nuddade Jeriko och gick ut vid Jordan. ⁸ Från Tappuach gick gränsen västerut och följde Kanabäcken till Medelhavet. Detta är området som Efraims stam fick efter sina släkter. ⁹ Efraim fick också en del av de städer som låg inom det område som tillhörde Manasses stam.

¹⁰ Men efraimiterna drev inte bort de kanaanéer som bodde i Geser och därför bor de kvar bland efraimiterna än idag och utför tvångsarbete.

17 Manasses område var detta: Manasse var Josefs äldste son. Manasses förstfödde son Makir, som var far till Gilead, hade redan fått Gileads land och Bashan, för han var en stridsman. ² Också övriga manassiter, Aviesers, Heleks, Asriels, Shekems, Hefers och Shemidas familjer, gavs områden efter deras släkter. Dessa var Manasses, Josefs sons manliga ättlingar, släkt för släkt.

³ Men Hefers son Selofchad, sonson till Gilead, sonsons son till Makir och sonsons sonson till Manasse, hade inte några söner. Han hade bara döttrar som hette Machla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa. ⁴ Dessa gick till prästen Elasar och till Josua och de övriga ledarna och sa: ”Herren sa till Mose att vi skulle få områden så som männen i vår stam.” Då gav man dem, så som Herren hade befallt, områden på samma sätt som åt deras manliga släktingar.

⁵ Åt Manasse gavs tio landområden, förutom Gileads och Bashans områden på andra sidan Jordan, ⁶ för Manasses döttrar fick områden bland hans söner. De övriga manassiterna fick Gilead.

⁷ Manasses stams gräns sträckte sig från Asher fram till Mikmetat som ligger öster om Shekem. Därifrån gick gränsen söderut mot dem som bor vid Tappuachkällan. ⁸ Tappuachområdet tillhörde Manasse men själva Tappuach, på gränsen till Manasses land, tillhörde Efraims stam. ⁹ Från Tappuach sträckte sig gränsen vidare ner till Kanabäcken. Söder om bäcken låg städer som tillhörde Efraims stam, fastän de var belägna inom Manasses område. Manasses gräns gick vidare norr om bäcken till havet. ¹⁰ Landet i söder tillhörde Efraim och i norr Manasse. I väster var Medelhavet gräns för Manasses område. I norr gränsade det till Ashers område och i öster till Isaskars område.

¹¹ Manasses stam fick också följande städer som låg på Isaskars och Ashers områden: Bet-Shean, Jivleam, Dor, En-Dor, Tanak och Megiddo med deras respektive kringliggande byar.

¹² Men eftersom Manasses ättlingar inte kunde fördriva folket som bodde i dessa städer, kom kanaanéerna att bo kvar där. ¹³ När Israels folk senare blev starkare, fick kanaanéerna utföra tvångsarbete, men de drevs inte bort.

¹⁴ Josefs ättlingar kom till Josua och frågade: ”Varför har du bara gett oss en enda del av landet när vi nu är ett så talrikt folk och Herren har välsignat oss hittills?”

¹⁵ ”Om ni är så talrika och bergsbygden i Efraim inte räcker till för er, kan ni röja i skogsområdet där perisséerna och rafaéerna bor”, svarade Josua.

¹⁶ ”Bergsbygden räcker inte till för oss”, sa Josefs stammar, ”och kanaanéerna på slätten runt Bet-Shean med dess lydstäder och i Jisreels dal har stridsvagnar av järn.”

¹⁷ Josua svarade då Josefs ättlingar, Efraim och Manasse: ”Ni är ett talrikt och mäktigt folk och ni ska inte bara få ett område. ¹⁸ Ni ska få ett bergsområde till där det växer skog. Röj det, så blir det ert ända till dess bortre gränser. Driv ut kanaanéerna, även om de är starka och har stridsvagnar av järn.”

Spioner sänds ut för att utforska de områden som ännu inte erövrats

18 Israels hela menighet samlades i Shilo och satte upp uppenbarelsetältet. De hade nu kontroll över hela landet, ² men sju av stammarna hade ännu inte fått sin landegendom.

³ Då frågade Josua: ”Hur länge tänker ni vänta innan ni intar det land som Herren, era förfäders Gud, har gett er? ⁴ Utse tre män från varje stam, så ska jag skicka iväg dem för att utforska landet och göra en beskrivning av de olika områdena och sedan komma till mig. ⁵ Männen får dela upp landet i sju delar. Juda ska vara kvar i sitt område i söder och likadant Josef i sitt område i norr. ⁶ När ni gjort en beskrivning över de sju delarna av landet, ska ni komma till mig och sedan ska jag kasta lott för er inför Herren, vår Gud. ⁷ Leviterna ska inte ha något område som ni andra, för deras del är att vara Herrens präster.^[c] Gads och Rubens stammar och ena halvan av Manasses stam har redan fått sina områden på östra sidan av Jordan, den arvedel som Herrens tjänare Mose gav dem.”

⁸ Männen gav sig alltså iväg och Josua befallde dem att kartlägga landet. Han sa: ”Vandra igenom landet, gör en beskrivning av det och kom tillbaka till mig, så ska jag kasta lott för er inför Herren i Shilo.”

⁹ Männen gick och vandrade igenom landet och beskrev de sju delarna i en bok och antecknade alla städerna i de olika områdena. Sedan återvände de till Josua i lägret vid Shilo. ¹⁰ Josua kastade sedan lott för dem i Shilo och fördelade landet åt de olika stammarna, så att de alla fick sin del.

Benjamins stam

¹¹ Det landområde som lotten tilldelade Benjamins stam, med alla dess släkter, låg mellan de områden som Judas och Josefs stammar tidigare fått.

¹² Den norra gränslinjen började vid floden Jordan och gick vid bergssluttningen norr om Jeriko. Sedan fortsatte den västerut genom bergsbygden och öknen vid Bet Aven.

¹³ Därifrån gick gränsen söder om Lus vid den södra bergssluttningen, dvs. Betel, och fortsatte ner till Atarot Addar nära berget som ligger söder om Nedre Bet Horon. ¹⁴ Där svängde gränslinjen på västsidan mot söder, passerade berget vid Bet Horon och slutade vid Kirjat-Baal, dvs. Kirjat-Jearim, en av Judas stams städer. Detta var den västra sidan.

¹⁵ Den södra gränsen sträckte sig från Kirjat-Jearims utkant till Neftoachkällan ¹⁶ och ner till bergsfoten vid Hinnoms sons dal norrut i Refaimdalen. Därifrån fortsatte den tvärs igenom Hinnoms dal och gick söder om bergssluttningen där jevuséerna bodde och fortsatte ner till Rogelkällan.

¹⁷ Därifrån gick gränslinjen mot nordost till Shemeshkällan och vidare till Gelilot som ligger mitt emot Adummimshöjden. Därefter gick den ner till Bohans, Rubens sons, sten, ¹⁸ vidare utmed norra kanten av Bet Haarava ner i dalen ¹⁹ och förbi Bet-Hoglas höjd i norr för att sluta vid Döda havets norra vik som utgör södra änden av floden Jordan. Detta var sydgränsen.

²⁰ I öster utgjordes gränsen av floden Jordan.

Detta var benjaminiternas områden med deras gränser.

²¹ Följande städer ingick också i det land som Benjamins stam fick, efter sina släkter:

Jeriko, Bet-Hogla, Emek Kesis, ²² Bet Haarava, Semarajim, Betel, ²³ Avvim, Para, Ofra, ²⁴ Kefar Haammoni, Ofni och Geva, tolv städer med kringliggande byar, ²⁵ Givon, Rama, Beerot, ²⁶ Mispa, Kefira, Mosa, ²⁷ Rekem, Jirpeel, Tarala, ²⁸ Sela, Elef, Jevus, dvs. Jerusalem, Giva och Kirjat-Jearim, fjorton städer med kringliggande byar.

Detta är benjaminiternas områden, efter deras släkter.

Simons stam

(1 Krön 4:28-33)

19 Nästa stam som fick ett landområde genom lottkastning var Simons stam, med alla dess släkter. Deras område låg inom Judas stams område.

² De fick som sin egendom Beer Sheva, Shema, Molada, ³ Hasar Shual, Bala, Esem, ⁴ Eltolad, Betul, Horma, ⁵ Siklag, Bet-Hammarkavot, Hasar Susa, ⁶ Bet Levaot och Sharuchen, tretton städer med kringliggande byar, ⁷ Ajin, Rimmon, Eter och Ashan, fyra städer med kringliggande byar. ⁸ De fick också alla byarna kring städerna så långt som till Baalat Beer, också känt som Ramot i Negev.

Detta är de områden som tillföll simoniterna, efter deras släkter. ⁹ Simons stams egendom kom alltså från det som tidigare hade getts till Juda, för Judas område var för stort för dem och därför tilldelades simoniterna område inne på deras område.

Sebulons stam

¹⁰ Den tredje stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Sebulon, med alla dess släkter.

Deras område sträckte sig ända till Sarid. ¹¹ Därifrån svängde gränsen västerut och gick nära Marala och Dabbeshet tills den nådde bäcken nära Jokneam. ¹² I andra riktningen gick gränslinjen österut till Kislot Tabors gräns och därifrån till Daverat och Jafia. ¹³ Sedan fortsatte den österut, förbi Gat Hefer och Et Kasin och Rimmon i riktning mot Nea. ¹⁴ I norr böjde sig gränslinjen förbi Hannaton och sedan ut till Jefta-Els dal. ¹⁵ De fick också Kattat, Nahalal, Shimron, Jidala och Betlehem, tolv städer med kringliggande byar.

¹⁶ Detta var sebuloniternas område efter deras släkter, med kringliggande byar.

Isaskars stam

¹⁷ Den fjärde stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Isaskar, med alla dess släkter.

¹⁸ Deras område omfattade Jisreel, Kesulot, Shunem, ¹⁹ Hafarajim, Shion, Anacharat, ²⁰ Rabbit, Kishjon, Eves, ²¹ Remet, En-Gannim, En Hadda och Bet Passes. ²² Gränsen gick fram till Tabor, Shachasima och Bet Shemesh fram till Jordan. Tillsammans var det sexton städer med kringliggande byar.

²³ Detta är Isaskars stams område, efter deras släkter, städerna med kringliggande byar.

Ashers stam

²⁴ Den femte stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Asher, med alla dess släkter.

²⁵ Området innefattade Helkat, Hali, Beten, Akshaf, ²⁶ Alammelek, Amad och Mishal. I väster gick gränsen till Karmel och Shichor Livnat, ²⁷ svängde österut mot Bet-Dagon och gick så långt som till Sebulon och Jefta-Els dal och därefter till Bet Haemek och Negiel. Sedan gick den till Kavul, ²⁸ Avdon, Rechov, Hammon och Kana och stora Sidon. ²⁹ Efter det svängde gränsen mot Rama och fram till den befästa staden Tyros och kom fram till Medelhavet vid Hosa. Området omfattade också Machalev, Aksiv, ³⁰ Umma, Afek och Rechov, sammanlagt tjugotvå städer med kringliggande byar.

³¹ Detta är Ashers stams område, efter deras släkter, dessa städer med kringliggande byar.

Naftalis stam

³² Den sjätte stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Naftalis stam, med alla dess släkter.

³³ Deras gränslinje började vid Helef, vid den stora eken i Besaanannim och sträckte sig till Adami Hannekev, Javneel och Lackum och gick sedan ut vid Jordan. ³⁴ Den västra gränslinjen började i närheten av Helef och gick förbi Asnot Tabor, sedan till Hukok och förenades med Sebulons gräns i söder och Ashers i väster och med floden Jordan i öster. ³⁵ De befästa städer som ingick i detta område var Siddim, Ser, Hammat, Rackat, Kinneret, ³⁶ Adama, Rama, Hasor, ³⁷ Kedesh, Edrei, En Hasor, ³⁸ Jiron, Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet Shemesh, nitton städer med kringliggande byar.

³⁹ Detta är Naftalis stams område, efter deras släkter, med städer och kringliggande byar.

Dans stam

⁴⁰ Den sjunde stammen som fick ett landområde genom lottkastning var Dan, med alla dess släkter.

⁴¹ Området innefattade Sora, Eshtaol, Ir Shemesh, ⁴² Shaalabbin, Ajalon, Jitla, ⁴³ Elon, Timna, Ekron, ⁴⁴ Elteke, Gibbeton, Baalat, ⁴⁵ Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon, ⁴⁶ Me Hajarkon och Harackon med området mittemot Jafo.

⁴⁷ Men Dans stam fick inte tillräckligt med område och anföll och intog därför Leshem. De dödade folket med svärd och bosatte sig där och de kallade staden för Dan efter sin stamfar.

⁴⁸ Detta är Dans stams område, efter deras släkter, dessa städer med kringliggande byar.

Josua får en egen stad

⁴⁹ När de avslutat fördelningen av landet efter dess områden, gav folket också ett särskilt landområde till Josua, Nuns son. ⁵⁰ Som Herren hade befallt, gav de honom den stad han ville ha, Timnat-Serach i Efraims bergsbygd. Han byggde upp staden och bosatte sig där.

⁵¹ Det här var de områden prästen Elasar, Josua Nuns son och ledarna för de olika stammarna i Israel delade ut i Shilo genom lottkastning inför Herren vid ingången till uppenbarelsetältet. Så fullbordade de fördelningen av landet.

Städer för särskilda ändamål utses

Fristäder utses

(4 Mos 35:6-34; 5 Mos 4:41-43; 19:1-14)

20 Herren sa till Josua: ² ”Säg till Israels folk att utse de fristäder som jag gav Mose instruktioner om. ³ Om en person har dödat någon oavsiktligt, ska han kunna fly till någon av dessa städer. De ska tjäna som tillflyktsorter undan blodshämnaren.^{[d] 4} När någon flyr till en sådan stad, ska han stanna i stadsporten^[e] och tala med de äldste i staden om sin sak. Sedan ska de ta emot honom i staden och ge honom en plats där han kan bo. ⁵ Om blodshämnaren förföljer honom, får han inte utlämnas, eftersom det var en olyckshändelse och inte ett överlagt mord. ⁶ Mannen som förorsakat olyckan ska bo kvar i fristaden tills han stått inför rätta och tills den överstepräst som var i tjänst när olyckan inträffade, har dött. Sedan är han fri att vända tillbaka till sin egen stad och sitt hem.”

⁷ De städer som utsågs till fristäder var Kedesh i Galileen i Naftalis bergsbygd, Shekem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, dvs. Hebron, i Judas bergsbygd. ⁸ På östra sidan av Jordan mitt emot Jeriko utsåg de från Rubens stam Beser i öknen på slätten, från Gads stam Ramot i Gilead och från Manasses stam Golan i Bashan.

⁹ Dessa fristäder var till både för israeliterna själva och för övriga folk som bodde bland dem. Den som oavsiktligt hade vållat någons död kunde fly dit för att slippa bli dödad av blodshämnaren innan han ställts inför menigheten.

Leviternas städer

(1 Krön 6:54-80)

21 Sedan kom ledarna för Levis stam till prästen Elasar och Josua samt de övriga ledarna i Israel. ² De talade till dem i Shilo i Kanaan: ”Herren befallde genom Mose att vi leviter skulle få städer att bo i och betesmark för vår boskap.”

³ Då gav israeliterna i enlighet med Herrens befallning leviterna några av de städer man nyligen intagit och de betesmarker som hörde till dem.

⁴ Lotten föll först på Kehats släkter. Bland leviterna fick ättlingarna till prästen Aron tretton städer från Judas, Simons och Benjamins stam. ⁵ De övriga familjerna bland Kehats släkter fick tio städer från de områden som tillhörde Efraims, Dans och halva Manasses stammar. ⁶ Gershons släkter fick genom lottkastning tretton städer från Isaskars, Ashers och Naftalis stammar och Manasses halva stam i Bashan. ⁷ Meraris släkter fick tolv städer från Ruben, Gad och Sebulon. ⁸ Dessa städer med betesmarker gav israeliterna genom lottkastning till leviterna, så som Herren hade befallt genom Mose.

⁹ Från Judas och Simons stammar gav man nio städer som uppräknas nedan. ¹⁰ Dessa städer gavs åt Arons ättlingar som tillhörde Kehats släkter bland leviterna, för lotten föll på dem först.

¹¹ De fick Kirjat-Arba, dvs. Hebron (Arba var anakiternas stamfar), i Juda bergsbygd med kringliggande betesmarker. ¹² Men fälten kring staden och de tillhörande byarna gavs åt Kalev, Jefunnes son. ¹³ De gav prästen Arons ättlingar Hebron, en fristad för dråpare, med dess betesmarker, Livna med dess betesmarker, ¹⁴ Jattir med dess betesmarker, Eshtemoa med dess betesmarker, ¹⁵ Holon med dess betesmarker, Devir med dess betesmarker, ¹⁶ Ajin, Jutta och Bet Shemesh med deras respektive betesmarker, allt som allt nio städer från dessa två stammar. ¹⁷ Av Benjamins stam fick de Givon och Geva med respektive betesmarker, ¹⁸ likaså Anatot och Almon med respektive betesmarker, alltså fyra städer.

¹⁹ Sammanlagt gavs alltså tretton städer åt prästerna, Arons ättlingar.

²⁰ De övriga Kehats släkter av leviterna fick följande städer från Efraims stam genom lottning:

²¹ De fick Shekem, som var en av fristäderna för dråpare, med betesmarker uppe i Efraims bergsbygd, Geser med betesmarker, ²² Kivsajim och Bet Horon med deras respektive betesmarker, sammanlagt fyra städer. ²³ Av Dans stam fick de Elteke och Gibbeton med deras respektive betesmarker, ²⁴ samt Ajalon och Gat-Rimmon med deras respektive betesmarker, fyra städer. ²⁵ Av den ena halvan av Manasses stam fick leviterna städerna Tanak och Jivleam med respektive betesmarker, två städer.

²⁶ Sammanlagt fick resten av Kehats släkter tio städer med tillhörande betesmarker.

²⁷ Gershons släkter, en annan del av Levis stam, fick två städer med betesmarker av halva Manasses stam:

³³ Tretton städer med tillhörande betesmarker tilldelades Gershons släkter.

³⁴ Resten av Levis stam, Meraris släkter, fick av Sebulons stam

⁴⁰ Meraris släkter bland leviterna fick alltså sammanlagt tolv städer.

⁴¹ Allt som allt fick leviterna fyrtioåtta städer med tillhörande betesmarker. ⁴² Runt omkring var och en av dessa städer fanns betesmarker som tillhörde dem.

Fred i hela landet

⁴³ På så sätt gav Herren Israel hela det land han med ed hade lovat deras förfäder och de drog in i det och bosatte sig där. ⁴⁴ Herren gav dem fred på alla sidor, så som han med ed hade lovat deras förfäder och ingen av deras fiender kunde stå emot dem. Herren gav dem alla i deras våld. ⁴⁵ Ingenting av allt det goda Herren hade lovat israeliterna uteblev, utan allting gick i uppfyllelse.

Stammarna i öster bygger ett altare

22 Josua sammankallade Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam ² och sa till dem: ”Ni har gjort allt vad Herrens tjänare Mose befallde er och ni har följt varje order jag gett er. ³ Under hela denna långa tid har ni inte övergett era bröder utan hållit vad Herren, er Gud, befallt er i sina bud. ⁴ Nu har Herren, er Gud, låtit era bröder få fred, som han lovade. Vänd nu tillbaka hem till det land som ni fått som egendom av Herrens tjänare Mose, landet på andra sidan floden Jordan. ⁵ Men var angelägna om att också i fortsättningen följa alla de befallningar och den lag Herrens tjänare Mose gav er. Älska Herren, vandra hans vägar och lyd alla hans bud! Håll fast vid honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ^[f]!”

⁶ Sedan välsignade Josua dem och skickade hem dem.

⁷ Mose hade gett ena halvan av Manasses stam landet Bashan, medan den andra halvan av stammen hade Josua gett land åt på västra sidan av Jordan. När Josua nu välsignade de hemvändande trupperna, ⁸ sa han till dem: ”Återvänd nu hem med de rikedomar ni fått och mängder av boskap, silver, guld, koppar, järn och kläder. Dela bytet ni tagit från fienden med era bröder.”

⁹ Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan och återvände till sitt hemland Gilead, den egendom de tagit i besittning enligt Herrens befallning genom Mose. ¹⁰ Men när de kom till Gelilot vid Jordanfloden i Kanaan, byggde de där ett stort ansenligt altare.

¹¹ När de övriga israeliterna fick höra att de byggt ett altare^[g] i Gelilot vid Jordan vid den kanaaneiska gränsen på israeliternas område, ¹² drog hela menigheten samman en armé i Shilo och förberedde krig mot dem. ¹³ Först skickade man emellertid iväg Pinechas, prästen Elasars son, till Gilead till Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam. ¹⁴ Med honom fanns tio ledare från Israel, en från varje stam, och dessa var också huvudmän för sina familjer. ¹⁵ När de kommit in i Gileads land, sa de till rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam:

¹⁶ ”Hela Herrens församling^[h] vill veta varför ni gör uppror mot Israels Gud och vänder er bort från Herren genom att bygga ett altare. ¹⁷ Var det inte nog med att vi syndade vid Pegor?^[i] Var inte denna synd som vi ännu inte blivit renade från, trots alla plågor som drabbat Herrens församling, tillräckligt stor? ¹⁸ Ska ni nu göra uppror mot Herren igen? Om ni reser er upp mot Herren idag, kommer han att straffa hela Israels menighet imorgon. ¹⁹ Om ert eget land är orent, då kan ni komma över till oss och slå er ner här på vår sida av floden där Herren bor bland oss i sitt tält. Men sätt er inte upp mot Herren och dra inte skuld över oss andra genom att bygga ett annat altare än det som redan finns rest till Herren, vår Gud! ²⁰ Straffades inte hela den israelitiska menigheten den gången när Akan, Serachs ättling, hade stulit av det som var vigt åt förintelse? Fler än han fick sätta livet till på grund av hans synd!^[j]”

²¹ Då svarade Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam de israelitiska släktöverhuvudena: ²² ”Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren Gud vet och Israel ska också veta det! Om vi har byggt detta altare i uppror och otrohet mot Herren, så rädda oss inte i dag! ²³ Vi har inte rest detta altare för att offra brännoffer eller matoffer eller gemenskapsoffer. Må Herren själv straffa oss om det var därför vi gjorde det! ²⁴ Vi gjorde det därför att vi är rädda för att era barn i framtiden ska säga till våra barn: ’Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? ²⁵ Herren har låtit Jordan bli en gräns mellan oss och er, ni rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren!’ Era barn kanske får våra barn att sluta frukta Herren. ²⁶ Därför beslöt vi att bygga altaret, inte för bränn- eller slaktoffer, ²⁷ utan som ett vittne för oss och er för att visa våra barn och era barn att vi också tillber Herren med våra bränn- och slaktoffer och gemenskapsoffer. På så sätt ska inte era barn ha någon anledning att säga till våra barn: ’Ni har ingen del i Herren’. ²⁸ Vi tänkte att om de skulle säga detta till oss och våra barn, då kan vi svara: ’Se på altaret som våra förfäder byggde med Herrens altare som förebild. Det är inte avsett för brännoffer eller slaktoffer utan står som ett vittne mellan oss och er.’

²⁹ Vi skulle aldrig komma på tanken att vända oss bort från Herren eller att göra uppror mot honom genom att bygga ett eget altare för brännoffer, matoffer eller slaktoffer. Det är bara altaret framför Herrens, vår Guds, boning som ska användas till detta.”

³⁰ När prästen Pinechas och ledarna och överhuvudena för de andra stammarna hörde detta från Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam, godtog de förklaringen.

³¹ Pinechas, prästen Elasars son svarade dem: ”Idag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har varit trolösa mot Herren som vi trodde. Ni har räddat Israel från Herrens straff.”

³² Sedan gick Pinechas, prästen Elasars son och de andra ledarna tillbaka från Rubens och Gads stammar i Gilead till de övriga israeliterna i Kanaan och talade om vad som hade hänt. ³³ Israeliterna var nöjda med förklaringen och alla prisade Gud. Sedan talade man inte längre om att börja krig mot Rubens och Gads stammar och ödelägga deras land.

³⁴ Rubeniterna och gaditerna gav altaret namnet: ”Ett vittne mellan oss att Herren är Gud.”

Josuas sista budskap till folket

(23:1—24:33)

23 Långt senare, när Herren hade låtit Israel få ro för alla sina fiender och när Josua blivit mycket gammal, ² sammankallade Josua hela Israel tillsammans med de äldste, ledarna, domarna och förmännen och sa till dem: ”Jag är nu en gammal man. ³ Ni har själva sett allt som Herren, er Gud, har gjort med alla dessa folk för er skull. Han har kämpat för er. ⁴ Ni har sett hur jag har genom lottning delat ut åt era stammar som egendom både de kvarvarande folkens landområden och de utrotade folkens områden från floden Jordan till Medelhavet, ⁵ för Herren, er Gud, kommer att driva bort alla de folk som nu bor där. Ni ska erövra hela deras land precis som Herren, er Gud, har lovat.

⁶ Var nu starka! Se till att ni följer allt som står skrivet i Moses lagbok! Vik inte av från det åt något håll! ⁷ Beblanda er inte med de folk som fortfarande bor kvar i landet. Ni får inte vända er till deras gudar och svära vid dem eller tillbe och tjäna dem. ⁸ Följ istället Herren, er Gud, som ni hittills gjort! ⁹ Han har drivit undan stora och mäktiga folk för er och ingen har kunnat stå emot er. ¹⁰ Var och en av er kan få tusen fiender på flykten, för Herren, er Gud, strider för er, så som han har lovat. ¹¹ Se därför till att ni fortsätter att älska Herren, er Gud!

¹² Om ni vänder er bort och börjar beblanda er med andra folk som finns kvar hos er och gifter er med dem, ¹³ ska ni veta att Herren, er Gud, inte längre tänker driva bort dessa folk framför er. Istället kommer de att bli en snara och en fälla för er, en piska på er rygg och taggar i era ögon och ni kommer att utplånas från detta goda land som Herren, er Gud, har gett er.

¹⁴ Det är snart dags för mig att lämna den här världen och ni vet av hela ert hjärta och med hela er själ att inte ett ord har slagit fel av allt det goda som Herren, er Gud, lovat er. Alla Guds löften till er har gått i uppfyllelse. ¹⁵ Men lika säkert som att Herren, er Gud, har gett er allt gott han lovade, lika säkert kan han låta det onda drabba er, tills han utplånat er från detta goda land som han själv har gett er. ¹⁶ Om ni bryter Herrens, er Guds, förbund som han befallt er att hålla och tjänar och tillber andra gudar, kommer Herrens vrede mot er att bli fruktansvärd och han kommer snabbt att förgöra er från det goda land han har gett er.”

Förbundet mellan Herren och Israel förnyas

24 Josua samlade alla Israels stammar i Shekem tillsammans med alla äldste, ledare, domare och förmän och de kom och ställde sig inför Gud. ² Där höll Josua följande tal till dem:

”Så säger Herren, Israels Gud: ’Era förfäder, Terach, Abrahams och Nachors far, bodde för länge sedan öster om floden Eufrat och tillbad andra gudar. ³ Men jag kallade er far Abraham bort från landet på andra sidan floden och ledde honom in i Kanaans land där han sedan flyttade omkring. Jag gav honom många ättlingar. Jag gav honom Isak ⁴ och till Isak gav jag Jakob och Esau. Jag lät Esau få bosätta sig i Seirs bergsbygd, medan Jakob och hans släkt begav sig till Egypten.

⁵ Jag sände Mose och Aron och lät mina plågor drabba Egypten. Därefter ledde jag ut er därifrån. ⁶ Men när jag förde era förfäder ut ur Egypten och ni kom till Sävhavet, kom egypterna efter dem med hästar och vagnar och vagnskämpar ut i Sävhavet. ⁷ Då ropade de till Herren och han lät ett mörker komma mellan dem och egypterna och lät havet vända tillbaka över egypterna, så att de alla drunknade. Ni såg själva vad jag gjorde med egypterna. Sedan bodde ni i öknen under en lång tid.

⁸ Därefter förde jag er in i amoréernas land på andra sidan Jordan. De stred mot er, men jag gav dem i ert våld så att ni intog deras land och jag förgjorde dem åt er. ⁹ Sedan började kung Balak från Moab att kriga mot Israel.^[k] Han skickade efter Bileam, Beors son, för att han skulle förbanna er, ¹⁰ men jag lyssnade inte på honom. Istället fick jag honom att välsigna er och så räddades ni undan kung Balak.

¹¹ Ni gick därefter över floden Jordan och kom till Jeriko. Männen i staden stred mot er och det gjorde också amoréerna, perisséerna, kanaanéerna, hettiterna, girgashéerna, hivéerna och jevuséerna. Men jag gav dem alla i ert våld. ¹² Jag sände missmod^[l] framför er för att fördriva amoréernas båda kungar och deras folk. Det var inte era svärd eller bågar som gav er segern. ¹³ Jag gav er ett land som ni inte hade kämpat för och städer som ni inte hade byggt upp, de städer där ni nu bor. Jag gav er vingårdar och olivplanteringar som ni inte hade planterat och som ni nu fick äta av.’

¹⁴ Ni ska därför frukta Herren och tjäna honom troget och uppriktigt! Gör er en gång för alla av med de avgudar som era förfäder tillbad när de bodde på andra sidan floden Eufrat och i Egypten. Tjäna Herren! ¹⁵ Men om ni inte vill tjäna Herren, bestäm då idag vem ni vill tjäna. Vill ni välja de gudar som era förfäder tillbad på andra sidan Eufrat eller kanske de amoreiska gudarna här i landet? Jag och min släkt tänker i alla fall tjäna Herren.”

Hela folket lovar att följa Herren

¹⁶ Folket svarade då: ”Vi skulle aldrig kunna överge Herren och tjäna andra gudar. ¹⁷ Herren är vår Gud, han som förde ut våra förfäder från slaveriet i Egypten och som gjorde så många stora tecken inför våra ögon. Det var han som beskyddade oss under vandringen och som bevarade oss när vi vandrade genom andra folks länder. ¹⁸ Det var Herren som drev ut amoréerna och de andra folken som bodde här i landet. Vi vill också tjäna Herren. Han är vår Gud.”

¹⁹ Men Josua svarade folket: ”Ni klarar inte av att tjäna Herren, för han är en helig och svartsjuk Gud. Han kommer inte att förlåta er olydnad och era synder. ²⁰ Om ni överger honom och tillber andra gudar, kommer han att låta det gå illa för er och förgöra er, fastän han har varit god mot er under en så lång tid.”

²¹ ”Vi vill tjäna Herren!” svarade folket. ²² ”Ni är själva vittnen till att ni valt Herren och vill tjäna honom”, sa Josua. ”Ja”, svarade de.

²³ ”Förstör då alla avgudar ni äger”, sa Josua till dem. ”Håll er till Herren, Israels Gud, av hela ert hjärta!” ²⁴ ”Ja, vi ska tjäna och lyda Herren, vår Gud”, försäkrade folket.

²⁵ Den dagen upprättade Josua ett förbund för folket i Shekem och han läste upp alla lagar och föreskrifter för folket.

²⁶ Josua antecknade allt detta i Guds lagbok. Sedan tog han en stor sten och reste upp den under den stora terebinten vid Herrens helgedom. ²⁷ ”Den här stenen är ett vittne mot oss, den har hört allt vad Herren har sagt. Den kommer att vittna mot er om ni tar tillbaka era ord”, sa Josua till hela folket.

²⁸ Sedan skickade han hem folket till deras olika områden i landet.

²⁹ En tid därefter dog Josua, 110 år gammal. ³⁰ Han begravdes på sitt eget område i Timnat-Serach i Efraims bergsbygd på norra sidan av berget Gaash.

³¹ Israel tjänade Herren under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som själva kände till hur mycket Herren gjort för Israel.

³² Josefs ben, som Israels folk hade tagit med sig vid uttåget ur Egypten, begravdes i Shekem på den mark som Jakob hade köpt för 100 kesitor^[m] silver av sönerna till Hamor, Shekems far. Marken tillhörde det område som tilldelats Josefs stam.

³³ Även Elasar, Arons son, dog. Han begravdes i Giva, den stad som hans son Pinechas hade fått i Efraims bergsbygd.

Israels misslyckande på slagfältet

(1:1—2:5)

1 När Josua hade dött, vände sig Israels folk till Herren för att fråga honom: ”Vilka av oss ska först gå ut i striden mot kanaanéerna?”

² Herren svarade: ”Judas stam ska gå först och jag ska ge landet i hans hand.”

³ Då sa Juda till sin bror Simon: ”Följ med mig till mitt område och strid med oss mot kanaanéerna, så ska jag hjälpa dig att inta ert område!”

Simon följde alltså med Juda. ⁴ När Juda gick till anfall, gav Herren kanaanéerna och perisséerna i deras våld och 10 000 man blev slagna vid Besek. ⁵ Det var där de stötte på Adoni-Besek, stred mot honom och besegrade kanaanéerna och perisséerna. ⁶ Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och tog honom till fånga och högg av honom tummar och stortår.

⁷ ”Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår har ätit av smulorna från mitt bord!” sa kung Adoni-Besek. ”Nu har Gud betalat tillbaka det jag gjort mot dem.” Man förde honom sedan till Jerusalem där han dog.

⁸ Därefter anföll Juda Jerusalem och intog det. Man dödade alla med svärd och satte eld på staden.

⁹ Sedan vände sig Judas män mot de kanaanéer som bodde i berglandskapen, i Negev och i Låglandet. ¹⁰ De ryckte fram mot kanaanéerna i Hebron, tidigare kallat Kirjat-Arba, och besegrade Sheshaj, Achiman och Talmaj. ¹¹ Därifrån tågade de mot invånarna i Devir som förut kallades Kirjat-Sefer.

¹² Kalev sa: ”Den som anfaller och intar Kirjat-Sefer ska jag ge min dotter Aksa till hustru.”

¹³ Otniel, son till Kalevs yngre bror, Kenas, intog staden och Kalev gav sin dotter Aksa till honom. ¹⁴ När hon kom till Otniel, uppmanade hon honom att be hennes far om ett stycke mark. När hon steg av från sin åsna, frågade Kalev henne: ”Är det något du önskar?”

¹⁵ Hon svarade: ”Ge mig en gåva! Du har gett mig land i Negev men ge mig några vattenkällor också!”

Då gav Kalev henne de övre och de nedre källorna.

¹⁶ Ättlingarna till Moses svärfar, kainéerna, hade följt med judéerna från Palmstaden mot Juda öken i Negev nära Arad. De slog sig ner där bland folket.

¹⁷ Därefter förenade sig Juda med sin bror Simon och de stred mot kanaanéerna vid staden Sefat. De vigde staden åt förintelse och därför kallas den Horma.^{[n] 18} Juda intog också städerna Gaza, Ashkelon och Ekron, med områdena runt omkring dem. ¹⁹ Herren hjälpte Juda att inta hela bergsbygden, men folket som bodde på slätten kunde de inte besegra, för de hade stridsvagnar av järn.

²⁰ Kalev fick Hebron som Mose hade lovat och han drev bort Anaks tre söner därifrån.

²¹ Benjamins stam jagade inte iväg jevuséerna som bodde i Jerusalem och därför bor dessa kvar bland benjaminiterna än idag.

²² Josefs stam anföll Betel och Herren var med dem. ²³ De sände ut spejare till Betel – som förut hette Lus –  ²⁴ vilka såg en man på väg ut ur staden. De lovade att skona honom, om han visade dem hur de skulle ta sig in i staden. ²⁵ Han visade dem ingången och de dödade alla invånarna utom mannen och hans familj. ²⁶ Han flyttade senare till hettiternas land och byggde upp en stad där som också fick namnet Lus, vilket den fortfarande heter.

²⁷ Manasse lyckades inte driva bort det folk som bodde i Bet-Shean, Taanak, Dor, Jivleam och Megiddo, med deras respektive kringliggande orter. Kanaanéerna hade nämligen föresatt sig att bli kvar i landet. ²⁸ När sedan israeliterna blev starkare, lät de kanaanéerna arbeta som slavar men tvingade dem aldrig att lämna landet. ²⁹ På samma sätt förhöll det sig med kanaanéerna som levde i Geser. De bodde kvar bland folket i Efraims stam.

³⁰ Sebulon lyckades inte driva bort kanaanéerna i Kitron och Nahalol men gjorde dem till slavar. ³¹ Inte heller drev Asher ut invånarna från Acko, Sidon, Achlav, Aksiv, Helba, Afik och Rechov. ³² Asheriterna bodde alltså bland de kanaanéer som redan fanns i landet när de kom dit och som de inte kunde driva bort. ³³ Naftali drev inte heller bort invånarna från Bet Shemesh eller från Bet-Anat utan fick bo bland kanaanéerna i landet. Invånarna i Bet Shemesh och Bet-Anat blev israeliternas slavar.

³⁴ Amoréerna tvingade Dans stam tillbaka till bergsbygden och hindrade dem från att komma ner på slätten. ³⁵ Amoréerna lyckades också till en början hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Shaalvim, men när Josefs stam senare växte i styrka gjorde man dem till slavar. ³⁶ Amoréernas område började vid Akrabbimhöjden, sträckte sig till Sela och fortsatte därifrån vidare uppåt.^[o]

Israel har brutit förbundet med Gud

2 En dag kom Herrens ängel upp från Gilgal till Bokim och sa: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag lovat era förfäder och jag sa att jag aldrig skulle bryta mitt förbund med er, ² om ni å er sida inte ingick några förbund med folken som bodde i landet. Jag uppmanade er att riva ner deras avgudaaltaren, men varför har ni varit olydiga? ³ Jag ska inte längre hjälpa er att driva bort folken som bor här i landet. I stället ska de bli en pik i er och deras gudar ska bli en ständig frestelse för er.”

⁴ När Herrens ängel slutat tala till israeliterna, började folket att gråta högt. ⁵ Därför fick platsen heta Bokim^[p]. Där offrade de till Herren.

Folkets uppror. Herren insätter domare

(2:6—16:31)

⁶ När Josua sände iväg folket, begav sig israeliterna till sina respektive områden för att ta dem i besittning. ⁷ Folket tjänade Herren under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som hade sett alla de märkliga ting Herren hade gjort för Israel. ⁸ Herrens tjänare Josua dog vid 110 års ålder. ⁹ Han begravdes på sitt eget område vid Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash.

¹⁰ När hela den generationen hade dött och samlats till sina fäder, växte det upp en generation som varken kände Herren eller visste vad han gjort för Israel.

¹¹ De gjorde det som var ont i Herrens ögon, de tillbad baalsgudar, ¹² de vände sig bort från Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten och började i stället tillbe grannfolkens gudar och provocerade så Herrens vrede. ¹³ När de övergav Herren och tjänade Baal och astartegudinnorna, ¹⁴ flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem till människor som plundrade dem, lämnade dem åt deras fiender på alla håll och de kunde inte längre stå emot dem.

¹⁵ När Israel drog ut i strid mot sina fiender, var Herren mot dem och slog dem, såsom han med ed hade talat om att han skulle göra. De var nu i stor nöd. ¹⁶ Men Herren utsåg domare bland folket som skulle rädda dem från deras plundrare. ¹⁷ Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att vara otrogna med andra gudar som de tillbad. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren som deras fäder hade gjort i lydnad för hans bud. ¹⁸ Varje domare som Herren insatte åt dem och som han var med, räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. ¹⁹ Men så snart domaren var död, handlade de värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt följa, tjäna och tillbe andra gudar och tog efter deras seder. De lämnade inte sina ogärningar och sitt trots.

²⁰ Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen och han sa: ”Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder och inte lyssnar på mig, ²¹ ska inte heller jag längre driva bort något av de folk som fortfarande var obesegrade när Josua dog. ²² I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva Israel och se om det vill lyda Herren och leva som deras förfäder gjorde.” ²³ Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet. Han fördrev dem inte med en gång och gav dem inte i Josuas hand.

3 Här följer en förteckning över de folk som Herren lämnade kvar i landet för att pröva dem i Israel som inte varit med om krigen i Kanaan ² och det gjorde han för att ge de kommande generationerna i Israel tillfälle att lära sig kriga, de som saknade erfarenhet av det: ³ filistéernas fem hövdingadömen, alla kanaanéer och sidonier, samt hivéerna som bodde i Libanons bergsbygd från Baal Hermon till Levo-Hamat.

⁴ Dessa folk fanns kvar för att Israel skulle prövas, för att det skulle visa sig om de skulle lyda de befallningar som Herren hade gett deras förfäder genom Mose. ⁵ Israeliterna bodde därför bland kanaanéerna, hettiterna, amoréerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna. ⁶ De tog deras unga kvinnor till hustrur och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män och de tillbad deras avgudar.

Otniel

⁷ Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tillbad avgudar som baalerna och asherorna.

⁸ Herrens vrede riktades därför mot Israel och han lät Kushan Rishatajim, kungen av Aram Naharajim, besegra dem. I åtta år fick de tjäna Kushan Rishatajim, ⁹ men när folket ropade till Herren, utsåg han Kalevs brorson Otniel, son till Kenas, Kalevs yngre bror, till att rädda dem.

¹⁰ Herrens Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare och drog ut i strid. Herren gav Arams kung Kushan Rishatajim i hans hand, så att han kunde besegra honom.

¹¹ Sedan blev det fred i landet i fyrtio år ända tills Otniel, Kenas son, dog.

Ehud

¹² När israeliterna på nytt gjorde det som var ont i Herrens ögon, lät han kung Eglon i Moab ta makten över dem på grund av deras ondska. ¹³ Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna och de besegrade Israel och intog Palmstaden^[q]. ¹⁴ Under arton år tvingades Israels folk tjäna Moabs kung Eglon.

¹⁵ Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en räddare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till Moabs kung Eglon med Israels skatt. ¹⁶ Han tillverkade ett tveeggat svärd som var en knapp halv meter långt och som han kunde binda fast vid högra låret och dölja under sina kläder. ¹⁷ När han hade överlämnat skatten till Moabs kung Eglon, en mycket tjock man, ¹⁸ sände han iväg dem som burit den. ¹⁹ Vid bildstoderna vid Gilgal vände han själv tillbaka till kungen.

”Jag har ett hemligt budskap till dig”, sa han till kungen. ”Var tysta”, sa kungen och skickade då genast ut de övriga. ²⁰ Ehud närmade sig kungen som satt ensam i sitt svala rum på sommarpalatsets övervåning och sa till honom: ”Jag har ett budskap från Gud!”

Kung Eglon reste sig från sin stol. ²¹ Då grep Ehud med sin vänstra hand svärdet som han hade vid sitt högra lår och körde det så djupt in i kungens buk ²² att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät svärdet sitta kvar, ²³ skyndade sig ut och låste dörren efter sig.

²⁴ När han hade gått och kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, tänkte de: ”Han är nog på toaletten längre in i huset.” ²⁵ Men när han inte öppnade dörren efter en lång väntan, tog de en nyckel och öppnade själva. Då fann de sin herre död på golvet.

²⁶ Under tiden de väntade hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi bildstoderna och flydde till Seira. ²⁷ När han kom fram till Efraims bergsbygd, blåste han i horn till samling och då drog israeliterna ner från bergsbygden med honom i spetsen.