Bible in 90 Days

²⁸ ”Följ mig!” sa han till dem. ”Herren ska lämna moabiterna, era fiender, i ert våld!”

De drog fram till floden Jordan och besatte alla vadställen över Jordan till Moab, så att ingen kunde ta sig över. ²⁹ Sedan anföll de moabiterna och dödade omkring 10 000 av deras starka och tappra män och lät ingen av dem komma undan. ³⁰ Den dagen blev Moab besegrat av Israel som sedan hade fred under åttio år.

Shamgar

³¹ Ehud efterträddes av Shamgar, son till Anat, han som dödade 600 filistéer med en oxpik och den gången räddade Israel.

Debora och Barak

4 Efter Ehuds död gjorde Israels folk på nytt det som var ont i Herrens ögon ² och därför lät Herren dem hamna i kung Javins händer som regerade i Hasor i Kanaan. Högste befälhavare för hans här var Sisera som bodde i Haroshet Haggojim. ³ Sisera hade 900 stridsvagnar av järn och han gjorde livet outhärdligt för Israel i tjugo år. Israeliterna ropade då till Herren.

⁴ Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. ⁵ Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. ⁶ En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. ⁷ Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.”

⁸ ”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne.

⁹ ”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. Herren ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh.

¹⁰ Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. ¹¹ Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh.

¹² När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, ¹³ samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. ¹⁴ ”Gå”, sa Debora till Barak. ”Herren går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!”

När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, ¹⁵ lät Herren Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. ¹⁶ Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde.

¹⁷ Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj.

¹⁸ Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. ¹⁹ ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. ²⁰ ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.”

²¹ Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera.

²² När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. ²³ Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin ²⁴ och från den stunden blev Israel starkare och starkare tills de förgjorde honom för gott.

Deboras och Baraks sång

5 Debora och Barak, Avinoams son, sjöng den dagen denna sång:

Därefter fick landet fred i fyrtio år.

Gideon och hans familj

6 Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon och han lät dem komma under Midjans välde i sju år. ² Midjaniterna förtryckte dem, så att israeliterna tog sin tillflykt till grottor och hålor i bergen. ³ Varje gång israeliterna hade sått, kom plundrare från Midjan, Amalek och andra folk från öst och angrep dem. ⁴ De slog läger på fälten och förstörde skörden. Ända ner till Gaza blev landet skövlat. De lämnade inte någonting kvar att äta och inte heller får, oxar och åsnor. ⁵ De kom med sina hjordar och tält, talrika som gräshoppor i svärmar. De kom med sina kameler, alltför många för att kunna räknas, och de stannade ända tills de hade förstört allt som fanns i landet. ⁶ Midjaniternas plundringar gjorde Israel fattigt och de ropade till Herren. ⁷ När israeliterna ropade till Herren för midjaniternas skull, ⁸ sände han en profet till dem som sa: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Jag förde er ut från Egyptens slaveri ⁹ och räddade er från egypterna och från alla som behandlade er illa. Jag fördrev era fiender och gav er det här landet. ¹⁰ Jag talade om för er att jag är Herren, er Gud, och att ni inte fick tillbe de gudar som dyrkas av amoréerna i vars land ni bor, men ni lyssnade inte till mig.’ ”

¹¹ Men en dag kom Herrens ängel och satte sig under terebinten vid Ofra på den mark som tillhörde aviesriten Joash. Där höll Joashs son Gideon på att tröska vete i vinpressen som gav honom skydd för midjaniterna.

¹² Herrens ängel visade sig då för honom och sa: ”Du tappre soldat, Herren är med dig!”

¹³ ”Herre, om Herren verkligen är med oss, varför har då allt det här hänt?” svarade Gideon. ”Och hur är det då med alla under som våra förfäder har talat med oss om, som när Gud förde ut dem ur Egypten? Nej, nu har Herren alldeles lämnat oss och han låter midjaniterna göra slut på oss!”

¹⁴ Då vände sig Herren till honom och sa: ”Jag ska göra dig stark! Gå och rädda Israel undan midjaniternas våld! Det är jag som sänder dig!” ¹⁵ ”Men Herre, hur ska jag kunna rädda Israel?” svarade Gideon. ”Min släkt är den oansenligaste i hela Manasses stam och jag själv är den i familjen man sist skulle tänka på för ett sådant uppdrag!” ¹⁶ ”Men jag ska vara med dig!” svarade Herren. ”Du kommer att besegra midjaniterna som om de vore en enda man.”

¹⁷ ”Om du ser välvilligt på mig”, svarade Gideon, ”så ge mig ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig! ¹⁸ Men stanna kvar här, så ska jag gå och hämta en gåva åt dig.” ”Jag ska stanna här tills du kommer tillbaka,” svarade han.

¹⁹ Gideon skyndade sig då hem och tillredde en killing och bakade ojäst bröd av en hel säck^[c] mjöl. Sedan lade han köttet i en korg och hällde spadet i ett kärl och bar fram det till budbäraren som satt kvar vid terebinten och ställde fram det.

²⁰ ”Lägg brödet och köttet där på berghällen och häll över spadet!” sa budbäraren till honom. När Gideon gjort som han blivit tillsagd, ²¹ rörde Herrens ängel vid köttet och brödet med spetsen av sin stav och plötsligt slog det upp eld ur klippan och köttet och brödet brann upp. Samtidigt försvann Herrens ängel.

²² När Gideon förstod att det verkligen varit Herrens ängel som talat med honom, utropade han: ”Vad ska jag ta mig till, Herre Gud, för jag har ju sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” ²³ ”Du behöver inte vara rädd!” sa Herren till honom. ”Du ska inte dö!”

Gideon river ner Baals altare

²⁴ Och Gideon byggde upp ett altare där och kallade det ”Herren är frid”. Altaret finns fortfarande kvar i aviesriternas Ofra.

²⁵ På natten sa Herren till Gideon att ta den andre i ordningen av faderns tjurar, den som var sju år gammal, föra fram den till hans fars baalsaltare, riva ner altaret och hugga sönder asherapålen som stod bredvid.

²⁶ ”Bygg ett altare åt Herren, din Gud! Du ska bygga det uppe på denna kulle. Offra sedan tjuren som ett brännoffer till Herren och använd virket från den nedhuggna asherapålen som ved!”

²⁷ Gideon tog med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt. Men han gjorde det på natten, för han var rädd att bli upptäckt av de övriga familjemedlemmarna och folket i staden. Han gjorde det därför på natten.

²⁸ Tidigt följande morgon var det några som fick se att baalsaltaret var nerrivet, att asherapålen bredvid var borta och att ett nytt altare hade byggts upp på vilket tjuren hade offrats som brännoffer.

²⁹ ”Vem har gjort det här?” frågade man varandra. När de undersökte saken och hörde sig för, kom det fram att det var Gideon, Joashs son, som gjort det. ³⁰ ”För hit din son”, ropade de till Joash. ”Han måste dö! Han har rivit ner baalsaltaret och huggit sönder asheran som stod intill.”

³¹ Men Joash gav folket svar på tal: ”Vill ni försvara Baals sak? Behöver han verkligen er hjälp? Den som försvarar hans sak ska dödas innan morgonen kommer. Om Baal är en verklig gud, låt honom då försvara sig själv mot den som rivit ner hans altare!”

³² Från den dagen kallades Gideon för Jerubbaal som det sades: Låt Baal försvara sig mot den som river hans altare.

Gideon lägger ut ull

³³ Strax därefter förenade sig midjaniterna, amalekiterna och folk österifrån. De gick över floden Jordan och slog läger i Jisreels dal. ³⁴ Då kom Herrens Ande över Gideon. Han blåste i ett horn och aviesriterna kom och följde honom. ³⁵ Han sände också budbärare till Manasse, Asher, Sebulon och Naftali och uppmanade dem att gå med i striden. Alla följde hans uppmaning. ³⁶ Då sa Gideon till Gud: ”Om du tänker använda mig för att rädda Israel som du har lovat, ³⁷ bevisa det då genom att låta den ull jag lägger ut på tröskplatsen i kväll vara våt av dagg i morgon bitti, men låt marken förbli torr. Då vet jag att du tänker rädda Israel genom mig, som du har lovat.”

³⁸ Och just så blev det. När Gideon kom till tröskplatsen nästa morgon och kramade ur ullen, fick han en hel skål full med vatten.

³⁹ Då sa Gideon till Herren: ”Bli inte arg på mig, utan låt mig få göra ett försök till. Den här gången ska ullen förbli torr, medan marken runt omkring är våt av dagg.”

⁴⁰ Herren gjorde det som Gideon hade önskat. Den natten förblev ullen torr, medan marken runt omkring var täckt av dagg.

Gideon besegrar midjaniterna

7 Tidigt nästa morgon slog Gideon, eller Jerubbaal som han nu också kallades, och hans armé läger vid Harodkällan. Midjaniternas läger låg norr om dem nere i dalen vid foten av Morehöjden.

² Då sa Herren till Gideon: ”Ni är alldeles för många! Jag kan inte låta er allesammans strida mot midjaniterna, för då kommer Israels folk att skryta och säga: ’Vi klarade vår räddning själva.’ ³ Meddela folket att alla som är rädda och oroliga får lämna Gilboaberget och gå hem.” 22 000 man vände då hem igen och 10 000 blev kvar.

⁴ ”Det är fortfarande för många”, sa Herren till Gideon. ”För ner dem till källan, så ska jag göra ett urval åt dig. Den, om vilken jag säger till dig att han ska gå med dig, ska följa med och den, om vilken jag säger att han inte ska gå med dig, ska inte följa med.” ⁵ Gideon samlade dem alltså nere vid vattnet och där sa Herren till honom: ”De som lapar i sig vattnet som en hund, ska du skilja från dem som lägger sig på knä för att dricka.” ⁶ Det var bara trehundra man som lapade ur handen. Alla de övriga föll på knä och drack.

⁷ ”Jag ska rädda er med dessa trehundra som lapade vattnet ur sin hand,” sa Herren till Gideon. ”Skicka hem alla de andra!” ⁸ När Gideon hade samlat ihop allas proviant och horn, skickade han hem de övriga israeliterna och behöll de trehundra. Midjaniternas läger låg nedanför honom på slätten.

⁹ På natten sa Herren till Gideon: ”Bryt upp nu! Anfall lägret, för jag ska ge det i ditt våld. ¹⁰ Men om du är rädd och tvekar, ska du först gå ner till deras läger med din tjänare Pura ¹¹ och lyssna till vad de säger om er. Du kommer att få mod att anfalla lägret.”

Gideon tog alltså med sig Pura och de gick fram till utkanten av lägret. ¹² Midjaniterna, amalekiterna och östlänningarna uppfyllde dalen som gräshoppor och det var lika omöjligt att räkna deras kameler som sanden på havsstranden. ¹³ Gideon kom fram, just som en man höll på att berätta en dröm för sina kamrater.

”Jag hade en dröm”, sa han. ”Jag såg en kornbrödskaka som rullade in i midjaniternas läger. Den rullade fram mot vårt tält så att det slogs omkull och blev liggande.”

¹⁴ ”Din dröm kan bara betyda en sak”, sa hans kamrat, ”israeliten Gideons, Joashs sons, svärd. Gud har överlämnat midjaniterna och hela lägret åt honom.”

¹⁵ När Gideon hörde om drömmen och dess uttydning, tillbad han Gud. Han återvände till Israels läger och ropade: ”Gör er genast i ordning, för Herren har gett midjaniternas läger i er hand!”

¹⁶ Han delade upp de trehundra männen i tre grupper och gav varje man ett horn och en lerkruka med en fackla i. ¹⁷ Sedan sa han till dem: ”När jag kommer till de första vakterna vid förposten, ska ni göra som jag gör. ¹⁸ Så snart jag och männen i min grupp blåser i hornen, ska ni också blåsa i era horn från alla håll runt lägret och sedan ropa: ’För Herren och för Gideon!’ ”

¹⁹ Gideon och hans hundra män nådde lägrets utkant strax efter vaktavlösningen vid midnatt.

De blåste i sina horn och slog sönder lerkrukorna de hade med sig. ²⁰ Alla tre grupperna gjorde likadant. De blåste i hornen och krossade krukorna. De tog facklorna med den vänstra handen och höll i högra handen hornen de stötte i och ropade: ”Svärd för Herren och för Gideon!”

²¹ Sedan stod de där, var och en på sin plats runt lägret, medan hela lägret irrade omkring, skrek och flydde. ²² När de blåste i de trehundra hornen, lät Herren dem börja slåss mot varandra överallt i hela lägret. De flydde ända bort till Bet Hashitta nära Serera och förbi Tabbat till trakten av Avel Mechola.

²³ Alla israeliterna samlades från Naftali, Asher och Manasse och de förföljde midjaniterna. ²⁴ Gideon skickade också ut budbärare över hela Efraims bergsbygd med order att dra ut mot midjaniterna och spärra övergångsställena vid Jordan ända upp till Bet Bara. Efraims män samlades och spärrade flodövergångarna ända till Bet Bara vid Jordan.

²⁵ Orev och Seev, midjaniternas två generaler blev tillfångatagna. Orev dödades vid den klippa som nu bär hans namn och Seev blev dödad vid det som numera kallas Seevs vinpress. Israeliterna fortsatte att förfölja midjaniterna och tog med sig Orevs och Seevs huvuden över Jordan och till Gideon.

Gideon straffar dem som svikit

8 Men ledarna för Efraims stam sa till Gideon: ”Varför gjorde du så här mot oss? Varför skickade du inte bud till oss när du gav dig iväg för att strida mot midjaniterna?” anklagade de honom. ² Gideon svarade: ”Vad har jag gjort som kan jämföras med er? Är inte Efraims efterskörd mer än Aviesers vinskörd? ³ Gud lät er ta de midjanitiska generalerna Orev och Seev till fånga. Vad har jag uträttat jämfört med er?”

Med dessa ord lyckades Gideon få ledarna att lugna sig.

⁴ Gideon gick nu över Jordan med sina trehundra män. Trots att alla var mycket trötta, förföljde de fortfarande fienden. ⁵ Han bad de styrande i Suckot om några brödkakor för männen som var alldeles utmattade och sa: ”Jag förföljer Sevach och Salmunna, midjaniternas kungar.” ⁶ ”Ni har ju inte tagit dem till fånga än!” svarade ledarna i Suckot. ”Varför skulle vi förse din här med bröd?” ⁷ Då varnade Gideon dem: ”När Herren låtit oss få tag i dem, ska jag komma tillbaka och slita sönder er med törnen och tistlar från öknen!”

⁸ Därefter drog han upp till Penuel och bad att få mat där, men han fick samma svar. ⁹ Han sa då till Penuels män: ”När jag återvänder i triumf, ska jag riva ner detta torn!”

¹⁰ Just då befann sig kung Sevach och kung Salmunna i Karkor med de 15 000 man som var allt som återstod av arméerna från östern. Över 120 000 man hade redan dödats. ¹¹ Då gick Gideon runt dem på karavanvägen öster om Novach och Jogbeha och överraskade den midjanitiska armén med ett anfall. ¹² De båda kungarna flydde, men Gideon förföljde dem och tog dem till fånga och slog hela hären med skräck.

¹³ När Gideon, Joashs son, senare återvände från striden genom Herespasset, ¹⁴ fick han tag i en ung man från Suckot. Gideon förhörde honom och fick honom att skriva ner namnen på alla de sjuttiosju ledarna och äldste i staden.

¹⁵ När Gideon kom till Suckot sa han: ”Nu är Sevach och Salmunna här! Ni hånade mig och sa: ’Ni har ju inte tagit dem till fånga än! Varför skulle vi förse dina utmattade trupper med bröd?’ ”

¹⁶ Han grep de äldste i staden och straffade dem sedan med törnen och tistlar. ¹⁷ Han rev också ner tornet i Penuel och dödade männen där.

¹⁸ Sedan frågade Gideon Sevach och Salmunna: ”De män ni dödade vid Tabor, hur såg de ut?” De svarade: ”De såg ut som du, som kungasöner!” ¹⁹ ”Det måste ha varit mina bröder, min mors söner!” utropade Gideon. ”Så sant Herren lever, om ni hade låtit dem leva, skulle jag inte döda er!”

²⁰ Sedan vände han sig till sin äldste son Jeter och uppmanade honom att döda dem. Men pojken var bara barnet och var rädd för att dra sitt svärd.

²¹ Då sa Sevach och Salmunna till Gideon: ”Du kan göra det själv. Det måste till en mans styrka!” Då gick Gideon fram och dödade dem och tog de prydnader^[d] som hängde kring deras kamelers halsar.

Gideon vill inte bli kung

²² Israels män vädjade till Gideon: ”Härska över oss, du och din son och din sonson, för du har räddat oss från Midjans makt!”

²³ ”Jag ska inte bli er kung och inte min son heller!” svarade Gideon. ”Herren är er kung! ²⁴ Men jag har en önskan. Ge mig en ring var av det ni tagit som byte!” Fienderna var nämligen ismaeliter och de brukade ha guldringar i öronen.

²⁵ ”Det ska vi gärna göra!” svarade de och bredde ut ett tygstycke. Där lade var och en ringarna från bytet. ²⁶ Den sammanlagda vikten blev 1 700 siklar, nästan tjugo kilo. Till detta kom värdet av halsprydnaderna, de purpurrödfärgade kläderna och kamelernas halskedjor.

²⁷ Gideon gjorde en efod av guldet och satte upp den i sin hemstad Ofra. Men alla i Israel började snart trolöst tillbe den. Därför blev den till olycka för Gideon och hans familj.

Gideon dör

²⁸ Så gick det alltså till när Midjan blev kuvat av Israel. Midjan reste sig aldrig mer och Israel hade fred i fyrtio år under återstoden av Gideons livstid. ²⁹ Jerubbaal, Joashs son, återvände hem efter kriget ³⁰ och fick inte mindre än sjuttio söner, för han skaffade sig många hustrur. ³¹ Han hade också en bihustru i Shekem som födde honom sonen Avimelek.

³² Gideon, Joashs son, dog vid hög ålder och man begravde honom i hans far Joashs grav i Ofra i det aviesritiska landet.

³³ Men så snart Gideon var död, var israeliterna trolösa och vände sig till baalsgudarna och gjorde Baal Berit till sin gud. ³⁴ De kom inte längre ihåg Herren, sin Gud, fast han hade räddat dem från alla deras fiender runt omkring dem. ³⁵ Inte heller visade de någon godhet mot Jerubbaals, dvs. Gideons, familj trots allt som han hade gjort för dem.

Avimelek försöker bli kung

9 En dag gick Jerubbaals son Avimelek till Shekem för att tala med sina morbröder. Han talade till dem och till hela sin mors släkt:

² ”Gå och fråga Shekems ledare om de hellre vill ha sjuttio kungar, Jerubbaals sjuttio söner, än en enda. Tänk på mig som är av ert eget kött och blod!”

³ Hans morbröder gick då till de ledande männen i staden och lade fram Avimeleks förslag. De ansåg att eftersom han var deras släkting, så kunde de acceptera honom. ⁴ De gav honom sjuttio siklar silver från Baal Berits tempel och för dem anställde han en del löst folk, äventyrare som följde honom. ⁵ Han gick till sin fars hus i Ofra och dödade alla sina sjuttio halvbröder, Jerubbaals söner, på en sten, utom en, Jotam, den yngste av dem alla, som lyckades fly och gömma sig. ⁶ Därefter samlades alla invånare i Shekem och Bet Millo och utropade Avimelek till kung under eken invid minnesstenen i Shekem.

⁷ När Jotam hörde detta, ställde han sig högst uppe på berget Gerisim och ropade till dem: ”Hör på mig, Shekems invånare, så att Gud ska höra er! ⁸ En gång beslutade träden att smörja en kung över sig. Först bad de olivträdet att bli deras kung, ⁹ men det svarade:

’Skulle jag sluta att ge olivolja med vilken både Gud och människor äras för att stå och svaja över de andra träden?’

¹⁰ Då vände de sig till fikonträdet. ’Kan inte du bli vår kung?’

¹¹ Men fikonträdet vägrade också: ’Skulle jag sluta att bära ljuvlig frukt bara för att svaja över de andra träden?’

¹² Då tillfrågades vinstocken: ’Kan inte du regera över oss?’

¹³ Men vinstocken svarade: ’Skulle jag sluta att ge vin som gläder både gudar och människor bara för att svaja över de andra träden?’

¹⁴ Då vände de sig slutligen till törnbusken: ’Du kan väl bli vår kung!’

¹⁵ Då svarade törnbusken: ’Om det verkligen är sant att ni vill smörja mig till er kung, så kom då och ta er tillflykt under min skugga. Om ni inte gör det, ska eld komma ut ur törnbusken och bränna ner cedrarna i Libanon!’

¹⁶ Tänk därför efter, om ni har handlat hederligt och rätt, när ni har utropat Avimelek till kung! Är det rätt mot Jerubbaal och alla hans ättlingar? Är det vad hans gärningar förtjänat? ¹⁷ Min far stred för er och riskerade livet för att befria er från midjaniterna, ¹⁸ men ändå har ni gjort uppror mot min fars familj och avrättat hans sjuttio söner på en och samma sten. Och nu har ni utropat hans slavinnas son, Avimelek, till er kung därför att han är släkt med er. ¹⁹ Om ni har handlat rätt mot Jerubbaal och hans familj, då ska ni och Avimelek få glädjas över varandra. ²⁰ Men om ni har handlat orätt, då ska eld komma från Avimelek och förtära invånarna i Shekem och Bet Millo och en eld från dem ska i sin tur förtära Avimelek!”

²¹ Jotam flydde och bosatte sig i Beer. Han var rädd för sin bror Avimelek.

²² När Avimelek härskat över israeliterna i tre år, ²³ lät Gud fiendskap uppstå mellan Avimelek och invånarna i Shekem som avföll från honom. ²⁴ Detta skedde som hämnd för våldsdådet mot Jerubbaals sjuttio söner. Deras bror Avimelek som dräpte dem och männen i Shekem som medverkade till det skulle nu få sitt straff. ²⁵ Shekems män lade sig i bakhåll i bergen för de förbipasserande för att råna dem. Men någon varnade Avimelek för detta. ²⁶ Samtidigt flyttade Gaal, Eveds son, in i Shekem tillsammans med sina bröder. Shekems invånare fick förtroende för honom. ²⁷ De gick ut på fältet, skördade och trampade druvorna och samlades till en skördefest i avgudatemplet. De åt och drack och började uttala förbannelser över Avimelek.

²⁸ ”Vem är egentligen Avimelek?” frågade Gaal, Eveds son. ”Och Shekem? Varför ska vi vara hans tjänare? Är han inte Jerubbaals son och Sevul hans tillsyningsman? Nej, tjäna ättlingar till Hamor, Shekems far! Varför skulle vi tjäna Avimelek? ²⁹ Om jag bara hade makt över detta folk, så skulle jag snart göra mig av med Avimelek och säga till honom: ’Samla ihop en här och kom och strid mot mig!’ ”

³⁰ Men när Sevul, borgmästaren i staden fick höra vad Gaal hade sagt, blev han rasande. ³¹ Han sände i hemlighet ett meddelande till Avimelek och lät honom veta vad som höll på att hända: ”Gaal, Eveds son, och hans släktingar har flyttat till Shekem och nu försöker de få hela staden mot dig. ³² Kom med dina män i kväll! Göm er på fälten ³³ och storma sedan staden på morgonen när solen går upp. När Gaal och hans män kommer ut för att strida mot dig, kan du göra vad du vill med dem!”

³⁴ Avimelek och hans män bröt upp och lade sig i bakhåll på natten uppdelade i fyra grupper utanför Shekem. ³⁵ På morgonen när Gaal, Eveds son, stod i stadsporten, kom Avimelek och hans män fram från sitt bakhåll.

³⁶ När Gaal såg dem, ropade han till Sevul: ”Titta upp mot berget där! Det kommer folk där uppifrån.”

”Nej”, svarade Sevul. ”Det är bara skuggor av bergen som du tar för människor.” ³⁷ ”Jo, titta där! Det kommer folk från landets mitt”, fortsatte Gaal. ”Och där kommer andra på vägen förbi teckentydareken!”

³⁸ Då sa Sevul till honom: ”Hur är det nu med alla dina stora ord? Vem var det som sa: ’Vem är egentligen Avimelek, och varför skulle vi tjäna honom?’ Här är folket du föraktade. Gå nu ut och strid mot dem!” ³⁹ Gaal drog då ut med männen från Shekem och stred mot Avimelek. ⁴⁰ Avimelek drev honom tillbaka, han flydde och det låg sårade och döda ända fram till stadsporten.

⁴¹ Avimelek bodde sedan kvar i Aruma, men Sevul drev ut Gaal och hans bröder ur staden och lät dem inte längre bo där.

⁴² Dagen därpå gick folket i Shekem ut på fälten. Någon hade förvarnat Avimelek om detta ⁴³ och han lade sig i bakhåll med sina män som han delat upp i tre grupper. När han såg männen från staden komma ut, rusade de fram och gick till attack. ⁴⁴ Avimelek och hans grupp stormade fram mot stadsporten och ställde sig framför den, medan de andra två grupperna attackerade och dödade dem som var på fälten. ⁴⁵ Avimelek anföll staden hela dagen tills han intagit hela staden och dödat alla som befann sig där inne. Han jämnade den med marken och strödde salt över platsen. ⁴⁶ När Shekemtornets invånare hörde detta, tog de sin tillflykt till fästningen^[e] vid El Berits tempel.

⁴⁷ Avimelek fick veta att alla Shekemtornets invånare var samlade där ⁴⁸ och han tog sina trupper med sig upp på berget Salmon. Där tog han en yxa, högg av grenar från träden och lade dem på sina axlar. ”Skynda er nu och gör precis som jag!” sa han till sina män. ⁴⁹ Då högg också de av var sin gren och följde efter Avimelek till staden. Där staplade de upp veden mot fästningen^[f] och tände på. Fästningen brändes och alla Shekemtornets invånare där inne dog, över tusen personer.

⁵⁰ Därefter anföll Avimelek staden Teves och intog den. ⁵¹ I staden fanns ett befäst torn. Dit flydde befolkningen, blockerade ingången och klättrade upp på taket. ⁵² Medan Avimelek anföll tornet och närmade sig dess port för att bränna tornet, ⁵³ var det en kvinna på taket som kastade ner en kvarnsten. Den träffade Avimelek i huvudet och krossade hans skalle.

⁵⁴ ”Dra ditt svärd och döda mig!” ropade han till sin vapendragare. ”Ingen ska få säga att en kvinna dödade Avimelek!”

Den unge mannen genomborrade då Avimelek med sitt svärd och dödade honom ⁵⁵ och när israeliterna såg att han var död, skingrades de och gick hem igen var och en till sitt.

⁵⁶ På detta sätt straffade Gud Avimelek för det onda han hade gjort mot sin far när han dödade sina sjuttio bröder. ⁵⁷ Gud lät det onda som Shekems män gjort komma över dem själva. Jotams, Jerubbaals sons, förbannelse drabbade dem.

Tola och Jair

10 Efter Avimelek framträdde Tola, Puas son och Dodos sonson, som räddare för Israel. Han kom från Isaskars stam men var bosatt i staden Samir i Efraims berglandskap. ² Under tjugotre år var han Israels domare. När han dog, begravde man honom i Samir. ³ Han efterträddes av gileaditen Jair, som var domare i Israel i tjugotvå år. ⁴ Han hade trettio söner som red på trettio åsnor och hade trettio städer i Gilead som än i dag kallas Jairs städer. ⁵ När Jair dog begravdes han i Kamon.

Jefta

⁶ Israeliterna gjorde på nytt det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna och astartegudinnorna och även de gudar som dyrkades i Aram och Sidon och av Moab, Ammon och filistéerna. De övergav Herren och tjänade honom inte längre. ⁷ Då flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem åt filistéerna och ammoniterna. ⁸ Detta år hade ammoniterna i arton år plågat och förtryckt Israels folk på andra sidan floden Jordan i amoréernas land i Gilead. ⁹ Ammoniterna gick över Jordan för att anfalla de områden som tillhörde Judas, Benjamins och Efraims stammar. Israeliterna var i stor nöd. ¹⁰ Då ropade israeliterna på nytt till Herren: ”Vi har syndat mot dig och övergett dig, som är vår Gud, för att tillbe avgudar!”

¹¹ Herren svarade dem: ”Har inte jag räddat er från egypterna, amoréerna, ammoniterna och filistéerna, ¹² sidonierna, amalekiterna och maoniterna? Har det funnits något tillfälle då ni ropat till mig om hjälp och jag inte har räddat er? ¹³ Ändå fortsätter ni att överge mig för att tillbe andra gudar. Därför tänker jag inte rädda er mer. ¹⁴ Gå och ropa till de gudar ni valt! Låt dem rädda er nu när ni är i nöd!”

¹⁵ Men de sa till honom: ”Vi har syndat! Straffa oss på det sätt du anser vara bäst, men rädda oss än en gång!” ¹⁶ Sedan gjorde de sig av med de främmande gudar de hade tillbett och tjänade i stället bara Herren och han kunde inte längre stå ut med att se deras elände.

¹⁷ Samtidigt drog sig Ammons armé samman i Gilead och förberedde ett anfall mot Israels armé vid Mispa. ¹⁸ Men folkets ledare i Gilead sa till varandra: ”Vem vill bli vår anförare i striden mot ammoniterna? Han ska bli hövding för alla gileaditerna.”

Jefta besegrar ammoniterna

11 Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Han var son till en prostituerad och hans far var Gilead. ² Gilead hade söner också med sin hustru. När Jeftas halvbröder växte upp, drev de bort honom. ”Du får inte dela arvet i vår fars hus! Du är ju son till en främmande kvinna”, sa de.

³ Jefta fick fly från sina halvbröder och bosatte sig i landet Tov. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom och följde honom.

⁴ En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel. ⁵ När ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tov. ⁶ De bad honom komma och anföra armén i striden mot ammoniterna.

⁷ Men Jefta svarade Gileads äldste: ”Ni hatar mig och har kört bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?” ⁸ ”Därför att vi behöver dig”, svarade de. ”Om du vill leda oss mot ammoniterna, ska du bli hövding för alla som bor i Gilead.”

⁹ Jefta svarade Gileads äldste: ”Om ni hämtar mig hem för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem åt mig, då blir jag er hövding.” ¹⁰ ”Herren är vårt vittne”, svarade de. ”Vi lovar att göra som du har sagt.”

¹¹ Jefta följde då med Gileads äldste och folket gjorde honom till sin ledare och befälhavare. Jefta bekräftade inför Herren i Mispa vad han hade sagt. ¹² Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet. ¹³ Kungen svarade Jeftas sändebud: ”När israeliterna kom från Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan. Lämna nu tillbaka allting utan strid!”

¹⁴ Jefta skickade då på nytt sändebud till Ammons kung ¹⁵ och sa:

”Så säger Jefta: Israel tog inte moabiternas och ammoniternas land. ¹⁶ När Israels folk kom till Kadesh på sin väg från Egypten sedan de gått över Sävhavet, ¹⁷ sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kadesh.

¹⁸ Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land och slog läger vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land. Arnon utgör nämligen gränsen till Moab. ¹⁹ Då sände israeliterna bud till amoréernas kung Sichon som bodde i Heshbon och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort. ²⁰ Men kung Sichon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem. ²¹ Då gav Herren, Israels Gud, Sichon och allt hans folk i israeliternas våld och de slog dem och intog hela det land där amoréerna bodde. ²² På så sätt övertog Israel allt amoreiskt land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.

²³ Herren, Israels Gud, drev ut amoréerna för sitt folk Israel och nu vill du ta deras land i besittning! ²⁴ Du behåller ju vad din gud Kemosh ger dig och vi kommer att behålla allt som Herren, vår Gud, ger oss! ²⁵ Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Han tvistade inte med israeliterna och han anföll dem inte. ²⁶ Men nu efter trehundra år kommer ni med detta! Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Heshbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka? ²⁷ Nej, jag har inte gjort något ont mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men Herren, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon!”

²⁸ Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt.

²⁹ Då kom Herrens Ande över Jefta, och han tågade genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. ³⁰ Och Jefta gav ett löfte inför Herren: ”Om du överlämnar ammoniterna åt mig, ³¹ ska det som först kommer mig till mötes genom dörren när jag kommer hem efter att ha besegrat ammoniterna, tillhöra Herren och offras som ett brännoffer.”

³² Jefta drog sedan ut mot ammoniterna och Herren gav dem i hans våld. ³³ Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Avel Keramim. På så sätt blev ammoniterna kuvade av israeliterna.

³⁴ När Jefta återvände hem, sprang hans dotter, hans enda barn – han hade inga andra, varken söner eller döttrar, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade, ³⁵ men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder. ”Ve mig, min dotter!” ropade han. ”Du får mig att krossas och sjunka genom jorden! Jag har gett ett löfte till Herren och det kan jag inte ta tillbaka!”

³⁶ ”Far”, sa flickan. ”Du måste göra med mig det som du har lovat Herren, för han har låtit dig hämnas dina fiender ammoniterna. ³⁷ Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.”

³⁸ ”Ja”, svarade han. ”Du får gå.” Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde.

³⁹ Efter två månader återvände hon till sin far som gjorde med henne vad han hade lovat. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel ⁴⁰ att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter.

Jefta anfaller Efraims stam

12 Männen i Efraims stam samlades vid Safon och hotade Jefta: ”Varför bad du inte oss vara med i striden mot Ammon? Nu tänker vi bränna ner ditt hus och även dig!” ² ”Jag kallade på er när jag och mitt folk stred hårt mot ammoniterna, men ni ville inte rädda mig”, svarade Jefta. ³ ”När jag såg att ni inte ville rädda mig, riskerade jag mitt liv och drog ut i strid mot ammoniterna och Herren gav dem i mitt våld. Vad ger det nu er för rätt att börja strida mot oss?”

⁴ Jefta samlade alla männen i Gilead och gav sig i strid mot efraimiterna. De besegrade efraimiterna som hade sagt: ”Ni gileaditer är bara flyktingar från Efraim och Manasse!” ⁵ Han besatte vadställena över Jordan bakom Efraims armé och varje gång en överlevande från Efraim försökte komma över floden, frågade gileaditerna: ”Tillhör du Efraims stam?” Den som nekade till detta, ⁶ uppmanades att säga ”shibbolet”^[g]. Om det då blev ”sibbolet” i stället för ”shibbolet”, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, dödades han omedelbart på vadstället. På så sätt föll 42 000 efraimiter.

⁷ Jefta var Israels domare i sex år och när gileaditen Jefta dog, begravde man honom i en av Gileads städer.

Ivsan

⁸ Näste domare i Israel hette Ivsan och bodde i Betlehem. ⁹ Han hade trettio söner och trettio döttrar. Han gifte bort sina döttrar med män utanför sin släkt och skaffade också utifrån trettio flickor som hustrur åt sina söner. I sju år var han domare i Israel ¹⁰ innan han dog. Han blev sedan begravd i Betlehem.

Elon

¹¹ Efter honom blev Elon från Sebulon domare i tio år. ¹² Efter sin död begravdes han i Ajalon i Sebulon.

Avdon

¹³ Näste domare hette Avdon från Piraton. Han var son till Hillel ¹⁴ och hade fyrtio söner och trettio sonsöner som red på sjuttio åsnor. I åtta år var han domare i Israel. ¹⁵ Sedan dog Avdon från Piraton, Hillels son, och begravdes i Piraton i Efraims land i amalekiternas bergsbygd.

Simson

Simsons födelse

13 Ännu en gång gjorde Israel det som var ont i Herrens ögon. Herren överlämnade dem åt filistéerna i fyrtio år. ² En man från Sora, som hette Manoach och tillhörde Dans stam, hade en hustru som inte kunde få barn. ³ Herrens ängel visade sig för henne och sa: ”Du har varit barnlös länge, men snart ska du få en son. ⁴ Drick inte vin eller starka drycker och ät inte mat som är oren, ⁵ för du ska bli gravid och föda en son. Håret på din son får aldrig klippas, för han ska vara en Guds nasir ända från moderlivet och han ska påbörja Israels räddning från filistéerna.”

⁶ Kvinnan berättade detta för sin man: ”En gudsman visade sig för mig. Han såg ut som Guds ängel och han var fruktansvärd att se på. Jag frågade inte varifrån han kom och han sa inte heller sitt namn. ⁷ Däremot sa han till mig: ’Du kommer att bli gravid och föda en son. Han sa också att jag inte skulle dricka vin eller starka drycker och inte heller äta oren mat, för barnet ska bli en Guds nasir från sin födelse ända till sin död.’ ” ⁸ Manoach bad då till Herren: ”Låt denne gudsman komma tillbaka och lära oss hur vi ska göra med barnet som ska födas!” ⁹ Gud hörde hans bön och Guds ängel kom igen till Manoachs hustru som då var ute på fältet. Men hennes man Manoach var inte med henne. ¹⁰ Hon skyndade sig därför att få tag på sin make och sa till honom: ”Mannen som kom till mig häromdagen är här igen!”

¹¹ Manoach följde då med henne och frågade mannen: ”Är du samme man som talade med henne häromdagen?” ”Ja, det är jag”, svarade han.

¹² ”När dina ord går i uppfyllelse, hur ska vi ta hand om honom? Hur ska vi göra med honom?” frågade Manoach honom.

¹³ Herrens ängel svarade: ”Var noga med att din hustru följer allt jag har sagt henne! ¹⁴ Hon får inte äta druvor eller dricka vin och starka drycker och inte äta något orent. Hon ska hålla allt jag befallt henne!”

¹⁵ ”Stanna kvar så vi får laga till en killing åt dig att äta”, sa Manoach till Herrens ängel.

¹⁶ ”Även om du håller mig kvar ska jag inte äta av maten”, svarade Herrens ängel Manoach. ”Men om du vill förbereda ett brännoffer, så bär fram det till Herren.” Manoach hade ännu inte förstått att det var Herrens ängel. ¹⁷ Därför frågade Manoach Herrens ängel: ”Vad heter du? För när det som du sagt går i uppfyllelse vill vi hedra dig.” ¹⁸ ”Fråga inte efter mitt namn, för det är underbart”, svarade Herrens ängel.

¹⁹ Då tog Manoach en killing tillsammans med matoffret och offrade det till Herren på en klippa. Då lät han något förunderligt ske inför Manoach och hans hustru. ²⁰ När lågorna från offret på klippan slog upp mot skyn, for Herrens ängel upp i lågan från altaret mitt framför deras ögon. Då föll Manoach och hans hustru ner med sina ansikten mot jorden. ²¹ Detta var sista gången de såg ängeln och Manoach förstod nu att det varit en Herrens ängel^[h].

²² ”Vi kommer att dö”, sa Manoach till sin hustru. ”Vi har sett Gud!” ²³ Men hon svarade: ”Om Herren hade tänkt döda oss, skulle han inte ha tagit emot brännoffret och matoffret och han skulle inte heller ha uppenbarat sig för oss och låtit oss se och höra allt detta.”

²⁴ Barnet som hon födde fick namnet Simson och Herren välsignade honom när han växte upp. ²⁵ Och Herrens Ande började verka på honom när han var i Dans läger mellan Sora och Eshtaol.

Simsons gåta

14 En dag när Simson var i Timna såg han där en ung filisteisk kvinna. ² När han kom hem, sa han till sina föräldrar: ”Jag såg en filisteisk kvinna i Timna. Se nu till att jag får henne till hustru!” ³ Men de invände:

”Finns det ingen kvinna i din egen släkt eller bland vårt folk? Varför måste du skaffa dig en hustru bland dessa oomskurna filistéer?” Men Simson sa till sin far: ”Låt mig få henne! Hon är den rätta för mig.”

⁴ Hans föräldrar förstod inte att Herren låg bakom detta. Han höll på att lägga ut en fälla för filistéerna som då härskade över Israel.

⁵ När Simson och hans föräldrar var på väg till Timna, anföll ett ungt rytande lejon honom vid vingårdarna i utkanten av staden. ⁶ Men just då kom Herrens Ande starkt över honom. Han slet isär lejonet så lätt som om det hade varit en killing. Men han nämnde ingenting om detta för sina föräldrar. ⁷ När han sedan kom till Timna och träffade flickan, blev han mycket förtjust i henne.

⁸ När han en tid senare återvände dit för att gifta sig med henne, vek han av från vägen för att se på det döda lejonet. Han fann då att en bisvärm hade slagit sig ner i den döda kroppen och där fanns också honung. ⁹ Han tog av honungen med sina händer och åt medan han vandrade vidare och han gav också sina föräldrar, men han talade inte om för dem att han skrapat av honungen ur lejonkadavret.

¹⁰ Medan hans far gick för att träffa bruden, ställde Simson till med en fest i staden, för det var sed för brudgummen att göra så. ¹¹ När de såg honom, hämtade de trettio unga män till bröllopsföljet. ¹² Simson sa till dem: ”Jag ska ge er en gåta! Om ni kan gissa gåtan under de här sju bröllopsdagarna, så ska jag ge er trettio linneskjortor och trettio högtidsdräkter. ¹³ Men om ni inte kan gissa rätt, måste ni ge mig trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.” De sa: ”Låt oss höra din gåta nu! Berätta!”

¹⁴ Då sa Simson:

Efter tre dagar hade de ännu inte kommit på lösningen.

¹⁵ På den fjärde dagen sa de till bruden: ”Locka din man att ge svaret på den här gåtan, annars ska vi bränna upp både dig och din fars hus! Vi blev väl inte inbjudna till den här festen för att bli alldeles ruinerade!” ¹⁶ Simsons hustru låg över honom, grät och sa: ”Du älskar mig inte alls, du hatar mig, för du har gett mitt folk en gåta, men du har inte talat om svaret för mig!” ”Jag har inte talat om det ens för mina föräldrar. Varför skulle jag då tala om det för dig?” svarade han. ¹⁷ Då fortsatte hon att gråta varje gång hon var tillsammans med honom under hela den återstående tiden av bröllopet. Till slut, på den sjunde dagen, gav han upp, eftersom hon pressade honom så och avslöjade lösningen för henne. Hon gav den då till sina landsmän ¹⁸ och före solnedgången den sjunde dagen fick Simson deras svar:

¹⁹ Då kom Herrens Ande över honom och han gick till Ashkelon. Där dödade han trettio män, tog deras kläder och gav dem till de unga männen som hade svarat rätt på gåtan. Men han var mycket förargad och återvände hem till sina föräldrar. ²⁰ Hans övergivna hustru gifte sig i stället med den av de trettio unga männen som stått honom närmast.

Simson dödar många fiender

15 Lite senare, under veteskörden, tog Simson med sig en killing och gick för att besöka sin hustru, men hennes far ville inte släppa in honom till henne. ² ”Jag trodde att du hatade henne”, sa han. ”Därför lät jag henne gifta sig med din vän. Men hör här, hon har en yngre syster som ser ännu bättre ut. Henne kan du i stället gifta dig med.” ³ Då sa Simson: ”Nu är jag oskyldig om jag gör upp med filistéerna!”

⁴ Han fångade trehundra rävar, band ihop dem i svansarna två och två och band fast en fackla mellan varje par. ⁵ Så tände han facklorna och släppte rävarna lösa bland filistéernas sädesfält. Fälten brändes ner fullständigt tillsammans med kärvar och sädesskylar och även vingårdar och olivplanteringar förstördes.

⁶ När filistéerna frågade vem som hade gjort allt detta, blev svaret: ”Simson, timnitens svärson. Han har gjort det därför att hans svärfar gett hans hustru till hans vän.” Filistéerna tog då flickan och hennes far och brände dem levande. ⁷ ”Därför att ni bär er åt så ska jag hämnas!” sa Simson till dem.

⁸ Och han anföll dem ursinnigt och dödade många. Sedan lämnade han dem och bosatte sig i en grotta vid Etam. ⁹ Filistéerna sände i sin tur ett stort uppbåd till Juda och de slog läger där och spred sig mot Lechi.

¹⁰ ”Varför har ni kommit hit?” frågade då männen i Juda. ”För att ta Simson till fånga och göra med honom vad han har gjort mot oss”, svarade de.

¹¹ Då marscherade 3 000 män från Juda ner till Simson där han bodde i grottan vid Etam. ”Vad är det du har gjort?” frågade de honom. ”Vet du inte att det är filistéerna som råder över oss?” Men Simson svarade: ”Jag betalade bara tillbaka för vad de gjort mot mig!”

¹² ”Vi har kommit hit för att ta dig till fånga och föra dig till filistéerna”, sa männen till honom. ”Men ni måste svära att inte döda mig!” sa Simson.