Bible in 90 Days

Saul och David

(16:1—31:13)

Samuel smörjer David till kung

16 Slutligen sa Herren till Samuel: ”Nu har du sörjt länge nog över denne Saul som jag har förkastat som Israels kung. Fyll din flaska med olja och gå; jag sänder dig till Betlehem, till Jishaj, för jag har utvalt en av hans söner till att bli kung.” ² Men Samuel frågade: ”Hur kan jag gå dit^[a]? Om Saul får reda på det kommer han att döda mig.”

”Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig”, svarade Herren. ³ ”Inbjud sedan Jishaj till offret, så ska jag visa dig vad du ska göra. Den jag utpekar ska du smörja åt mig!”

⁴ Samuel gjorde då som Herren hade sagt. När han anlände till Betlehem, kom stadens äldste för att möta honom. Men de var alla rädda och undrade: ”Du kommer väl med frid?” ⁵ Han svarade: ”Allt är väl! Jag har kommit hit för att offra till Herren. Rena er och kom med mig till offret!” Sedan renade han också Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.

⁶ När de kommit fram, såg Samuel Eliav och tänkte: ”Här står nog nu Herrens smorde inför honom.” ⁷ Men Herren sa till Samuel: ”Nej, du ska inte bedöma honom efter hans utseende eller längd. Honom har jag förkastat. Herren ser inte på samma sätt som människor. Människor dömer efter det yttre, men Herren ser till hjärtat.”

⁸ Då bad Jishaj sin son Avinadav stiga fram inför Samuel, men Herren sa: ”Inte heller han är den som Herren utvalt.” ⁹ Sedan bad Jishaj sin son Shamma att gå fram, men Samuel sa: ”Nej, inte heller han är den som Herren utvalt.”

¹⁰ På samma sätt lät Jishaj sju av sina söner komma fram, men Samuel sa: ”Herren har inte utvalt någon av dem.” ¹¹ Samuel frågade då Jishaj: ”Är detta alla söner du har?” ”Nej”, svarade Jishaj. ”En son återstår, den allra yngste, men han är ute på fälten och vallar fåren.” ”Skicka omedelbart efter honom”, sa Samuel, ”för vi slår oss inte ner förrän han kommer.”

¹² Då skickade Jishaj efter David, som var en pojke som såg mycket bra ut, rödkindad och med vackra ögon. Och Herren sa: ”Han är det! Smörj honom!”

¹³ Samuel tog då oljehornet och smorde David i brödernas närvaro. Och från den dagens kom Herrens Ande över David och var ständigt med honom. Sedan återvände Samuel till Rama.

David i Sauls tjänst

¹⁴ Men Herrens Ande hade lämnat Saul och en ond ande som Herren sänt plågade honom. ¹⁵ Sauls närmaste män sa då: ”Vi ser att en ond ande som Herren sänt plågar dig. ¹⁶ Vår herre, låt oss dina tjänare söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner kommer att få dig att må bättre när den onde anden plågar dig.” ¹⁷ Saul svarade dem: ”Det är bra, leta reda på någon som är duktig att spela och ta hit honom till mig.”

¹⁸ En av dem sa då att han kände till en ung man i Betlehem, son till en man som hette Jishaj. Den unge mannen var inte bara skicklig på att spela harpa, han var också modig och en duktig soldat, såg bra ut och talade väl. Sedan tillade han: ”Dessutom är Herren med honom.” ¹⁹ Saul sände därför en budbärare till Jishaj och bad att han skulle skicka sin son David, han som vaktar fåren. ²⁰ Jishaj skickade David till Saul och med honom en åsna lastad med bröd, en skinnsäck med vin och en killing.

²¹ David kom så till Saul och trädde i hans tjänst. Saul tyckte om David och David blev en av hans väpnare. ²² Saul skickade bud till Jishaj: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har vunnit min välvilja.”

²³ Varje gång anden som Gud sänt kom över Saul, spelade David på harpan. Saul kände sig då lättad och mådde bättre och den onde anden lämnade honom.

David och Goljat

Goljat utmanar Israel

17 Filistéerna gjorde sin armé klar för strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger mellan Soko och Aseka vid Efes Dammim. ² Saul och israeliterna samlade också sina styrkor och lät dem slå läger i Terebintdalen för att strida mot filistéerna. ³ Filistéerna och israeliterna befann sig uppe på varsin kulle, det var bara dalen som skilde dem åt.

⁴ Då steg Goljat fram, en filistéisk tvekampskämpe från Gat. Han var över 3 meter lång. ⁵ Han hade en bronshjälm, ett harnesk med bronsfjäll som vägde 60 kilo, ⁶ benskydd av brons och ett spjut av brons som han bar på ryggen. ⁷ Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom^[b] och dess spets av järn vägde sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. ⁸ Goljat stod och skrek till israeliterna på andra sidan: ”Varför har ni ställt upp er till strid? Jag är ju en filisté och ni är Sauls tjänare. Välj ut en man och skicka honom ner till mig! ⁹ Om han kan döda mig, ska vi bli era slavar! Men om jag dödar honom måste ni bli våra slavar! ¹⁰ Jag utmanar Israels armé! Har ni någon som vågar strida mot mig?” ¹¹ Men när Saul och den israelitiska armén hörde detta, blev de livrädda och tappade helt modet.

¹² David var son till den nu mycket gamle efratiten Jishaj från Betlehem i Juda som hade åtta söner. ¹³ De tre äldsta hade följt Saul ut i kriget. Den förstfödde sonen var Eliav, den andre Avinadav och den tredje Shamma. ¹⁴ David var den yngste. De tre äldsta hade följt Saul. ¹⁵ David däremot återvände ofta till Betlehem från sin tjänst hos Saul för valla sin fars får. ¹⁶ Under fyrtio dagar steg filistén fram och ställde sig där, både morgon och kväll.

¹⁷ Men en dag sa Jishaj till David: ”Skynda dig till dina bröder i lägret och ta med dig en säck rostade ax och dessa tio bröd! ¹⁸ Ta också de här tio ostarna och ge dem till befälhavaren. Se efter hur dina bröder har det och ta med dig något tillbaka som en hälsning från dem! ¹⁹ De är med Saul och den israelitiska armén i Terebintdalen och kämpar mot filistéerna.”

²⁰ Tidigt nästa morgon lämnade David fåren till en annan herde, packade sin utrustning och gav sig i väg, så som Jishaj hade sagt. Han kom fram till lägret precis när den israelitiska armén gjorde sig klar att gå till slagfältet under höga stridsrop, ²¹ och israeliter och filistéer stod snart uppställda mot varandra. ²² David lämnade då sin packning i förvar hos den officer som var ansvarig för förråden och skyndade sig till trupperna och hälsade på sina bröder. ²³ Medan han pratade med dem, steg den filisteiske tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur de filistéiska leden och ropade ut sin utmaning och David hörde det. ²⁴ När israeliterna såg honom, flydde de alla förskräckta sin väg.

²⁵ ”Har du sett mannen som kommer fram gång på gång?” frågade soldaterna. ”Han har hånat Israel. Kungen har erbjudit en stor belöning till den som kan döda honom. Han tänker ge honom stora rikedomar, låta honom få gifta sig med en av hans döttrar och låta hela hans familj slippa betala skatt.”

²⁶ David frågade då några andra som stod där: ”Vad får den man som dödar den där filistén och gör slut på hans hån mot Israel? Hur kan denne oomskurne filisté få håna den levande Gudens armé?” ²⁷ Och han fick åter samma svar om belöningen för den som dödade filistén.

²⁸ Men när Davids äldste bror Eliav hörde David tala med männen, blev han arg. ”Vad gör du här egentligen?” sa han. ”Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag vet hur elak och stöddig du är! Du är säkert bara här för att se på striden!”

²⁹ ”Vad har jag nu gjort?” invände David. ”Jag frågade ju bara!” ³⁰ Sedan lämnade han honom och gick till några andra, frågade samma sak och fick samma svar. ³¹ Snart hade också Saul fått reda på vad David sagt och han skickade genast efter honom.

David dödar Goljat

³² ”Var inte orolig, herre”, sa David till Saul. ”Jag, din tjänare ska gå och strida mot den där filistén!”

³³ ”Det klarar du inte”, svarade Saul. ”Hur skulle du kunna strida mot denne filisté? Du är ju bara en pojke och han har varit en krigare sedan han var ung!”

³⁴ Men David stod på sig och sa: ”När jag, din tjänare, vaktade min fars får och det kom fram ett lejon eller en björn som tog ett djur från flocken, ³⁵ följde jag efter rovdjuret, slog ner det och ryckte bytet ur dess käftar. Om det vände sig mot mig, grep jag det i pälsen och slog ihjäl det. ³⁶ Jag, din tjänare, har dödat både lejon och björn och jag ska göra likadant med den där oomskurne filistén, eftersom han har smädat den levande Gudens armé! ³⁷ Herren, som räddat mig från både lejon och björn, ska rädda mig också undan denne filisté!”

”Gå!” sa Saul till honom. ”Herren ska vara med dig!” ³⁸ Och så satte han på David sina egna kläder, en bronshjälm och ett harnesk. ³⁹ David spände sedan fast svärdet utanpå rustningen och försökte gå eftersom han aldrig prövat detta tidigare.

”Jag kan ju inte röra mig i dessa! Sådant här är jag inte van vid”, sa han och tog av sig rustningen. ⁴⁰ Istället tog han sin stav, plockade fem släta stenar från en bäck och lade dem i sin herdeväska och med sin slunga i handen gick han sedan för att möta filistéen.

⁴¹ Goljat kom allt närmare och hans sköldbärare gick framför honom. ⁴² Men när Goljat fick syn på David, föraktade han den unge och rödkindade pojken. ⁴³ ”Tror du att jag är en hund eftersom du kommer mot mig med en käpp?” sa han till David. Sedan förbannade han David i sina gudars namn. ⁴⁴ Och han sa: ”Kom hit, så ska jag ge ditt kött till fåglarna och de vilda djuren!”

⁴⁵ ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och lans”, sa David till filistén, ”men jag kommer emot dig i härskarornas Herres namn, hans som är Israels armés Gud, den Gud som du har hånat! ⁴⁶ I dag kommer Herren att överlämna dig åt mig och jag ska döda dig och hugga huvudet av dig! Sedan ska jag ge filistéernas döda kroppar till fåglarna och de vilda djuren och hela världen ska veta att det finns en Gud i Israel! ⁴⁷ Alla som är församlade här kommer att förstå att Herren inte räddar genom svärd och spjut. Det är Herren som avgör striden och han kommer att överlämna er åt oss!”

⁴⁸ Medan Goljat närmade sig, sprang David ut för att möta honom. ⁴⁹ Snabbt stack han ner handen i sin herdeväska och tog fram en sten och sköt i väg den med slungan. Stenen träffade filistén i pannan och trängde djupt in och Goljat stupade med ansiktet mot marken. ⁵⁰ David besegrade alltså den filisteiske jätten med bara en slunga och en sten, utan svärd. ⁵¹ David sprang sedan fram, ställde sig över filistén och drog hans svärd ur skidan. Med det dödade han honom och sedan högg han huvudet av honom.

Israeliterna jagar den filistéiska armén på flykten

När filistéerna såg att deras hjälte hade fallit, vände de om och flydde. ⁵² Samtidigt gav israeliterna upp ett härskri och rusade efter filistéerna och jagade dem ända bort till Gat och Ekrons portar. Kropparna av dödade och sårade filistéer låg utströdda längs hela Shaarajimvägen till Gat och Ekron. ⁵³ Därefter återvände den israelitiska armén och plundrade deras läger.

⁵⁴ David tog Goljats huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

⁵⁵ När Saul såg David gå ut för att strida mot Goljat, hade han frågat sin härförare Avner: ”Vem är den där unge mannens far?” ”Det vet jag verkligen inte, min konung”, svarade Avner. ⁵⁶ ”Ta reda på det åt mig!” sa kungen. ⁵⁷ Och när David återvände efter att ha dödat filistén och fortfarande bar på Goljats avhuggna huvud, fick Avner tag i honom och tog honom med sig till Saul.

⁵⁸ ”Vems son är du, unge man?” frågade Saul. David svarade: ”Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.”

Davids och Jonatans vänskap

Saul blir avundsjuk på David

18 När Saul hade slutat sitt samtal med David, blev Jonatan djupt fäst vid David. Han älskade honom lika mycket som sitt eget liv. ² Saul behöll nu David hos sig och lät honom inte återvända hem. ³ Jonatan ingick ett förbund med David, eftersom han älskade honom som sitt eget liv. ⁴ Han tog av sig sin mantel och gav den till David tillsammans med sina övriga kläder och sitt svärd, sin båge och sitt bälte.

⁵ Vilka uppdrag Saul än gav till David utförde han dem framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare i sin armé. Det uppskattades av både folket och männen i Sauls tjänst.

⁶ När den segrande israelitiska armén återvände hem efter att David dödat filistén, möttes den av kvinnor från Israels alla städer. De hade kommit för att fira segern och möta kung Saul och de sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler. ⁷ Kvinnorna dansade och sjöng:

⁸ Saul blev mycket vred och sa: ”De ger David äran av att ha dödat tiotusen, men jag får bara äran av att ha dödat tusen! Nu är det bara kungamakten som fattas honom!” ⁹ Och från den dagen såg kung Saul med avund på David.

¹⁰ Nästa dag kom en ond ande från Herren över Saul och han bar sig åt som en besatt^[c] inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen ¹¹ och plötsligt kastade^[d] han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan.

¹² Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade lämnat honom själv. ¹³ Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag.

¹⁴ David lyckades väl i allt han gjorde, för Herren var med honom. ¹⁵ Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. ¹⁶ Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.

David gifter sig med Sauls dotter

¹⁷ En dag sa Saul till David: ”Jag är beredd att ge dig min dotter Merav till hustru.^[e] Men du måste tjäna mig tappert och kämpa för Herren.” Saul tänkte nämligen för sig själv: ”Jag ska sända ut honom att slåss mot filistéerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.”

¹⁸ ”Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?” sa David till Saul. ¹⁹ Men när det väl blev dags för bröllop, lät Saul istället gifta bort sin dotter med Adriel från Mechola.

²⁰ Under tiden hade dock Sauls dotter Mikal blivit kär i David och Saul blev glad när han hörde detta. ²¹ ”Jag ska ge henne till honom. Här kommer ännu ett tillfälle: med henne som lockbete kan filistéerna ta honom”, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: ”Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.” ²² Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom och att de alla älskade honom och ville att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson. ²³ Men David svarade: ”Hur kan en fattig och obetydlig man som jag gifta sig med kungens dotter?”

²⁴ När Sauls män rapporterade detta till kungen, ²⁵ sa han till dem: ”Berätta för David att den enda hemgift kungen begär är förhudarna från 100 filistéer som hämnd på sina fiender.” Men vad Saul egentligen ville var att David skulle dödas i striden.

²⁶ David accepterade villkoret för att bli kungens måg och innan tidsfristen gått ut, ²⁷ hade han och hans män dödat 200 filistéer och överlämnat deras förhudar till kungen. Och då gav Saul sin dotter Mikal åt David.

²⁸ När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod att hans dotter Mikal älskade David^[f], ²⁹ blev han ännu mer rädd för honom. Han blev Davids fiende för all framtid. ³⁰ Men varje gång den filistéiska armén anföll var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare och Davids namn blev välkänt.

Saul försöker döda David

19 Saul uppmanade nu sin son Jonatan och sina närmaste män att försöka döda David. Men Jonatan var mycket nära vän med David ² och därför berättade han det för honom. ”Min far Saul tänker döda dig”, varnade han honom. ”Gå därför och göm dig i morgon bitti. ³ Jag ska be att min far går med mig dit ut och då ska jag tala med honom om dig. Sedan ska jag berätta för dig om allt jag fått reda på.”

⁴ När Jonatan och hans far möttes nästa dag, talade Jonatan väl om David och bad att han inte skulle behandlas illa. ”Han har inte gjort något för att skada dig”, sa Jonatan. ”Det han har gjort har varit till stor nytta för dig. ⁵ Han riskerade sitt liv för att döda filistéen och genom honom räddade Herren hela Israel. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du mörda en oskyldig man som David helt utan anledning?”

⁶ Saul lyssnade på Jonatan och lovade med ed: ”Så sant Herren lever, David ska inte dödas.” ⁷ Och då kallade Jonatan på David och berättade för honom vad som hade hänt. Sedan följde han med David till Saul och David fick arbeta åt kungen igen som han gjort tidigare.

⁸ Strax därefter bröt kriget ut igen. David ledde trupperna mot filistéerna, tillfogade dem ett stort nederlag och fick dem på flykten.

⁹ Men en dag när Saul satt hemma med spjutet i sin hand, kom en ond ande från Herren över honom igen. När då David spelade på harpan, ¹⁰ försökte Saul spetsa David mot väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom och spjutet fastnade i väggen. Sedan flydde David ut i natten.

Mikal räddar Davids liv

¹¹ Saul sände ut män för att bevaka Davids hus, så att de kunde döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade honom och sa: ”Om du inte ger dig av redan i natt, kommer du att bli dödad i morgon!” ¹² Sedan hjälpte hon honom ner till marken genom ett fönster och på så sätt lyckades han komma undan.

¹³ Sedan lade Mikal en avgud i hans säng, täckte över den med en filt och lade lite gethår vid huvudändan. ¹⁴ När de utsända kom för att arrestera David, sa hon till dem att han var sjuk. ¹⁵ Saul sa då att man skulle bära ut honom med säng och allt så att han kunde döda honom. ¹⁶ Men när de kom för att bära ut honom, upptäckte de att det bara låg en avgud och lite gethår i sängen.

¹⁷ ”Varför har du lurat mig och låtit min fiende fly?” sa Saul till Mikal. ”Du har låtit min fiende komma undan!”

Mikal svarade: ”Han hotade att döda mig, om jag inte hjälpte honom att komma undan.”

¹⁸ Efter att David lyckats fly och komma undan gick han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt vad Saul hade gjort. Samuel tog honom sedan med sig till Najot^[g] där de båda stannade. ¹⁹ Det dröjde dock inte länge förrän Saul fick reda på att David var i Najot vid Rama, ²⁰ och han skickade genast dit män för att hämta honom. Men när de kom fram och fick se hur Samuel och de andra profeterna profeterade, kom Guds Ande över männen så att de också började profetera.

²¹ När Saul fick höra vad som hänt, skickade han dit andra soldater, men också de började profetera. Och samma sak hände en tredje gång. ²² Då gick Saul själv till Rama och när han kom till den stora brunnen i Seku, frågade han: ”Var är Samuel och David?” Man talade då om för honom att de var i Najot vid Rama ²³ och Saul begav sig genast dit. Men medan han var på väg dit kom Guds Ande över Saul och han profeterade hela vägen ända fram till Najot. ²⁴ Sedan slet han av sig sin mantel och låg på det viset hela dagen och hela natten och profeterade i Samuels närvaro. Det är därför man brukar säga: ”Är Saul också en av profeterna?”

Jonatan räddar Davids liv

20 David flydde nu från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan. ”Vad har jag gjort?” undrade han. ”Varför är din far ute efter mitt liv?” ² ”Nej!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö! Han berättar allt för mig, både stort och smått. Han skulle aldrig dölja en sådan sak för mig. Det måste vara ett missförstånd!”

³ David försäkrade då med ed: ”Din far känner mycket väl till att du är välvilligt inställd till mig och därför har han sagt till sig själv: ’Jag ska inte berätta det för Jonatan, så slipper han oroa sig i onödan.’ Men så sant Herren lever och du själv lever, jag bara är ett steg från döden!”

⁴ ”Säg vad du vill att jag ska göra för dig, så gör jag det”, sa Jonatan.

⁵ David svarade: ”I morgon börjar nymånadsfesten. Då brukar jag alltid äta tillsammans med kungen, men i morgon tänker jag gömma mig ute på fälten och hålla mig där till i övermorgon kväll. ⁶ Om din far frågar var jag är, så säg att jag bad dig om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest. ⁷ Om han då säger: ’Jaså, på det sättet’, då vet du att allt är väl. Men om han blir arg, då vet du att han planerar att döda mig. ⁸ Gör detta för mig, din tjänare – vi har ju ingått förbund inför Herren, du och jag. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat, men överlämna mig inte till din far!”

⁹ ”Naturligtvis inte!” svarade Jonatan. ”Det förstår du väl att jag tänker berätta för dig om jag märker att min far planerar att röja dig ur vägen!” ¹⁰ Då frågade David: ”Men hur ska jag få veta om din far ger dig ett hårt svar?”

¹¹ ”Kom med mig ut på fälten”, svarade Jonatan. Och så gick de ut tillsammans ¹² och där sa Jonatan till David: ”Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag vid så här dags i morgon eller övermorgon ska ta reda på vad min far tänker om dig och genast låta dig veta det! ¹³ Om han verkligen vill skada dig, får Herren straffa mig om jag inte berättar det för dig, så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han varit med min far! ¹⁴ Visa Herrens godhet mot mig så länge jag lever, så att jag inte dödas^{[h] 15} och sedan också mot min släkt efter det att Herren har utplånat alla Davids fiender från jorden!”

¹⁶ Jonatan ingick alltså ett förbund med Davids släkt och David sa: ”Herren ska ställa Davids fiender till svars.” ¹⁷ Jonatan bekräftade sin kärlek till David med ed ännu en gång, för han älskade David lika mycket som sig själv.

¹⁸ Sedan sa Jonatan: ”Vi kommer att sakna dig i morgon när det är nymånadsfest och din plats vid bordet står tom. ¹⁹ I övermorgon ska du gå och hålla dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. ²⁰ Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset som om jag sköt mot ett mål. ²¹ Sedan ska jag be en pojke att hämta pilarna. Om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, då vet du att allt är väl och att det inte finns någon fara för dig, så sant Herren lever. ²² Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger längre fram, då vet du att Herren sänder dig härifrån omedelbart. ²³ Må Herren vaka över de löften vi gett varandra! Han är vårt vittne.”

²⁴ David gömde sig alltså ute på fälten och när nymånadfesten började, satte sig kungen ner för att äta. ²⁵ Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satt mitt emot honom och Avner satt bredvid Saul. Men Davids plats stod tom. ²⁶ Saul sa ingenting om det den dagen – han antog att det säkert hade hänt David något som gjorde honom oren^[i]. ²⁷ Men när Davids plats stod tom också nästa dag, på andra dagen av nymånadsfesten, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har inte Jishajs son varit här varken i går eller i dag?”

²⁸ Jonatan svarade: ”David frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem. ²⁹ Han sa: ’Låt mig gå för att vara med på min släkts offerfest, min bror vill att jag ska vara där. Visa mig välvilja och låt mig gå och träffa mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.”

³⁰ Saul började koka av vrede. ”Din horunge!” sa han åt honom. ”Tror du inte att jag vet att du har tagit parti för Jishajs son, den oduglingen, och skämmer ut både dig och din mor? ³¹ Så länge Jishajs son finns på denna jord, kommer du aldrig att bli kung! Gå genast och hämta hit honom, för han måste dö!”

³² ”Men vad har han gjort?” frågade Jonatan sin far. ”Varför ska han dödas?” ³³ Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom. Jonatan förstod då att hans far menade allvar med att döda David. ³⁴ Och han lämnade bordet i vrede och åt inget mer denna andra dag av nymånadsfesten, för han var upprörd över sin fars skändliga behandling av David.

³⁵ Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig.

³⁶ ”Spring nu”, sa han till pojken, ”så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.”

Pojken sprang genast i väg och Jonatan sköt en pil över honom. ³⁷ När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: ”Pilen är längre bort, ³⁸ skynda dig, skynda dig, vänta inte!” Pojken sprang snabbt och plockade upp pilen och återvände sedan till sin herre, ³⁹ men han anade ingenting om det som Jonatan och David visste. ⁴⁰ Sedan gav Jonatan sina vapen till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.

⁴¹ Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. Han bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra och båda grät, David allra mest. ⁴² Slutligen sa Jonatan till David: ”Gå i frid! Vi har svurit varandra en ed i Herrens namn. Han ska vara vittnet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för alltid.”

⁴³ Så vände sig David om och gick och Jonatan återvände till staden.

David ber om bröd

21 David kom till staden Nov för att träffa prästen Achimelek och prästen blev förskräckt när han fick se honom.

”Varför är du ensam?” frågade han. ”Har du ingen med dig?” ² ”Kungen har sänt ut mig på ett uppdrag”, svarade David. ”Ingen får veta varför jag är här. Jag har stämt möte med mina män på en annan plats. ³ Kan du ge mig något att äta? Jag behöver fem bröd eller vad du kan avvara.”

⁴ ”Jag har inget vanligt bröd”, svarade prästen. ”Här finns bara det heliga brödet^[j]. Men du kan ta det, om dina män har hållit sig borta från kvinnor.” ⁵ ”Ja, kvinnor har hållits borta från oss, som alltid när jag drar ut i strid^[k]”, svarade David. ”Manskapets utrustning är helgad även i vanliga uppdrag och ännu mer nu.”

⁶ Då gav prästen honom av det heliga brödet, eftersom det inte fanns annat än skådebrödet som hade legat inför Herren och som hade bytts ut mot färskt bröd. ⁷ Men en av Sauls tjänare, ledaren för hans herdar, edomiten Doeg, befann sig där då, för han var kvar hos Herren.

⁸ David frågade sedan Achimelek om han inte hade ett spjut eller ett svärd att ge honom. ”Jag fick inget vapen med mig, när jag i all hast blev tvungen att ge mig i väg på kungens uppdrag”, sa David. ⁹ ”Jo”, svarade prästen. ”Jag har det svärd som tillhörde filistén Goljat, honom som du dödade i Terebintdalen. Det är inlindat i tyg och ligger bakom efoden. Ta det om du vill! Jag har inget annat svärd.” ”Utmärkt!” svarade David. ”Hämta det åt mig! Bättre svärd finns inte.”

David spelar vansinnig

¹⁰ Sedan skyndade sig David därifrån. Han flydde bort från Saul till kung Akish i Gat.^{[l] 11} Men Akish män sa till honom: ”Är inte han Israels kung? Det var väl honom som folket hyllade genom att dansa och sjunga:

¹² David lade märke till deras ord och blev rädd för Akish, kungen i Gat. ¹³ Han började spela vansinnig. Han gjorde märken i dörrarna i stadsporten och lät spottet rinna ner i skägget. ¹⁴ Då sa kung Akish till sina män: ”Måste ni föra hit en galning? ¹⁵ Har vi inte nog med sådana redan? Måste ni släpa hit den där för att han ska visa sina galenskaper för mig? Varför skulle jag släppa in en sådan i mitt hus?”

David i Adullams grotta

22 David lämnade sedan Gat och flydde till Adullams grotta. När hans bröder och andra släktingar fick höra detta, gick de dit till honom. ² Men också andra började komma; människor i svårigheter och sådana som var skuldsatta och allmänt missnöjda och David blev deras ledare. Tillsammans var det omkring 400 män som samlades runt honom.

³ David gick också till Mispa i Moab och frågade kungen där: ”Kan mina föräldrar få stanna här under ditt beskydd tills jag vet vad Gud har för planer för mig?” ⁴ Sedan blev hans föräldrar kvar där under hela den tid som han vistades i bergfästet.

⁵ Men en dag sa profeten Gad till David att han skulle lämna sitt fäste och bege sig till Juda land. David gick då och kom till Heretskogen. ⁶ Nyheten om Davids ankomst nådde Saul då han satt under ett tamariskträd i Giva med spjutet i handen omgiven av alla sina män. ⁷ ”Lyssna nu, ni Benjamins män!” sa han till dem. ”Har Jishajs son kanske lovat er åkrar och vingårdar och befälsposter över tusen eller hundra man? ⁸ Är det därför ni har gaddat er samman mot mig? Inte en enda av er har någonsin talat om för mig att min egen son slutit förbund med Jishajs son. Ingen bryr sig så mycket om mig att han har upplyst mig om att min egen son har uppmanat min tjänare att lägga sig så här i bakhåll för mig.”

⁹ Då sa edomiten Doeg som var en av Sauls förmän: ”När jag var i Nov såg jag Jishajs son komma till Achimelek, Achituvs son. ¹⁰ Achimelek frågade Herren om vägledning för David och gav honom sedan proviant och filistén Goljats svärd.”

Saul avrättar åttiofem präster

¹¹ Kungen skickade omedelbart efter Achimelek, Achituvs son, och hela hans familj och alla prästerna i Nov. När de kom dit, ¹² sa Saul till dem: ”Lyssna på mig, Achituvs son!” ”Ja, herre”, svarade Achimelek. ¹³ ”Varför har du och Jishajs son sammansvurit er mot mig?” frågade Saul. ”Varför gav du honom mat och ett svärd och frågade Gud för hans räkning? Varför har du hjälpt honom att resa sig mot mig och lägga sig i bakhåll mot mig?”

¹⁴ ”Finns det någon bland alla dina tjänare som är så trogen som din svärson David?” svarade Achimelek. ”Han är ju befälhavare över din livvakt och en högt ärad medlem av ditt eget hushåll! ¹⁵ Det här var inte första gången jag rådfrågade Gud för hans skull! Min kung, anklaga inte mig, din tjänare och min familj för denna sak, för vi känner inte till någon sammansvärjning.”

¹⁶ ”Du ska dö, Achimelek, tillsammans med hela din familj!” sa kungen. ¹⁷ Sedan sa han till sina livvakter: ”Döda Herrens präster, för de har gaddat sig samman mot mig och ställt sig på David sida! De visste att han var på flykt undan mig och ändå berättade de det inte för mig!” Men kungens tjänare vägrade döda Herrens präster.

¹⁸ ”Då får du göra det”, sa kungen till Doeg. Och Doeg gjorde som kungen befallde och dödade den dagen åttiofem präster, alla iklädda efoder. ¹⁹ Sedan gick man till prästernas stad Nov och dödade alla där: män, kvinnor, barn och spädbarn och oxar, åsnor och får. ²⁰ Bara en av Achimeleks söner, en som hette Evjatar, undkom och lyckades fly till David.

²¹ När Evjatar berättade för David att Saul hade dödat Herrens präster, ²² sa David: ”Jag förstod det! När jag såg Doeg här, visste jag att han skulle underrätta Saul. Det är jag som är orsak till att hela din fars familj har dödats. ²³ Stanna nu här tillsammans med mig! Här är du säker. Han som vill döda dig är också ute efter mig.”

David räddar staden Keila

23 En dag fick David reda på att filistéerna hade anfallit Keila och nu var i färd med att plundra tröskplatserna. ² Då frågade David Herren: ”Ska jag anfalla dem?” Herren svarade: ”Ja, gå till attack mot filistéerna och rädda Keila!” ³ Men Davids män hade invändningar: ”Vi lever i fruktan redan här i Juda. Ska vi nu bli tvungna att gå till Keila för att strida mot hela den filistéiska armén?”

⁴ David frågade då Herren än en gång, men Herren svarade på samma sätt: ”Gå ner till Keila, så ska jag överlämna filistéerna åt dig!” ⁵ Då gick David och hans män ner till Keila och stred mot filistéerna. De förde bort filistéernas boskap och räddade Keilas befolkning. ⁶ Evjatar, Achimeleks son som hade flytt till David följde också med till Keila och han hade efoden^[m] med sig.

⁷ Men Saul fick reda på att David var i Keila och sa: ”Gud har överlämnat David åt mig eftersom han har stängt in sig i en stad med starka portar!” ⁸ Sedan mobiliserade Saul hela sin armé för att belägra Keila och omringa David och hans män.

⁹ När David fick reda på Sauls plan mot honom, bad han prästen Evjatar att ta fram efoden. ¹⁰ ”Herre Israels Gud”, sa David. ”Jag har hört att Saul tänker komma och förgöra Keila för min skull. ¹¹ Kommer Keilas män att överlämna mig åt honom? Och tänker verkligen Saul komma hit som jag har hört? Herre Israels Gud, svara mig, din tjänare!” Herren svarade: ”Ja, han kommer.” ¹² ”Och kommer Keilas män att utlämna mig till Saul?” frågade David. ”Ja, de kommer att utlämna dig”, svarade Herren.

David gömmer sig ute i vildmarken

¹³ David och hans cirka 600 man lämnade därför Keila och vandrade från plats till plats. Men när Saul fick veta att David hade flytt från Keila, brydde han sig inte om att dra ut. ¹⁴ David bodde sedan i bergfästena i bergslandet Sif. Saul sökte efter honom ständigt, men Gud lät honom inte hitta David.

¹⁵ När David var i Horsha i Sifs öken, fick han höra att Saul var på väg för att döda honom. ¹⁶ Men Jonatan, Sauls son, gick för att leta reda på David och när han fann honom, uppmuntrade han David att lita på Gud. ¹⁷ ”Var inte rädd”, sa Jonatan. ”Min far kommer aldrig att få tag i dig! Du ska bli Israels kung och jag kommer att bli din närmaste man. Det vet min far Saul också.” ¹⁸ De slöt sedan ett förbund med varandra inför Herren. Och efter det återvände Jonatan hem, medan David stannade kvar i Horsha.

¹⁹ Men några av Sifs män gick till Saul i Giva och sa: ”David gömmer sig bland bergfästena vid Horsha på Hakilahöjden söder om Jeshimon. ²⁰ Kom ner dit, konung, så ska vi se till att gripa honom åt dig!”

²¹ ”Herren ska välsigna er för er omtanke om mig”, sa Saul. ²² ”Gå genast och gör er beredda! Ta reda på var han rör sig och visar sig, för jag vet hur listig han är. ²³ Kartlägg alla hans gömställen och kom sedan tillbaka med säkra uppgifter. Då ska jag följa med er. Om han bara finns i området ska jag hitta honom, om jag så ska söka överallt i hela Juda!” ²⁴ Sedan återvände Sifs män hem före Saul.

David och hans män befann sig i öknen Maon, i ödemarken söder om Jeshimon. ²⁵ Saul och hans män sökte efter David. Men David fick reda på det och drog sig till klippan i Maons öken. Saul fick veta det och förföljde dem in i öknen. ²⁶ Saul gick på ena sidan av berget och David med sina män på den andra. David skyndade sig för att komma undan Saul. Saul och hans män kom allt närmare och försökte omringa och gripa David och hans män.

²⁷ Då kom en budbärare till Saul och sa: ”Skynda dig tillbaka! Filistéerna har gått till anfall mot landet igen!” ²⁸ Därför gav han upp förföljandet av David och gick för att möta filistéerna. Och ända sedan dess har den platsen kallats Skiljeklippan.

David skonar Sauls liv

24 David fortsatte sedan upp mot bergfästena vid En-Gedi. ² När Saul kom tillbaka från striden mot filistéerna, fick han reda på att David hade gått till En-Gedis öken. ³ Han valde därför ut 3 000 duktiga män från hela Israel och gick för att söka efter David och hans män vid Stengetsklipporna. ⁴ På vägen dit, på ett ställe där vägen passerade några fårfållor, gick Saul in i en grotta för att uträtta sina behov. Men längst in i grottan satt David och hans män.

⁵ ”Nu har tillfället kommit”, sa Davids män till honom. ”Detta är vad Herren menade när han sa: ’Jag ska ge Saul i din hand, så att du kan göra som du vill med honom!’ ” David smög då fram och skar av en bit av Sauls mantel. ⁶ Men hans samvete började omedelbart oroa honom för att han skurit av biten av manteln. ⁷ ”Herren förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, Herrens smorde”, sa han till sina män. ”Man ska inte angripa Herrens smorde!” ⁸ Sedan gav David sina män stränga order om att de inte fick överfalla Saul.

När Saul lämnat grottan och gått en bit på vägen, ⁹ kom David ut efter honom och ropade: ”Min herre och min kung!” Saul vände sig om och då bugade David sig djupt inför honom. ¹⁰ Sedan ropade han till Saul: ”Varför lyssnar du på dem som säger att jag försöker skada dig? ¹¹ Nu kan du själv se att Herren överlämnade dig åt mig där i grottan. Några uppmanade mig att döda dig, men jag skonade dig för jag tänkte: ’Jag vill inte göra något illa mot min herre, för han är Herrens smorde.’ ¹² Ser du, min fader, vad jag har i min hand? Det är ena hörnet av din mantel. Jag skar av det, men jag dödade dig inte! Är inte detta bevis nog för att jag inte tänker skada dig och att jag inte har syndat eller förbrutit mig mot dig, även om du står efter mitt liv? ¹³ Herren får döma mellan oss! Herren ska hämnas på dig för vad du har försökt göra mot mig, men jag tänker aldrig göra dig något illa! ¹⁴ Det gamla ordspråket säger: ’Den som är ond gör vad ont är.’ Därför kommer jag aldrig att röra dig. ¹⁵ Vem är det egentligen Israels kung har dragit ut efter? En död hund? En loppa? ¹⁶ Herren är vår domare. Han ska döma mellan dig och mig. Han ska ta sig an min sak och rädda mig undan dig.”

¹⁷ Saul ropade tillbaka: ”Är det verkligen du, min son David?” Sedan började Saul gråta högt ¹⁸ och sa till David: ”Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig trots att jag ville göra ont mot dig. ¹⁹ I dag har du visat din godhet mot mig, för när Herren gav mig i din hand, dödade du mig inte. ²⁰ Vem låter sin fiende komma undan när han har honom i sin makt? Herren ska belöna dig för den godhet du har visat mig i dag! ²¹ Nu inser jag att du kommer att bli kung och att Israels kungadöme ska befästas under ditt styre. ²² Lova mig därför med ed inför Herren att du inte kommer att döda min familj och utplåna mitt namn ur min släkt!”

²³ David lovade då Saul detta. Sedan gick Saul tillbaka hem, medan David och hans män återvände till sitt bergfäste.

Profeten Samuels död

25 Sedan dog profeten Samuel. Hela Israel sörjde och man begravde honom i hans familjegrav i Rama.

Naval förolämpar David

David begav sig sedan till Parans öken. ² I Maon fanns då en rik man som ägde en stor farm i Karmel. Han hade 3 000 får och 1 000 getter och nu befann han sig hemma på gården eftersom det var dags att klippa fåren. ³ Han hette Naval och hans hustru Avigajil. Hon var en vacker och intelligent kvinna, men mannen, en ättling till Kalev, var rå och elak.

⁴ När David var i öknen och hörde att Naval höll på att klippa fåren, ⁵ skickade han tio av sina män upp till Karmel för att hälsa från honom ⁶ och säga: ”Jag önskar dig och din familj framgång och lycka med allt du äger. ⁷ Jag hörde att du håller på att klippa dina får. Nu är det så att dina herdar under en tid har bott ibland oss och vi har aldrig skadat dem. Ingen har tagit något från dem medan de var i Karmel. ⁸ Fråga dina tjänare, så kan de intyga det. Jag hoppas därför att du vill visa välvilja gentemot mina män när de nu kommer till dig vid ett sådant festligt tillfälle och ge dina tjänare och din vän David vad du kan ha till hands.”

⁹ Davids män framförde detta budskap till Naval från David och väntade sedan på hans svar.

¹⁰ Naval frågade Davids tjänare: ”Vem är David, den där Jishajs son? Det finns många slavar som är på rymmen från sina herrar nu för tiden! ¹¹ Skulle jag ta mitt bröd och mitt vatten och de djur som jag har slaktat åt mina fårklippare och ge det till några som jag inte ens vet varifrån de kommer?”

¹² Davids budbärare gick genast tillbaka och berättade vad Naval hade sagt. ¹³ ”Ta på er svärden!” sa David och det gjorde de och han själv spände på sig sitt eget. Sedan tågade David mot Karmel med 400 man, medan 200 stannade kvar för att vakta lägret.

¹⁴ En av Navals män berättade för Navals hustru Avigajil: ”David skickade hit sina män från öknen för att tala med vår husbonde, men han förolämpade dem. ¹⁵ Men Davids män har varit mycket vänliga mot oss och har aldrig gjort oss något illa. Det stals aldrig något från oss under hela den tid vi var där ute på fältet med dem. ¹⁶ De var en mur omkring oss både natt och dag när vi vistades i deras närhet med våra hjordar. ¹⁷ Det är bäst att du tänker ut något väldigt kvickt, för annars kommer det att gå illa för både vår husbonde och oss andra. Vår husbonde själv är ju så ondsint att det är lönlöst att prata med honom.”

¹⁸ Då skyndade sig Avigajil att samla ihop tvåhundra brödkakor, två skinnsäckar med vin, fem tillagade får, två säckar rostat vete, etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade alltsammans på åsnor. ¹⁹ ”Skynda er i förväg, så ska jag följa efter”, sa hon till sina tjänare. Men hon berättade ingenting för sin make.

²⁰ När hon kom ridande neråt i en bergsravin på sin åsna, kom David och hans män emot henne. ²¹ David hade just sagt till sig själv: ”Det tjänade ju ingenting till att hjälpa den där mannen! Vi skyddade hans egendom i öknen så att inget saknades och ändå har han lönat min godhet med ont. ²² Gud må straffa mig^[n], om jag låter en enda av hans män överleva till i morgon!”

Avigajil ber för Navals liv

²³ När Avigajil fick se David, steg hon snabbt av åsnan och bugade sig djupt inför honom. ²⁴ ”Herre, jag tar på mig hela skulden för det som har hänt”, sa hon och föll ner för hans fötter. ”Var snäll och hör på mig, din tjänarinna! ²⁵ Naval är en dåre, precis som hans namn säger,^[o] så bry dig inte om vad denne onde man har sagt! Själv såg jag aldrig budbärarna du skickade. ²⁶ Men eftersom Herren nu har hindrat dig, min herre, från att utkräva blodshämnd och ta saken i egna händer, så må det, så sant Herren lever och du själv lever, gå alla dina fiender och dem som vill dig ont på samma sätt som det ska gå för Naval! ²⁷ Här är en gåva som jag har fört med mig till dig och dina män. ²⁸ Förlåt nu mig, din tjänarinna, det jag har gjort fel! Herren kommer att befästa ett rike åt dig, min herre, som aldrig ska gå under eftersom du kämpar för honom. Låt ingen få anledning att anklaga dig för något under din livstid. ²⁹ Du kommer alltid att vara trygg under Herrens beskydd, även när man är ute efter ditt liv. Min herre, ditt liv ska bevaras som en dyrbar sten^[p] och dina fiender kommer han att kasta iväg som stenar ur en slunga. ³⁰ När Herren har utfört allt det goda som han har lovat dig, min herre, och har gjort dig till furste i Israel, ³¹ så ska du inte behöva bära på dåligt samvete eller anklaga dig själv för att du spillt oskyldigt blod eller tagit lagen i egna händer! Men glöm inte mig, din tjänarinna, när Herren gör allt detta för dig!”

³² David svarade Avigajil: ”Välsignad vare Herren, Israels Gud, som har skickat dig hit för att möta mig i dag! ³³ Må du vara välsignad för att du är så klok och förståndig och för att du hindrade mig från att spilla blod och ta rätten i egna händer! ³⁴ Så sant Herren, Israels Gud, lever, han som har hindrat mig från att skada dig: om du inte hade kommit hit ut för att möta mig, så skulle inte någon av Navals män varit vid liv i morgon bitti.” ³⁵ Sedan tog David emot hennes gåvor och sa till henne att återvända hem i lugn och ro, för han lyssnade på henne och gjorde henne till viljes.

³⁶ När hon kom hem, hade Naval ordnat en stor fest, som en kunglig fest. Han var mycket berusad och upprymd och därför berättade hon inte för honom om saken förrän följande morgon ³⁷ då han hade nyktrat till. Men när hans hustru berättade vad som hade hänt, drabbades han av slag och blev liggande som en sten. ³⁸ Tio dagar senare lät Herren honom dö.

David gifter sig med Avigajil

³⁹ När David hörde att Naval var död, sa han: ”Prisad vare Herren! Han har själv straffat Naval för vanäran han drog över mig och han har skonat mig från att begå en ogärning. Navals ondska har gått ut över honom själv.” Sedan sände David budbärare till Avigajil för att be henne bli hans hustru.

⁴⁰ Davids tjänare reste till Karmel och sa till henne: ”David har sänt oss för att hämta dig, så att du kan bli hans hustru.” ⁴¹ Avigajil föll då ner med ansiktet mot marken och svarade: ”Jag är hans tjänarinna och jag är villig att bli en slavinna som tvättar fötterna på min herres tjänare.”^{[q] 42} Hon gjorde sig därefter i ordning, tog fem tjänsteflickor med sig och satte sig på sin åsna. Och så följde hon med männen tillbaka till David och blev hans hustru.

⁴³ David gifte sig även med Achinoam från Jisreel. Båda var de nu hans hustrur. ⁴⁴ Men Saul hade låtit gifta bort sin dotter Mikal, Davids hustru, med en man från Gallim som hette Palti, son till Lajish.

David skonar Saul än en gång

26 Männen från Sif gick nu till Saul i Giva och berättade att David gömde sig på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon. ² Saul drog då i väg med sina 3 000 utvalda israelitiska soldater till Siföknen för att jaga honom. ³ Han slog läger på Hakilahöjden längs vägen, mitt emot Jeshimon. David som befann sig i öknen förstod att Saul hade följt efter honom.

⁴ David sände ut spejare och fick bekräftat att Saul verkligen kommit dit. ⁵ Sedan gav han sig i väg till Sauls läger. Där såg han var kung Saul låg och sov bredvid sin härförare Avner, Ners son, längst inne i lägret, medan soldaterna låg runt omkring honom.

⁶ ”Vem av er vill följa med mig dit in till Sauls läger?” frågade David hettiten Achimelek och Avishaj, Serujas son, Joavs^[r] bror. ”Jag går med dig”, sa Avishaj. ⁷ Och så gick David och Avishaj till hären på natten, där de fann Saul sovande med spjutet nerstucket i marken nära huvudet. Avner och soldaterna låg runt omkring honom.

⁸ ”Gud har nu utlämnat din fiende åt dig”, sa Avishaj till David. ”Låt mig få spetsa fast honom vid marken med mitt spjut! Jag lär inte behöva mer än ett försök.” ⁹ ”Nej!” sa David. ”Du får inte döda honom, för vem kan ostraffat angripa Herrens smorde?” ¹⁰ David fortsatte: ”Så sant Herren lever, Herren kommer att slå honom: antingen dör han när hans tid är inne eller genom att han faller i strid. ¹¹ Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde! Men ta Sauls spjut som står vid hans huvud och hans vattenkruka, så går vi!” ¹² Och så tog David spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud. Sedan lämnade de lägret utan att någon sett dem. Ingen av Sauls män vaknade, för Herren lät dem sova tungt.

¹³ När David efter en stund klättrat upp på bergssluttningen på andra sidan lägret och var på betryggande avstånd, ¹⁴ ropade han mot hären och Avner, Ners son: ”Avner! Svara mig!” ”Vem är det som ropar på kungen?” frågade Avner.

¹⁵ David svarade: ”Du är ju en man utan like i hela Israel. Varför vakar du då inte över din herre och kung, när någon kommer för att döda honom? ¹⁶ Det är verkligen illa! Så sant Herren lever borde ni dö för att ni inte vakat över er herre, Herrens smorde. Säg mig nu, var är kungens spjut och var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?”

¹⁷ Då kände Saul igen Davids röst och ropade: ”Är det du, min son David?”

David svarade: ”Ja, herre, det är det, min herre och kung! ¹⁸ Varför jagar du mig? Vad har jag gjort? Har jag gjort något ont? ¹⁹ Lyssna nu på mig, din tjänare, du min herre och kung! Om det är Herren som har eggat upp dig mot mig, då tar han väl emot ett offer, men om det är människor som driver dig till det, så kommer Guds förbannelse att drabba dem. De har ju drivit mig från min arvedel i Herrens land och de har velat få mig till att tillbe andra gudar. ²⁰ Låt nu inte mitt blod utgjutas långt borta från Herrens närhet. Israels kung har ju dragit ut för att jaga en loppa som man jagar rapphöns bland bergen.”

²¹ Då bekände Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka hem, min son! Jag ska inte längre försöka skada dig, för du har räddat mitt liv i dag. Jag har gjort fel och handlat dåraktigt.”

²² ”Här är ditt spjut, herre”, svarade David. ”Låt en av dina unga män komma hit och hämta det! ²³ Herren belönar var och en efter hans rättfärdighet och trohet. Herren överlämnade dig åt mig i dag, men jag lyfte inte min hand mot Herrens smorde. ²⁴ Ditt liv var dyrbart för mig i dag, så må mitt liv på samma sätt vara dyrbart för Herren och må han rädda mig ur alla mina svårigheter!”

²⁵ Då sa Saul till David: ”Du ska vara välsignad, min son David! Du ska i framtiden utföra hjältedåd och vinna stora segrar!” Sedan gick David sin väg och Saul återvände hem.

David hos filistéerna

27 Men David tänkte för sig själv: ”Endera dagen får Saul tag i mig i alla fall. Det är bäst jag flyr bort till filistéerna. Då kommer Saul att ge upp och sluta jaga mig överallt i Israel och då kan jag komma utom räckhåll för honom.” ² Han tog med sig sina sexhundra män och gick till kungen i Gat, Akish, Maoks son. ³ Han och hans män bosatte sig med sina familjer i Gat hos Akish. David hade med sig sina båda hustrur, Achinoam från Jisreel och Navals änka Avigajil från Karmel. ⁴ När Saul fick reda på att David hade flytt till Gat, slutade han att jaga honom.

⁵ En dag sa David till Akish: ”Om du ser välvilligt på mig, låt mig då få bosätta mig i någon av städerna ute på landsbygden i stället för att bo här i huvudstaden hos dig, min herre!” ⁶ Kungen gav honom då Siklag som än i dag tillhör judakungarna ⁷ och David bodde där bland filistéerna i ett år och fyra månader.

⁸ David och hans män anföll och plundrade geshuréerna, girséerna och amalekiterna, folk som sedan lång tid tillbaka levde nära Shur längs vägen till Egypten. ⁹ De lät inte en enda människa, vare sig man eller kvinna, komma undan med livet i behåll i de byar de plundrade och de tog med sig alla får, oxar, åsnor och kameler och alla kläder de kom över. Sedan återvände han till Akish. ¹⁰ När Akish frågade: ”Vart gick ert plundringståg i dag?”, brukade David svara: ”Mot Judas del av Negev”, eller: ”Mot Jerachmeels”, eller: ”Mot keniternas.”^{[s] 11} Han lämnade ju inga överlevande kvar som kunde komma till Gat och berätta vad David egentligen hade gjort.

Så gick David till väga under hela den tid han bodde bland filistéerna. ¹² Och kung Akish trodde på David och tog för givet att Israels folk vid det här laget måste hata honom bittert. Därför tänkte han: ”Nu måste David stanna här och tjäna mig för alltid!”

Saul ber ett medium om hjälp

28 Vid denna tid samlade filistéerna sin armé till krig mot Israel. ”Jag hoppas du förstår att du och dina män måste hjälpa mig i striden”, sa Akish till David. ² David svarade Akish: ”Ja, du ska nog få se vad din tjänare duger till!” ”Bra, då får du bli min personliga livvakt för alltid”, svarade Akish.

³ Vid den här tiden var profeten Samuel död. Hela Israel hade sörjt honom och han låg begravd i sin hemstad Rama. Kung Saul hade också drivit bort andebesvärjare och spåmän ur landet.^[t]

⁴ Filistéerna slog nu upp sitt läger vid Shunem och Saul och Israels armé var på Gilboaberget. ⁵ Men när Saul såg filistéernas mäktiga armé, blev han fruktansvärt rädd ⁶ och frågade Herren om råd. Herren vägrade dock att svara honom. Varken genom drömmar eller urim^[u] eller profeter kunde han få något besked. ⁷ Saul befallde därför sina tjänare att leta reda på en andebesvärjerska som han kunde fråga till råds. Han fick då veta att det fanns en sådan kvinna i En-Dor. ⁸ När natten kom, tog han på sig vanliga enkla kläder för att inte bli igenkänd och gick till kvinnans hem tillsammans med två av sina män.

”Frammana en ande åt mig”, sa han, ”en som jag uppger vid namn!” ⁹ ”Du vet väl att Saul har gjort sig av med andebesvärjare och spåmän från landet”, sa kvinnan. ”Försöker du fånga mig i en fälla och få mig dödad?” ¹⁰ Men Saul svor: ”Så sant Herren lever, du kommer inte att bestraffas för det här!” ¹¹ Kvinnan svarade: ”Vem är det du vill jag ska mana fram?” ”Samuel”, svarade Saul.

¹² Men när kvinnan fick se Samuel, skrek hon till Saul: ”Varför har du lurat mig? Du är Saul!” ¹³ ”Var inte rädd”, sa kungen till henne. ”Vad ser du?” ”Jag ser ett gudaväsen^[v] som kommer upp ur jorden”, sa hon. ¹⁴ ”Hur ser han ut?” frågade Saul. ”Det är en gammal man, klädd i en mantel”, svarade kvinnan. Då förstod Saul att det var Samuel och han bugade sig djupt inför honom.

¹⁵ ”Varför har du stört mig genom att mana fram mig?” frågade Samuel. ”Därför att jag är i stora svårigheter”, svarade Saul. ”Filistéerna strider mot mig och Gud har lämnat mig och vill inte svara mig vare sig genom profeter eller drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att fråga dig vad jag ska göra.”

¹⁶ Men Samuel svarade: ”Varför frågar du mig, när Herren redan har lämnat dig och blivit din fiende? ¹⁷ Han har gjort precis vad han sa att han skulle göra. Han har tagit riket ifrån dig och gett det till en annan, till David. ¹⁸ Allt detta har kommit över dig, därför att du inte lydde Herrens befallning och inte verkställde hans vredesdom över amalekiterna.^{[w] 19} Nu kommer både du och hela Israel att överlämnas åt filistéerna och i morgon kommer du och dina söner att vara här med mig. Herren kommer även att överlämna Israels armé åt filistéerna.”