Bible in 90 Days
Bildad både anklagar och ger hopp
8 Då svarade Bildad från Shuach:
2 Hur länge tänker du fortsätta tala så?
Dina ord är en vinande vind.
3 Skulle Gud kunna förvränga rättvisan?
Skulle den Väldige förvränga rättfärdigheten?
4 Dina barn syndade mot honom,
och han lät deras överträdelse drabba dem.
5 Men om du vänder dig till Gud
och ber den Väldige om nåd,
6 om du är ren och rättsinnig,
så griper han in för dig
och återupprättar dig på din rättfärdiga plats.
7 Din början må vara ringa,
men du blir till sist mycket stor.
8 Fråga tidigare generationer,
ta vara på vad dina förfäder funnit!
9 Vi är bara från gårdagen och vet ingenting,
som en skugga är våra dagar här på jorden.
10 Men de ska lära dig,
tala till dig och delge dig sin insikt.
11 Växer papyrus hög där marken inte är sank?
Skjuter vassen upp om det inte finns vatten?
12 Den vissnar medan den växer,
innan det är dags att klippa den,
snabbare än gräs.[a]
13 Det är allas öde som glömmer Gud,
och den gudlöses hopp försvinner.
14 Hans tillförsikt är bräcklig,
hans förtröstan som spindelväv.
15 Han lutar sig mot nätet[b],
men det ger efter,
han hänger sig fast, men det ger vika.
16 Han är som en grönskande växt i solskenet,
som sträcker ut sina grenar över trädgården.
17 Hans rötter slingrar sig ner i röset,
de söker fäste bland stenarna.
18 Men när han rycks bort därifrån,
förnekar hans plats honom:
”Jag har aldrig sett dig.”
19 Detta är glädjen på hans väg,
och andra växer upp och tar hans plats.
20 Gud förkastar inte den oskyldige,
och inte heller styrker han de onda.
21 Han ska än en gång fylla din mun med skratt
och dina läppar med glädjerop.
22 De som hatar dig ska få skämmas,
och de ondas boningar ska inte mer finnas till.
Job svarar Bildad
9 Då svarade Job:
2 Visst vet jag allt detta.
Men hur kan en människa vara rättfärdig i Guds ögon?
3 Om hon vill gå till rätta med honom,
kan hon då svara ens en gång av tusen?
4 Han är vis och mäktig,
och vem har oskadd trotsat honom?
5 Han flyttar bergen
utan att de vet om det
och störtar omkull dem i sin vrede.
6 Han skakar jorden
så att den vacklar från sin plats
och får dess grundvalar att skälva.
7 Han kan befalla solen att inte gå upp,
och han kan försegla stjärnorna.
8 Det är bara han som kan spänna ut himlarna
och gå fram över havens vågor.
9 Han har skapat Stora Björn, Orion,
Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder.[c]
10 Han gör ofattbara ting,
alltför många under för att de ska kunna räknas.
11 Han far förbi mig,
men jag ser honom inte.
Han drar fram,
men jag märker det inte.
12 Han griper sitt byte,
men vem kan hindra honom?
Vem vågar fråga honom:
”Vad är det du gör?”
13 Gud håller inte tillbaka sin vrede.
Rahavs[d] följe måste böja sig för honom.
14 Och hur skulle jag kunna svara honom,
finna ord för att resonera med honom?
15 Även om jag var rättfärdig,
skulle jag inte kunna svara.
Jag skulle bara be honom, min domare, om nåd.
16 Och även om han skulle svara när jag ropar,
skulle jag inte tro att han ville lyssna på mig.
17 Han krossar mig i en storm
och förökar mitt lidande utan orsak.
18 Han låter mig inte hämta andan
utan fyller mig med bedrövelse.
19 Om det gäller kraft är han den starkaste,
och om det gäller rättvisa,
vem törs då ifrågasätta honom?
20 Även om jag vore oskyldig,
skulle min mun döma mig.
Även om jag vore klanderfri,
skulle den förklara mig skyldig.
21 Jag är oskyldig
men bryr mig inte om mig själv,
jag vill inte leva längre.
22 Det gör detsamma,
och därför säger jag:
”Han förgör både den oskyldige och skyldige.”
23 När en olycka bringar plötslig död,
hånar han de oskyldigas förtvivlan.
24 När ett land faller i de ogudaktigas händer
förblindar han dess domare.
Om det inte är han, vem är det då?
25 Mina dagar rinner undan snabbare än en löpare,
de flyr bort utan att jag ser en glimt av glädje.
26 De försvinner snabbt som vassbåtar,
som örnen i dykningen efter byte.
27 Om jag tänkte:
”Jag ska glömma min klagan,
sluta upp med min sorg och vara glad”,
28 skulle jag ändå frukta för alla mina lidanden.
För jag vet att du inte vill betrakta mig som oskyldig.
29 Jag anses ändå som skyldig.
Så vad tjänar det till att försöka?
30 Även om jag tvättade mig i snö
och gjorde mina händer rena med lut,
31 skulle du ändå sänka mig ner i dyn,
så att till och med mina kläder skulle avsky mig.
32 Han är inte en människa som jag,
så att jag kan svara honom,
och vi kunde mötas i domstol.
33 Det finns ingen skiljeman,
inte någon medlare,
som har makt över oss båda.
34 Om jag ändå kunde slippa rappen av hans käpp,
så att skräcken för honom inte mer skulle förfära mig.
35 Då skulle jag kunna tala utan fruktan,
men nu är det inte så med mig.[e]
Job beklagar att han blivit född
10 Jag är trött på livet.
Jag vill klaga öppet!
Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.
2 Jag ska säga till Gud:
Döm mig inte,
utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!
3 Gläds du åt att förtrycka,
förkasta en som du själv har skapat,
samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?
4 Har du en människas ögon?
Ser du som de dödliga ser?
5 Är dina dagar som den dödliges,
dina år som en människas?
6 Du söker ju fel hos mig,
letar efter mina synder,
7 fastän du vet att jag inte är skyldig.
Det finns ingen räddning ur din hand.
8 Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
och ändå bryter du ner mig.
9 Tänk på att du formade mig som lera.
Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
10 Du tömde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som en ost.
11 Du klädde mig i hud och kött
och band mig samman med ben och senor.
12 Du gav mig livet
och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.
13 Men detta hade du i sinnet,
jag visste dina tankar:
14 om jag syndade,
skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
15 Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
16 Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
och låter mig känna av din förunderliga makt.
17 Du skaffar nya vittnen mot mig,
öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.[f]
18 Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
19 Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
20 Mina dagar är ju korta.
Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
21 innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
22 till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.
Sofar anser att Job hädar
11 Då svarade Sofar från Naama:
2 Kan man lämna detta ordflöde oemotsagt?
Kan en människa rättfärdiga sig genom allt sitt prat?
3 Ska ditt tomma prat förstumma andra?
Någon borde tillrättavisa dig.
4 Du påstår dig vara ren i din undervisning
och fläckfri i Guds ögon!
5 Om ändå Gud ville tala
och säga dig vad han tänker,
6 uppenbara för dig vishetens hemligheter,
för där finns förnuft i dubbelt mått.[g]
Detta ska du veta: Gud har till och med glömt en del av din synd.
7 Kan du utforska Guds hemligheter?
Kan du finna gränser för den Väldiges fullkomlighet?
8 Den är högre än himlen,
men vad kan du göra?
Den är djupare än dödsriket,
men vad vet du?
9 Den sträcker sig längre än jorden
och vidare än havet.
10 Om han kommer och tar någon till fånga och drar inför rätta,
vem ska då hindra honom?
11 Han känner igen lögnaktiga människor
och orätt när han ser den.
12 Om en dåraktig människa kan få förstånd,
då kan en vildåsna födas som människa.[h]
13 Om du uppriktigt vänder dig till Gud
och sträcker ut dina händer mot honom,
14 om du lägger bort dina händers orätt
och inte tillåter några överträdelser i dina boningar,
15 då kan du lyfta ditt huvud utan skam,
stå stadigt och utan fruktan.
16 Då kan du glömma ditt elände,
minnas det som bortrunnet vatten.
17 Ditt liv blir ljusare än dagen,
och mörkret som morgonen.
18 Du får känna dig trygg,
för där finns ett hopp.
Du kan se dig omkring
och vila tryggt.
19 Du kommer att kunna vila
utan att någon skrämmer dig,
och många kommer att vädja till din välvilja.
20 Men de ogudaktigas ögon ska tyna bort,
de ska inte finna någon möjlighet att fly undan.
Deras enda hopp är att få ge upp andan.
Job svarar Sofar
12 Job svarade:
2 Ja, visst är ni kloka människor!
All visdom kommer att dö ut med er!
3 Men jag har förstånd, likväl som ni.
Jag är inte sämre än ni.
Vem vet inte redan det som ni säger?
4 Jag har blivit till åtlöje för mina vänner,
jag som bad Gud om hjälp och som Gud svarade,
jag, en rättfärdig och fläckfri man,
har gjorts till åtlöje.
5 Den bekymmerslöse som föraktar den som har problem
kommer själv att snava.[i]
6 Rövare bor ostörda i sina tält,
de som trotsar Gud lever i trygghet,
de som har sin gud i sin hand.[j]
7 Fråga boskapen,
den kan undervisa dig.
Fråga fåglarna under himlen,
de kan tala om det för dig.
8 Eller tala till jorden,
så undervisar den dig,
eller till fiskarna i havet,
så kan de berätta för dig.
9 Vem av dessa vet inte
att det är Herrens hand som gjort detta?
10 För varje varelses liv är i Guds hand,
och så är också varje människas ande.
11 Prövar inte örat orden,
liksom tungan prövar matens smak?
12 Visst kommer visdom med åren
och förstånd av ett långt liv.
13 Hos Gud finns visdom och kraft,
hos honom finns råd och förstånd.
14 Vad han bryter ner kan inte byggas upp.
Den han fångar kan inte fritas.
15 Han håller vattnen tillbaka
och det blir torka,
släpper han dem lösa
ödelägger de landet.
16 Hos honom finns styrka och förnuft.
Både bedragaren och den bedragne måste böja sig för honom.
17 Han för bort rådgivare barfota
och gör domare till dårar.
18 Han tar av kungarnas bojor
och binder ett skynke kring deras höfter.
19 Präster leder han bort barfota.
Han låter de mäktiga komma på fall.
20 Han tystar de betroddas tal
och fråntar de gamla deras insikt.
21 Han öser förakt över furstar
och avväpnar de starka.
22 Han avslöjar mörkrets hemligheter
och för fram den djupa skuggan till ljuset.
23 Han gör nationer starka
och bryter sedan ner dem.
Han gör nationer stora
för att sedan skingra dem.
24 Han berövar jordens ledare förståndet
och låter dem irra omkring i väglös ödemark.
25 De famlar i ett mörker utan ljus,
och han låter dem ragla som druckna.
Job menar att han är rättfärdig
13 Jag har sett allt detta,
jag har hört och förstått.
2 Vad ni vet, vet också jag,
jag är inte sämre än ni.
3 Jag vill nu tala till den Väldige,
jag tänker försvara mig inför Gud själv.
4 Ni hittar bara på lögner mot mig.
Ni är värdelösa läkare
5 och gör bäst i att hålla tyst!
Det skulle vara det klokaste ni kunde göra.
6 Lyssna nu till mitt försvar,
hör på mina inlägg.
7 Måste ni försvara Gud med lögnaktigt tal,
föra falsk talan för honom?
8 Vill ni vara partiska för honom,
försvara Guds sak?
9 Hur ska det gå om han synar er?
Försöker ni lura honom som man lurar människor?
10 Nej, han kommer att straffa er
om ni i hemlighet är partiska.
11 Blir ni inte förskräckta av hans majestät?
Kommer inte fruktan för honom över er?
12 Era ordspråk blir till aska
och ert försvar bräckligt som lera.
13 Var nu tysta och låt mig tala till punkt.
Sedan får det bli som det blir med mig.
14 Varför är jag beredd att riskera livet,
sätta det på spel?
15 Han må döda mig,
något annat förväntar jag mig inte.
Ändå vill jag försvara min sak inför honom.
16 Det ska bli min räddning,
för den ogudaktige vågar inte komma inför honom.
17 Hör på mig!
Lyssna noga till mina ord!
18 Jag har förberett min sak
och vet att jag kommer att få rätt.
19 Kan någon säga emot mig på den punkten?
I så fall ska jag vara tyst och dö.
20 Skona mig bara för två saker,
så jag slipper gömma mig för dig.
21 Dra bort din hand ifrån mig
och sluta att plåga mig med skräcken för dig.
22 Kalla på mig,
och jag ska svara.
Eller låt mig tala, och svara du mig.
23 Hur många brott och synder har jag begått?
Visa mig mina överträdelser och min synd!
24 Varför vänder du dig bort från mig?
Varför betraktar du mig som din fiende?
25 Vill du skrämma ett löv, som blåser bort i vinden?
Jagar du efter torrt gräs?
26 Du skriver upp bittra ting mot mig
och låter mig få igen för min ungdoms synder.
27 Du låser mina fötter i bojor
och spårar mig var jag än går
genom att märka mina fotsulor.
28 Jag tärs bort som ett ruttet träd
och som ett malätet klädesplagg.
Job ifrågasätter Guds handlande
14 Människan, av kvinna född,
lever ett kort liv, fyllt av bekymmer.
2 Hon växer som en blomma, vissnar
och försvinner som en flyende skugga.
3 Och en sådan stirrar du på
och kräver räkenskap av!
4 Vem kan begära renhet av en som är oren?
Ingen![k]
5 Du har ju bestämt människans dagar
och antal månader,
satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida.
6 Vänd då bort din blick från henne,
låt henne vara ifred
och unna henne lite ro
innan hennes dagar är över som en daglönares!
7 Det finns alltid hopp för ett träd.
Om det blir nerhugget,
kan det växa upp igen och skjuta nya skott.
8 Även om dess rötter åldras i jorden
och dess stubbe tynar bort,
9 kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta
så fort det får en aning vatten.
10 Men när en människa dör,
när hon ger upp andan och blir liggande –
var är hon då?
11 Som vattnet försvinner från havet,
och som en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig en människa ner
och reser sig inte
förrän himlarna inte längre finns till.
Hon väcks inte upp ur sin sömn.
13 Om du ändå ville gömma mig i dödsriket
och dölja mig tills din vrede har gått över,
bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen!
14 Om en människa dör, kan hon då få liv igen?
Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar,
fram till dess att min avlösning kom.
15 Då skulle du kalla på mig,
och jag skulle svara.
Du skulle längta efter den du skapat.
16 Du räknar mina steg,
men inte mina synder.
17 Mina överträdelser ligger förseglade i en pung,
och du täcker över min synd.
18 Bergen vittrar sönder och rasar,
klippan förflyttar sig från sin plats.
19 Så som vattnet mal stenen till sand
och vattenströmmarna sköljer bort jorden,
så utplånar du människans hopp.
20 Du slår ner henne för alltid,
och hon försvinner från scenen.
Du förändrar hennes utseende,
och sedan skickar du bort henne.
21 Om hennes söner blir hedrade
får hon aldrig veta,
om de blir ringa
ser hon det inte.
22 Hon känner bara smärtan i sin egen kropp
och sorgen i sin själ.
Elifas talar en andra gång
15 Elifas från Teman svarade:
2 Ska en vis man tala så i vädret,
fylla sitt bröst med het östanvind?
3 Ska han försvara sig med meningslöst prat,
med värdelöst tal?
4 Ja, verkligen! Du undergräver fundamentet för gudsfruktan,
du hindrar andakt inför Gud.
5 Det är din synd som lägger orden i din mun,
och du väljer ett listigt tal,
6 men din egen mun dömer dig, inte jag.
Dina egna ord vittnar mot dig.
7 Var du den första människa som föddes?
Föddes du innan höjderna fanns?
8 Har du lyssnat till Guds råd?
Har du begränsat visdomen till dig själv?
9 Vad vet du mer än vi?
Vad är det för insikter du har och som vi saknar?
10 På vår sida står gamla, grånade män,
som är äldre än din far.
11 Är Guds tröst inte nog för dig,
ord som talas i mildhet?
12 Varför tillåter du ditt hjärta att dra i väg med dig,
varför dessa flammande blickar?
13 Du vänder din vrede mot Gud
och låter orden flöda ur din mun.
14 Skulle en människa kunna vara ren,
en av kvinna född rättfärdig?
15 Han litar inte ens på sina heliga.
Inte ens himlarna är rena inför honom.
16 Hur mycket mindre då en människa,
som är fördärvad och korrumperad
och som dricker synd som vatten!
17 Lyssna på mig, så ska jag förklara något för dig,
låt mig få berätta vad jag har sett,
18 sådant som visa män kan berätta
utan att dölja något
av det de har fått av sina förfäder,
19 (av dem som fick det här landet
då inga främlingar bodde bland dem).
20 Den ogudaktige ängslas under hela sitt liv,
våldsmannen alla de år han får.
21 Han hör skrämmande ljud,
och när han känner sig trygg
kommer plundrarna över honom.
22 Han har inget hopp om att komma ut ur mörkret,
svärdet är bestämt för honom.
23 Han vandrar omkring efter mat
men finner ingen.
Han vet att mörkrets dag är nära.
24 Han skräms av nöd och ångest,
som en kung, beredd för strid,
25 därför att han har knutit näven mot Gud
och utmanat den Väldige.
26 Med sin envishet som en kraftig sköld framför sig
har han gått emot honom.
27 Hans ansikte är fett
och hans midja sväller av fetma.
28 Han bor i ruinstäder
och i hus där ingen kan bo,
hus som är dömda till att bli ruiner.
29 Han ska inte få någon rikedom,
hans ägodelar ska inte spridas ut över landet.[l]
30 Han ska inte undkomma mörkret.
Hans rotskott förbränns av en flamma.
Hans anda ska förgöra honom.[m]
31 Han bör inte lita på tomhet,
för då blir han bedragen,
och tomhet blir hans lön.
32 Innan hans tid är inne
får han sin lön,
och hans krona ska inte grönska mer.
33 Han blir som en vinranka
som fäller karten,
som ett olivträd som fäller sina blommor.
34 De gudlösas hop blir ofruktsam,
och Guds eld förtär deras tält som tar mutor.
35 De är havande med ofärd
och föder olycka,
deras livmoder danar bedräglighet.
Job ber om tröst och uppmuntran
16 Då svarade Job:
2 Jag har hört allt det här förut.
Ni är eländiga tröstare allihop.
3 Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret?
Vad är det som får dig att fortsätta?
4 Men kanske skulle jag tala som ni
om våra roller var ombytta,
komma med långa utläggningar
och skaka på huvudet åt er.
5 Jag skulle dock uppmuntra er, trösta,
försöka ge lindring.
6 Men hur mycket jag än talar,
lindras inte min smärta.
Om jag tiger, släpper den inte.
7 Han har tömt mig på all min kraft
och tagit min familj från mig.[n]
8 Du har bundit mig – och det vittnar mot mig.
Min magra gestalt anklagar mig.
9 Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede.
Han biter ihop tänderna mot mig
och sänder hätska blickar mot mig.
10 De har öppnat sin mun mot mig i hån.
De slår mig på kinden
och sammangaddar sig mot mig.
11 Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga,
kastat mig i de ondas hand.
12 Jag levde lugnt och stilla,
men han bröt ner mig.
Han tog mig i nackskinnet
och krossade mig
och gjorde mig till sin måltavla.
13 Hans bågskyttar omger mig,
och genomborrar skoningslöst mina njurar,
så att min galla rinner ut på marken.
14 Gång på gång anfaller han mig
och rusar emot mig som en krigare.
15 Jag har sytt säcktyg för min hud
och sänker ner mitt ansikte[o] i stoftet.
16 Mitt ansikte är rött av gråt,
och runt mina ögon finns en djup skugga.
17 Ändå är mina händer fria från våld
och min bön ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod!
Låt mitt rop aldrig läggas till vila.
19 Redan nu har jag mitt vittne i himlen.
Min försvarare finns där uppe i det höga.
20 Mina vänner gör mig till åtlöje,[p]
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Han vädjar för en människa inför Gud,
som ett människobarn vädjar för sin nästa.
22 Om bara några år ska jag börja den vandring
från vilken jag aldrig återvänder.
Job uttrycker sin nöd
17 Min ande är bruten,
mina dagar tar slut,
graven väntar mig.
2 Sannerligen, jag är omgiven av människor som hånar mig,
mitt öga ser ständigt deras fientlighet.
3 Ge mig, o Gud, en säkerhet.
Vem annars kan ge mig den?[q]
4 Du har tillslutit deras sinnen för förstånd,
och därför låter du dem inte triumfera.
5 Om någon tar emot belöning för att förråda sina vänner,
ska hans barn drabbas av blindhet[r].
6 Gud har gjort mig till en visa överallt,
en som man spottar rakt i ansiktet.
7 Mina ögon är skumma av sorg,
hela mitt jag är bara en skugga.
8 De rättsinniga skakas över detta.
Den oskyldige reser sig mot den gudlöse.
9 Den rättfärdige ska vandra vidare på sin väg,
och den som har rena händer ska bli allt starkare.
10 Men försök igen, ni allesammans!
Jag ser ingen vis man bland er.
11 Mina dagar är över nu, mina planer är krossade,
och krossade är också mitt hjärtas önskningar.
12 De gör natten till dag,
och vid mörkrets inbrott säger de att ljuset är nära.
13 Om dödsriket är det enda hem jag kan hoppas på,
bäddar jag åt mig i mörkret
14 och kallar graven min far
och maskarna min mor och min syster.
15 Men var finns mitt hopp?
Är det någon som kan se det?
16 Ska det följa mig till dödsrikets portar?
Ska vi gå ner tillsammans i stoftet?
Bildad talar igen
18 Bildad från Shuach svarade:
2 Ska inte detta ordflöde upphöra någon gång?
Bli nu förnuftig, så vi kan prata![s]
3 Varför betraktas vi som boskap,
som är dumma i dina ögon?
4 Du sliter ju sönder dig själv i din vrede.
Skulle jorden ödeläggas för din skull
eller klippan förflytta sig från sin plats?
5 Den ogudaktiges ljus slocknar,
lågan av hans eld slutar brinna.
6 Det är mörkt i hans tält,
hans lampa slocknar.
7 Hans starka steg försvagas,
hans egna planer fäller honom.
8 Hans fötter fastnar i nätet,
han vandrar mot snaran.
9 Snaran griper honom om hälen,
fällan håller honom fast.
10 En snara ligger gömd i marken,
en fälla är lagd på stigen.
11 Skräcken ansätter honom från alla håll
och jagar varje steg han tar.
12 Olyckan vill sluka honom,
hemsökelsen är beredd för hans fall.
13 Hans hud fräts sönder av sjukdomar,
dödens förstfödde förtär hans lemmar.
14 Han rycks bort från sin trygga boning,
han förs bort till fasornas kung.
15 Hans boning intas av ingenting,
och svavel sprids ut över den.[t]
16 Hans rötter förtorkas nertill,
hans krona vissnar bort upptill.
17 Han utplånas från jorden,
hans namn nämns ingenstans på jorden.
18 Han drivs ut ur ljuset in i mörkret
och förföljs ut ur världen.
19 Han ska varken ha barn eller ättlingar bland sitt folk,
och där han bott överlever ingen.
20 I väst förskräcks folk över hans öde,
i öst grips man av förfäran.
21 Detta är vad som händer med syndarens boning,
så går det med den plats där man förkastar Gud.
Job känner att vännerna sviker
19 Job svarade:
2 Hur länge tänker ni hålla på att plåga mig
och bryta ner mig med alla era ord?
3 Tio gånger har ni nu skymfat mig,
utan att skämmas kränkt mig.
4 Och om jag nu verkligen har felat,
så är det väl min ensak.
5 Om ni vill framhålla er förträfflighet mot mig
och använda min förnedring emot mig,
6 ska ni då veta att det är Gud som har gjort mig orätt,
fångat mig i sitt nät.
7 Jag klagar över våldet mot mig
men får inget svar.
Jag ropar
men får ingen rättvisa.
8 Han har spärrat vägen för mig
så att jag inte kommer fram
och lagt mina stigar i mörker.
9 Han har klätt av mig all min ära
och tagit ifrån mig min krona.
10 Han bryter ner mig från alla sidor,
så att jag går under.
Han drar upp mitt hopp med rötterna som ett träd.
11 Hans vrede brinner mot mig.
Han räknar mig som en fiende.
12 Hans trupper samlar sig till angrepp,
de tågar fram mot mig,
de slår läger kring mitt tält.
13 Han har gjort mina bröder till främlingar för mig,
alla jag kände har vänt mig ryggen.
14 Mina släktingar har svikit mig.
Mina vänner har övergett mig.
15 De som bor i mitt hus
och mina slavar och slavinnor
betraktar mig som en främling.
16 Jag ropar på min tjänare,
men han kommer inte,
inte ens om jag tigger och ber om det.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru,
och mina bröder vägrar att kännas vid mig.[u]
18 Till och med små barn föraktar mig.
När jag träder fram, hånar de mig.
19 Mina närmaste vänner avskyr mig.
De som jag älskade har vänt mig ryggen.
20 Mina ben sticker ut genom köttet,
av mig finns inget annat kvar än tandköttet.[v]
21 Visa nåd mot mig, mina vänner, visa nåd mot mig,
för Guds hand har slagit mig.
22 Varför måste ni förfölja mig
som Gud gör?
Får ni aldrig nog av att slita sönder mig?
23 Om ändå mina ord hade skrivits ner, upptecknats i en bok,
24 graverats med järnstift och med bly i en klippa för evigt!
25 Men jag vet att min förlossare[w] lever
och att han till sist ska träda fram över jorden.
26 Jag vet också att även om mitt skinn förstörs,
ska jag i min kropp få se Gud.[x]
27 Jag ska se honom med mina egna ögon,
inte som en främling.
En förtärande längtan fyller mitt hjärta.
28 Ni säger: ”Hur ska vi förfölja honom,
för roten till det onda finns ju hos honom?”
29 Frukta för svärdet, ni,
för vrede är en synd som straffas med svärd.
Ni ska veta att det finns en dom.
Sofar håller fast vid vad han sagt
20 Sedan yttrade sig Sofar från Naama:
2 Mina tankar tvingar mig att svara,
så upprörd blir jag.[y]
3 Jag måste höra kränkande klander,
och mitt förnuft uppmanar mig att svara.
4 Inser du inte att det varit så sedan urminnes tider,
sedan människan sattes på jorden?
5 De ogudaktigas jubel är kortlivat,
den gudlöses glädje varar bara ett ögonblick.
6 Även om han stolt sträcker sig mot himlen
och hans huvud når upp till molnen,
7 ska han ändå förgås
och sluta på samma ställe som sin egen avföring.
De som såg honom ska undra vart han tog vägen.
8 Han ska försvinna
som en flyktig dröm,
för att inte finnas mer,
jagas iväg som en nattlig syn.
9 Ögon som sett honom ska inte se honom mer,
ej heller får hans plats återse honom.
10 Hans barn måste gottgöra de fattiga,
och hans händer lämna tillbaka hans rikedom.
11 Även om hans kropp är full av ungdomskraft,
ska han läggas i stoftet.
12 Hans ondska smakar söt i hans mun,
han gömmer den under tungan,
13 bevarar den, låter den inte försvinna,
han håller den kvar i munnen.
14 Men hans föda förvandlas i hans inre,
den blir till ormgift i honom.
15 Han kommer att spy ut den rikedom han slukat,
för Gud tvingar ut den ur hans mage.
16 Han suger i sig ormgiftet
och dödas av huggormens tunga.
17 Han får inte se floder,
inte strömmar av honung och grädde.
18 Han måste lämna tillbaka vad han arbetat ihop,
han får inte äta av det,
inte njuta av vad han förvärvat.
19 Han har förtryckt de fattiga,
övergett dem,
och roffat åt sig hus som andra har byggt.
20 Han har ingen ro i sitt inre,
han kan inte rädda sig genom sin egendom.
21 Han slukade allt han kom åt,
och därför ska hans välstånd inte fortsätta.
22 Han ska råka i svårigheter mitt i sin välfärd,
med full kraft drabbar olyckan honom.
23 Just när han håller på att fylla sin mage,
ska Gud låta sin vredes glöd regna ner över honom,
låta slagen träffa honom.
24 Om han flyr från järnvapen,
genomborras han av kopparbågens pil.
25 Han drar ut den ur ryggen,
den glänsande udden ur sin galla,
och dödsskräcken kommer över honom.
26 Hans skatter ska gå förlorade i det djupaste mörker.
En rasande eld ska förtära honom,
ödelägga allt han har kvar i sin boning.
27 Himlen kommer att uppenbara hans skuld,
och jorden ska resa sig mot honom.
28 Hans hus spolas bort av floden,
av forsande vatten på vredens dag.
29 Detta är vad Gud tilldelar den ogudaktige,
det arv Gud har bestämt åt honom.
Job är avundsjuk på de ogudaktiga
21 Då svarade Job:
2 Lyssna nu noga på mig!
Låt det vara er tröst till mig.
3 Visa mig tålamod när jag talar,
och när jag slutat kan ni håna.
4 Jag klagar väl inte på människor?
Skulle jag inte vara otålig?
5 Se på mig och häpna!
Lägg handen för munnen!
6 Jag blir rädd, när jag tänker på detta,
min kropp ryser.
7 Varför får de ogudaktiga leva till hög ålder
och bli mäktiga?
8 Deras barn lever trygga hos dem,
och de får se sina avkomlingar växa upp.
9 Deras hem är trygga, utan något att frukta,
och Gud straffar dem inte.
10 Deras oxar betäcker utan att misslyckas,
korna kalvar utan missfall.
11 De släpper ut sina barn som en hjord,
och deras ungar dansar glatt.
12 De sjunger till lyra och tamburin,
de jublar till flöjtmusik.
13 De lever sitt liv i välfärd
och i frid[z] stiger de ner i dödsriket.
14 Ändå har de sagt till Gud: ”Lämna oss ifred,
vi vill inte veta av dina vägar.
15 Vem är den Väldige?
Varför skulle vi tjäna honom?
Vad har vi för nytta av att be till honom?”
16 Men framgången ligger ändå inte i deras egen hand;
jag tar avstånd från de ondas rådslag.
17 Hur ofta slocknar de ogudaktigas ljus?
Hur ofta kommer olycka över dem,
det öde Gud tilldelar dem i sin vrede?
18 Är de svaga strån, som vajar för vinden?
Förs de bort av stormen som agnar?
19 Gud sparar kanske olyckan åt hans barn.
Men han borde själv få ett straff,
så att det känns.
20 Låt honom få se sin förgörelse med egna ögon,
dricka den Väldiges vrede.
21 För vad bryr han sig om sin familj när han är borta,
när tiden han blivit tilldelad är över?
22 Men vem kan undervisa Gud,
den suveräne domaren?
23 En möter döden i sin krafts dagar,
obekymrad och trygg,
24 med välnärd kropp och med ben
som bevarat saven i sin märg.
25 En annan dör i den djupaste bedrövelsen
och har aldrig upplevt något gott.
26 Båda begravs i samma jord
och äts upp av samma maskar.
27 Ja, jag känner era tankar
och era intriger för att göra mig illa.
28 Ni frågar: ”Var är nu stormannens hus
och de ogudaktigas boningar?”
29 Fråga dem som färdats på vägen,
lägg märke till deras vittnesbörd:
30 Den ogudaktige skonas på olyckans dag,
han kommer undan på vredens dag.
31 Vem tillrättavisar honom ansikte mot ansikte?
Vem ger igen för vad han har gjort?
32 Han bärs till graven,
den blir bevakad
33 och han vilar mjukt i dalens mull.
Alla människor följer i hans spår,
och otaliga har gått före honom.
34 Hur ska ni kunna trösta mig med er tomhet,
när bara falskhet finns kvar av era svar?
Elifas talar för tredje gången
22 Elifas från Teman yttrade sig då än en gång:
2 Kan människan vara användbar för Gud?
Kan ens den klokaste människa vara till någon nytta för honom?
3 Har den Väldige någon glädje av din rättfärdighet?
Vad skulle han vinna på att du är felfri?
4 Är det för din gudsfruktans skull,
som han straffar dig
och går till rätta med dig?
5 Nej, det är på grund av din ondska
och dina ändlösa synder!
6 Du har utan orsak krävt pant av dina bröder
och klätt av dem in på bara kroppen!
7 Du har vägrat den törstige vatten
och den svältande bröd,
8 trots att du var mäktig
och ägde mark,
var högaktad
och bodde där.[aa]
9 Du har skickat i väg änkor tomhänta
och behandlat de faderlösa hårt[ab].
10 Det är därför som du nu är omgiven av snaror
och plötslig skräck drabbar dig.
11 Det är så mörkt att du inte kan se,
och vattenmassor täcker dig.
12 Bor inte Gud i himlens höjd?
Se på stjärnorna högt där uppe!
13 Men du säger:
”Vad kan Gud veta?
Hur skulle han kunna döma genom detta mörker?
14 Tjocka moln döljer honom,
så att han inte kan se.
Han vandrar på himlavalvet.”
15 Du tycks hålla dig till den gamla stigen
som onda människor vandrat!
16 De rycks bort i förtid,
och allt de byggt på sköljs bort av en flod.
17 För de har sagt till Gud:
”Lämna oss ifred!
Vad kan den Väldige göra oss?”
18 Ändå var det han som fyllde deras hem
med så mycket gott.
Men jag tar avstånd från de ogudaktigas rådslag.
19 De rättfärdiga ser dem och gläds.
Den oskyldige hånar dem:
20 ”Våra sista fiender förintas,
deras rikedom förtärs av elden.”
21 Böj dig nu inför Gud
och sök fred med honom!
Då ska lyckan komma till dig.
22 Ta till dig hans undervisning
och lägg hans ord på hjärtat!
23 Om du vänder om till den Väldige
ska du bli upprättad,
om du avlägsnar ondskan från ditt tält,
24 om du kastar bort ditt guld
och Ofirs guld bland bäckbäddens stenar,[ac]
25 så ska den Väldige själv bli ditt guld,
ditt dyrbaraste silver.
26 Då ska du ha din glädje i den Väldige
och lyfta blicken upp till Gud.
27 Då kommer du att be till honom,
han ska höra dig,
och du ska infria alla dina löften.
28 Vad du än önskar få gjort ska lyckas,
och ljuset ska lysa på dina vägar.
29 När de leder neråt, säger du: ”Uppåt!”
och han räddar den nertryckte.
30 Han räddar också den som inte är oskyldig,
detta sker genom dina rena händer.
Job vet inte vart han ska vända sig
23 Job svarade:
2 Också idag är min klagan bitter,
hans[ad] hand är tung, och jag suckar.
3 Om jag ändå visste hur jag skulle kunna finna honom,
så att jag kunde gå till hans boning!
4 Då skulle jag lägga fram min sak
och fylla min mun med argument.
5 Då skulle jag få veta vad han kan svara mig,
begrunda vad han har att säga mig.
6 Skulle han bemöta mig med sin storhet?
Nej, han skulle lyssna på mig.
7 Den uppriktige skulle då få lägga fram sin sak för honom,
och jag skulle för alltid bli frikänd av min domare.
8 Men om jag söker honom i öster är han inte där,
och går jag åt väster finns han inte där heller.
9 Är han verksam i norr ser jag det inte,
beger han sig söderut finner jag honom inte.
10 Men han vet vilken väg jag går,
och om han prövar mig
ska jag framstå som guld.
11 Jag har hållit mig till hans fotspår och följt hans väg.
Jag har inte vikit av åt något håll.
12 Jag har inte förkastat hans uttalade bud
utan bevarat hans ord som mer värdefulla än mitt dagliga bröd.
13 Men han är den ende,
och vem kan motstå honom?
Vad han än vill göra, det gör han.
14 Därför kommer han att fullborda vad han beslutat om mig
och mycket mer av samma slag.
15 Därför känner jag fruktan inför honom,
och jag blir skräckslagen när jag tänker på allt det här.
16 Gud gör mig rädd,
den Väldige får mig att bäva.
17 Men ändå får mörkret inte alldeles tysta mig,
det ogenomträngliga mörkret som täcker mig.[ae]
Job anser att Gud är orättvis
24 Varför fastställer den Väldige inte tider för sin dom?
Varför får inte de gudfruktiga se honom handla?[af]
2 Gränsstenar flyttas
och fårhjordar blir stulna,
3 den faderlöses åsna leds bort
och änkans oxe tas i pant.
4 De behövande knuffas bort från vägen,
de svaga i landet tvingas gömma sig.
5 Som vildåsnor i öknen går de dit,
sliter för sin föda,
och ödemarken ger mat åt deras barn.[ag]
6 De samlar foder på fältet,
plockar och rensar rent i den ogudaktiges vingård.
7 Om natten ligger de nakna i kylan
utan något att skyla sig med.
8 De blir genomvåta av skurarna från bergen
och trycker sig mot klippan för att få skydd.
9 Ett faderlöst barn slits från sin mors bröst,
och den fattiges spädbarn tas som pant.
10 De måste gå omkring nakna, utan kläder,
och de tvingas bära kärvar medan de är hungriga.
11 De tvingas pressa olivolja bland stenar
och trampa vinpressen medan de lider av törst.[ah]
12 De döendes jämmer hörs från staden.
De sårade ropar på hjälp,
och ändå anklagar inte Gud någon för att ha handlat fel.
13 Det finns de som gör uppror mot ljuset,
som inte känner till dess vägar
eller håller sig till dess stigar.
14 När inget dagsljus finns,
stiger mördaren upp
för att döda fattiga och nödlidande,
och på natten kommer han som en tjuv.
15 Äktenskapsbrytaren inväntar skymningen,
han tänker: ”Ingen får se mig!”
och döljer sitt ansikte.
16 De bryter sig in i husen om nätterna
och stänger in sig på dagen,
för de vill inte veta av ljuset.
17 Den mörka natten är deras morgon,
och de blir vänner med mörkrets fasor.[ai]
18 Men de är som skum på vattenytan,
deras mark är förbannad
och ingen går till vingårdarna.
19 Som torka och hetta slukar snön och smältvattnet,
så slukar dödsriket syndaren.
20 Modersskötet glömmer honom,
maskarna äter honom,
ingen minns honom längre,
och ondskan faller som ett träd.
21 Han har utnyttjat den barnlösa,
och änkan har han inte gett någon hjälp.
22 Gud släpar bort de starka genom sin makt,
när han reser sig
får de frukta för sina liv.
23 Han kan låta dem känna sig trygga och säkra,
men hans blick följer dem.
24 För en kort tid är de upphöjda,
men snart är de borta,
de slås ner,
skördas som alla andra,
vissnar som sädesax.
25 Så är det.
Är det någon som kan påstå att jag ljuger,
eller motbevisa det jag säger?
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.