Bible in 90 Days
23 Herren talade igen till Jeremia och sa:
24 Har du hört vad folk säger? Jo, att Herren utvalde Juda och Israel och sedan övergav dem! De hånler och säger att Israel inte är värdigt att kallas ett folk.
25-26 Men det här är Herrens svar: Jag kan förkasta mitt folk lika lite som jag kan ändra på mina lagar för natt och dag, för himmel och jord. Jag kommer aldrig att överge Israels barn, eller ändra min plan att en son till min tjänare David en dag ska regera över Abrahams, Isaks och Jakobs efterkommande. I stället ska jag återupprätta deras välstånd och förbarma mig över dem.
Sidkia ska landsförvisas
34 Detta budskap kom till Jeremia från Herren, när Nebukadnessar, kungen i Babylon, och alla hans arméer från de olika rikena i hans imperium låg i strid med Jerusalem och Juda städer:
2 Gå och säg till Sidkia, kungen i Juda, att Herren säger: Jag ska ge den här staden till kungen i Babylon, och han ska bränna den.
3 Du ska inte kunna fly. Du kommer att bli tillfångatagen och förd inför kungen i Babylon, och han ska döma dig och låta föra bort dig till fångenskap i Babylon.
4 Men hör här, Sidkia, kung över Juda! Herren säger att du inte kommer att bli dödad av svärd.
5 Du ska få dö lugnt och stilla bland ditt folk. De ska tända rökelse till ditt minne, precis som de gjorde för dina förfäder. De ska sörja dig och säga: Ve oss, vår kung är död! Detta har jag bestämt, säger Herren.
6 Jeremia meddelade alltså kung Sidkia detta.
7 Just då belägrade de babyloniska trupperna Jerusalem, Lakis och Aseka, som var de enda befästa städer som ännu inte fallit.
Påbudet att frige slavar
8 Detta budskap kom till Jeremia från Herren, sedan Sidkia, kungen i Juda, hade befriat alla slavar i Jerusalem.
9 Kungen hade nämligen gett befallning om att alla skulle frige sina judiska slavar, både kvinnor och män. Han hade sagt att ingen skulle vara herre över en annan, utan att alla bland Guds folk var bröder.
10 Furstarna och allt folket hade lytt kungens befallning och frigett sina slavar, men bara tillfälligt,
11 för de ändrade sig och gjorde dem till slavar igen efter en tid.
12 Detta är anledningen till att Herren gav följande budskap till Jerusalem.
13 Herren, Israels Gud, säger:Jag ingick ett förbund med era förfäder för länge sedan, när jag ledde dem ut ur deras slaveri i Egypten.
14 Jag bestämde att judiska slavar skulle friges efter sex års tjänst. Men det blev inte så.
15 Nu har ni nyligen kommit på bättre tankar och börjat handla efter min vilja. I mitt tempel lovade ni högtidligt att frige era judiska bröder.
16 Men nu vägrar ni och vanärar mitt namn genom att bryta ert löfte och förslava dem igen.
17 Därför att ni inte vill lyssna till mig och frige dem, ska jag släppa er fria att dö genom krig, hungersnöd och epidemier, säger Herren. Jag ska sprida er som flyktingar över hela världen.
18-19 När ni nu har brutit mot dessa befallningar i mitt förbund, ska jag hugga itu er, precis som ni hugger itu en kalv och går mellan dess båda halvor för att bekräfta ett löfte. Ja, jag ska slakta er, vare sig ni är furstar, hovmän, präster eller vanligt folk, för ni har brutit ert löfte.
20 Jag ska utlämna er åt era fiender, och de ska döda er. Jag ska mata gamar och vilda djur med era döda kroppar.
21 Och jag ska överlämna Sidkia, kungen i Juda, och hans ämbetsmän till den babyloniske kungens armé, även om den tillfälligt har lämnat staden.
22 Jag ska kalla tillbaka de babyloniska trupperna, och de ska belägra staden, inta och bränna den. Jag ska se till att Juda städer blir fullständigt fördärvade och lämnade öde, utan en enda levande varelse.
Rekabiternas föredömliga lydnad
35 Detta är ett budskap som Herren gav Jeremia ett antal år tidigare, medan Jojakim, Josias son, fortfarande var kung över Juda:
2 Besök rekabiterna och be dem att komma till templet! Ta dem till ett av de inre rummen och bjud dem på vin!
3 Då gick jag och träffade Jaasanja, Jeremias son och Habassinjas sonson, och tog med mig honom och alla hans bröder och söner, representanter för alla rekabiternas familjer,
4 och gick in i det rum i templet som var avsett för Hanan, Jigdaljas son. Det rummet låg alldeles intill det som användes av ämbetsmännen från palatset och över Sallums son Maasejas rum, dörrvaktaren.
5 Jag satte fram tillbringare med vin och vinbägare och bjöd dem att dricka,
6 men de ville inte.Nej, sa de. Vi dricker inte vin. Vår förfader Jonadab, Rekabs son, bestämde en gång att ingen av oss någonsin skulle dricka vin, varken vi eller våra barn.
7 Han sa också till oss att varken bygga hus, så eller plantera vingårdar och att inte äga mark och bli bofasta. Om vi följde detta och alltid bodde i tält, skulle vi få bo länge i landet som nomader och leva av vår boskap.
8 Vi har lytt honom i allt detta. Varken vi, våra hustrur eller våra barn har någonsin druckit vin.
9 Vi har inte byggt hus, ägt vingårdar eller besått åkrar.
10 Vi har bott i tält och har in i minsta detalj följt alla de råd som vår far Jonadab gav oss.
11 Men när Nebukadnessar, kungen i Babylon, kom hit, blev vi rädda och bestämde oss för att fly till Jerusalem. Detta är anledningen till att vi är här.
12 Då gav Herren Jeremia detta budskap:
13 Herren, härskarornas Gud, säger: Gå och säg till Juda och Jerusalem: Ni har något att lära av rekabiterna!
14 De dricker inte vin, för att deras förfader sagt till dem att inte göra det. Men jag har talat till er gång på gång, och ni har varken lyssnat eller lytt.
15 Jag har sänt er den ene profeten efter den andre för att uppmana er att vända om från era ogudaktiga vägar och sluta upp med att tillbe andra gudar. Jag har sagt att om ni lyder, ska jag låta er få bo i det land som jag gav er och era förfäder. Men ni vill inte lyssna eller lyda.
16 Rekabiterna har lytt sin far i allt, men ni har vägrat att höra på mig.
17 Därför säger Herren, härskarornas Gud, kommer jag att sända allt det onda som jag har lovat över Juda och Jerusalem.
18-19 Då vände sig Jeremia till rekabiterna och sa: Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger att eftersom ni har lytt er far Rekab i allt, ska han alltid ha ättlingar som tillber honom.
Baruk läser upp Herrens budskap
36 I kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår över Juda gav Herren detta budskap till Jeremia:
2 Ta en bokrulle och skriv ner alla mina budskap till Israel, Juda och de andra folken. Börja med det första budskapet under Josias tid, och skriv så ner dem allesammans.
3 När folket i Juda ser i skrift allt fruktansvärt jag kommer att göra mot dem, kommer de kanske att bättra sig, och då ska jag förlåta dem deras synder.
4 Jeremia skickade då efter Nerias son Baruk, och medan Jeremia dikterade, skrev Baruk ner alla profetiorna.
5 När allt var klart, sa Jeremia till Baruk: Jag kan inte, så i mitt ställe
6 får du nästa fastedag i templet läsa upp vad som står i bokrullen. På den dagen kommer nämligen folk från hela Juda dit.
7 Då kanske de vill vända om från sin ondska och be Herren om förlåtelse innan det blir för sent. Herren är nämligen mycket vred på detta folk.
8 Baruk gjorde som Jeremia bad honom och läste upp alla dessa budskap för folket i templet.
9 Detta skedde på fastedagen, som hölls i den nionde månaden under Josias son Jojakims femte regeringsår. Folk kom från hela Juda för att närvara vid gudstjänsterna i templet den dagen.
10 Baruk gick till sekreteraren Gemarjas, Safans sons, rum för att läsa ur bokrullen. Detta rum låg på den inre förgården, vid ingången till nya porten.
11 När Gemarjas son Mika hörde Baruk läsa allt som Herren hade talat,
12 gick han ner till sekreterarens rum i palatset, där ämbetsmännen hade sammanträde. Sekreteraren Elisama var där tillsammans med Delaja, Semajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Safans son, Sidkia, Hananjas son och alla övriga i ansvarsställning.
13 När Mika berättade för dem om de budskap som Baruk läste för folket,
14-15 sände de Jehudi, Netanjas son, Selemjas sonson och Kusis sonsons son, till Baruk för att be honom komma och läsa upp budskapen för dem. Baruk kom, och han blev ombedd att sätta sig ner och börja läsa.
16 När han hade läst upp alltsammans var de mycket förskräckta. Vi måste rapportera detta för kungen, sa de.
17 Men tala först om för oss hur du har fått de här budskapen. Var det Jeremia själv som dikterade dem för dig?
18 Baruk förklarade att Jeremia hade dikterat dem ord för ord och att han själv hade skrivit ner dem med bläck i bokrullen.
19 Både du och Jeremia måste gå under jorden, sa de till Baruk. Tala inte om för en enda människa var ni finns!
20 Sedan gömde de bokrullen i sekreteraren Elisamas rum och gick och berättade allt för kungen.
21 Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den hos sekreteraren Elisama och läste den för kungen i alla ämbetsmännens närvaro.
22 Kungen befann sig vid den tiden i den del av palatset som användes under vintern och satt framför en brasa, för det var ganska kallt.
23 När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, tog kungen sin kniv och skar sönder bokrullen och kastade bit efter bit i elden, tills hela bokrullen var uppbrunnen.
24-25 Ingen protesterade utom Elnatan, Delaja och Gemarja. De vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte. Ingen annan av kungens ämbetsmän blev upprörd över hans handlande.
26 Sedan gav kungen befallning till Jerameel, en medlem av kungafamiljen, Seraja, Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att gripa Baruk och Jeremia. Men Herren hade gömt dem!
27 Efter denna händelse sa Herren till Jeremia:
28 Skaffa en ny bokrulle och skriv ner alltsammans en gång till
29 och säg så här till kungen: Herren säger: Du brände upp bokrullen för att det stod i den att kungen i Babylon skulle fördärva det här landet och allt som är i det.
30 Och nu tillägger Herren följande beträffande dig, Jojakim, Juda kung: Du ska inte få någon ättling på Davids tron. Din döda kropp ska kastas ut på marken och förtäras av den heta solen och nattfrosten.
31 Jag ska straffa dig och din familj och dina ämbetsmän för era synders skull. Jag ska låta allt ont jag lovat komma över er, ja, över er och allt folk i Juda och Jerusalem, därför att ni inte har lyssnat till mina varningar.
32 Då tog Jeremia en ny bokrulle och dikterade på nytt alltsammans för Baruk. Men den här gången lade Herren till ytterligare budskap.
Jeremia fängslas
37 Nebukadnessar, kungen i Babylon, utsåg inte Konja, kung Jojakims son, till ny kung i Juda. I stället valde han Sidkia, Josias son.
2 Men varken kung Sidkia, dennes ämbetsmän eller folket som var kvar i landet lyssnade till vad Herren sa genom sin profet Jeremia.
3 Trots detta skickade kung Sidkia Jehukal, Selemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till Jeremia med uppmaningen att han skulle be för dem.
4 Jeremia hade då ännu inte blivit fängslad utan kunde komma och gå som han ville.
5 När besked kom att Faraos armé hade lämnat Egypten för att komma och befria det belägrade Jerusalem, drog sig babylonierna bort från Jerusalem för att möta egyptierna.
6 Då sände Herren detta budskap till Jeremia:
7 Herren, Israels Gud, säger: Säg till kungen i Juda, som skickade efter dig för att fråga mig vad som skulle hända: Faraos armé, som var på väg att undsätta er, ska fly tillbaka till Egypten!
8 Babylonierna kommer tillbaka för att belägra Jerusalem och bränna ner staden till grunden.
9 Låt inte lura er att tro att babylonierna gett sig i väg för gott.
10 Även om ni lyckas slå hela den babyloniska armén, så att det bara finns en handfull överlevande, sårade och kvar i sina tält, ska de ändå stappla ut och besegra er och förvandla denna stad till en brinnande fackla!
11 När den babyloniska armén drog ut för att strida mot Faraos armé,
12 lämnade Jeremia Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta i anspråk den mark han hade köpt.
13 Men i Benjaminsporten blev han gripen av en vaktpost, som anklagade honom för att gå över till babylonierna. Vakten som arresterade honom hette Jiria och var son till Selemja och sonson till Hananja.
14 Det är inte sant, utbrast Jeremia. Jag har ingen tanke på att göra något sådant!Men Jiria ville inte höra på honom, utan tog med honom till stadens styresmän.
15-16 De blev rasande på Jeremia, piskade honom och satte honom i arrest i sekreteraren Jonatans hus, som hade byggts om till fängelse. Jeremia fick stanna en lång tid där i en fängelsehåla,
17 men till slut skickade kung Sidkia bud efter honom. I enrum frågade kungen honom om han nyligen fått något budskap från Herren. Ja, det har jag, svarade Jeremia. Du ska bli besegrad av kungen i Babylon!
18 Sedan frågade Jeremia varför han blivit fängslad: Vad har jag egentligen gjort, som förtjänar detta? Vad är det för brott jag har begått? Tala om för mig vad jag har gjort mot dig, dina ämbetsmän eller mot folket?
19 Var är de profeter som påstått att kungen i Babylon inte skulle komma tillbaka?
20 Lyssna, min herre och min kung! Jag ber dig, skicka inte tillbaka mig till fängelset, för då kommer jag att dö där.
21 Då befallde kung Sidkia att Jeremia inte skulle föras tillbaka till fängelsehålan. Han fördes i stället till fängelsegården. Man gav honom bröd varje dag, så länge det fanns något kvar i staden.
Jeremia befrias
38 Men när Sefatja, Mattans son, Gedalja, Pashurs son, Jukal, Selemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde att Jeremia hade sagt till folket
2 att alla som blev kvar i Jerusalem skulle dö genom svärd, hunger eller sjukdom, men att alla som överlämnade sig till babylonierna skulle få leva
3 och att staden verkligen skulle bli intagen av kungen i Babylon,
4 gick de till kungen och sa: Ers Majestät, den mannen måste dö. Sådant prat undergräver moralen både hos de få soldater vi har kvar och hos det övriga folket. Han är en förrädare.
5 Kung Sidkia höll med dem. Gör vad ni vill med honom, sa han. Jag ska inte hindra er.
6 De tog då Jeremia från fängelsecellen och sänkte med rep ner honom i en tom brunn på fängelsegården. Brunnen tillhörde Malkia, en medlem av den kungliga familjen. Det fanns inget vatten i den, men det var ett tjockt lager dy på bottnen som Jeremia sjönk ner i.
7 När etiopiern Ebed-Melek, en inflytelserik ämbetsman vid hovet, hörde att Jeremia fanns i brunnen,
8 rusade han ut till Benjaminsporten där kungen befann sig.
9 Ers Majestät, dessa män som sänkte ner Jeremia i brunnen har hela tiden behandlat honom mycket illa, sa han. Jeremia kommer att dö av hunger nu när nästan allt bröd i staden är slut.
10 Kungen befallde då Ebed-Melek att ta med sig trettio män och dra upp Jeremia så att han inte skulle dö.
11 Ebed-Melek samlade alltså trettio män och gick till ett förråd i palatset, där kläder som inte längre användes förvarades. Där fick han tag i en del gamla trasor och kasserade mantlar, som han tog med till brunnen och sänkte ner till Jeremia.
12 Ebed-Melek ropade ner till Jeremia: Lägg trasorna under armarna, så du inte gör dig illa på repet. När Jeremia var klar
13 drog de upp honom och ledde honom bort till fängelsegården, där han fick stanna tills vidare.
14 En dag skickade kung Sidkia bud efter Jeremia och ville träffa honom vid en av ingångarna till templet.Det är något jag vill fråga dig om, men försök inte slingra dig! sa kungen.
15 Jeremia sa: Om jag säger dig sanningen, kommer du att döda mig. Och om jag ger dig ett gott råd kommer du inte att lyda det.
16 Kung Sidkia lovade då inför Gud den Allsmäktige, sin Skapare, att inte döda Jeremia eller överlämna honom åt de män som var ute efter hans liv.
17 Då sa Jeremia till Sidkia: Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger: Om du överlämnar dig åt babylonierna ska du och din familj få leva, och staden ska inte brännas ner.
18 Men om du vägrar att kapitulera kommer babylonierna att sätta eld på staden, och du själv ska inte kunna komma undan dem.
19 Men jag är rädd för att babylonierna ska överlämna mig till de judar som gått över på deras sida, och vem vet vad de kommer att göra med mig? sa kungen.
20 Jeremia svarade: Du kommer inte att hamna i deras händer, om du bara lyder Herren. Ditt liv kommer att räddas, och allt ska gå väl för dig.
21-22 Men om du vägrar att kapitulera, har Herren sagt att alla kvinnor som finns kvar i ditt palats ska föras ut och överlämnas till officerarna i babyloniernas armé. Dessa kvinnor ska med bitterhet håna dig. 'Det är just fina vänner du har, dessa Egyptens sympatisörer
23 Alla dina hustrur och barn ska föras ut till babylonierna, och du ska inte komma undan. Du kommer att bli tillfångatagen av kungen i Babylon, och staden kommer att bli nerbränd.
24 Då sa Sidkia till Jeremia: Tala inte om för någon annan vad du har sagt till mig, för då måste du dö.
25 Om mina ämbetsmän skulle få höra att jag har talat med dig, och hotar att döda dig om du inte berättar vad vi har diskuterat,
26 då kan du bara säga till dem att du vädjade till mig att inte sända dig tillbaka till fängelsehålan i Jonatans hus, eftersom du trodde att du skulle dö där.
27 Och mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän ämbetsmännen i staden kom till Jeremia och frågade honom varför kungen hade skickat bud efter honom. Då sa han det som kungen hade sagt, och de lämnade honom utan att ha fått reda på sanningen.
28 Jeremia blev kvar som fånge i fängelsegården, till den dag då Jerusalem intogs av babylonierna.
Nebukadnessar intar Jerusalem
39 Det var i den tionde månaden under kung Sidkias nionde regeringsår, som kung Nebukadnessar och hela hans armé drog mot Jerusalem på nytt och belägrade det.
2 På den nionde dagen i fjärde månaden två år senare stormade de murarna, och staden föll.
3 Alla officerare i den babyloniska armén kom in och satte sig triumferande i Mellersta porten. Nergal-Sareser var där och Samgar-Nebo, Sarsekim och den Nergal-Sareser, som var kungens främsta rådgivare, tillsammans med många andra.
4 När kung Sidkia och hans soldater insåg att staden var förlorad, flydde de nattetid genom porten mellan de två murarna på baksidan av palatsets trädgård och över fälten mot Jordandalen.
5 Men babylonierna förföljde dem och kom ifatt Sidkia på Jerikoslätten. De grep honom och förde honom till Nebukadnessar, kungen i Babylon, som var i Ribla i Hamats land, där han ställdes inför rätta och dömdes.
6 Kungen i Babylon lät Sidkia se på medan man dödade hans barn och alla de förnämsta medborgarna i riket.
7 Sedan stack han ut ögonen på Sidkia och band honom med kedjor innan han fördes bort som fånge till Babylon.
8 Under tiden brände armén allt i Jerusalem, palatsen, alla husen och rev ner murarna.
9 Nebusaradan, befälhavaren för den kungliga livvakten, och hans män ordnade sedan så att återstoden av befolkningen och de som hade gått över till babylonierna deporterades till Babylon.
10 Han lämnade kvar bara några av de allra fattigaste, som fick åkrar och vingårdar att odla.
11-12 Under tiden hade kung Nebukadnessar beordrat Nebusaradan att gripa Jeremia. Se till att han inte blir skadad sa han. Ta väl vara på honom och ge honom vad han vill ha.
13 Nebusaradan och Nebusasban, chefen för hovmännen, Nergal-Sareser, kungens särskilde rådgivare, och alla de andra ämbetsmännen såg till att kungens befallning blev utförd.
14 De sände soldater för att hämta Jeremia ur fängelset och överlämna honom till Gedalja, son till Ahikam och sonson till Safan. Gedalja såg till att Jeremia kom hem igen, och han fick bo kvar bland det fåtal av folket, som hade lämnats kvar i landet.
15 Herren gav detta budskap till Jeremia medan han ännu var kvar i fängelset, innan babylonierna kom för att befria honom:
16 Gå och säg dessa ord till etiopiern Ebed-Melek: Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger: Jag måste göra allt som jag hotat detta land med. Jag ska förgöra det inför dina ögon,
17 men dig ska jag hjälpa. Du ska inte bli dödad av dem du är så rädd för.
18 Jag ska bevara ditt liv, och du kan vara trygg, därför att du litade på mig.
Jeremia får stanna i hemlandet
40 Nebusaradan, befälhavaren för livvakten, upptäckte Jeremia i Rama tillsammans med alla de andra från Jerusalem och Juda som förts dit för att sändas vidare. Han fann honom bunden bland de övriga fångarna
2-3 och sa då till honom: Herren, din Gud, har låtit denna förödelse komma över detta land, precis som han hade förutsagt. Det här folket har nämligen syndat mot Herren. Det är därför detta har hänt.
4 Nu tänker jag ta av dig dina kedjor och låta dig gå. Om du vill följa med mig till Babylon, så kan du göra det. Jag ska se till att man tar väl hand om dig. Men om du inte vill, så behöver du det inte. Hela landet ligger öppet för dig, och du kan gå vart du vill.
5 Om du bestämmer dig för att stanna, kan du gå tillbaka till Gedalja, som har blivit utsedd av kungen i Babylon till landshövding över Juda, och stanna där hos dem som han härskar över. Men du gör precis som du vill.Sedan gav Nebusaradan Jeremia mat och pengar och lät honom gå.
6 Jeremia återvände då till Gedalja och bodde i Mispa tillsammans med dem som lämnats kvar i landet.
7 När officerarna och de män som fanns kvar i området fick höra att kungen i Babylon hade utsett Gedalja till landshövding över de fattiga som hade lämnats kvar i landet,
8 kom de för att besöka honom i Mispa, där han hade sitt högkvarter. Det var Ismael, Netanjas son, Johanan och Jonatan, Kareas söner, Seraja, Tanhumets son, netofatiten Ofais söner och Jesanja, maakatitens son, samt alla deras män.
9 Gedalja försäkrade dem att de kunde känna sig trygga om de överlämnade sig åt babylonierna.Stanna här och tjäna kungen i Babylon, så ska allt gå er väl sa han.
10 Jag kommer att stanna kvar i Mispa och ska föra er talan inför de babylonier som kommer hit för att övervaka min administration. Slå er ner i vilken stad ni vill och lev av vad landet ger. Skörda druvor, sommarfrukt och oliver och lägg upp förråd.
11 När judarna i Moab och bland ammoniterna i Edom och i andra grannländer hörde att några av folket lämnats kvar i Juda, att kungen i Babylon inte hade fört bort dem allesammans och att Gedalja var landshövding,
12 började de alla vända tillbaka till Juda från de platser de hade flytt till. De stannade till i Mispa för att diskutera sina planer med Gedalja och drog sedan ut till och bosatte sig i övergivna gårdar och skördade mycket druvor och annan frukt.
13-14 Men ganska snart kom Johanan, Kareas son, och de andra gerillaledarna till Mispa för att varna Gedalja att Baalis, ammoniternas kung, hade sänt Ismael, Netanjas son, för att lönnmörda honom. Men Gedalja ville inte tro dem.
15 Då hade Johanan ett privat samtal med Gedalja och erbjöd sig att döda Ismael i hemlighet.Varför skulle vi låta honom komma och mörda dig? frågade Johanan. Vad skulle då hända med de judar som har vänt tillbaka? Varför skulle också resten av folket behöva bli utspritt och gå förlorat?
16 Men Gedalja sa: Jag förbjuder dig att göra något sådant, för du ljuger om Ismael.
Gedalja blir mördad
41 Men i sjunde månaden kom Ismael, Netanjas son och Elisamas sonson, som var av kunglig släkt och en av de förnämsta hovmännen, till Mispa i sällskap med tio män. Gedalja inbjöd dem att äta med honom.
2 Mitt under måltiden rusade plötsligt Ismael och hans män upp, drog sina svärd och dödade Gedalja.
3 Sedan gick de ut och dödade alla judiska ämbetsmän och babyloniska soldater som var i Mispa tillsammans med Gedalja.
4 Nästa dag, innan folket fått reda på vad som hänt,
5 kom åttio män till Mispa från Sikem, Silo och Samaria för att tillbe i Herrens tempel. De hade rakat av sig skägget, rivit sönder sina kläder och ristat in märken på sina kroppar. De hade med sig spisoffer och rökelse, som de skulle bära fram i Herrens hus.
6 Ismael gick ut ur staden för att möta dem och han grät högljutt när han kom emot dem. Kom ska ni få se vad som har hänt med Gedalja, sa han.
7 När de hade kommit in i staden, dödade Ismael och hans män allesammans utom tio. De döda kropparna kastade de i en brunn.
8 De tio hade övertalat Ismael, att om han lät dem gå skulle han få deras förråd av vete, korn, olja och honung, som de hade gömt ute på landsbygden.
9 Brunnen, som Ismael hade kastat de döda kropparna i, var den stora brunn som kung Asa hade låtit göra, när han byggde fästningar i Mispa för att skydda sig mot Baesa, Israels kung. Den blev alldeles full av döda kroppar.
10 Ismael tog till fånga kvinnor från Sidkias hov, som fanns kvar i Jerusalem, och de personer som Nebusaradan, befälhavaren över vakten, hade lämnat under Gedaljas vård i Mispa. Han tog dem med sig, när han så småningom drog bort mot ammoniternas land.
11 Men när Johanan, Kareas son, och de andra gerillaledarna fick höra vad Ismael hade gjort,
12 samlade de alla sina män och gav sig iväg för att stoppa honom. De fick tag i honom vid den stora källan i Gibeon.
13-14 De som Ismael hade tagit till fånga ropade högt av glädje när de fick se Johanan och hans män och sprang för att möta dem.
15 Under tiden flydde Ismael med åtta av sina män in i ammoniternas land.
16-17 Johanan och hans män tog med sig alla de hade räddat, soldater, kvinnor, barn och hovmän till värdshuset i Kimham i närheten av Betlehem, för att förbereda sin vidare flykt till Egypten.
18 De var nämligen rädda för vad babylonierna skulle göra när de nåddes av nyheten om att Ismael hade dödat Gedalja, som kungen i Babylon hade utsett till landshövding.
Gud varnar för att fly till Egypten
42 Johanan, de andra gerillaledarna och allt folket, både små och stora, kom till Jeremia
2 och sa: Var snäll och bed till Herren för oss, för vi är ju som du vet bara en liten spillra kvar, jämfört med vad vi var förut.
3 Bed Herren, din Gud, att han visar oss vad vi ska göra och vart vi ska ta vägen.
4 Ja, svarade Jeremia. Jag ska fråga honom, och jag ska tala om för er vad han svarar. Jag ska inte dölja någonting för er.
5 Sedan sa de till Jeremia: Måtte Herrens förbannelse komma över oss, om vi vägrar att lyda vad han än säger att vi ska göra!
6 Vare sig vi tycker om det eller inte, kommer vi att lyda Herren, vår Gud, som vi uppmanat dig att be till för vår skull. Om vi lyder honom, kommer allt att gå bra för oss.
7 Tio dagar senare svarade Herren Jeremia.
8 Då kallade han till sig Johanan, de andra gerillaledarna och även allt folket, både stora och små,
9 och sa till dem: Ni uppmanade mig att framföra er bön till Herren, Israels Gud, och det här är hans svar:
10 Bli kvar i landet. Om ni gör det ska jag välsigna er, och ingen ska kunna skada er. Jag sörjer nämligen över alla de straff jag varit tvungen att låta drabba er.
11 Var inte längre rädda för kungen i Babylon, för jag är med er för att frälsa er och rädda er ur hans hand!
12 Jag ska vara barmhärtig mot er, och han kommer också att vara barmhärtig mot er, så att han inte dödar er eller gör er till slavar utan låter er stanna här i ert land.
13-14 Men om ni vägrar att lyda Herren och säger: 'Vi vill inte stanna här
15 då är detta Herrens svar: Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger till er som är kvar i Juda: Om ni väljer att gå till Egypten,
16 ska de krig och den hungersnöd som ni flyr ifrån följa efter er, och ni ska gå under där.
17 Det är det öde som väntar var och en av er som föredrar att flytta till Egypten och bo där. Ja, ni ska dö för svärd, av hungersnöd och av sjukdom. Ingen av er ska komma undan allt det onda som jag där ska sända över er.
18 För Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger: På samma sätt som min vrede uttömdes över Jerusalem, så ska den tömmas ut över er om ni går in i Egypten. Ni ska mötas av hån och förakt, fördömelse och terror, och aldrig mer kommer ni att få återse ert eget land.
19 Jeremia sammanfattade: Ni som finns kvar i Juda, res inte till Egypten! Glöm aldrig den varning, som jag ger er i dag.
20 Om ni ger er iväg kommer det att kosta er livet. Ni bedrog er själva, när ni uppmanade mig att be för er och sa: 'Tala om för oss vad Herren, vår Gud, säger, så ska vi göra så!'
21 I dag har jag talat om för er precis vad han har sagt, men ni vill inte lyda mer nu än tidigare.
22 Därför ska ni veta att ni med säkerhet kommer att dö för svärd, av hungersnöd och av sjukdom i Egypten, dit ni så gärna vill komma.
Folket lämnar Juda trots varningen
43 När Jeremia hade avslutat sitt budskap från Herren till folket
2-3 sa Asarja, Hosajas son, Johanan, Kareas son, och alla de andra övermodiga männen bland folket till Jeremia: Du ljuger! Herren, vår Gud, har inte sagt till dig att varna oss för att gå till Egypten! Det är Baruk, Nerias son, som har fått dig att säga detta, för att vi ska stanna här och bli dödade av babylonierna eller bli bortförda till Babylon som slavar.
4 Johanan, alla gerillaledarna och folket vägrade att lyda Herren och stanna i Juda.
5 Allesammans, till och med de som hade vänt tillbaka från grannländerna dit de hade flytt, började sin vandring mot Egypten med Johanan och de andra officerarna som ledare.
6 Med i sällskapet fanns män, kvinnor och barn och även kvinnorna från Sidkias hov och alla de som Nebusaradan, befälhavaren över vakten, hade lämnat kvar under Gedalja. De till och med tvingade Jeremia och Baruk att gå med dem.
7 De ville alltså inte lyda Herren utan gav sig av mot Egypten och kom ända bort till staden Tapanhes.
8 Där talade Herren än en gång till Jeremia:
9 Sammankalla alla män i Juda. Medan de ser på, ska du ta några stora stenar och mura in dem i tegelgolvet vid ingången till Faraos palats här i Tapanhes.
10 Säg så här till Juda män: Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, säger: Jag ska låta Nebukadnessar, kungen i Babylon, komma till Egypten, för han är min tjänare. Jag ska sätta hans tron på dessa stenar, som jag har murat fast. Han ska breda ut sin tronmatta över dem.
11 När han kommer ska han utplåna Egyptens land. Han ska döda dem som jag vill döda och fängsla dem som jag vill fängsla, och många ska dö av pest.
12 Han ska sätta eld på alla de egyptiska gudarnas tempel och ta gudarna med sig. Han ska dra fram över Egypten och plundra det, lika enkelt och snabbt som en herde sveper sin mantel omkring sig! Själv ska han sedan dra sig tillbaka utan att ha lidit någon som helst skada.
13 Han ska också bryta ner de solpelare som står i staden Heliopolis och bränna upp de egyptiska gudarnas tempel.
Guds dom över avgudadyrkare
44 Följande budskap gav Gud Jeremia. Det gällde alla judar som bodde i norra Egypten, i städerna Migdol, Tapanhes och Memfis och även dem i södra delen av Egypten:
2-3 Herren, härskarornas Gud, säger: Ni såg vad jag gjorde mot Jerusalem och alla Juda städer. För all sin ondskas skull ligger de i ruiner utan en enda levande varelse. Min vrede upptändes mot dem som bodde där därför att de tillbad andra gudar, gudar som varken de eller ni eller någon av era förfäder kände till.
4 Jag sände mina tjänare profeterna att gång på gång protestera mot detta och vädja till dem att inte göra allt det avskyvärda, som jag hatar.
5 Men de ville inte lyssna och ville inte vända tillbaka från sina ogudaktiga vägar. De har bara fortsatt med sina offer till dessa gudar.
6 Därför kom min vrede som en eld över Juda städer och över gatorna i Jerusalem, och de är fortfarande helt öde.
7 Och nu frågar Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, er: Varför drar ni allt detta över er? Inte en enda av er ska få leva - varken män, kvinnor eller barn som har kommit hit från Juda, inte ens spädbarnen i era armar.
8 För ni har upptänt min vrede genom de avgudar ni har gjort och tillbett här i Egypten och genom att tända offereldar åt dem. Därmed störtar ni er själva i fördärvet och blir föremål för avsky och förakt bland alla människor på jorden.
9 Har ni glömt era förfäders synder och de synder kungarna och drottningarna i Juda begick? Har ni glömt era egna synder och era hustrurs synder i Juda och Jerusalem?
10 Ända fram till denna dag har ni inte bett om förlåtelse. Ingen har velat vända om till mig och följa de lagar som jag gav er och era förfäder.
11 Därför säger Herren, härskarornas Gud: Jag har vänt mig från er och kommer att utplåna varenda en av er.
12 Jag ska förgöra dem som finns kvar av Juda, dem som ville komma hit till Egypten. Här ska de falla, dödade av min eld. De ska falla här i Egypten, dödade av hungersnöd och krig. Alla ska dö, från den minste till den störste. De ska bli föraktade, avskydda och hatade, och deras namn ska bli en förbannelse.
13 Jag kommer att straffa dem i Egypten, precis som jag straffade dem i Jerusalem, genom krig, hungersnöd och pest.
14 De som kom hit till Egypten för att återvända till Juda ska inte kunna återvända. Inte en enda av dem ska överleva, utom några få som lyckas fly.
15 Då svarade alla de kvinnor som var där, liksom de män som visste att deras hustrur hade tänt rökelse till avgudar (de var många, eftersom alla judarna i södra Egypten hade samlats):
16 Vi vill inte lyssna till dina falska budskap från Herren!
17 Vi tänker göra som vi själva vill. Vi tänker tända offereld åt himlens drottning och offra till henne så mycket vi vill, alldeles som vi och våra kungar och furstar och våra förfäder före oss alltid har gjort i Juda städer och på gatorna i Jerusalem. På den tiden hade vi tillräckligt med mat, allt var bra och vi var lyckliga.
18 Men ända sedan vi slutade tända offereld åt himlens drottning och slutade tillbe henne har vi haft det svårt och blivit drabbade av svärd och hungersnöd.
19 Och du tror väl inte att vi tillber himlens drottning och häller ut drickoffer åt henne och gör kakor med hennes bild på utan att våra män vet om det och hjälper oss? tillade kvinnorna.
20 Då sa Jeremia till dem allesammans, både kvinnor och män, som hade gett honom detta svar:
21 Naturligtvis kommer Herren ihåg att ni och era förfäder och era kungar och furstar och allt folk tände offereldar åt avgudar i Juda städer och på gatorna i Jerusalem!
22 Det var för att han inte längre kunde uthärda allt det onda ni gjorde, som han ödelade ert land och lät det bli en enda stor ruinhög, drabbat av förbannelse och utan en enda invånare, precis som det är i dag.
23 Själva orsaken till att dessa fruktansvärda olyckor har kommit över er är ju att ni har tänt offereldar och syndat mot Herren och vägrat att lyda honom.
24 Sedan sa Jeremia till alla de närvarande: Lyssna till Herrens ord, ni alla invånare i Juda som bor här i Egypten!
25 Herren, härskarornas Gud, säger: Både ni och era hustrur har sagt att ni aldrig kommer att ge upp er dyrkan av och era offer till himlens drottning, och ni har bevisat det genom ert handlande. Fortsätt då och håll era löften till henne!
26 Men lyssna till Herrens ord, alla ni judar som bor här i Egypten! Jag har lovat vid mitt stora namn, säger Herren, att det inte ska vara till någon nytta för er längre att ni söker min hjälp och ärar mig och säger: 'Herre, vår Gud, hjälp oss!'
27 Jag ska vaka över er, men bara för att se till att olycka verkligen kommer att drabba er och att ni förgås genom krig och hungersnöd tills ni alla är borta.
28 Bara de som vänder tillbaka till Juda, och det kommer bara att bli några få, ska undkomma min vrede. Men alla som vägrar att återvända och som bestämmer sig för att stanna kvar i Egypten ska få veta vems ord som gäller, mitt eller deras!
29 Och det här är beviset för att allt som jag har hotat med ska inträffa, och att jag kommer att straffa er här:
30 Jag ska överlämna Farao Hofra, kungen i Egypten, till dem som vill döda honom, precis som jag överlämnade Sidkia, kungen i Juda, till Nebukadnessar, kungen i Babylon.
Herren tillrättavisar Baruk
45 Detta är det budskap Jeremia gav Baruk under kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår, sedan Baruk hade skrivit ner alla Guds budskap, efter Jeremias diktamen:
2 Baruk! Herren, Israels Gud, säger så här till dig:
3 Du har sagt: 'Ve mig! Har jag inte nog med bekymmer? Och nu har Herren gett mig ännu fler! Jag är trött på mina egna suckar och kan inte få någon ro.'
4 Men säg till Baruk att jag ska riva ner vad jag har byggt upp och rycka upp det jag har planterat. Så ska ske med hela jorden.
5 Vänta dig inte några särskilda förmåner! Men även om jag låter olyckor komma över alla dessa människor, ska jag bevara dig vid liv vart du än går.
46 Här är de budskap som Jeremia fick beträffande andra nationer och folk:
Budskap till Egypten
2 Detta budskap vänder sig till Egypten under slaget vid Karkemis när Farao Neko, kungen i Egypten, och hans armé blev besegrade vid floden Eufrat av Nebukadnessar, kungen i Babylon, under Josias son Jojakims fjärde regeringsår över Juda:
3 Gör i ordning era sköldar, ni egyptier, och dra ut i striden!
4 Spänn för och sitt upp på era hästar, ta på er hjälmarna, vässa spjuten och dra på er pansaret.
5 Men vad händer? Den egyptiska armén flyr i förskräckelse. Soldater springer utan att kasta en blick tillbaka. Ja, förskräckelse ska omge dem på alla sidor, säger Herren.
6 Den snabbaste ska inte hinna fly och den starkaste inte komma undan. I norr vid floden Eufrat stapplar de och faller.
7 Vad är detta för en mäktig armé, som reser sig som Nilen vid högvatten och svämmar över alla bräddar?
8 Det är den egyptiska armén, som skryter över att den snart ska täcka hela jorden som en flod och utplåna både stad och folk.
9 Dra ut, ni hästar och vagnar och mäktiga soldater från Egypten! Kom, ni alla etiopier, puteer och ludeer, som är rustade med sköld och som kan spänna en båge!
10 För denna dag tillhör Herren, härskarornas Gud, en hämndens dag då han ska krossa sina fiender. Svärdet ska frossa tills det fått nog, ja, tills det blivit drucket av ert blod. För Herren, härskarornas Gud, ska ta emot ett offer i dag i norr, vid floden Eufrat!
11 Gå till Gilead efter salvor, du jungfru, dotter Egypten! Men det finns inget som hjälper mot dina sår. Du använder många olika mediciner, men inget hjälper.
12 Folken hör talas om din skam. Jorden är fylld av ditt förtvivlans rop. Dina bästa soldater snubblar över varandra och faller tillsammans.
13 Sedan gav Herren Jeremia det här budskapet angående den babyloniske kungen Nebukadnessars anfall mot Egypten:
14 Ropa ut det i Egypten och kungör det i städerna Migdol, Memfis och Tapanhes! Mobilisera för strid, för svärdet ska gå fram och ödelägga allt omkring dig.
15 Varför har Apis, tjurguden, flytt av förskräckelse? Därför att Herren har slagit ner honom mitt framför ögonen på era fiender.
16 Stora skaror har fallit i högar. De överlevande legosoldaterna säger: Kom, nu återvänder vi hem igen, så att vi kommer bort ifrån detta fruktansvärda blodbad!
17 Byt namn på Farao Hofra och kalla honom 'Mannen utan makt men med mycket oväsen'!
18 Så sant jag lever, säger din kung, Herren, härskarornas Gud, någon kommer mot Egypten, hög som berget Tabor eller Karmel vid havet.
19 Packa ihop och gör er beredda att fly ur landet, ni invånare i Egypten, för staden Memfis ska förstöras och lämnas utan en enda levande varelse.
20-21 Egypten är som en grann kviga, men en broms får henne att springa, en broms från norr! Till och med hennes berömda legosoldater har blivit som skrämda kalvar. De vänder om och flyr, för det är en olyckans dag för Egypten, en straffets dag.
22-23 Egypten flyr, väsande som en orm. De anfallande trupperna marscherar in. Soldater i en mängd som ingen kan räkna hugger ner ditt folk som när skogshuggare hugger ner en hel skog. De är som en svärm gräshoppor.
24 Egypten är hjälplöst och överlämnas till folket i norr.
25 Herren, härskarornas Gud, säger: Jag ska straffa Amon, Tebes gud, liksom alla andra Egyptens gudar. Jag ska också straffa Farao och alla som litar på honom.
26 Jag ska överlämna dem i händerna på sådana som vill döda dem, i den babyloniske kungens, Nebukadnessars, och hans mäns händer. Men sedan ska landet hämta sig efter förödelsen.
27 Var inte rädd, du mitt folk, som återvänder till ditt eget land. Var inte förskräckt! Jag ska rädda dig från detta land som du en gång lämnade och leda dina barn som nu är där bort därifrån. Ja, Israel ska vända tillbaka och få ro och inte låta sig skrämmas av något.
28 Frukta inte, Jakob, min tjänare, säger Herren, för jag är med dig. Jag ska förgöra alla folk som jag har sänt dig till, men jag ska inte utplåna dig. Jag ska straffa dig, men bara tillräckligt för att tillrättavisa dig.
Budskap till filisteerna
47 Detta är Herrens budskap till Jeremia om filisteerna, innan staden Gasa blev intagen av den egyptiska armén.
2 Herren säger: En flod kommer från norr och ska översvämma filisteernas land. Den ska förstöra deras städer och allt som finns i dem. Starka män ska ropa av skräck, och hela landet ska gråta.
3 Hör de klapprande hovarna och de dånande hjulen, när vagnarna väller fram! Föräldrar flyr utan att kasta en blick på sina hjälplösa barn,
4 för dagen är inne för filisteerna och deras allierade från Tyrus och Sidon att förgöras. Herren ska förgöra filisteerna, denna kvarleva från Kreta.
5 Städerna Gasa och Askelon ska jämnas med marken och läggas i ruiner. Ni Anakims ättlingar, vad ni ska klaga och sörja!
6 Du Herrens svärd, när ska du äntligen få ro? Dra dig tillbaka i din skida, vila och var stilla!
7 Men hur ska det kunna vara stilla, när Herren har gett det ett uppdrag? Staden Askelon och de som bor utmed havet måste förgöras.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®