Bible in 90 Days
15 Juda stam fick sin del söderut intill Edoms gräns och öknen Sin.
2-4 Närmare bestämt började denna gräns vid södra viken av Döda havet och gick utmed södra sidan av Skorpionhöjden och vidare in i öknen Sin till Hesron (söder om Kades-Barnea), sedan upp till Addar och därefter mot Karka och Asmon, tills den slutligen nådde Egyptens bäck och följde den till Medelhavet.
5 Den östra gränsen sträckte sig utmed Döda havet till floden Jordans utlopp.Den norra gränsen började vid viken där Jordan rinner ut i Döda havet,
6 sträckte sig därifrån upp mot Bet-Hogla och fram norr om Bet-Haaraba till Bohans, Rubens sons, sten.
7 Därifrån gick gränsen upp till Debir från Akors dal i nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot Adummimshöjden, söder om bäcken. Gränsen gick sedan fram till Semeskällan, ut till Rogelskällan
8 och fortsatte upp mot Hinnoms sons dal, söder om Jebus höjd, där staden Jerusalem ligger. Därefter gick gränsen upp till toppen av det berg som ligger ovanför Hinnomsdalen, i norra delen av Refaimsdalen.
9 Därifrån drogs gränsen från toppen av berget fram till Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons bergsbygd, innan den vände norrut till Baala (vilket är ett annat namn för Kirjat-Jearim).
10-11 Från Baala gick gränsen västerut mot Seirs bergsbygd och fram till Jearims bergshöjd, d.v.s. Kesalon, och vidare ner till Bet-Semes. Den drog sedan åter mot nordväst, gick förbi Timna till Ekrons höjd, där den böjde sig mot väster och gick till Sickeron och berget Baala. Gränsen fortsatte vidare norrut, passerade Jabneel och slutade vid Medelhavet,
12 som alltså blev gräns i väster.
13 Herren befallde Josua att ge en del av Judas område åt Kaleb, Jefunnes son, och han fick därför staden Arba, som fått sitt namn efter Anaks far och som också kallades Hebron.
14 Kaleb fördrev Anaks tre söner Sesai, Ahiman och Talmai,
15 och därefter stred han mot folket som bodde i staden Debir (tidigare kallad Kirjat-Sefer).
16 Kaleb lovade att han skulle ge sin dotter Aksa till hustru åt den som intog Kirjat-Sefer.
17 Otniel, som var son till Kalebs bror Kenas, var den som intog staden, och därför blev Aksa Otniels hustru.
18-19 När hon skulle lämna sitt föräldrahem tillsammans med sin man övertalade hon honom att be hennes far om en åker i bröllopsgåva, och hon steg ner från åsnan för att tala med sin far om detta.Vad vill du? Är det något mer jag kan hjälpa dig med? frågade han.Ge mig ännu en present! svarade hon. Landet som du gav mig är ju rena öknen. Kan du inte ge oss några källor också? Han gav henne då den övre såväl som den nedre vattenkällan.
20 Judas stam fick följande område:
21-32 De städer och byar, som låg utmed gränsen mot Edom i sydlandet, nämligen Kabseel, Eder, Jagur, Kina, Dimona, Adada, Kedes, Hasor och Jitnan, Sif, Telem, Bealot, Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron (även kallad Hasor), Amam, Sema, Molada, Hasar-Gadda. Hesmon, Bet-Pelet, Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja, Baala, Ijim, Esem, Eltolad, Kesil, Horma, Siklag, Madmanna, Sansanna, Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon. Tillsammans var detta tjugonio städer med kringliggande byar.
33-36 Följande städer och byar, som låg på låglandet, tilldelades också Juda:Estaol, Sorga, Asna, Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam, Jarmut och Adullam, Soko och Aseka, Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim. Tillsammans var detta fjorton städer med kringliggande byar.
37-44 Judas stam fick dessutom tjugofem andra städer med kringliggande byar:Senan, Hadasa, Migdal-Gad, Dilean, Mispe, Jokteel, Lakis, Boskat, Eglon, Kabbon, Lamas, Kitlis, Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda, Libna, Eter, Asan, Jifta, Asna, Nesib, Kegila, Aksiv och Maresa.
45 Judas stams område omfattade också Ekrons alla städer och byar.
46 Från Ekron sträckte sig gränsen till Medelhavet och städerna utmed gränsen
47 mot Asdod med deras kringliggande byar, och till Gasa med dess byar ända fram till Egyptens bäck. Det omfattade hela kusten utmed Medelhavet till Egyptens bäck i söder.
48-61 Juda fick också dessa fyrtiofyra städer i bergsbygden med deras kringliggande byar:Samir, Jattir, Soko, Danna, Kirjat-Sanna (även kallad Debir), Anab, Estemo, Anim, Gosen, Holon och Gilo, Arab, Ruma, Esean, Janum, Bet-Tappua, Afeka, Humta, Kirjat-Arba (även kallad Hebron), Sior, Maon, Karmel, Sif, Juta, Jisreel, Jokdeam, Sanoa, Kain, Gibea, Timna, Halhul, Bet-Sur, Gedor, Maarat, Bet-Anot, Eltekon, Kirjat-Baal (även kallad Kirjat-Jearim), Rabba,
62 Bet-Haaraba, Middin, Sekaka, Nibsan, Irhammela och En-Gedi.
63 Men Juda stam kunde inte driva ut jebuseerna som bodde i staden Jerusalem, och därför bor jebuseerna bland Judas folk än i dag.
1-4 Josefs stammars (Efraims och halva Manasses stam) södra gräns sträckte sig från floden Jordan vid Jeriko genom öknen och bergsbygden till Betel. Från Betel gick den mot Lus och sedan till Atarot i arkiternas område. Därefter gick den västerut ner till jafletiternas område ända ner till Nedre Bet-Horons område, sedan till Gerer, och vidare ut mot Medelhavet.
5-6 Gränsen för Efraims stam började i öster vid Atrot-Addar. Därifrån gick den till Övre Bet-Horon och ut mot Medelhavet. Den norra gränsen började vid Medelhavet och sträckte sig österut förbi Mikmetat och fortsatte sedan förbi Taanat-Silo och Janoa.
7 Från Janoa gick den söderut till Atarot och Naara, träffade Jeriko och gick ut vid Jordan.
8 Den västra hälften av den norra gränsen gick från Tappua och följde Kanabäcken till Medelhavet.
9 Efraim fick också en del av de städer som låg inom det område som tillhörde Manasses stam.
10 Kananeerna, som bodde i Geser, blev aldrig bortdrivna, och därför bor de kvar bland folket än i dag och är dess slavar.
17 Manasse var Josefs äldste son. Manasses äldste son Makir, som var far till Gilead, hade redan fått Gileads land och Basan på östra sidan om floden Jordan, för han och hans släkt var verkliga stridsmän.
2 Landet på västra sidan Jordan gavs åt Abiesers, Heleks, Asriels, Sikems, Hefers och Semidas familjer.
3 Men Hefers son Selofhad (sonson till Gilead, sonsons son till Makir och sonsons sonson till Manasse) hade inte några söner. Han hade i stället fem döttrar, som hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
4 Dessa kvinnor gick till prästen Eleasar och till Josua och till Israels ledare och sa:Herren sa till Mose att vi skulle få lika stora områden som männen i vår stam.
5-6 Då fick de lika mycket land som sina farbröder, precis som Herren sagt till Mose, och hela arvslotten kom att omfatta tio landområden förutom Gileads och Basans områden på andra sidan Jordan.
7 Manasses stams södra gräns sträckte sig från Aser fram till Mikmetat, som ligger öster om Sikem. Därifrån gick gränsen till En-Tappua.
8 (En-Tappua tillhörde Manasse, men själva staden på gränsen till Manasses land tillhörde Efraims stam.)
9 Från Tappua sträckte sig gränsen vidare ner till Kanabäcken och söder om den fram till Medelhavet. Flera städer söder om bäcken tillhörde Efraims stam, fastän de var belägna inom Manasses område.
10 Landet söder om bäcken var avsett för Efraim, och landet norr om bäcken tillföll Manasse. I väster var Medelhavet gräns för Manasses område. I norr gränsade det till Asers område och i öster till Isaskars område.
11 Manasses stam fick också följande städer, som låg på Isaskars och Asers områden: Bet-Sean, Jibleam, Dor, En-Dor, Taanak, Megiddo och de tre höjdernas land, med deras respektive kringliggande byar.
12 Men eftersom Manasses ättlingar inte kunde fördriva folket som bodde i dessa städer, kom kananeerna att bo kvar där.
13 När Israels barn senare blev starkare tvingade de kananeerna att arbeta som slavar.
14 Då kom Josefs två stammar till Josua och frågade: Varför har du bara gett oss en del av landet, när Herren har gjort vårt folk så talrikt?
15 Om bergsbygden i Efraim inte räcker till för er kan ni röja i skogsområdet där perisseerna och rafaeerna bor, svarade Josua.
16-18 Bra, sa Josefs stammar. Kananeerna i dalbygden runt Bet-Sean och i Jisreels dal är alldeles för starka för oss. Och de har stridsvagnar av järn.Ni ska ta skogstrakterna upp mot bergen, svarade Josua. Och eftersom ni är en sådan stor och stark stam kommer ni säkert att klara av att bo där. Jag är övertygad om att ni skulle kunna driva ut kananeerna ur dalarna också, även om de är starka och har stridsvagnar av järn.
Spejare sänds för att utforska ointagna områden
1-2 Trots att sju av Israels stammar ännu inte fått några områden i det land som Gud hade gett dem, samlades hela Israel i Silo för att sätta upp Herrens tält. De hade nu kontroll över hela landet.
3 Då frågade Josua: Hur länge tänker ni vänta, innan ni driver ut folket som bor i det land som Gud har gett er?
4 Utse tre män från varje stam, så ska jag skicka iväg dem att utforska de områden som inte är intagna än. Sedan får de komma tillbaka och rapportera, så vi vet hur vi kan dela upp områdena.
5-6 Männen får dela upp landet i sju delar, och sedan tänker jag dra lott om vilket område varje stam ska få.
7 Men kom ihåg att leviterna inte ska ha något område, för de är Herrens präster. Det är ett tillräckligt stort arv. Och naturligtvis får inte heller Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam något mer, eftersom de redan har fått områden på östra sidan av Jordan, där Mose lovade dem att de skulle få slå sig ner.
8 Männen gav sig alltså iväg för att kartlägga landet och sedan komma tillbaka med rapport till Josua. Därefter skulle Herren få bestämma vilka områden som skulle tillfalla de olika stammarna, genom att man drog lott.
9 Männen gjorde som de blivit tillsagda och delade upp hela området i sju delar och antecknade alla städerna i de olika områdena. Sedan återvände de till Josua i lägret vid Silo.
10 Vid tältet i Silo visade Herren Josua genom lottkastning hur områdena skulle fördelas på de olika stammarna.
De övriga stammarna tilldelas områden
11 Det landområde som tilldelades familjerna i Benjamins stam låg mellan de områden som Judas och Josefs stammar tidigare fått.
12 Den norra gränslinjen började vid floden Jordan och gick norr om Jeriko. Sedan fortsatte den västerut genom bergsbygden och öknen vid Bet-Aven.
13 Därifrån gick gränsen söder om Lus (som också kallades Betel) och fortsatte ner till Atrot-Addar, nära berget som ligger söder om Nedre Bet-Horon.
14 Där svängde gränslinjen mot söder, passerade berget vid Bet-Horon och slutade vid Kirjat-Baal (som också kallas Kirjat-Jearim), en av Judas stams städer. Detta var den västra gränsen.
15 Den södra gränsen sträckte sig från Kirjat-Jearim, över berget Efrom till Neftoavattnets källa
16 och ner till bergsfoten vid Hinnoms sons dal, norrut i Refaims dal. Därifrån fortsatte den tvärs igenom Hinnoms dal och gick söder om den gamla delen av Jerusalem, där jebuseerna bodde, och fortsatte ner till Rogelskällan.
17 Från Rogelskällan gick gränslinjen mot nordost till Semeskällan och vidare till Gelilot, som ligger mitt emot Adummimshöjden. Därefter gick den ner till Bohans sten (Bohan var son till Ruben),
18 vidare utmed norra kanten av Araba
19 och söderut förbi Bet-Hoglas höjd för att sluta vid Döda havets norra vik, som utgör södra änden av floden Jordan.
20 I öster utgjordes gränsen av floden Jordan.
21-28 Följande tjugosex städer ingick också i det land som Benjamins stam fick:Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis, Bet-Haaraba, Semaraim, Betel, Avim, Para, Ofra, Kefar-Haammoni, Ofni och Geba, Gibeon, Rama, Beerot, Mispe, Kefira, Mosa, Rekem, Jirpeel, Tarala, Sela, Elef, Jebus (även kallad Jerusalem), Gibeat och Kirjat-Jearim.
19 Nästa stam som fick sig tilldelat ett landområde var Simeons stam. Den fick en del av det land som tidigare tilldelats Juda.
2-7 Deras arvslott omfattade följande städer med kringliggande byar:Beer-Seba, Seba, Molada, Hasar-Sual, Bala, Esem, Eltolad, Betul, Horma, Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa, Bet-Lebaot och Saruhen, Ain, Rimmon, Eter och Asan.
8 Städerna så långt söderut som till Baalat-Beer (också känt som Rama i Negev) gavs också till Simeons stam.
9 Simeons stams arvslott kom alltså från det som tidigare hade getts till Juda, för Judas område hade blivit för stort för dem.
10 Den tredje stammen som fick sig tilldelat landområde var Sebulon. Dess gräns började söder om Sarid.
11 Därifrån svängde den västerut och gick nära Mareala och Dabbaset, tills den nådde bäcken öster om Jokneam.
12 I andra riktningen gick gränslinjen österut till Kislot-Tabors gräns och därifrån till Dobrat och Jafia.
13 Sedan fortsatte den österut, förbi Gat-Hefer och Et-Kasin och Rimmon i riktning mot Nea.
14 Sebulons norra gränslinje gick förbi Hannaton och så ut till Jifta-Els dal.
15-16 Städerna i det området innefattade, förutom dem som redan nämnts, Kattat, Nahalal, Simron, Jidala och Bet-Lehem med alla kringliggande byar. Tillsammans var det tolv städer.
17-23 Den fjärde stammen som fick land sig tilldelat var Isaskar. Området innehöll följande städer:Jisreel, Kesullot, Sunem, Hafaraim, Sion, Anaharat, Rabbit, Kisjon, Ebes, Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes, Tabor, Sahasuma och Bet-Semes, tillsammans sexton städer med kringliggande byar. Isaskars gräns slutade vid Jordan.
24-26 Den femte stammen som fick land sig tilldelat var Aser. Området innefattade följande städer:Helkat, Hali, Beten, Aksaf, Alamelek, Amead och Miseal.I väster gick gränsen till Karmel och Sihor-Libnat,
27 svängde österut mot Bet-Dagon och gick så långt som till Sebulon och Jifta-Els dal och därefter till Bet-Haemek och Negiel. Sedan gick den till Kabul,
28 Ebron, Rehob, Hammon och Kana och Stora Sidon.
29 Sedan svängde gränsen mot Rama och fram till den befästa staden Tyrus och kom fram till Medelhavet vid Hosa. Området omfattade också Aksib,
30-31 Umma, Afek och Rehob, sammanlagt tjugotvå städer med kringliggande byar.
32 Den sjätte stammen som blev tilldelad ett landområde var Naftalis stam.
33 Dess gränslinje började vid Helef, vid eken i Saanannim, och sträckte sig till Adami-Hannekeb, Jabneel och Lackum och gick sedan ut vid Jordan.
34 Den västra gränslinjen började i närheten av Helef och gick förbi Asnot-Tabor, sedan till Huckok och förenades med Sebulons gräns i söder och Asers i väster och med floden Jordan i öster.
35-39 De befästa städer som ingick i detta område var:Siddim, Ser, Hammat, Rackat, Kinneret, Adama, Rama, Hasor, Kedes, Edrei, En-Hasor, Jireon, Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Semes.Området omfattade sammanlagt nitton städer med kringliggande byar.
40 Den sjunde och sista stammen som fick sitt landområde var Dan,
41-46 och det innehöll följande städer: Sorga, Estaol, Ir-Semes, Saalabbin, Ajalon, Jitla, Elon, Timna, Ekron, Elteke, Gibbeton, Baalat, Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon, Me-Hajarkon och Harackon. Dessutom tillkom området i närheten av Jafo.
47-48 Men en del av området visade sig omöjligt att inta, så Dans stam intog Lesem, dödade folket och bosatte sig där i stället, och de kallade staden Dan efter stammens upphovsman.
Josua tilldelas en egen stad
49 Hela landet delades mellan stammarna, och folket gav också ett särskilt landområde till Josua,
50 för Herren hade sagt att han skulle få välja vilken stad han ville. Han valde Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, byggde upp staden och bosatte sig där.
51 Prästen Eleasar, Josua och ledarna för de olika stammarna i Israel hade övervakat lottkastningen, när man delade landet mellan stammarna. Detta skedde under Herrens närvaro vid ingången till tältet i Silo.
Fristäder utses
20 Herren sa till Josua:
2 Säg till Israels folk att utse de fristäder som jag gav Mose instruktioner om.
3 Om en person har dödat någon oavsiktligt, ska han kunna fly till någon av dessa städer och känna sig säker där, så att inte den dödes släktingar kan komma för att hämnas.
4 När någon som oavsiktligt dödat en annan flyr till en sådan stad, ska han ta kontakt med de ledande i staden och förklara för dem vad som hänt, och då måste de ta emot honom och låta honom bo där.
5 Om en släkting till den som blivit dödad kommer för att hämnas, får den skyldige inte utlämnas, eftersom det var en olyckshändelse och inte ett överlagt mord.
6 Mannen som förorsakat olyckan måste stanna kvar i fristaden tills han stått inför rätta och bo kvar där tills den överstepräst som var i tjänst när olyckan inträffade, har dött. Sedan är han fri att vända tillbaka till sin egen stad och sitt hem.
7 De städer som utsågs till fristäder var Kedes i Galileen i Naftalis bergsbygd, Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba (också känd som Hebron) i Judas bergsbygd.
8 Herren gav också instruktioner om att tre sådana städer skulle utses för detta ändamål på östra sidan av Jordan. Det blev Beser i öknen på slätten som tillhörde Rubens stam, Ramot i Gilead inom Gads stams område och Golan i Basan inom Manasses område.
9 Dessa fristäder var till både för israeliterna själva och för övriga folk som bodde bland dem. Den som hade vållat någons död kunde fly dit för att ställas inför rätta i stället för att bli utsatt för den dödes familjs hämnd.
Leviternas städer
21 Sedan kom ledarna för Levis stam till Silo för att rådgöra med prästen Eleasar och Josua samt de övriga ledarna i Israel.
2 Herren sa till Mose att ge oss leviter städer där vi kunde bo och betesmark för vår boskap, sa de.
3 Då fick leviterna några av de städer som man nyligen intagit och de jordområden som hörde till dem.
4 Tretton av dessa städer hade ursprungligen tilldelats Judas, Simeons och Benjamins stammar. Städerna gavs till prästen Arons söner bland Kehats barn.
5 De övriga familjerna bland Kehats barn fick tio städer från de områden som tillhörde Efraims, Dans och Manasses stammar.
6 Gersons barn fick genom lottkastning tretton städer. Dessa städer hade tidigare överlämnats till Isaskars, Asers och Naftalis stammar och Manasses halva stam i Basan.
7 Meraris barn fick tolv städer som tillhört Ruben, Gad och Sebulon.
8 Man gjorde alltså som Herren hade befallt Mose, och alla dessa städer valdes genom helig lottdragning inför Herren.
9-16 De som först fick sitt område var de präster och ättlingar till Aron, som tillhörde Kehats barn i Levis stam.Judas och Simeons stammar gav dem nio städer med kringliggande jordområden. En av städerna hette Hebron och låg i Judeens bergsbygd. Hebron, som var en fristad, hette också Kirjat-Arba. (Arba var far till Anak.) Men fälten bakom staden och de kringliggande byarna gavs åt Kaleb, Jefunnes son.De andra städerna hette: Libna, Jattir, Estemoa, Holon, Debir, Ain, Jutta och Bet-Semes.
17-18 Benjamins stam gav prästerna följande fyra städer med omkringliggande åkrar: Gibeon, Geba, Anatot och Almon.
19 Sammanlagt gavs alltså tretton städer åt Arons ättlingar.
20-22 De övriga familjerna bland Kehats barn fick fyra städer från Efraims stam:Sikem (en av fristäderna), Geser, Kibsaim och Bet-Horon.
23-24 Följande fyra städer med jordområden gavs av Dans stam: Elteke, Gibbeton, Ajalon och Gat-Rimmon.
25 Ena halvan av Manasses stam gav städerna Taanak och Gat-Rimmon med tillhörande jordområden.
26 Sammanlagt fick resten av Kehats barn tio städer med tillhörande jordområden.
27 Gersons barn, en annan del av Levis stam, fick två städer med jordområden av Manasses stam: Golan i Basan (en av fristäderna), och Beestera.
28-29 Isaskars stam gav fyra städer: Kisjon, Dobrat, Jarmut och En-Gannim.
30-31 Asers stam gav fyra städer med jordområden: Minal, Abdon, Helkat och Rehob.
32 Naftalis stam gav Kedes i Galileen (en av fristäderna), Hammot-Dor och Kartan.
33 Tretton städer med tillhörande jordområden tilldelades Gersons barn.
34-35 Resten av Levis stam, Meraris barn, fick fyra städer av Sebulons stam: Jokneam, Karta, Dimna och Nahalal.
36-37 Ruben gav dem Beser, Jahas, Kedemot och Mefat.
38-39 Gad gav dem fyra städer med jordområden: Ramot (en av fristäderna), Mahanaim, Hesbon och Jaeser.
40 Meraris barn fick alltså sammanlagt tolv städer.
41-42 Allt som allt fick leviterna fyrtioåtta städer med tillhörande jordområden.
Fred i hela landet
43 På så sätt gav Herren Israel hela det land han hade lovat deras förfäder, och de drog in i det och bosatte sig där.
44 Och Herren gav dem fred, precis som han hade lovat, och ingen kunde stå emot dem. Herren hjälpte dem, så att de kunde besegra alla sina fiender,
45 och allt gott Herren hade lovat dem gick i uppfyllelse.
Stammarna i öster bygger ett altare
22 Josua sammankallade nu trupperna från Rubens och Gads stammar och från halva Manasses stam
2-3 och höll följande tal till dem:Ni har gjort allt vad Herrens tjänare Mose befallde er, och ni har följt varje order jag gett er, varje order från Herren, er Gud. Under den här långa tiden har ni inte övergett era bröder utan hållit ihop.
4 Nu har Herren låtit oss få fred, som han lovade. Vänd nu tillbaka hem till det land som ni fått av Herrens tjänare Mose, landet på andra sidan floden Jordan!
5 Men var angelägna om att också i fortsättningen följa alla de befallningar Mose gav er. Älska Herren och följ hans plan med era liv! Håll fast vid honom och tjäna honom innerligt och med entusiasm!
6 Sedan välsignade Josua dem och skickade hem dem.
7-8 Mose hade tilldelat ena halvan av Manasses stam landet Basan, och den andra halvan av stammen hade fått land på västra sidan av Jordan. När Josua välsignade trupperna uppmanade han dem att dela med sig av sina rikedomar till sina släktingar där hemma. De hade nämligen fört med sig byte av boskap, silver, guld, koppar, järn och kläder.
9 Trupperna från Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam lämnade Israels armé i Silo i Kanaan och gick över floden Jordan till sitt hemland Gilead.
10 Men innan de gick över till andra sidan av floden byggde de ett stort monument som alla kunde se, och det var utformat som ett altare.
11 Men när de övriga bland Israels stammar fick höra detta
12 drog de samman en armé i Silo och förberedde krig mot sina bröder.
13 Först skickade de emellertid iväg en delegation, som leddes av Pinehas, prästen Eleasars son. De gick över floden och började överläggningar med Ruben, Gad och Manasse.
14 I delegationen fanns tio högre tjänstemän från Israel, en från varje stam, och dessa var också huvudmän för sina familjer.
15 När de kommit in i Gileads land, sa de till Ruben, Gad och ena hälften av Manasses stam:
16 Hela Herrens församling vill veta varför ni syndar mot Gud och vänder er bort från honom genom att bygga ett altare.
17-18 Var det inte nog med att vi syndade vid Peor? Var inte denna synd, som vi ännu inte blivit helt renade från trots alla plågor, tillräckligt stor utan att ni nu ska behöva göra uppror mot Herren igen? Ni vet mycket väl, att om ni reser er upp mot Herren i dag, kommer han att straffa oss alla i morgon.
19 Om ni behöver ett altare därför att ert land är orenat, då kan ni komma över till vår sida av floden, där Herren bor bland oss i sitt tält, och då ska vi dela vårt land med er. Men sätt er inte upp mot Herren genom att bygga ett annat altare än det som redan finns rest till den sanne Guden!
20 Kommer ni inte ihåg, att när Akan, Seras son, syndade mot Herren, blev hela nationen straffad tillsammans med den man som hade syndat?
21-23 Vi svär inför Herren, himlens Gud, att vi inte har byggt detta altare för att sätta oss upp mot honom, svarade Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam. Han vet, och låt också hela Israel få veta det, att vi inte rest detta altare för att offra brännoffer eller spisoffer eller tackoffer. Må Herrens förbannelse vila över oss, om vi hade gjort det.
24-25 Vi har rest altaret därför att vi älskar Herren och därför att vi är rädda för att era barn i framtiden ska säga till våra barn: 'Vilken rätt har ni att tillbe Herren, Israels Gud, eftersom Herren har låtit Jordan bli en gräns mellan oss! Ni har ingen del i Herren!' Era barn kanske får våra barn att sluta tillbe Herren.
26-27 Därför beslöt vi att bygga altaret, inte som en offerplats, utan som ett tecken för att visa våra barn och era barn att vi också tillber Herren. På så sätt ska inte era barn ha någon anledning att säga till våra barn: 'Ni har inte någon rätt att tillbe Herren'.
28 Om de skulle säga detta, kan våra barn svara: 'Se på altaret som våra förfäder byggde med Herrens altare som förebild. Det är inte avsett för brännoffer eller tackoffer utan står som ett tecken på den gemenskap som både ni och vi har med Herren.'
29 Vi skulle verkligen inte komma på tanken att vilja vända oss bort från Herren eller att göra uppror mot honom genom att bygga vårt eget altare för brännoffer, spisoffer eller slaktoffer. Det är bara altaret framför tältet som ska användas till detta.
30 När prästen Pinehas och de höga tjänstemännen hörde detta från Rubens, Gads och Manasses stammar, blev de mycket glada.
31 Pinehas svarade dem: I dag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har syndat mot Herren som vi trodde. I stället har ni frälst oss från undergång!
32 Sedan gick Pinehas och de andra sändebuden tillbaka till de övriga israeliterna och talade om vad som hade hänt.
33 Och alla blev glada och prisade Gud, och sedan talade man inte längre om att börja krig mot Ruben och Gad.
34 Rubens och Gads folk gav altaret namnet Vittnesbördets altare, för de sa: Det är ett vittnesbörd mellan oss och dem, att Herren också är vår Gud.
Josua talar till ledarna
23 Långt senare, när Herren hade låtit Israel få övertag över alla sina fiender och när Josua blivit mycket gammal,
2 sammankallade Josua ledarna i Israel - de äldste, domarna och officerarna - och sa till dem: Jag är nu en gammal man,
3 och ni kan se allt som Herren, er Gud, har gjort för er under min livstid. Han har kämpat för er mot era fiender och har gett er landet.
4-5 Jag har fördelat åt er både de landområden som ännu inte är intagna och de områden som ni redan intagit. Allt land från floden Jordan till Medelhavet ska bli ert, för Herren kommer att fördriva alla de folk som bor där nu, och ni ska bo där i stället för dem, precis som han lovat er.
6 Se till att ni följer alla de föreskrifter som finns i Moses lagbok! Vik inte av från dem ens i den minsta detalj.
7 Beblanda er inte med de hednafolk som fortfarande bor kvar i landet, och nämn inte namnen på deras gudar! Än mindre ska ni svära vid dem eller tillbe dem.
8 Följ i stället Herren, er Gud, som ni hittills gjort!
9 Han har fördrivit stora och mäktiga nationer för er, och ingen har kunnat besegra er.
10 Var och en av er har kunnat få tusen man bland fienden att fly, för Herren, er Gud, har stridit och strider för er som han har lovat.
11 Se därför till att ni fortsätter att älska honom!
12 Om ni inte gör det, och om ni börjar beblanda er med andra folk,
13 ska ni veta att Gud inte längre tänker visa bort dessa folk från ert land. I stället kommer de att bli en snara och en fälla för er, som en piska i ryggen och en tagg i ögat, och ni kommer att utplånas från detta goda land, som Herren, er Gud, har gett er.
14 Snart kommer jag att lämna denna värld. Ni vet mycket väl att alla Guds löften till er har gått i uppfyllelse.
15-16 Men lika säkert som Herren har gett er allt gott han lovade, lika säkert kommer han att låta olycka drabba er om ni inte lyder honom. Om ni tillber andra gudar kommer han att utplåna er från detta goda land, som han själv har gett er. Hans vrede mot er kommer att bli fruktansvärd, och han kommer att förgöra er snabbt.
Josuas talar till hela folket
24 Josua sammankallade sedan allt folket i Israel till Sikem tillsammans med alla ledarna, äldste, domare och övriga befattningshavare, och de kom och ställde sig inför Herren.
2 Sedan höll Josua följande tal till dem:Herren, Israels Gud, säger: 'Era förfäder tillsammans med Tera, Abrahams och Nahors far, bodde öster om floden Eufrat, och de tillbad andra gudar.
3 Men jag tog er far Abraham från landet på andra sidan floden och ledde honom in i Kanaans land och gav honom många efterkommande genom hans son Isak.
4 De barn som jag gav Isak hette Jakob och Esau. Åt Esau gav jag Seirs bergsbygd, medan Jakob och hans barn begav sig till Egypten.
5 Sedan sände jag Mose och Aron för att framkalla fruktansvärda plågor över Egypten, och därefter ledde jag ut mina barn därifrån som fria människor.
6 Men när de kom till Röda havet kom egyptierna efter dem med hästar och vagnar.
7 Då ropade Israel till mig, och jag lät ett mörker komma mellan dem och egyptierna, och jag lät havet komma över egyptierna så att de alla drunknade. Ni såg vad jag gjorde. Sedan bodde Israel i öknen under många år.
8 Slutligen förde jag in er i amoreernas land på andra sidan Jordan. De stred mot er, men jag förgjorde dem och gav er deras land.
9 Sedan började kung Balak från Moab krig mot Israel. Han bad Bileam, Beors son, att förbanna er,
10 men jag hörde inte på honom. I stället fick jag honom att välsigna er, och så befriades Israel ur hans hand.
11 Sedan gick ni över floden Jordan och kom till Jeriko. Männen i staden stred mot er, och det gjorde också amoreerna, perisseerna, kananeerna, hetiterna, girgaseerna, hiveerna och jebuseerna. De stred mot er i tur och ordning, men jag besegrade dem alla.
12 Och jag sände getingar framför er för att fördriva amoreernas båda kungar och deras folk. Det var inte era svärd eller bågar som gav er segern!
13 Jag gav er länder som ni inte hade kämpat för och städer som ni inte hade byggt upp, de städer där ni nu bor. Jag gav er vingårdar och olivplanteringar, fastän ni inte hade planterat dem.'
14 Därför ska ni frukta Herren och tjäna honom troget och uppriktigt. Avskaffa för alltid de avgudar som era förfäder tillbad, när de bodde på andra sidan floden Eufrat och i Egypten! Tillbed Herren och ingen annan!
15 Men om ni inte vill lyda Herren, så får ni i dag besluta vem ni tänker lyda. Ska det vara de gudar som era förfäder tillbad på andra sidan Eufrat eller amoreernas gudar här i landet? Jag och min familj tänker i alla fall tjäna Herren.
Hela folket lovar att följa Herren
16 Och folket svarade: Vi skulle inte kunna tänka oss att överge Herren och tillbe andra gudar.
17 För det var ju Herren, vår Gud, som befriade våra förfäder från slaveriet i Egypten. Han är den Gud som gjorde så många märkliga under inför folkets ögon under vandringen genom öknen och som räddade oss från våra fiender, när vi vandrade genom deras länder.
18 Det var Herren som drev ut amoreerna och de andra folken som bodde här i landet. Vi väljer alltså Herren, för det är bara han som är Gud.
19 Men Josua svarade folket: Ni kan inte tillbe Herren, för han är en helig Gud. Han kommer inte att ha överseende med era synder och er olydnad.
20 Om ni överger honom och tillber andra gudar kommer han att förgöra er, fastän han har vårdat sig om er under så lång tid.
21 Vi väljer Herren! svarade folket.
22 Ni har själva sagt det. Ni har nu valt att lyda Herren, sa Josua. Ja, vi har fattat vårt beslut! svarade de.
23 Då måste ni förstöra alla avgudar ni äger, sa Josua till dem. Ni måste lyda Herren, Israels Gud.
24 Ja, vi ska tjäna och lyda Herren och ingen annan, förklarade folket ännu en gång.
25 Josua ingick ett förbund med dem den dagen i Sikem, och han upprättade ett förbund mellan dem och Gud.
26 Josua antecknade folkets svar i Guds lagbok och tog en stor sten och rullade fram den under den stora ek som stod vid Herrens tält.
27 Den här stenen har hört allt Herren har sagt. Den kommer att vittna mot er om ni tar tillbaka era ord, förklarade Josua.
28 Sedan skickade han hem folket till de olika delarna av landet.
29 En tid därefter dog han, 110 år gammal.
30 Han begravdes på sitt eget område i Timnat-Sera i Efraims bergsbygd, på norra sidan av berget Gaas.
31 Israel lydde Herren under hela Josuas livstid och fortsatte att göra det så länge de ledare levde, som hade bevittnat de märkliga under som Herren gjort för Israel.
32 Josefs ben, som Israels folk hade tagit med sig vid uttåget ur Egypten, begravdes i Sikem, på den mark som Jakob hade köpt för 800 kronor av Hamors söner. (Marken tillhörde det område som tilldelats Josefs stam.)
33 Och Eleasar, Arons son, dog och begravdes i Efraims bergsbygd i Gibea, den stad som hans son Pinehas hade blivit tilldelad.
1 När Josua hade dött vände sig Israels folk till Herren för att få råd av honom och frågade: Vilken av våra stammar ska först gå ut i striden mot kananeerna?
2 Herren svarade: Judas stam ska gå först, och jag ska låta dem vinna en stor seger.
3 Då bad ledarna i Judas stam Simeons stam att hjälpa dem. Strid med oss mot kananeerna så ska vi hjälpa er att inta ert område, sa de.Simeons armé följde alltså med Juda.
4-6 Herren hjälpte dem att besegra kananeerna och perisseerna, och 10.000 man blev slagna vid Besek. Det var där de stötte på Adoni-Besek. Han flydde, men Israels armé förföljde honom och tog honom till fånga och högg av honom tummar och stortår.
7 Sjuttio kungar med avhuggna tummar och stortår har ätit av smulorna från mitt bord! sa kung Adoni-Besek. Nu har Gud betalat tillbaka det jag gjort mot dem. Man förde honom sedan till Jerusalem, där han dog.
8 Därefter anföll Juda Jerusalem och intog det. Man dödade alla och satte eld på staden.
9 Sedan vände sig Judas män mot de kananeer som bodde i berglandskapen, i Negev och på kustslätten.
10 De ryckte fram mot kananeerna i Hebron, tidigare kallat Kirjat-Arba, och besegrade Sesai, Ahiman och Talmai.
11 Därifrån tågade de mot staden Debir, som förut kallades Kirjat-Sefer.
12 Vem vill leda anfallet mot Debir? frågade Kaleb. Den som intar staden ska få min dotter Aksa till hustru!
13 Otniel, son till Kalebs yngre bror Kenas, intog staden och Kaleb gav sin dotter Aksa till honom.
14 En dag när hon kom till Otniel uppmanade hon honom ivrigt att begära ett stycke mark av sin far. När hon satt av från sin åsna frågade Kaleb henne: Är det något du önskar?
15 Hon svarade: Du har varit så vänlig och gett mig land i Negev, men skulle du kunna ge oss några vattenkällor också? Då gav Kaleb henne de övre och de nedre källorna.
Israel lyckas inte driva ut fienden
16 När Judas stam drog in i sitt nya land i Juda öken, söder om Arad, följde ättlingarna till Moses svärfar, kaineerna, med dem. De lämnade sina hem i Jeriko, Palmstaden, och bosatte sig på Judas område.
17 Därefter förenade sig Judas armé med Simeons. De stred mot kananeerna vid staden Sefat och dödade dess invånare. Därför kallas staden Horma, som betyder sönderslagen.
18 Judas armé intog också städerna Gasa, Askelon och Ekron med omkringliggande byar.
19 Herren hjälpte Juda att inta hela bergsbygden, men folket som bodde i dalen kunde de inte besegra, för de hade stridsvagnar av järn.
20 Kaleb fick staden Hebron, som Herren hade lovat genom Mose, och han drev bort stadens invånare, som var ättlingar till Anaks tre söner.
21 Benjamins stam misslyckades med att jaga iväg jebuseerna som bodde i Jerusalem, och därför bor dessa kvar bland israeliterna än idag.
22-23 Josefs stam anföll staden Betel, som förut hette Lus, och Herren var med dem. Först sände de ut spejare,
24 som tillfångatog en man som var på väg ut ur staden. De lovade att skona honom och hans familj om han visade dem hur de skulle ta sig in i staden.
25 Han hjälpte dem, och de dödade alla invånarna utom mannen och hans familj.
26 Han flyttade senare till Syrien och byggde upp en stad där, som också fick namnet Lus, vilket den fortfarande heter.
27 Manasses stam lyckades inte driva bort det folk som bodde i Bet-Sean, Taanak, Dor, Jibleam och Megiddo med kringliggande orter. Kananeerna hade nämligen föresatt sig att bli kvar i landet.
28 När sedan israeliterna blev starkare lät de kananeerna arbeta som slavar men tvingade dem aldrig att lämna landet.
29 På samma sätt förhöll det sig med kananeerna som levde i Geser. De bodde kvar bland folket i Efraims stam.
30 Sebulons stam lyckades inte driva bort kananeerna i Kitron och Nahalol men gjorde dem till slavar.
31-32 Inte heller drev Asers stam ut invånarna från Acko, Sidon, Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob. Israeliterna bodde alltså bland de kananeer som redan fanns i landet när de kom dit.
33 Naftalis stam drev inte heller bort invånarna från Bet-Semes eller från Bet-Anat. De fick bo kvar men blev israeliternas slavar.
34 Amoreerna tvingade Dans stam tillbaka till bergsbygden och hindrade dem från att komma ner i dalen.
35 Amoreerna lyckades också till en början hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Saalbim, men när Josefs stam senare växte i styrka gjorde man dem till slavar.
36 Amoreernas område började vid Skorpionhöjden, sträckte sig till en plats som kallas Klippan och fortsatte därifrån vidare uppåt.
Israel har brutit förbundet med Gud
2 En dag kom Herrens ängel upp från Gilgal till Bokim och talade till Israels folk: Jag förde er ut ur Egypten och in i det land som jag lovat era förfäder, och jag sa att jag aldrig skulle bryta mitt förbund med er,
2 om ni å er sida inte ingick några fredsfördrag med folken som bodde i landet. Jag uppmanade er att riva ner deras avgudaaltaren, men varför har ni varit olydiga?
3 Jag ska inte längre hjälpa er att driva bort folken som bor här i landet. I stället ska de göra livet surt för er, och deras gudar ska bli en ständig frestelse för er.
4 När ängeln slutat tala började folket att gråta högt.
5 Därför fick platsen heta Bokim, som betyder 'Platsen där folket grät'. Där offrade de till Herren.
Josua dör
6 När Josua upplöste trupperna i Israel, hade de olika stammarna begett sig till sina respektive områden för att ta dem i besittning.
7-9 Gudsmannen Josua dog vid 110 års ålder och begravdes på sitt eget landområde i Timnat-Heres i Efraims berglandskap, norr om berget Gaas. Folket hade varit troget mot Herren under hela Josuas livstid och förblev det så länge de gamla männen i den generationen levde. Det var dessa män som hade sett alla de märkliga ting Herren hade gjort för Israel.
Folket börjar tillbe avgudar
10 Efter dem växte det upp en generation som varken kände Herren, eller visste vad han gjort för Israel.
11 De gjorde mycket som Herren uttryckligen hade förbjudit, bland annat att tillbe Baal, kananeernas gud.
12-14 De vände sig bort från Herren, den Gud som deras förfäder hade älskat och tillbett och som hade fört dem ut ur Egypten, och började i stället att tillbe grannfolkens avgudar.Därför flammade Herrens vrede upp mot hela Israel. Han överlämnade dem till deras fiender, därför att de hade övergett honom för Baal och Astarterna.
15 När Israel drog ut i strid mot sina fiender stängde Herren vägen för dem. Han hade tidigare varnat Israel och sagt att han inte skulle hjälpa dem om de övergav honom.
16 Men han utsåg domare bland folket, som skulle rädda dem från deras fiender.
17 Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att bryta mot Herrens bud och att tillbe avgudar. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren.
18 Varje domare räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. Därför hjälpte han dem så länge domaren levde,
19 men så snart domaren var död slutade de upp att göra det som var rätt och handlade värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt tillbe hedningarnas gudar och tog efter de hedniska grannfolkens seder.
20 Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen, och han förklarade: Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder,
21 ska inte heller jag längre driva bort de fiender som fortfarande var obesegrade när Josua dog.
22 I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva mitt folk och se om det vill lyda mig, som deras förfäder gjorde.
23 Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet.
1-3 Här följer en förteckning över de folk som Herren lämnade kvar i landet för att pröva den nya generationen i Israel, som inte varit med om krigen i Kanaan. Gud ville ge de unga i Israel tillfälle att lära sig både tro och lydnad genom att besegra sina fiender:Filisteerna med sina fem städer, kananeerna, sidonierna och hiveerna, som bodde i Libanons bergsbygd från Baal-Hermon till Hamat.
4 Dessa folk fanns kvar, för att Herren skulle kunna sätta den nya generationen i Israel på prov. Han ville se om den skulle lyda de befallningar som Herren hade gett deras förfäder genom Mose.
Otniel, den förste domaren
5 Israels barn bodde därför bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna.
6 De unga männen i Israel tog deras unga kvinnor till hustrur, och flickorna i Israel gifte sig med deras unga män. Snart började Israel också att tillbe deras avgudar.
7 Israels barn var alltså mycket olydiga i Guds ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tillbad avgudar som Baalerna och Aserorna.
8 Herrens vrede riktades därför mot Israel, och han lät kung Kusan-Risataim från östra Syrien besegra dem. I åtta år fick de vara slavar under hans välde,
9 men när folket ropade till Herren, utsåg han Kalebs brorson Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror, att rädda dem.
10 Herrens Ande kom över Otniel. Han blev Israels domare, och Herren hjälpte Israel att fullständigt besegra sin fiende, med Otniel som anförare mot kung Kusan-Risataims armé.
11 Sedan blev det fred i landet i fyrtio år, ända tills Otniel dog.
12 När Israel på nytt började med sin syndfulla avgudadyrkan, lät Gud kung Eglon i Moab ta makten över landet.
13 Denne allierade sig med ammoniterna och amalekiterna, och de besegrade Israel och intog Jeriko, Palmstaden.
14 Under arton år tvingades Israels folk att betala skatt till kung Eglon.
Ehud
15 Men när israeliterna i sin nöd ropade till Herren, sände han dem en befriare, den vänsterhänte Ehud, en benjaminit som var son till Gera och som hade utsetts att resa till kung Eglon med Israels skatt.
16 Innan han gav sig iväg på sin resa tillverkade han en tveeggad dolk, som var en halv meter lång, och som han kunde binda fast vid högra låret under sina kläder.
17-19 När han hade överlämnat pengarna till kung Eglon, en mycket tjock man, vände han hem igen. Men utanför staden, vid stenbrotten vid Gilgal, lät han de övriga i sällskapet fortsätta medan han själv vände tillbaka till kungen.Jag har ett hemligt budskap till dig, sa han till kungen. Kungen skickade då genast ut de övriga ur det svala rummet i övre våningen i hans sommarpalats.
20 Ehud närmade sig försiktigt kungen och viskade till honom: Jag har ett budskap från Gud!Kung Eglon blev ivrig och reste sig upp för att lyssna.
21 Då grep Ehud med sin vänstra hand dolken som han hade vid sitt högra lår och körde den så djupt in i kungens buk
22-23 att klingan kom ut på andra sidan och skaftet försvann och doldes helt av fettet. Ehud lät dolken sitta kvar, skyndade sig ut, låste dörren efter sig och flydde sedan genom övre porten.
24 När kungens tjänare kom tillbaka och såg att dörrarna var låsta, vågade de inte annat än att vänta utanför och tänkte: Han är nog på toaletten längre in i huset.
25 Men när han inte kommit ut efter en lång stund blev de oroliga och skaffade fram en nyckel. När de öppnade dörren och steg in i rummet fann de kungen död på golvet.
26 Under tiden hade Ehud hunnit undan. Han tog sig förbi avgudarna och flydde till Seira.
27 När han kom fram till Efraims bergsbygd blåste han till samling och mönstrade en armé, som han ställde sig i spetsen för.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®