Bible in 90 Days

²⁰ Sedan gav Jakob detta löfte: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna resa och ger mig mat och kläder ²¹ och tryggt för mig tillbaka hem till min far, och om Herren kommer att vara min Gud, ²² då ska denna minnessten bli ett Guds hus och jag ska ge dig tionde av allt du ger mig!”

Jakob möter Rakel

29 Jakob reste vidare och kom slutligen till Österlandet^[a]. ² Han fick syn på en brunn på fältet och tre fårhjordar som låg nära brunnen där de brukade vattnas. Men en tung sten täckte brunnen. ³ Seden var att stenen inte togs bort förrän alla hjordar fanns på plats. Efter det att man vattnat dem rullades stenen tillbaka över brunnens öppning.

⁴ Jakob frågade herdarna: ”Mina bröder, var kommer ni ifrån?” ”Från Harran”, svarade de. ⁵ ”Känner ni någon som heter Laban, Nachors sonson?” De svarade: ”Visst gör vi det.” ⁶ ”Hur mår han?” ”Han har det bra. Där kommer hans dotter Rakel med fåren.”

⁷ ”Solen står ju fortfarande högt på himlen. Det är väl ännu inte tid att samla ihop flocken?” frågade Jakob. ”Varför inte vattna fåren och låta dem gå ut på bete igen?” ⁸ ”Vi kan inte göra det”, svarade de, ”förrän alla hjordarna är samlade och stenen bortrullad. Då vattnar vi fåren.”

⁹ Medan Jakob fortfarande talade, kom Rakel med sin fars får, för hon tjänstgjorde också som herde. ¹⁰ När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram till brunnen och rullade bort stenen och gav sin morbror Labans fårhjord vatten. ¹¹ Sedan kysste Jakob Rakel och brast i gråt. ¹² Han förklarade att han var nära släkt med hennes far och son till Rebecka. Hon sprang genast och berättade det för sin far. ¹³ Så snart Laban hörde om sin systerson Jakobs ankomst, skyndade han sig ut för att möta honom och han omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Sedan berättade Jakob sin historia för Laban.

¹⁴ ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag”, sa Laban.

Rakel och Lea

När Jakob hade varit där ungefär en månad, ¹⁵ sa Laban en dag till honom: ”Även om du är min släkting, ska du inte arbeta för mig utan betalning. Hur mycket vill du ha?”

¹⁶ Laban hade två döttrar, Lea, som den äldre hette, och hennes yngre syster Rakel. ¹⁷ Lea hade milda^[b] ögon, men Rakel var välväxt och skön. ¹⁸ Jakob älskade Rakel. Därför sa han: ”Om du ger mig din yngsta dotter Rakel till hustru, så ska jag arbeta för dig i sju år.” ¹⁹ Laban svarade: ”Jag ger henne hellre till dig än till någon annan. Stanna du här.”

²⁰ Alltså arbetade Jakob de följande sju åren för att få Rakel. Tiden kändes lika kort som några dagar, för han älskade henne så. ²¹ Sedan sa Jakob till Laban: ”Ge mig nu min hustru, min tid har ju gått, så att jag kan förenas med henne.”

²² Då inbjöd Laban alla i trakten till en fest. ²³ På kvällen tog Laban sin dotter Lea och gav henne till Jakob, och han låg med henne. ²⁴ Laban gav Lea en av sina slavinnor som hette Silpa. ²⁵ På morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. ”Vad är det du har gjort?” sa Jakob. ”Jag arbetade sju år för Rakel! Varför har du bedragit mig så här?” ²⁶ ”Det är inte vår sed att gifta bort den yngre dottern före den äldre”, svarade Laban. ²⁷ ”Fira nu denna bröllopsvecka, så kan du få Rakel också, om du lovar att arbeta för mig ytterligare sju år.”

²⁸ Jakob gick med på detta och när bröllopsveckan med Lea var över, gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. ²⁹ Laban gav Rakel sin slavinna Bilha som tjänsteflicka. ³⁰ Jakob låg också med Rakel, och han älskade henne mer än Lea. Sedan arbetade han för Laban i ytterligare sju år.

Jakobs söner

³¹ Eftersom Herren såg att Lea inte var älskad, lät han henne få barn medan Rakel inte kunde få några. ³² Lea blev alltså med barn och födde en son som hon gav namnet Ruben^[c], för hon sa: ”Herren har sett mitt lidande, och nu kommer min make att älska mig.” ³³ Hon blev snart med barn igen och födde en son till. Då sa hon: ”Herren hörde att jag inte fick någon kärlek, och han gav mig ytterligare en son.” Hon gav honom namnet Simon.^{[d] 34} Åter blev hon med barn och födde en son. Nu sa hon: ”Nu kommer väl ändå min man att hålla sig till mig, eftersom jag har gett honom tre söner.” Därför gav hon denne son namnet Levi.^{[e] 35} Än en gång blev hon med barn och födde en son. Hon sa: ”Nu vill jag prisa Herren!” Hon gav honom namnet Juda.^[f] Sedan fick hon inga fler barn.

30 När Rakel förstod att hon inte kunde få några barn, blev hon avundsjuk på sin syster. ”Ge mig barn, annars dör jag!”, vädjade hon till Jakob. ² Då blev Jakob arg och sa: ”Jag är väl inte Gud? Det är han som hindrat dig från att få barn.” ³ Då sa Rakel till honom: ”Ligg med min slavinna Bilha, så får hon föda barn åt mig^[g].” ⁴ Hon gav honom alltså sin slavinna Bilha till bihustru^[h]. Han låg med henne, ⁵ och hon blev med barn och födde honom en son. ⁶ Rakel sa: ”Gud har gett mig rättvisa, han har hört min bön och gett mig en son.” Hon gav därför honom namnet Dan.^{[i] 7} Rakels slavinna blev med barn igen och gav Jakob ytterligare en son. ⁸ Rakel sa: ”Jag har stridit Guds strider med min syster, och jag har vunnit.” Så gav hon pojken namnet Naftali.^[j]

⁹ När Lea nu insåg att hon inte längre kunde bli med barn, gav hon sin slavinna Silpa till Jakob som bihustru, ¹⁰ och snart födde också Silpa honom en son. ¹¹ Lea sa: ”Till lycka!” och gav honom namnet Gad.^{[k] 12} Sedan födde Silpa honom ytterligare en son, ¹³ och Lea sa: ”Jag är lycklig! De andra kvinnorna kommer att prisa mig lycklig.” Och hon gav pojken namnet Asher.^[l]

¹⁴ En dag under veteskörden när Ruben var ute på fälten fann han några kärleksäpplen^[m] som han tog med sig hem till sin mor Lea. Rakel bad då henne: ”Ge mig några av din sons kärleksäpplen!” ¹⁵ Men Lea svarade: ”Räcker det inte med att du har tagit min make ifrån mig? Nu vill du ha min sons kärleksäpplen också!”

Rakel sa: ”Han får ligga med dig i natt i utbyte mot kärleksäpplena.” ¹⁶ När Jakob kom hem från fälten den kvällen, gick Lea ut för att möta honom. ”Du måste komma till mig”, sa hon. ”Jag har nämligen gett min sons kärleksäpplen som betalning för dig.” Då låg han med henne den natten. ¹⁷ Och Gud svarade på Leas böner. Hon blev med barn igen och födde sin femte son åt Jakob. ¹⁸ Hon sa: ”Gud har belönat mig för att jag har gett min slavinna till min man.” Så gav hon honom namnet Isaskar.^{[n] 19} Sedan blev hon med barn igen och födde en sjätte son åt Jakob. ²⁰ Då sa hon: ”Gud har gett mig en god gåva. Nu kommer min man att hedra mig för att jag har gett honom sex söner.” Och hon gav pojken namnet Sebulon.^{[o] 21} Senare födde hon också en dotter som hon gav namnet Dina.

²² Då kom Gud ihåg Rakel och hörde hennes böner och gjorde henne fruktsam. ²³ Hon blev med barn och födde en son. ”Gud har tagit bort min skam”, sa hon. ²⁴ Hon gav sonen namnet Josef^[p], för hon sa: ”Må Herren ge mig ytterligare en son.”

Jakob blir en rik man

²⁵ Efter att Rakel fött Josef, sa Jakob till Laban: ”Låt mig resa tillbaka hem till mitt land! ²⁶ Låt mig ta med mig mina hustrur och mina barn som jag har arbetat hos dig för och resa min väg. Nog har jag väl arbetat tillräckligt för dig nu!”

²⁷ Laban sa till honom: ”Visa mig välvilja och stanna! Jag har förstått genom spåtecken att Herren har välsignat mig för din skull. ²⁸ Hur mycket vill du ha som lön? Jag tänker betala vad du än begär.” ²⁹ Jakob svarade: ”Du vet hur troget jag har tjänat dig under alla dessa år och hur din boskap har blivit i min vård. ³⁰ Du hade inte mycket när jag kom, men din rikedom har blivit enorm. Herren har välsignat dig genom allt jag gör. När ska jag få en chans att skaffa något åt min egen familj?”

³¹ ”Vad ska jag ge dig?” frågade Laban igen. Jakob svarade: ”Du ska inte ge mig någonting, men om du gör som jag föreslår, ska jag fortsätta att vakta dina får och getter. ³² Låt mig gå ut bland dina hjordar i dag och välja ut alla brokiga, spräckliga och mörka djur bland fåren och dem som är spräckliga och brokiga bland getterna. Ge dem till mig som lön. ³³ Så ska min hederlighet kunna testas i framtiden när du kommer för att se vad som blivit min lön: om det finns några getter i min hjord som inte är brokiga eller spräckliga eller får som inte är mörka, så ska de betraktas som stulna.”

³⁴ ”Överenskommet!” svarade Laban. ”Vi gör som du säger!”

³⁵ Redan samma dag samlade han ihop alla bockar som var strimmiga och brokiga, alla getter som var brokiga eller spräckliga, alla med vita fläckar och alla mörka bland fåren. Han överlämnade dem till sina söner. ³⁶ Han höll tre dagsresors avstånd mellan sig själv och Jakob, medan Jakob vaktade resten av Labans hjord.

³⁷ Jakob tog friska skott från poppel, mandel och platan och skalade av delar av barken, så det blev vita strimlor i den. ³⁸ Han lade ut käpparna han skalat strimlor på vid vattenhoarna, så att djuren hade dem framför sig när de kom för att dricka. De parade sig när de kom för att dricka. ³⁹ Hjordarna parade sig alltså framför käpparna, och deras avkomma blev brokig, spräcklig och strimmig.^{[q] 40} Jakob förde sedan undan ungdjuren i en egen hjord. De övriga djuren ställde han mot de strimmiga och mörka i Labans hjord. Så skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans. ⁴¹ Varje gång de kraftiga tackorna skulle para sig, lade han fram de strimmiga grenarna i hoarna, så att de parade sig framför dem. ⁴² Men när de svaga djuren skulle para sig, lade han inte dit dem. Så fick Laban de svaga djuren och Jakob de starka. ⁴³ Jakob blev mycket rik och hade stora flockar av småboskap, många slavar och slavinnor, kameler och åsnor.

Jakob återvänder hem

31 Men Jakob fick höra att Labans söner klagade: ”Han har tagit allt vår far ägde, och sin rikedom har han fått på vår fars bekostnad.” ² Snart märkte Jakob att Laban blev kylig i sin attityd mot honom.

³ Herren talade nu till Jakob och sa till honom: ”Återvänd till dina förfäders land och till dina släktingar där, och jag ska vara med dig.”

⁴ Därför skickade Jakob en dag efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på fälten, där han höll till med hjordarna. ⁵ ”Jag ser att er far är kyligare mot mig än vad han var tidigare”, sa han till dem. ”Men min fars Gud har varit med mig. ⁶ Ni vet hur hårt jag har arbetat för er far, så mycket jag orkat, ⁷ men han har lurat mig och tio gånger ändrat min lön, men Gud har inte tillåtit honom att skada mig. ⁸ När han sa att de spräckliga djuren skulle bli min lön, födde hela hjorden spräckliga djur och när han sa att jag kunde få de strimmiga djuren, blev alla lammen strimmiga. ⁹ På så sätt har Gud tagit er fars boskap och gett den till mig.

¹⁰ Vid tiden för djurens parning hade jag en dröm och såg att bockarna som parade sig med hjorden var strimmiga, spräckliga och brokiga. ¹¹ I min dröm ropade sedan Guds ängel på mig: ’Jakob!’ Jag svarade: ’Här är jag’. ¹² Ängeln sa till mig: ’Alla bockar som parar sig med flocken är brokiga, spräckliga och strimmiga. Jag har nämligen sett allt som Laban har gjort mot dig. ¹³ Jag är den Gud du mötte i Betel där du smorde en minnessten och gav ett löfte till mig. Lämna nu genast detta land och återvänd till det land där du föddes.’ ”

¹⁴ Rakel och Lea svarade: ”Det finns ingenting kvar för oss här av vår fars rikedom. ¹⁵ Behandlar han inte oss som främlingar? Han har sålt oss och det han fick för oss, har han redan gjort slut på. ¹⁶ De rikedomar som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför precis som Gud har sagt till dig!”

Laban förföljer Jakob

¹⁷ Jakob lyfte då upp sina barn och sina hustrur på kamelerna. ¹⁸ Han tog med sig all sin boskap och all sin egendom som han skaffat sig i Paddan Aram. Så begav han sig hemåt till sin far Isak i Kanaans land. ¹⁹ Laban hade gått iväg för att klippa sina får och då stal Rakel sin fars husgudar. ²⁰ Jakob bedrog också araméen Laban genom att ge sig iväg utan förvarning. ²¹ Han flydde med alla sina ägodelar, gick över floden Eufrat och till Gileads bergsbygd. ²² Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare. ²³ Då samlade han sina manliga släktingar och tog upp jakten. Han hann ifatt dem i Gileads bergsbygd efter sju dagar. ²⁴ Den natten kom Gud till araméen Laban i en dröm och sa till honom: ”Akta dig noga för att säga något, vare sig gott eller ont, till Jakob!” ²⁵ Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger i Gileads bergsbygd och Laban och hans följe slog också läger där.

²⁶ ”Vad menar du med detta?” sa Laban till Jakob. ”Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som fångar, tillfångatagna i strid. ²⁷ Varför smet du iväg och lurade mig? Du sa ingenting och lät mig inte ordna en avskedsfest med sång och spel, med tamburiner och lyror? ²⁸ Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt! ²⁹ Det skulle stå i min makt att skada dig, men din faders Gud visade sig för mig i natt och sa till mig: ’Akta dig noga för att säga något till Jakob, vare sig gott eller ont.’ ³⁰ Men om du hade en sådan hemlängtan, varför stal du mina husgudar?” ³¹ ”Jag var rädd”, svarade Jakob. ”Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. ³² Men när det gäller dina husgudar ska den du finner dem hos dö! Se efter själv, i våra släktingars närvaro, om du finner en enda sak, som är din, så ta den!” Jakob visste nämligen inte att Rakel hade stulit husgudarna.

³³ Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält. ³⁴ Men Rakel hade gömt husgudarna i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet, hittade han dem alltså inte. ³⁵ ”Bli inte arg, min herre, för att jag inte kan resa mig”, sa Rakel till sin far, ”men jag har mina dagar^[r] just nu.” Hur han alltså än letade efter sina husgudar, hittade han dem inte.

³⁶ Nu blev Jakob rasande på Laban: ”Vad är mitt brott? Vad har jag gjort för ont? Du har jagat mig som en brottsling! ³⁷ Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit? Ta nu fram allt som jag har stulit och lägg det här framför oss, framför dina och mina släktingar, så de får döma mellan oss!

³⁸ I tjugo år har jag varit tillsammans med dig. Dina tackor och dina getter har aldrig fött i otid, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat. ³⁹ Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, kom jag aldrig till dig med det. Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig också att betala för varje djur som stals från hjorden på dagen och även på natten.

⁴⁰ Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter. ⁴¹ Ja, i tjugo år har jag varit hos dig och arbetat – fjorton år för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger! ⁴² Om inte min fars Gud hade varit med mig – Abrahams Gud, som även Isak fruktade – skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett mitt lidande och mitt hårda arbete, och det är därför som han fällde domen^[s] i natt.”

⁴³ Laban svarade: ”Dessa är mina döttrar, barnen är mina, och dessa hjordar och allt du ser här är mitt. Vad kan jag då göra med mina egna döttrar och barnen de fött? ⁴⁴ Låt oss sluta ett förbund med varandra som ska vara ett vittne mellan dig och mig.”

⁴⁵ Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke, ⁴⁶ och han sa till sina släktingar att samla stenar, och de byggde ett stenröse. Sedan åt de en måltid tillsammans på röset. ⁴⁷ Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed.^[t]

⁴⁸ ”Detta stenröse ska vara ett vittne mellan dig och mig”, sa Laban. Därför fick det heta Galed. ⁴⁹ Det kallades också Mispa^[u], för Laban sa: ”Må Herren vaka över oss, även när vi är utom synhåll för varandra. ⁵⁰ Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra hustrur, kom ihåg att även om ingen människa är närvarande är Gud vittne mellan dig och mig.”^[v]

⁵¹ ”Här är röset och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig”, sa Laban till Jakob. ⁵² ”Detta röse och denna stod står mellan oss som vittnen för att jag inte ska gå förbi denna plats för att göra dig något ont och att du inte heller ska passera den för att göra mig något ont. ⁵³ Må Abrahams Gud och Nachors gudar, deras fäders gudar,^[w] döma mellan oss.” Då svor Jakob en ed vid honom som hans far Isak fruktade. ⁵⁴ Sedan offrade Jakob ett slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget. ⁵⁵ Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn till farväl och välsignade dem. Sedan återvände han hem.

Jakob ger Esau gåvor

32 Jakob startade på nytt sin resa och Guds änglar kom för att möta honom. ² När han såg det sa han: ”Detta är Guds läger”, och han kallade platsen för Machanajim^[x].

³ Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir, dvs. i landet Edom. ⁴ ”Säg så här till min herre, Esau”, sa Jakob. ”Så här hälsar din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med Laban tills nu, och ⁵ jag äger oxar, åsnor och får och har många tjänare och tjänarinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att jag hoppas att du kommer att vara välvilligt inställd mot oss.”

⁶ Budbärarna återvände med nyheten att Esau redan var på väg för att möta Jakob tillsammans med fyrahundra man. ⁷ Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper. ⁸ ”Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly”, tänkte han.

⁹ Sedan bad Jakob: ”Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du Herre, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig, ¹⁰ jag är ovärdig all den nåd och trofasthet som du har visat mig, din tjänare. När jag gick över Jordan ägde jag ju inget annat än min vandringsstav, och nu har jag dessa två läger. ¹¹ Rädda mig nu från min bror Esaus hand! Jag är rädd att han kommer för att slå ihjäl mig och mödrarna och barnen. ¹² Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, så många att man inte kan räkna dem.”

¹³ Jakob stannade där han var under natten och valde av sin egendom ut en gåva åt sin bror Esau: ¹⁴ 200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar, ¹⁵ 30 kameler med deras föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar.

¹⁶ Han lämnade dem till sina tjänare, var hjord för sig, och sa till dem att gå före honom och hålla avstånd mellan varje hjord. ¹⁷ Sedan instruerade han tjänaren som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: ’Vems tjänare är du? Vart är du på väg? Vems djur är dessa?’ ¹⁸ så ska du svara: ’De tillhör din tjänare Jakob och är en gåva till hans herre Esau. Han kommer själv strax efter oss!’ ”

¹⁹ Jakob gav samma instruktion till den andra och tredje tjänaren, och sedan till alla de andra som drev hjordarna. Alla skulle säga samma sak till Esau när de mötte honom. ²⁰ De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer strax efter oss”. Han ville nämligen blidka Esau med gåvorna, innan han mötte honom ansikte mot ansikte. ”Kanske kommer han då att vara vänlig mot mig”, tänkte Jakob. ²¹ Gåvan sändes alltså i förväg medan Jakob tillbringade natten i lägret.

Jakobs brottningskamp

²² Under natten steg Jakob upp, och tog sina båda hustrur, de två slavinnorna och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe. ²³ Han förde dem tillsammans med alla sina ägodelar över floden. ²⁴ Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen. ²⁵ När denne såg att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led när de brottades med varandra.

²⁶ Sedan sa han: ”Släpp mig, för dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.” ²⁷ ”Vad heter du?” frågade mannen^[y]. ”Jakob”, svarade han. ²⁸ ”Du ska inte längre heta Jakob”, sa mannen. ”Du ska heta Israel^[z], för du har kämpat med både Gud och människor och segrat.” ²⁹ ”Säg mig, vad heter du?” frågade Jakob. ”Varför frågar du om mitt namn?” sa mannen till honom. Och han välsignade honom där.

³⁰ Jakob kallade platsen Penuel^[aa], för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.” ³¹ När solen gick upp lämnade han Penuel. Han haltade på grund av sin höftskada. ³² Det är därför som Israels folk än i dag inte äter nervsträngen^[ab] i höftmuskeln, för det var på höftbenet, höftnerven, som mannen slog Jakob.

Bröderna sluter fred

33 När Jakob på avstånd såg Esau komma med sina fyrahundra män, fördelade han barnen mellan Lea och Rakel och de två slavinnorna. ² De två slavinnorna och deras barn lät han gå först, sedan Lea och hennes barn och sist Rakel och Josef. ³ Jakob gick framför dem och när han närmade sig brodern, bugade han sig djupt inför honom sju gånger. ⁴ Då sprang Esau fram för att möta honom. Han kastade sig om halsen på honom och omfamnade honom och kysste honom och de grät båda.

⁵ Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: ”Vilka är alla dessa som du har med dig?” ”Det är mina barn som Gud har gett mig, herre”, svarade Jakob. ⁶ Då kom slavinnorna fram med sina barn och bugade sig djupt. ⁷ Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig.

⁸ ”Och varför skickade du hela den skara jag mötte?” frågade Esau. Jakob svarade: ”Det är min gåva till dig, min herre, för att du ska bli välvilligt stämd.” ⁹ ”Min bror, jag har tillräckligt”, sa Esau. ”Behåll du vad du har.”

¹⁰ ”Nej, om du ser på mig med välvilja, ta emot min gåva”, svarade Jakob, ”om jag har funnit nåd inför dig. Att se ditt ansikte är som att se Guds ansikte, nu när du har mött mig med välvilja. ¹¹ Ta därför emot min gåva som jag skickade till dig, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt.” Jakob stod alltså på sig, och till slut accepterade Esau gåvan.

¹² ”Låt oss gå nu”, sa Esau. ”Jag följer med dig.” ¹³ Men Jakob svarade: ”Min herre, som du ser är barnen små, och i mina hjordar finns ungar som får di. Om de drivs alltför hårt en enda dag kommer de att dö. ¹⁴ Gå du före oss, min herre, så kommer vi efter i lugn och ro, i vår egen takt, allteftersom boskapen framför mig och barnen orkar med, tills jag kommer fram till dig, min herre, till Seir.”

¹⁵ Esau sa: ”Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män.” ”Varför det?” svarade Jakob. ”Det är nog att du tar emot mig med välvilja, min herre.”

¹⁶ Esau återvände då till Seir samma dag, ¹⁷ men Jakob fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett hus och gjorde hyddor för hjordarna och boskapen. Det är därför som platsen kallas Suckot^[ac]. ¹⁸ Jakob återvände välbehållen från Paddan Aram och kom till Shekem i Kanaan och slog läger utanför staden. ¹⁹ Av Hamor, Shekems far, köpte han för hundra silverpengar det land som han slagit läger på^[ad]. ²⁰ Där reste han ett altare och kallade det för El Elohe Israel^[ae].

Jakobs söner hämnas

34 En dag gick Dina, den dotter Lea fött åt Jakob, för att besöka flickorna i trakten. ² När hivén Shekem, fursten Hamors son, fick se henne, tog han henne med sig. Han låg med henne och kränkte henne. ³ Han blev djupt förälskad i henne och försökte vinna hennes kärlek. ⁴ Sedan talade han med sin far Hamor om detta. ”Se till att jag får gifta mig med den där flickan.”

⁵ Jakob fick snart veta att hans dotter blivit vanärad, men eftersom hans söner var ute på fälten med boskapen, höll han tyst om saken tills de återvänt hem. ⁶ Under tiden gick fursten Hamor, Shekems far, till Jakob för att tala om saken. ⁷ När Jakobs söner kom tillbaka från fälten, fick de höra om det inträffade. De blev förtvivlade och greps av vrede eftersom det var en skamlig gärning Shekem hade begått i Israel när han låg med Jakobs dotter. Sådant får inte ske.

⁸ Hamor sa till dem: ”Min son Shekem är verkligen kär i er syster. Låt honom få gifta sig med henne! ⁹ Gift in er här med oss. Låt era döttrar gifta sig med våra söner, så ska vi ge våra döttrar som hustrur åt era unga män. ¹⁰ Ni kan slå er ner var ni än vill bland oss och skaffa er ägodelar och ägna er åt affärer och bli rika.”

¹¹ Sedan talade Shekem till Dinas far och bröder: ”Visa mig välvilja och låt mig få henne till hustru. Jag ska ge er vad ni än vill ha. ¹² Det spelar ingen roll vilken hemgift eller gåva ni kräver, för jag ska betala den, bara ni ger mig flickan till hustru.”

¹³ Eftersom Shekem hade behandlat deras syster så illa, lurade Jakobs söner Shekem och hans far Hamor. ¹⁴ De sa nämligen: ”Vi kan inte ge vår syster till en man som inte är omskuren^[af]. Det skulle vara en skam för oss. ¹⁵ Vi kan bara ge vårt samtycke på ett villkor, och det är att alla era män låter omskära sig och blir som vi. ¹⁶ Då kan vi gifta bort våra döttrar och bo här och förena oss med er, så att vi kan bli ett folk. ¹⁷ Men om ni inte vill låta omskära er, tar vi flickan med oss och flyttar härifrån.”

¹⁸ Hamor och Shekem gick med på förslaget. ¹⁹ Den unge mannen skyndade sig iväg för att göra som de hade föreslagit, för han var mycket kär i Jakobs dotter. Han var den mest ansedde i hela sin fars släkt. ²⁰ Hamor och Shekem framträdde därför i stadsporten inför stadens män och talade till dem.

²¹ ”Dessa män är våra vänner”, sa de. ”Låt oss inbjuda dem att bo här i landet och röra sig fritt här. Landet är ju stort nog att rymma dem och vi kan gifta oss med deras döttrar och de med våra. ²² Men de tänker bara stanna här och bli ett folk med oss på ett villkor, och det är att vi alla låter omskära oss på samma sätt som de. ²³ Om vi gör det kommer all deras boskap, allt de äger och alla deras djur att bli vårt. Låt oss göra som de vill, så att de bosätter sig här ibland oss.”

²⁴ Alla män i staden gick med på Hamors och hans son Shekems förslag. Alla lät omskära sig, samtliga män i hela staden.

²⁵ Men tre dagar senare, när såren var ömma, tog Jakobs två söner, Simon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden och dödade utan motstånd varenda man där, ²⁶ även Hamor och hans son Shekem. De tog med sig Dina från Shekems hus och gick sedan därifrån.

²⁷ Sedan gick alla Jakobs söner över de slagna in till staden och plundrade den, eftersom deras syster hade vanhedrats där. ²⁸ De tog alla får, kor och åsnor, allt som de kunde lägga beslag på, både inne i staden och ute på fälten. ²⁹ De tog all egendom, alla kvinnor och barn och allt som fanns i husen.

³⁰ Då sa Jakob till Simon och Levi: ”Ni har dragit olycka över mig och gjort så att alla hatar mig i hela landet, både kanaanéerna och perisséerna. Vi är så få. Om de bestämmer sig för att anfalla oss, kommer de att döda både mig och min familj.”

³¹ ”Skulle de då få behandla vår syster som en prostituerad?” svarade de.

Jakob återvänder till Betel

35 ”Flytta nu till Betel och bosätt dig där”, sa Gud till Jakob. ”Bygg där ett altare åt den Gud som visade sig för dig när du flydde från din bror Esau.”

² Då befallde Jakob hela sin familj och alla han hade med sig: ”Gör er av med avgudarna som ni har med er, rena er och ta på er rena kläder! ³ Vi ska nämligen gå till Betel, där jag ska bygga ett altare åt den Gud, som besvarade mina böner när jag var i nöd och som var med mig på min resa.” ⁴ Då gav de Jakob alla sina avgudar och sina örhängen^[ag], och han grävde ner alltsammans under terebinten^[ah] nära Shekem. ⁵ Sedan började de sin vandring igen. Gud satte skräck i människorna i städerna runt omkring, så att ingen förföljde Jakobs söner.

⁶ Slutligen kom Jakob och alla han hade med sig fram till Lus, det nuvarande Betel, i Kanaans land. ⁷ Där reste Jakob ett altare som han kallade El Betel^[ai]. Det var ju i Betel som Gud hade visat sig för honom när han flydde från sin bror.

⁸ Strax därefter dog Rebeckas barnsköterska Debora. Hon begravdes under eken i dalen nedanför Betel och den kom att heta Gråteken.

⁹ När Jakob återvände från Paddan Aram, visade sig Gud för honom igen och välsignade honom. ¹⁰ Och Gud sa till honom: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel^[aj].” Så gav han honom namnet Israel. ¹¹ Gud talade vidare till honom: ”Jag är Gud den Väldige. Var fruktsam och föröka dig! Av dig ska det bli ett stort folk, ja, många folk. Många kungar ska finnas bland dina ättlingar, ¹² och jag ska ge dig det land som jag gav till Abraham och Isak. Jag ska också ge det till dina ättlingar.”

¹³ Så lämnade Gud honom och steg upp igen från den plats där han talat med Jakob. ¹⁴ Jakob reste en sten på platsen där Gud hade visat sig för honom. Han hällde ett dryckesoffer och olja på den. ¹⁵ Jakob kallade platsen Betel, eftersom Gud hade talat till honom där.

Rakel och Isak dör

¹⁶ De lämnade Betel och reste mot Efrata. Medan de fortfarande hade en bit kvar till Efrata, blev det dags för Rakel att föda. Förlossningen blev mycket svår. ¹⁷ Under den svåra förlossningen sa barnmorskan till henne: ”Var inte rädd! Du får en son till.” ¹⁸ Men Rakel var döende, och i sin sista stund gav hon honom namnet Ben-Oni^[ak], men hans far kallade honom Benjamin^[al].

¹⁹ Rakel dog alltså och begravdes nära vägen till Efrata som numera kallas Betlehem. ²⁰ Jakob reste en minnessten vid hennes grav och den står där än i dag.

²¹ Sedan reste Israel vidare och slog läger bortom Migdal-Eder. ²² Medan han bodde där i landet, låg Ruben med Bilha, sin fars bihustru, och Israel fick veta det.

Jakobs söner

(1 Krön 2:1-2)

Jakob hade tolv söner:

²³ Leas söner: Ruben, Jakobs förstfödde, Simon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon.

²⁴ Rakels söner: Josef och Benjamin.

²⁵ Rakels slavinna Bilhas söner: Dan och Naftali.

²⁶ Leas slavinna Silpas söner: Gad och Asher.

Dessa var Jakobs söner, som föddes i Paddan Aram.

²⁷ Slutligen kom Jakob fram till sin far Isak vid Mamre i Kirjat-Arba, som nu kallas Hebron, där Abraham och Isak hade bott. ²⁸ Isak blev 180 år, ²⁹ sedan dog han och förenades med sina förfäder, gammal och mätt på livet. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.

Berättelsen över Esaus släkt

(1 Krön 1:35-42)

36 Här följer berättelsen över Esaus släkt, han som också kallas Edom:

² Esau gifte sig med flickor från Kanaan: Ada, dotter till hettiten Elon, Oholivama, dotter till Ana och sondotter till hivén Sivon, ³ och Basemat, dotter till Ismael och syster till Nevajot.

⁴ Med Ada fick Esau sonen Elifas. Med Basemat fick han Reguel.

⁵ Med Oholivama fick han sönerna Jeush, Jalam och Korach. Dessa föddes åt Esau i Kanaans land.

⁶ Esau tog sina hustrur, barn, hela sitt husfolk, sin boskap och sina dragdjur, all rikedom som han hade fått i Kanaans land, och flyttade till ett annat land, bort från sin bror Jakob. ⁷ Det fanns inte rum för dem båda på grund av all den egendom de hade. Landet där de bodde räckte inte till för dem nu när de hade så mycket djur. ⁸ Så bosatte sig Esau i Seirs bergsbygd, dvs. Edom.

⁹ Här följer en släkttavla för Esau, stamfar till edoméerna i bergslandet Seir:

¹⁵ Från Esau kom följande stamhövdingar:

¹⁹ Dessa var Esaus söner och stamhövdingar som härstammade från dem. Esau är lika med Edom.

²⁰ Horéen Seirs söner, urinvånarna i landet, var följande: Lotan, Shoval, Sivon, Ana, ²¹ Dishon, Eser och Dishan. Dessa var alltså Seirs söners, horéernas, stamhövdingar i Edom.

²² Lotans söner var Hori och Hemam. Timna var syster till Lotan.

²³ Shovals söner var Alvan, Manachat, Eval, Shefo och Onam.

²⁴ Sivons söner var Aja och Ana. Detta var den Ana som upptäckte de heta källorna i ökenlandet medan han gick och vaktade sin fars åsnor.

²⁵ Anas barn var Dishon och Oholivama.

²⁶ Dishons söner var Hemdan, Eshban, Jitran och Keran.

²⁷ Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.

²⁸ Dishans söner var Us och Aran.

²⁹ Horéernas stamhövdingar var Lotan, Shoval, Sivon, Ana, ³⁰ Dishon, Eser och Dishan. Dessa var alltså horéernas stamhövdingar i Seirs land, efter sina områden.

Edoms kungar

(1 Krön 1:43-54)

³¹ Detta är de kungar som härskade i Edom innan Israel hade någon kung:

Berättelsen om Jakob och hans släkt

(37:1—50:26)

37 Jakob bosatte sig alltså på nytt i Kanaans land där hans far hade bott.

Josef säljs som slav

² Det här är berättelsen om Jakob och hans släkt. Jakobs son Josef, som nu var sjutton år, vallade fåren med sina bröder. Som ung var han tillsammans med sönerna till sin fars bihustrur Bilha och Silpa. Det onda han hörde om dem, förde han vidare till sin far. ³ Israel älskade Josef mer än sina andra barn, eftersom Josef föddes på hans ålderdom. Han lät göra åt honom en hellång^[am] dräkt. ⁴ Hans bröder lade märke till hur deras far älskade Josef mer än sina andra söner, och de hatade honom för det. De kunde inte tala vänligt till honom.

⁵ En natt hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder, hatade de honom ännu mer.

⁶ ”Hör här vad jag drömde”, sa han. ⁷ ”Vi var ute på åkern och band kärvar. Min kärve stod upp och era kärvar samlade sig runt omkring min och bugade sig djupt inför den.” ⁸ ”Jaså, du vill bli kung och regera över oss?” sa hans bröder till honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens skull och för vad han sagt.

⁹ Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. ”Hör här, jag har haft en dröm igen”, sa han. ”Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig.” ¹⁰ Han berättade denna dröm för sin far och för sina bröder. Men fadern tillrättavisade honom: ”Vad är det för en dröm? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?” ¹¹ Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob kunde inte glömma vad Josef hade sagt.

¹² En gång vallade Josefs bröder sin fars hjordar vid Shekem. ¹³ Då sa Israel till Josef: ”Dina bröder är som du vet i Shekem för att låta hjordarna beta där. Jag vill skicka dig till dem.” ”Ja, far”, svarade Josef. ¹⁴ Israel fortsatte: ”Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.”

Så skickade Israel iväg honom från Hebrondalen. Väl framme i Shekem ¹⁵ fann en man honom medan han letade på fälten. ”Vem letar du efter?” frågade mannen. ¹⁶ ”Jag letar efter mina bröder och deras hjordar”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de är?” ¹⁷ ”Ja”, sa mannen till honom. ”De är inte här längre. Jag hörde dina bröder säga att de tänkte gå till Dotan.” Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där.

¹⁸ När bröderna på avstånd såg att Josef var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom.

¹⁹ ”Här kommer drömmaren”, sa de till varandra. ²⁰ ”Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!”

²¹ När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. ²² ”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far.

²³ När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig ²⁴ och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. ²⁵ Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra^[an] som de förde med sig till Egypten.

²⁶ Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? ²⁷ Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. ²⁸ När några midjanitiska^[ao] köpmän kom förbi, drog de^[ap] upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar^[aq]. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. ²⁹ När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder.

³⁰ Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen?^[ar]” ³¹ Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. ³² Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.”

³³ Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.”

³⁴ Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. ³⁵ Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom.

³⁶ Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

Juda och Tamar

38 Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och flyttade till Adullam. Han bodde hos en man som hette Hira. ² Där träffade han en kanaaneisk flicka, dotter till Shua, som han gifte sig med. Han låg med henne ³ och hon blev gravid och födde en son som fick namnet Er. ⁴ Så väntade hon barn igen och födde en son som hon gav namnet Onan. ⁵ Hon födde ytterligare en son som hon gav namnet Shela. Shela föddes i Kesiv.

⁶ Till sin förstfödde son Er skaffade Juda en hustru som hette Tamar. ⁷ Men Er, Judas förstfödde, var en ogudaktig man inför Herren och därför dödade Herren honom.

⁸ Då sa Juda till Onan: ”Ligg med din brors hustru och fullfölj din svågerplikt^[as] gentemot henne, så att din bror får avkomma.” ⁹ Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans eget. När han låg med sin brors hustru, lät han sin säd spillas på marken för att inte skaffa en son^[at] åt brodern. ¹⁰ I Herrens ögon var detta ont. Därför dödade han även Onan. ¹¹ Då sa Juda till sin svärdotter Tamar: ”Lev nu som änka i din fars hus, tills min son Shela blivit gammal nog att gifta sig.” Han var rädd och tänkte att kanske också Shela skulle dö, liksom hans bröder. Tamar flyttade då hem till sin far.

¹² Efter en lång tid dog Judas hustru, Shuas dotter. När sorgetiden var över, gick Juda och hans vän adullamiten Hira till Timna till fårklippningen där. ¹³ När det berättades för Tamar att hennes svärfar hade gått för att klippa fåren i Timna, ¹⁴ tog hon av sig sina änkekläder, tog på sig en slöja och höljde sig^[au]. Så satte hon sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon hade vid det laget insett att hon inte skulle ges som hustru till Shela fast denne nu var fullvuxen. ¹⁵ Juda lade märke till henne och trodde att hon var en prostituerad, eftersom hennes ansikte var beslöjat. ¹⁶ Därför gick han till henne där hon satt vid vägen och föreslog att hon skulle ligga med honom, ovetande om att hon var hans egen svärdotter. ”Hur mycket tänker du betala mig?” frågade hon.

¹⁷ ”Jag kan skicka dig en killing från min hjord”, föreslog Juda. ”Och vilken pant tänker du ge mig tills du har skickat geten?” frågade hon. ¹⁸ ”Vad vill du ha för pant?” undrade han. ”Ditt sigill, sigillsnodden och din vandringsstav”, svarade hon. Han gav henne vad hon begärde. När han sedan låg med henne, blev hon med barn. ¹⁹ Sedan gick hon därifrån, tog av sig slöjan och klädde sig i sina änkekläder igen.

²⁰ Juda skickade sin vän från Adullam för att ta killingen till henne och hämta tillbaka den pant som han hade gett henne, men han kunde inte hitta henne. ²¹ Då frågade han männen där: ”Var finns den där tempelprostituerade^[av] som brukar hålla till vid vägen i Enajim?” ”Vi har aldrig haft någon tempelprostituerad här”, svarade de. ²² Då gick han tillbaka till Juda och berättade att han inte kunnat hitta henne någonstans och han talade om att männen på platsen sagt att det inte varit någon tempelprostituerad där. ²³ ”Låt henne få behålla sakerna då!” sa Juda. ”Annars riskerar vi att skämma ut oss. Jag skickade ju ändå killingen, men du kunde inte hitta henne.”

²⁴ Tre månader senare berättades det för Juda att hans svärdotter Tamar hade horat och nu var med barn. ”För ut henne och bränn henne!” befallde Juda. ²⁵ Men när de förde ut henne, skickade hon detta budskap till sin svärfar: ”Jag är gravid genom mannen som äger dessa saker: sigillet, snodden och vandringsstaven. Se efter om du känner igen dem!”

²⁶ Juda erkände att de tillhörde honom och sa: ”Hon är rättfärdigare än jag, för jag gav henne inte till min son Shela.” Juda låg aldrig med Tamar igen.

²⁷ När det var dags för Tamar att föda, visade det sig att det var tvillingpojkar. ²⁸ Vid förlossningen stack den ene fram en hand. Barnmorskan band en röd tråd runt handleden och sa: ”Denne kom ut först.” ²⁹ Men han drog tillbaka sin hand och den andre kom ut först. ”Så du bryter dig fram!” sa hon. Därför fick han heta Peres^[aw]. ³⁰ Strax efteråt föddes hans bror med den röda tråden runt handleden, och han fick namnet Serach^[ax].

Josef kastas i fängelse

39 Josef hade nu förts ner till Egypten. Potifar, faraos hovman och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. ² Herren var med Josef, allt han gjorde lyckades väl. Han var i sin egyptiske husbondes hus, ³ och denne förstod att Herren var med Josef och gav honom framgång i allt han företog sig. ⁴ Han såg med välvilja på Josef och gjorde honom till sin närmaste man. Josef fick ansvar för hela hushållet och över allt som Potifar ägde. ⁵ Från den dagen han gav Josef ansvaret för sitt hus och sin egendom, välsignade Herren egypterns hus på grund av Josef. Herren välsignade allt Potifar hade, såväl hemma som ute på markerna. ⁶ Josef fick ansvaret för allt hans husbonde ägde. Det enda Potifar själv behövde bry sig om var vad han skulle äta.

Josef var välbyggd och såg bra ut. ⁷ Efter en tid började Potifars hustru göra närmanden mot honom och föreslog att han skulle ligga med henne.

⁸ Josef vägrade och svarade: ”Min husbonde bekymrar sig inte för någonting i sitt hus utan har lämnat allt han äger i min vård. ⁹ Själv har han inte mer makt här än vad jag har. Han har inte undanhållit mig annat än dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag kunna göra något så ont som detta och synda mot Gud?”

¹⁰ Men hon fortsatte med sina förslag dag efter dag. Josef vägrade dock att lyssna till henne och ville varken ligga med henne eller ens vara nära henne.

¹¹ En dag när han gick in i huset för att sköta sina sysslor, var ingen annan inne. ¹² Då kom hon och grep tag i hans kläder och krävde att han skulle ligga med henne. Men han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde ut. ¹³ När hon såg att han lämnade sin mantel och flydde, ¹⁴ ropade hon på husfolket och sa till dem:

”Se här! Han har tagit hit den där hebreiske slaven som bara vill roa sig med oss. Han kom och ville ligga med mig, men jag skrek högt, ¹⁵ och när han hörde mitt skrik, lämnade han sin mantel och sprang ut.”

¹⁶ Hon behöll hans mantel och när hans husbonde kom hem på kvällen, ¹⁷ berättade hon samma sak också för honom: ”Den där hebreiske slaven, som du har tagit hit, kom och ville roa sig med mig, ¹⁸ men jag ropade och skrek. Då lämnade han sin mantel och flydde.”

¹⁹ När husbonden hörde hustruns berättelse om hur hans slav hade uppfört sig mot henne, blev han rasande. ²⁰ Husbonden grep Josef och spärrade in honom i det fängelse där kungen hade sina fångar. Så satt alltså Josef nu i fängelse. ²¹ Men Herren var med Josef också där och var god emot honom. Han gjorde fängelsechefen så välvilligt inställd mot Josef ²² att han gav Josef ansvaret för alla de andra fångarna liksom ansvaret för allt som gjordes där.

²³ Fängelsechefen behövde inte bekymra sig över något av det som Josef tog hand om, för Herren var med honom och allt han gjorde lyckades väl.

Josef tyder drömmar i fängelset

40 Någon tid senare hände det sig att den egyptiske kungens vinsmakare^[ay] och bagare förbröt sig mot sin herre, kungen i Egypten. ² Farao blev så arg på sina båda hovmän, sin förste vinsmakare och sin chefsbagare, ³ att han lät sätta båda två i häkte hos befälhavaren för livgardet i det fängelse där Josef satt. ⁴ Befälhavaren satte Josef till att betjäna dem. De blev kvar där en tid. ⁵ Båda hovmännen, den egyptiske kungens vinsmakare och bagaren, hade under samma natt i fängelset var sin dröm men med olika betydelser. ⁶ På morgonen när Josef kom till dem lade han märke till att de såg nedstämda ut.

⁷ ”Varför ser ni så sorgsna ut?” frågade han faraos hovmän, som satt där i fängelset tillsammans med honom i hans husbondes hus. ⁸ ”Vi har båda drömt i natt, men det finns ingen här som kan berätta vad drömmarna betyder”, svarade de. ”Att tolka är Guds uppgift”, svarade Josef. ”Berätta för mig vad ni såg!”

⁹ Vinsmakaren berättade sin dröm för Josef: ”I min dröm såg jag framför mig en vinstock ¹⁰ med tre grenar som började knoppas och blomma, och snart fanns det klasar med mogna vindruvor. ¹¹ Jag höll faraos vinbägare i handen, och jag tog vindruvorna och kramade ur saften i bägaren och gav honom att dricka.”