Bible in 90 Days

¹² ”Det här är vad drömmen betyder”, sa Josef. ”De tre grenarna betyder tre dagar. ¹³ Inom tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och ge dig din ställning som vinsmakare tillbaka. Då ska du åter sätta faraos bägare i hans hand som du gjorde förut när du var hans vinsmakare. ¹⁴ Men tänk på mig när det går bra för dig och visa mig den vänligheten att du nämner om mig för farao, så att jag slipper ut härifrån! ¹⁵ Först blev jag bortrövad från hebréernas land och nu sitter jag i denna fängelsehåla trots att jag inte har gjort något ont.”

¹⁶ När mästerbagaren såg att uttydningen av den första drömmen blev så bra, berättade också han sin dröm för Josef. ”I min dröm hade jag tre korgar med bröd på huvudet. ¹⁷ I den översta korgen fanns många olika slags bakverk till farao, men fåglarna kom och åt upp dem ur korgen på mitt huvud.”

¹⁸ ”Uttydningen är att de tre korgarna betyder tre dagar”, sa Josef till honom. ¹⁹ ”Inom tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och ta det av dig. Han ska hänga upp din kropp på en påle. Då ska fåglarna komma och äta ditt kött.”

²⁰ Tre dagar senare inföll faraos födelsedag, och han hade ordnat en fest för folket i palatset. Han upphöjde då inför hovet både vinsmakaren och mästerbagaren: ²¹ Vinsmakaren fick upprättelse och sin ställning tillbaka, så att han åter räckte bägaren åt farao, ²² medan mästerbagaren blev upphängd, precis som Josef hade uttytt drömmarna. ²³ Men vinsmakaren glömde bort Josef och ägnade honom inte mer en tanke.

Faraos dröm

41 En natt två år senare drömde farao att han stod på Nilens strand, ² när sju välmående, feta kor kom upp ur floden och började beta i vassen. ³ Efter dem kom sju andra kor upp ur floden, fula och magra. De gick fram och ställde sig på stranden bredvid de feta korna. ⁴ Sedan åt de magra korna upp de sju välmående och feta. Då vaknade farao.

⁵ Snart somnade han om igen och hade ännu en dröm. Han såg sju sädesax på samma strå, välformade och fylliga. ⁶ Sedan visade sig ytterligare sju ax komma fram, men dessa var tunna och svedda av den östliga vinden. ⁷ De tunna axen svalde de fylliga, välformade axen. Då vaknade farao igen och förstod att det var en dröm.

⁸ Följande morgon var han mycket orolig. Han kallade på alla trollkarlar och vise män i Egypten och berättade drömmarna för dem men ingen kunde uttyda dem för farao. ⁹ Då yttrade sig kungens vinsmakare:

”Idag måste jag påminna om mina brott. ¹⁰ För en tid sedan då farao var arg på oss tjänare satte farao mig och mästerbagaren i fängelse hos befälhavaren för livgardet. ¹¹ En natt fick bagaren och jag var sin dröm och varje dröm hade sin särskilda betydelse. ¹² Vi berättade drömmarna för en ung hebré som var där med oss och var slav hos befälhavaren för livgardet och han berättade för oss vad drömmarna betydde.

¹³ Allt inträffade precis som han hade sagt: jag återupprättades och fick tillbaka min ställning och den andre blev hängd.”

¹⁴ Farao lät genast skicka efter Josef. Han fördes omedelbart från fängelsehålan och efter att ha rakat sig och bytt kläder, kom han inför farao.

¹⁵ ”Jag hade en dröm i natt”, berättade farao för honom. ”Ingen kan berätta för mig vad den betyder. Men jag har hört att du kan tolka drömmar du får höra.” ¹⁶ ”Inte jag själv”, svarade Josef. ”Men Gud kan ge farao det önskade svaret.”

¹⁷ Då berättade farao drömmen för honom: ”Jag stod på Nilflodens strand, ¹⁸ när sju feta, välmående kor kom upp ur floden och började beta i vassen. ¹⁹ Men sedan kom sju andra kor upp ur floden, eländiga, mycket magra och fula, ja, så eländiga djur har jag aldrig sett i hela Egyptens land. ²⁰ Dessa magra kor åt upp de sju feta, som hade kommit först, ²¹ men efteråt kunde man inte se att de gjort det, för de var lika magra som förut. Sedan vaknade jag.

²² Därefter hade jag ännu en dröm och såg sju ax på ett strå, fylliga och vackra. ²³ Efter dem växte det fram sju torra ax, tunna och förtorkade i östanvinden, ²⁴ och de tunna axen svalde de sju fylliga. Jag berättade allt detta för mina trollkarlar men ingen av dem kunde säga vad det betydde.”

²⁵ ”Båda drömmarna betyder samma sak”, sa Josef till farao. ”Gud har talat om för farao vad han tänker göra. ²⁶ De sju feta korna och de sju fylliga, välformade axen betyder sju år. Båda drömmarna har samma betydelse. ²⁷ De sju magra korna som kom upp efter dem, likaså de sju tunna och av östanvinden förtorkade axen, betyder att det kommer att bli sju års hungersnöd.

²⁸ Gud har precis som jag sa till farao visat farao vad han tänker göra. ²⁹ De kommande sju åren ska bli en period av stort välstånd i hela Egyptens land. ³⁰ Men efteråt kommer det att bli sju år av svält. Svälten blir så svår att man kommer att glömma bort välståndet som rådde i Egypten. Svälten kommer att ödelägga landet. ³¹ Till och med minnet av de goda åren kommer att utplånas helt eftersom hungersnöden blir så fruktansvärd. ³² Att farao fick två drömmar betyder att Gud har bestämt det och det kommer att ske snart.

³³ Farao bör nu söka reda på en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. ³⁴ Farao bör också utse tillsyningsmän över landet för att samla in en femtedel av all säd under de kommande sju välfärdsåren. ³⁵ Låt dem samla in livsmedel under de kommande goda åren och lagra och förvara spannmål i städerna under faraos tillsyn. ³⁶ Då kommer det att finnas tillräckligt att äta i Egyptens land när de sju årens svält kommer, så att landet inte går under genom hungersnöden.”

Josef härskar i Egypten

³⁷ Josefs förslag togs väl emot av farao och hans tjänare.

³⁸ Farao sa då till sina tjänare: ”Finns det någon som har Guds Ande^[a] såsom denne man?” ³⁹ Farao sa sedan till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, finns det ingen som är förståndigare och visare än du. ⁴⁰ Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.”

⁴¹ Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” ⁴² Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom.

⁴³ Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen^[b], och framför Josef ropade man ”Böj knä!”^[c] Farao satte honom så över hela Egypten. ⁴⁴ Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.”

⁴⁵ Farao gav Josef namnet Safenat Paneach^[d]. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen^[e] i On^[f]. Josef reste sedan omkring i Egypten.

⁴⁶ Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet.

⁴⁷ Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. ⁴⁸ Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. ⁴⁹ Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt.

⁵⁰ Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. ⁵¹ Josef kallade sin äldste son Manasse^[g], för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” ⁵² Den andre sonen kallade han Efraim^[h], för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.”

⁵³ Slutligen hade de sju goda åren gått. ⁵⁴ Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt.

⁵⁵ När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem.

⁵⁶ När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. ⁵⁷ Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt.

Josef och hans bröder träffas i Egypten

42 När Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: ”Varför står ni här och tittar på varandra? ² Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp åt oss så att vi överlever och inte svälter ihjäl!”

³ Då reste tio av Josefs bröder ner till Egypten för att köpa säd. ⁴ Jakob ville nämligen inte att Josefs bror Benjamin skulle få resa med, eftersom han var rädd att någon olycka skulle drabba honom. ⁵ Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många andra för att köpa mat, för svälten var mycket svår också i Kanaan.

⁶ Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och den som sålde säd till alla, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden.

⁷ Josef kände omedelbart igen sina bröder när han såg dem, men låtsades inte om det. ”Var kommer ni ifrån?” frågade han barskt. ”Från Kanaans land”, svarade de. ”Vi har kommit för att köpa säd.”

⁸ Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. ⁹ Josef kom ihåg drömmarna som han hade haft om dem. Han sa till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se var landet saknar skydd.”

¹⁰ ”Nej, herre”, svarade de. ”Vi, dina tjänare, har bara kommit för att köpa mat. ¹¹ Vi är alla bröder, söner till en och samme man, hederliga män och inga spioner.” ¹² ”Jo, det är ni”, fortsatte han. ”Ni har kommit för att ta reda på var vårt land saknar skydd.” ¹³ ”Herre”, sa de. ”Vi var tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder finns inte mer.”

¹⁴ ”Det är som jag har sagt”, sa Josef. ”Ni är spioner. ¹⁵ Men ni ska få prövas. Så sant farao lever ska ni inte lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit. ¹⁶ En av er får resa och hämta honom. Resten av er stannar kvar här i fängelse, tills vi ser om ni talar sanning eller inte. Om inte, så är ni spioner, så sant farao lever!”

¹⁷ Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse.

¹⁸ Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här, så får ni leva. Jag är en man som fruktar Gud. ¹⁹ Om ni är ärliga män, låt då en av er bröder stanna kvar i fängelset, medan resten av er kan resa hem med säd åt era svältande familjer. ²⁰ Kom sedan tillbaka med er yngste bror hit till mig. Det får visa om ni talar sanning. Om ni gör det, behöver ni inte dö.”

Så fick de göra, men ²¹ sinsemellan sa de: ”Det här är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hans vånda och hörde hans vädjan om nåd, men vi ville inte lyssna. Därför har nu denna hemsökelse drabbat oss.” ²² ”Var det inte det jag sa, att ni inte skulle skada pojken?” svarade Ruben. ”Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att få vårt straff för hans liv.”

²³ De visste inte att Josef förstod dem, för han hade talat med dem genom tolk. ²⁴ Josef vände sig om och gick ut och grät. När han kom tillbaka, talade han till dem igen. Sedan tog han Simon och lät fängsla honom inför deras ögon.

²⁵ Josef befallde sedan att männens säckar skulle fyllas med säd och att vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Han gav dem också mat för resan. När detta var gjort, ²⁶ lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem.

²⁷ Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att ge foder åt sin åsna, såg han att hans pengar låg överst i säcken. ²⁸ Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! De finns här i säcken.” Då blev de alldeles skräckslagna och frågade varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”

²⁹ När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hänt dem:

³⁰ ”Mannen som är herre i landet talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner. ³¹ ’Nej’, sa vi, ’vi är hederliga män och inga spioner. ³² Vi var tolv bröder, söner till en och samme far. En finns inte mer, och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.’ ³³ Sedan sa mannen, landets herre, till oss: ’Så här ska jag få reda på om ni är hederliga. Lämna en av era bröder här hos mig och ta säd åt era svältande familjer och res hem, ³⁴ men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni röra er fritt i landet.’ ”

³⁵ När de tömde sina säckar fanns pungen med pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna.

³⁶ Deras far Jakob sa till dem: ”Ni har berövat mig mina barn. Josef är borta, Simon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.”

³⁷ Då sa Ruben till sin far: ”Du får döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Lämna honom åt mitt ansvar. Jag ska se till att han kommer tillbaka.”

³⁸ Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död, och bara han är kvar. Om något händer honom på er resa, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.”

Benjamin reser till Josef

43 Men svälten var fruktansvärd i landet. ² När säden som de hade fört med sig från Egypten var slut, sa fadern till dem: ”Res dit igen och köp lite mat åt oss!”

³ Men Juda^[i] sa till honom: ”Mannen menade allvar när han sa: ’Kom inte tillbaka till mig igen utan er bror!’ ⁴ Låter du vår bror följa med oss, så reser vi för att köpa säd åt dig. ⁵ Men om du inte låter honom följa med, kan vi inte resa. Mannen sa ju till oss att vi inte fick komma tillbaka till honom utan vår bror.”

⁶ ”Varför gjorde ni detta mot mig att ni berättade att ni hade en bror till?” sa Israel. ⁷ ”Mannen frågade noga om vår familj”, svarade de. ”Han ville veta om vår far fortfarande levde, och han frågade om vi hade ytterligare någon bror, och därför berättade vi det för honom. Hur kunde vi veta att han skulle säga: ’För hit er bror?’ ”

⁸ Juda sa till sin far: ”Skicka pojken med mig, så att vi kan ge oss av och så får överleva, annars kommer vi att dö av svält allihop, både vi och våra barn. ⁹ Jag garanterar hans trygghet. Du får hålla mig personligen ansvarig för honom. Om jag inte för honom tillbaka, så bär jag skulden inför dig resten av livet. ¹⁰ Hade vi inte dröjt så här, skulle vi redan ha hunnit tillbaka för andra gången.”

¹¹ Till slut sa deras far Israel till dem: ”Om det inte går att undvika så gör så här: ta landets bästa produkter i era säckar som gåva åt den där mannen, lite balsam, lite honung, dragantgummi, myrra, pistagenötter och mandlar. ^{[j] 12} Ta med er dubbelt så mycket pengar, så att ni kan betala tillbaka det som fanns i säckarna, eftersom det förmodligen berodde på ett misstag, ¹³ och ta er bror och res iväg. ¹⁴ Måtte Gud den Väldige låta mannen visa barmhärtighet mot er, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er tillbaka! Men om jag måste förlora mina barn, så får det bli som det blir.”

¹⁵ Då tog de med sig gåvorna och dubbelt så mycket pengar som förra gången och även sin bror Benjamin. De skyndade sig att komma fram till Egypten, där de fick träda fram inför Josef.

¹⁶ När Josef såg att Benjamin var med dem, sa han till sin närmaste man: ”Ta med dessa män hem till mig, slakta djur och laga maten, för de ska äta middag tillsammans med mig.” ¹⁷ Mannen gjorde som han blev tillsagd och tog dem med sig till Josefs hus.

¹⁸ Bröderna blev rädda när de fördes dit. ”Det är för att pengarna låg i säckarna förra gången som vi nu förs hit”, tänkte de. ”Nu kommer han att anfalla oss och övermanna oss. Sedan kommer han att göra oss till slavar och ta våra åsnor.”

¹⁹ De gick fram till Josefs närmaste man vid ingången till Josefs hus och talade till honom: ²⁰ ”Hör på oss, herre. När vi hade varit här första gången för att köpa mat, ²¹ stannade vi över natten på vägen och öppnade våra säckar. Då fann vi att alla pengarna som vi betalt för säden låg överst i säckarna. Här är de. Vi har tagit dem med oss tillbaka, ²² tillsammans med ytterligare pengar för att köpa säd. Vi vet inte vem som kan ha lagt pengarna i säckarna.” ²³ ”Oroa er inte för det”, sa Josefs närmaste man till dem. ”Ni behöver inte vara rädda. Er Gud, er fars Gud har gett er en skatt i era säckar. Jag fick betalt för säden.”

Sedan förde mannen ut Simon till dem. ²⁴ Mannen visade dem in i huset, och de fick vatten att tvätta fötterna med, och deras åsnor fick foder. ²⁵ De tog sedan fram sina gåvor till Josef som skulle komma vid middagstiden, för de hade fått veta att de skulle äta där. ²⁶ När Josef kom hem, gav de honom gåvorna som de fört med sig till huset och bugade sig djupt inför honom.

²⁷ Han frågade hur de hade haft det och tillade: ”Och hur mår er gamle far, som ni berättade om? Lever han fortfarande?” ²⁸ ”Ja”, svarade de. ”Vår far, din tjänare, lever och mår bra.” Sedan bugade de sig djupt inför honom igen.

²⁹ Josef såg på sin bror, sin mors son Benjamin och frågade: ”Är det här er yngste bror, som ni berättade om? Måtte Gud vara nådig mot dig, min son!” ³⁰ Sedan gick Josef snabbt ut därifrån, för han överväldigades av kärlek till sin bror och blev tvungen att hitta ett ställe där han kunde gråta. Han gick till sitt privata rum och grät där. ³¹ Sedan tvättade han ansiktet och kom ut och försökte behärska sig och befallde att maten skulle serveras.

³² Josef åt för sig själv, hans bröder serverades vid ett annat bord och egypterna vid ännu ett annat. Egypterna kunde nämligen inte äta tillsammans med hebréer, för det skulle ha varit avskyvärt för dem. ³³ Bröderna satt mitt emot Josef i åldersordning, från den äldste till den yngste. De såg förvånade på varandra.

³⁴ Maten serverades åt dem från hans eget bord. Han gav den största portionen till Benjamin – fem gånger så mycket som till någon av de andra. De åt och drack glatt tillsammans.

Josefs silverbägare i Benjamins säck

44 Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. ² Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. ³ Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor.

⁴ När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. ⁵ Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ”

⁶ När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om.

⁷ ”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. ⁸ Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? ⁹ Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.” ¹⁰ ”Bra, det får bli som ni säger. Den som man finner bägaren hos blir min slav”, svarade mannen. ”Ni andra får gå fria.”

¹¹ De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. ¹² Mannen började leta i den äldste broderns säck och slutade hos den yngste. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. ¹³ Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. ¹⁴ Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.

¹⁵ ”Vad är det ni har gjort?” frågade Josef. ”Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” ¹⁶ Juda svarade: ”Vad ska vi säga, herre? Hur ska vi kunna förklara oss? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud har dragit upp dina tjänares skuld. Vi är nu dina slavar, herre, både vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.”

¹⁷ ”Aldrig”, sa Josef. ”Bara den som bägaren återfanns hos ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far utan att oroa er.”

¹⁸ Då steg Juda fram och sa: ”Låt mig bara få säga en sak, herre! Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, och bli inte vred på din tjänare, fastän du är som farao själv. ¹⁹ Du frågade oss, herre, om vår far och om vi hade ytterligare någon bror, ²⁰ och vi svarade, herre: ’Ja, vår gamle far lever. Han har en son, en yngling, som han fått på gamla dagar. Dennes bror är död, och han är den ende som är kvar av sin mors barn. Hans far älskar honom mycket.’ ²¹ Då sa du till oss, dina tjänare: ’Ta med honom hit, så att jag kan få se honom.’ ²² Men vi sa: ’Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.’ ²³ Men du sa till oss: ’Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.’ ²⁴ Därför återvände vi till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du, herre, hade sagt. ²⁵ När han sedan sa: ’Gå tillbaka och köp oss lite mat’, ²⁶ svarade vi: ’Vi kan inte resa utan att ta vår yngste bror med oss. Vi får inte visa oss för mannen utan att vår yngste bror är med.’

²⁷ Då sa min far, din tjänare, till oss: ’Ni vet att min hustru fick två söner, och att ²⁸ en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. ²⁹ Om ni tar hans bror ifrån mig och något ont drabbar honom också, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.’ ³⁰ Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss – så fäst som han är vid pojken –  ³¹ kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Vi, dina tjänare, driver då vår gråhårige far med sorg ner i dödsriket. ³² Herre, jag – din tjänare – lovade min far att jag skulle ta ansvaret för pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden inför honom för alltid. ³³ Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. ³⁴ Hur skulle jag kunna återvända hem till min far utan honom? Skona mig från att behöva se min fars förtvivlan.”

Josef ger sig till känna för sina bröder

45 Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre inför alla de närvarande. ”Gå ut härifrån allesammans”, ropade han till sina tjänare. Ingen av dem var närvarande när han sedan gav sig till känna för sina bröder, ² och han brast ut i gråt och grät så högt att egypterna hörde det, även farao och hans hov fick veta det.

³ ”Jag är Josef”, sa han till sina bröder. ”Lever verkligen min far fortfarande?” Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt skräckslagna.

⁴ ”Kom fram hit”, sa han. De kom närmare, och än en gång sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten! ⁵ Men sörj nu inte över att ni sålde mig hit. Ni behöver inte anklaga er själva. Gud skickade hit mig i förväg för att rädda era liv. ⁶ Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då man varken kommer att plöja eller skörda. ⁷ Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, till räddning för många.

⁸ Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni. Han har gjort mig till rådgivare åt farao, ledare för hela hans förvaltning och härskare över hela Egyptens land.

⁹ Skynda er nu hem till min far! Säg till honom: så här säger din son Josef: Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Kom hit till mig omedelbart! ¹⁰ Du ska få bo i Goshens land, så att du är nära mig med alla dina barn, barnbarn, dina djur och allt annat du äger. ¹¹ Jag ska ta hand om dig här, eftersom det fortfarande återstår fem års hungersnöd. Varken du eller din familj eller någon av de dina ska lida någon brist. ¹² Nu har ni ju själva sett, och min bror Benjamin också, att det verkligen är jag, Josef, som talar till er. ¹³ Berätta för vår far om min höga ställning här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er hem och hämta vår far!”

¹⁴ Josef föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. ¹⁵ Josef kysste och omfamnade alla sina bröder och grät. Sedan samtalade han och bröderna med varandra.

¹⁶ Nyheten om att Josefs bröder hade kommit nådde snart farao, och både han och hans hovtjänstemän blev mycket glada.

¹⁷ Sedan sa farao till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: lasta era packdjur och far till Kanaan ¹⁸ för att hämta er far och hela er släkt, och kom hit till mig. Jag ska ge er det bästa i hela Egyptens land. Ni ska få äta av landets goda. ¹⁹ Befall dem också att göra så här: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. ²⁰ Oroa er inte över era tillhörigheter, för det bästa av Egyptens land ska tillhöra er.”

²¹ Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar, precis som farao hade befallt, och mat för resan. ²² Han gav dessutom nya kläder^[k] till var och en av dem, men Benjamin fick 300 siklar silver^[l] och fem uppsättningar kläder. ²³ Till sin far skickade han tio åsnelaster med det bästa av Egyptens produkter och tio åsnor med säd, bröd och annan mat som hans far kunde behöva på resan.

²⁴ Utrustade på detta sätt sände han iväg sina bröder med orden: ”Gräla nu inte på vägen!” ²⁵ De lämnade Egypten och återvände till Kanaans land, till sin far Jakob.

²⁶ ”Josef lever”, berättade de. ”Han är härskare över hela Egyptens land!” Jakob blev alldeles förstummad. Han kunde inte tro dem. ²⁷ Men när de berättade allt Josef sagt till dem, och när Jakob såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. ²⁸ Han sa: ”Det måste vara sant! Min son Josef lever! Jag måste resa så att jag får träffa honom innan jag dör.”

Jakobs hela familj flyttar till Egypten

46 Israel gav sig alltså iväg med alla sina tillhörigheter. När han kom till Beer Sheva offrade han slaktoffer till sin far Isaks Gud. ² Under natten talade Gud i en syn till Israel. ”Jakob! Jakob!” sa han. ”Ja, här är jag”, svarade Jakob. ³ ”Jag är Gud”, sa Gud, ”din fars Gud. Var inte rädd för att resa ned till Egypten, för jag ska göra dig till ett stort folk där. ⁴ Jag ska följa dig till Egypten, och jag ska föra dig tillbaka därifrån. Josefs hand kommer att sluta dina ögon.”

⁵ Då lämnade Jakob Beer Sheva. Israels söner tog med sig sin far Jakob, tillsammans med sina barn och hustrur, och de reste med de vagnar som farao hade skickat för att hämta dem.

⁶ De tog med sig sina djur och alla de ägodelar som de samlat i Kanaans land, och så kom Jakob och hela hans familj till Egypten. ⁷ Jakob tog med sig alla sina barn, söner och döttrar, sonsöner och sondöttrar, hela sin släkt.

⁸ Här följer namnen på Israels söner som kom till Egypten, Jakob och hans söner, av vilka Ruben var den förstfödde:

¹⁵ Dessa var alla ättlingar till Jakob och Lea, och tillsammans med dottern Dina, som också föddes åt Jakob i Paddan Aram, var de trettiotre personer.

¹⁶ Gads söner var Sifjon, Haggi, Shuni, Esbon, Eri, Arodi och Areli.

¹⁷ Ashers söner var Jimna, Jishva och Jishvi, Beria och de hade en syster som hette Serach. Berias söner hette Hever och Malkiel.

¹⁸ Dessa sexton personer var barn till Jakob och Silpa, den slavflicka som Lea fått av sin far Laban.

²² Dessa var Rakels och Jakobs söner, sammanlagt fjorton personer.

²³ Dans son var Hushim.

²⁴ Naftalis söner var Jachseel, Guni, Jeser och Shillem.

²⁵ Dessa var Jakobs söner med Bilha, Rakels slavflicka som Laban gett sin dotter, sammanlagt sju personer.

²⁶ De ättlingar som reste med Jakob till Egypten var sextiosex till antalet, sönernas hustrur oräknade. ²⁷ Om man också räknar med Josefs två söner som föddes åt honom i Egypten, utgjorde Jakobs hela familj i Egypten totalt sjuttio personer.

²⁸ Jakob sände Juda i förväg till Josef för att hitta fram till Goshen. När de kom till Goshen, ²⁹ gjorde Josef sig beredd med sin vagn och mötte dem där. Så snart han fick se sin far kastade han sig i hans famn. De kramade om varandra och grät länge.

³⁰ Sedan sa Israel till Josef: ”Nu är jag beredd att dö, för jag har sett dig igen och vet att du lever.”

³¹ Josef sa sedan till sina bröder och till hela sin fars familj: ”Jag ska gå och berätta för farao att mina bröder och hela min fars familj har kommit hit till mig från Kanaans land ³² och att ni är herdar och att ni har fört med er era hjordar och allt ni äger. ³³ När sedan farao kallar på er och frågar er om ert yrke, ³⁴ så ska ni säga till honom: ’Vi, dina tjänare, har varit herdar ända sedan ungdomen, vi liksom våra förfäder.’ När han hör detta, kommer han att låta er bo här i Goshens land.” Herdar var nämligen avskydda av egypterna.

47 Josef gick och berättade för farao: ”Min far och mina bröder har kommit hit från Kanaans land med alla sina hjordar och tillhörigheter. De befinner sig nu i Goshens land.”

² Han hade tagit med sig fem av sina bröder och presenterade dem för farao. ³ Farao frågade dem: ”Vad har ni för yrke?” De svarade: ”Vi, dina tjänare, är herdar, som våra förfäder. ⁴ Vi har kommit för att bo en tid här i Egypten, för det finns inget bete för våra hjordar i Kanaan. Hungersnöden har varit mycket svår där. Vi ber dig om tillstånd att få bosätta oss i Goshens land.”

⁵ Farao sa då till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. ⁶ Hela landet är öppet för dig. Låt dem bo i den bästa delen av landet – Goshen passar utmärkt. Och om du vet några av dem som är skickliga nog, så ge dem ansvaret också för mina hjordar.”

⁷ Sedan tog Josef sin far Jakob till farao och Jakob hälsade farao med en välsignelse. ⁸ ”Hur gammal är du?” frågade farao honom. ⁹ Jakob svarade: ”Min vandringstid har bara blivit 130 få och hårda år, inte alls som mina förfäders.” ¹⁰ Sedan välsignade Jakob farao innan han gick därifrån.

¹¹ Josef lät sin far och sina bröder bosätta sig i Egypten och gav dem land i de bästa områdena, i Ramses land, precis som farao hade befallt. ¹² Josefs far och bröder och hela hans fars husfolk fick också sitt underhåll av Josef, alltefter familjernas storlek.

¹³ Hungersnöden blev allt värre i hela regionen, hela Egypten och Kanaans land var utan mat och höll på att gå under av svält. ¹⁴ Josef tog emot alla de pengar som fanns i Egypten och Kanaan i utbyte mot säd och förde dem till faraos palats. ¹⁵ När även pengarna tog slut både i Egypten och i Kanaan, kom egypterna till Josef och sa:

”Våra pengar är slut, men ge oss bröd! Varför ska vi behöva dö här inför dig?” ¹⁶ ”Nåväl”, svarade Josef. ”Om era pengar är slut, får ni ge mig era djur i utbyte mot mat.”

¹⁷ Då förde de sin boskap till Josef i utbyte mot mat. Josef försörjde dem det året i utbyte mot alla hästar, hjordar, kreatur och åsnor i hela Egypten.

¹⁸ Följande år kom de tillbaka igen och sa: ”Vi kan inte dölja detta för dig, herre. Våra pengar är slut och vår boskap är borta, och det finns inget vi kan erbjuda dig annat än oss själva och den mark vi äger. ¹⁹ Varför ska vi behöva förgås här inför dig, både vi och vår jord? Köp oss och marken vi äger, i utbyte mot mat, så ska vi med vår mark bli slavar åt farao. Vi överlämnar oss själva i utbyte mot mat, så att vi får leva och så att vårt land inte blir ödelagt.”

²⁰ Då köpte Josef upp all mark i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar till honom, eftersom svälten var så svår, och till slut ägde farao hela landet. ²¹ På så sätt blev hela Egyptens folk faraos slavar^[n]. ²² Det enda land han inte köpte var prästernas, för de fick sitt underhåll från farao och fick således mat av farao och behövde alltså inte sälja sin jord.

²³ Sedan sa Josef till folket: ”Nu har jag köpt både er och all mark åt farao. Här får ni utsäde till åkrarna. ²⁴ Men när ni skördar, så tillhör en femtedel av allt ni får farao. Behåll de resterande fyra femtedelarna till utsäde och till mat åt er själva och era familjer och era barn.” ²⁵ ”Du har räddat våra liv”, sa de. ”Låt oss alltid få möta din välvilja, herre! Vi blir gärna faraos slavar.”

²⁶ Då stiftade Josef en lag för hela Egyptens land och den gäller fortfarande: farao ska ha en femtedel av all skörd som skatt. Detta gällde dock inte det land som ägdes av prästerna.

Jakob och Josef dör i Egypten

Jakob välsignar Josef

²⁷ Israeliterna^[o] bodde alltså i Goshens land i Egypten och skaffade sig mark där. De var fruktsamma och förökade sig mycket.

²⁸ Jakob levde sjutton år i Egypten och blev 147 år gammal. ²⁹ När tiden närmade sig för honom att dö, kallade han på sin son Josef och sa till honom: ”Visa mig den välviljan att lägga handen under min höft och svär^[p] att du ska visa mig den godheten och trofastheten att du inte begraver mig i Egypten, ³⁰ utan när jag gått till vila hos mina fäder^[q], ta mig ut ur Egypten och begrav mig i deras grav.” Och Josef lovade att göra som han sa. ³¹ ”Lova det med en ed”, fortsatte Jakob. Då svor Josef eden, och Israel böjde sig ner, lutad mot sin stav^[r].

Manasse och Efraim

48 En tid därefter fick Josef höra att hans far var sjuk. Han tog med sig dit sina två söner Manasse och Efraim. ² När Jakob hörde att hans son Josef hade kommit, samlade han all sin styrka och satte sig upp i sängen ³ och sa till honom:

”Gud den Väldige visade sig för mig i Lus i Kanaans land. Han välsignade mig ⁴ och sa till mig: ’Jag ska göra dig fruktsam, och du ska bli till ett stort folk, och jag ska ge Kanaans land till dig och dina ättlingar som egendom för all framtid.’ ⁵ Dina två söner, Efraim och Manasse, som föddes här i Egyptens land innan jag kom hit, ska vara mina, och de ska få ärva mig på samma sätt som Ruben och Simon^[s]. ⁶ Men de andra barnen som du får ska bli dina egna, och de ska kallas efter sina bröders namn i deras arvedel av landet^[t]. ⁷ När jag kom från Paddan Aram, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land medan vi ännu var en bit från Efrata. Jag begravde henne där invid vägen till Efrata.” Efrata heter numera Betlehem.

⁸ Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: ”Vilka är dessa?” ⁹ Josef svarade sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”För fram dem till mig så ska jag välsigna dem!” ¹⁰ På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem.

¹¹ Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud till och med låtit mig få se dina barn.”

¹² Josef tog pojkarna från Israels knä^[u] och bugade sig djupt med ansiktet mot marken. ¹³ Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra, så att Manasse hamnade framför Israels högra hand och Efraim framför hans vänstra. ¹⁴ Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, och sin vänstra hand på samma sätt på Manasses huvud, alltså korsade han sina händer, fastän Manasse var den förstfödde.

¹⁵ Sedan välsignade han Josef och sa:

¹⁷ Men när Josef såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Därför lyfte han sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud och lägga den på Manasses huvud i stället. ¹⁸ ”Far, gör inte så”, sa han. ”Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!” ¹⁹ Men Israel vägrade. ”Jag vet vad jag gör, min son”, sa han. ”Av Manasse ska det bli ett folk, också han ska bli stor, men hans yngre bror ska bli ännu större, och av hans ättlingar ska det bli många folk.”

²⁰ Så välsignade han pojkarna denna dag med orden:

Han satte alltså Efraim före Manasse.

²¹ Sedan sa Israel till Josef: ”Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land. ²² Och jag ger dig nu, utöver det jag ger till dina bröder, en utvald bergsrygg^[w] som jag tog från amoréerna med svärd och båge.”

Jakob profeterar över sina söner

(5 Mos 33:1-29)

49 Jakob kallade sedan samman alla sina söner och sa: ”Ställ er här hos mig, så ska jag berätta för er vad som kommer att hända med er under kommande dagar.

²⁸ Detta är alla Israels tolv stammar, och detta är vad deras far sa till dem när han gav dem var och en sin egen välsignelse.

²⁹ Sedan befallde han dem: ”Jag ska snart samlas till mitt folk, och då ska ni begrava mig hos mina förfäder i Kanaans land, i grottan på hettiten Efrons åker, ³⁰ grottan på åkern i Makpela vid Mamre i Kanaan, den åker som Abraham köpte av hettiten Efron som begravningsplats. ³¹ Där är Abraham och hans hustru Sara begravda. Där ligger också Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea. ³² Det är den åker och grotta som köptes från hettiterna.”

³³ När Jakob hade gett dessa befallningar till sina söner, drog han upp sina fötter i sängen, drog sitt sista andedrag, dog och förenades så med sina fäder.

Jakob begravs i Kanaan

50 Josef kastade sig över sin fars kropp och grät över honom och kysste honom. ² Sedan bad han de läkare som var i tjänst hos honom att balsamera hans far. Läkarna balsamerade då Israel, ³ vilket tog fyrtio dagar, den tid som balsameringen tar. Egypterna sörjde honom i sjuttio dagar. ⁴ När sorgetiden var över, talade Josef med faraos hovmän och sa: ”Visa mig den välviljan att tala med farao för mig. Säg ⁵ att min far fick mig att med ed lova att när han dog skulle jag begrava honom i den grav som han låtit hugga ut åt sig i Kanaan. Be om tillstånd för mig att resa dit upp och begrava min far och sedan komma tillbaka.”

⁶ Farao svarade: ”Gå och begrav din far, som du har lovat honom med ed.”

⁷ Då begav sig Josef iväg för att begrava sin far, tillsammans med alla faraos tjänstemän, de äldste i hans hus och de äldste i Egypten, ⁸ och alla Josefs släktingar, hans bröder och hans fars familj. Men sina små barn och alla hjordar lämnade de kvar i Goshens land. ⁹ Många vagnar och ryttare och mycket folk följde alltså med Josef.

¹⁰ När de kom fram till Goren Haatad på andra sidan Jordan, höll de en högtidlig dödsklagan, och Josef sörjde sin far i sju dagar. ¹¹ Invånarna där, kanaanéerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad och sa: ”Det är en mycket stor sorgehögtid som egypterna håller där.” Därför gav de platsen namnet Avel Misrajim.^{[ae] 12} Jakobs söner gjorde alltså som han hade befallt dem. ¹³ De förde honom till Kanaans land och begravde honom där i grottan på Makpelas åker, den grotta nära Mamre, som Abraham hade köpt som begravningsplats av hettiten Efron.

Josef tar väl hand om sina bröder

¹⁴ Efter att ha begravt sin far återvände Josef till Egypten med sina bröder och alla dem som följt med honom för att begrava hans far.

¹⁵ Men efter sin fars död sa Josefs bröder: ”Nu kommer Josef kanske att hysa agg mot oss och ge igen för allt det onda vi har gjort mot honom”. ¹⁶ Därför sände de bud till honom och lät säga: ”Innan din far dog bad han: ¹⁷ ’Säg till Josef: Vi ber dig förlåta dina bröder deras synd och allt det onda vi har gjort mot dig.’ Vi ber dig därför: ’Förlåt oss, din fars Guds tjänare, allt det onda vi gjort.’ ” När Josef fick meddelandet brast han i gråt.

¹⁸ Sedan kom hans bröder och föll ned inför honom och sa: ”Vi är dina slavar.”

¹⁹ Men Josef sa till dem: ”Var inte rädda! Jag är väl inte Gud. ²⁰ Det ni avsåg var ont mot mig, men Gud förvandlade det till något gott, för att göra det som nu har skett och för att rädda många människors liv. ²¹ Var inte rädda! Jag ska själv ta hand om er och era familjer.” Och han talade mycket vänligt till dem och tröstade dem.

Josef dör

²² Josef och hans fars familj blev alltså kvar i Egypten. Josef blev 110 år gammal. ²³ Han levde så länge att han fick se sin son Efraims barnbarn födas, och Manasses son Makirs barn kunde han adoptera.^[af]

²⁴ ”Jag kommer snart att dö”, sa Josef till sina bröder, ”men Gud ska ta hand om er och föra er tillbaka till det land som han med ed har lovat Abraham och Isak och Jakob.”

²⁵ Josef fick israeliterna att lova med en ed och sa: ”Gud kommer att ta sig an er och då ska ni föra mina kvarlevor härifrån.”

²⁶ Sedan dog Josef 110 år gammal och man balsamerade hans kropp och lade den i en kista i Egypten.