Bible in 90 Days
Bildads tredje tal
25 Då tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Herraväldet och fruktan tillhör Gud,
fridstiftaren i höjden.
3 Kan hans skaror räknas?
Över vem går ej hans ljus upp?
4 Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud,
eller någon av kvinna född vara ren?
5 Se, inte ens månen skiner klart,
och stjärnorna är ej rena i hans ögon.
6 Hur mycket mindre då människan, det krypet,
människobarnet, den masken.
Jobs svar på Bildads tredje tal
26 Då tog Job till orda och sade:
2 Vilken hjälp har du ej gett den maktlöse,
hur har du ej stärkt den svages arm!
3 Vilka råd har du ej gett den ovise,
vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4 För vem för du din talan
och vems ande utgår från dig?
5 De avlidna skälver,
likaså djupets vatten och de som bor där.
6 Dödsriket ligger naket för honom,
avgrunden[a] utan täckelse.
7 Han spänner ut himlen i norr över det tomma,
han hänger upp jorden på intet.
8 Han samlar upp vatten i sina moln,
och skyarna brister inte under bördan.
9 Han gömmer sin tron för vår åsyn,
han höljer den med sina skyar.
10 En välvd horisont har han satt över vattnen,
där ljuset gränsar mot mörkret.
11 Himlens pelare skälver,
de häpnar över hans bestraffningar.
12 Med sin kraft stillar[b] han havet,
genom sitt förstånd krossar han Rahab.[c]
13 Han andas och himlen blir klar.
Hans hand genomborrar den snabba ormen.
14 Se, detta är endast utkanterna av hans verk,
en svag viskning är allt vi hör om honom.
Hans dånande kraft, vem kan förstå den?
Jobs sluttal till de tre vännerna (Kap 27-31)
27 Job fortsatte sin framställning. Han sade:
2 Så sant Gud lever,
han som har undanhållit mig min rätt,
han, den Allsmäktige, som har förbittrat min själ:
3 Så länge min ande är i mig
och Guds livsande i min näsa,
4 skall mina läppar ej tala orättfärdighet
eller min tunga tala svek.
5 Aldrig kommer jag att ge er rätt,
till min död vidhåller jag min oskuld.
6 Jag håller fast vid min rättfärdighet och släpper den inte.
Mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar.
7 Må min fiende stå som ogudaktig,
min motståndare som orättfärdig.
8 Ty vad har den gudlöse för hopp när livet skärs av,
när Gud tar hans själ?
9 Kommer Gud att höra hans rop
när nöd kommer över honom?
10 Kan han glädja sig över den Allsmäktige?
Kan han alltid åkalla Gud?
11 Jag vill undervisa er om Guds hand,
den Allsmäktiges tankar vill jag inte dölja.
12 Ni har ju själva alla sett det,
varför kommer ni då med tomt prat?
13 Detta är den ogudaktiges lott hos Gud,
den arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Om hans barn blir många, skall de falla för svärd,
hans avkomlingar får ej tillräckligt med bröd.
15 De som undkommer skall dö av pest
och deras änkor skall inte begråta dem.
16 Även om han samlar silver som stoft
och lägger kläder på hög som lera,
17 så är det de rättfärdiga som klär sig i det han har lagt på hög,
och silvret får de oskyldiga dela.
18 Som en mal bygger han sitt hus,
likt ett skjul som väktaren gör åt sig.
19 Rik går han till sängs,
men det sker aldrig mer,
när han öppnar sina ögon är allt borta.
20 Fasorna griper honom likt vattenmassor,
stormen rycker bort honom om natten.
21 Östanvinden lyfter honom, och han är borta,
den sveper i väg honom från hans plats.
22 Utan förskoning vräker den sig mot honom,
för dess kraft försöker han fly.
23 Den klappar sina händer mot honom
och visslar åt honom från hans plats.
28 Silvret har sin gruva, guldet en plats där det renas.
2 Järn hämtas upp ur jorden,
stenar smälts till koppar.
3 Människan sätter gränser för mörkret
och utforskar det yttersta djupet,
där stenen är natt och svartaste skugga.
4 De spränger schakt långt från människoboningar,
där ingen satt sin fot,
de hänger svävande, fjärran från människor.
5 Jorden, från vilken bröd kommer,
förvandlas där nere som av eld.
6 Bland dess stenar har safiren sin plats, och där finns guldmalm.
7 Stigen dit är ej känd av örnen,
falkens öga har ej upptäckt den.
8 Stolta vilddjur har inte trampat på den,
inget lejon har gått fram på den.
9 På den hårda stenen lägger man sin hand
och gräver ut bergen från grunden.
10 De hugger ut gångar i klipporna,
och ögat får se härliga ting.
11 De stoppar upp vattenådrornas gråt,
de drar fram dolda skatter i ljuset.
12 Men visheten, var finns hon?
Var har förståndet sin boning?
13 Människan vet ej hennes värde,
man finner henne ej i de levandes land.
14 Djupet säger: "Hon är inte i mig",
havet säger: "Hon finns inte hos mig."
15 Man kan inte köpa henne för guld,
inte väga upp silver för att förvärva henne.
16 Hon kan ej köpas med guld från Ofir
eller med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas kan inte jämföras med henne,
hon kan inte bytas ut mot guldkärl,
18 koraller och kristall må inte nämnas.
Att äga vishet är mer värt än pärlor.
19 Topas från Kush kan ej jämföras med henne,
hon kan ej vägas upp med renaste guld.
20 Men visheten, var kommer hon ifrån?
Var har förståndet sin boning?
21 Hon är gömd för alla levandes ögon,
hon är dold för himlens fåglar.
22 Avgrunden och döden säger:
"Endast hörsägner om henne har nått våra öron."
23 Gud har insikt om vägen till henne, han vet var hon bor.
24 Ty han skådar till jordens ändar,
han ser allting under himlen.
25 När han mätte upp vindens vikt
och vägde vattnen efter mått,
26 när han gjorde en lag för regnet
och en väg för åskans blixt,
27 då såg han henne och uppenbarade henne,
han lät henne stå fram och utforskade henne.
28 Och till människorna sade han:
"Se, Herrens fruktan är vishet,
att fly det onda är förstånd."
29 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
2 O, att jag vore som i förgångna månader,
som i de dagar då Gud vakade över mig,
3 då hans lykta sken över mitt huvud
och jag i hans ljus gick fram i mörkret,
4 då jag var i min krafts dagar,
då Guds godhet vilade över mitt hus,
5 då den Allsmäktige ännu var med mig,
och mina barn fanns runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk
och klippan göt ut bäckar av olja för mig.
7 När jag gick till porten i staden
och intog min plats på torget,
8 då drog sig de unga tillbaka när de såg mig,
och de gamla reste sig och blev stående.
9 Stormännen höll tillbaka sina ord
och lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
tungan fastnade vid deras gom.
11 Varje öra som hörde mig prisade mig,
varje öga som såg mig lovordade mig.
12 Ty jag räddade den fattige som ropade,
och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
13 Den döende välsignade mig,
änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I rättfärdighet klädde jag mig,
den var min klädnad.
Rättvisan var min mantel och huvudbonad.
15 Jag var ögon åt den blinde
och fötter åt den halte.
16 Jag var en fader åt de nödställda,
och den okändes sak redde jag ut.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Jag tänkte då:
"I mitt eget bo kommer jag att dö,
mina dagar skall bli många som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vatten,
och i mina grenar faller nattens dagg.
20 Min ära förnyas ständigt,
och min båge är alltid ny i min hand."
21 De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,
och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun som efter vårregn.
24 Jag log mot dem när de misströstade,
och mitt ansiktes ljus tog de emot.
25 Jag valde väg åt dem och satt främst,
jag tronade som en kung bland sitt manskap,
likt en som tröstade de sörjande.
30 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag,
de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta
bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,
dessa som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager av det torra landet
som redan förut var öde och ödsligt.
4 De plockar saltörter bland snåren,
och ginströtter är deras mat.
5 De drivs ut från menigheten,
man ropar efter dem som efter tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 För dem har jag nu blivit en nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk bland dem.
10 De avskyr mig och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
11 Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,
därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm,
och lik ett moln har min räddning försvunnit.
16 Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel
han fattar mig i min livklädnad.
19 Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort,
du slungar mig av och an i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande samlas.
24 Men räcker man ej ut handen när man faller,
ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit?
25 Grät jag inte över den som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 Men när jag sökte det goda, kom det onda,
när jag väntade på ljus, kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Svart går jag omkring, men inte av solen.
Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna.
30 Min hud har blivit svart och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 Mitt harpospel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
31 Jag slöt ett förbund med mina ögon:
att aldrig se på en ung kvinna.
2 Vilken lott skulle jag annars få av Gud i höjden,
vilken del av den Allsmäktige där ovan?
3 Ofärd kommer ju över orättfärdiga,
och olycka drabbar ogärningsmän.
4 Ser inte han mina vägar
och räknar alla mina steg?
5 Har jag umgåtts med lögn,
har min fot varit snar till svek?
6 Låt honom väga mig på en rättvis våg,
så skall Gud få se min rättsinnighet.
7 Har mina steg vikit av ifrån vägen,
har mitt hjärta följt mina ögon,
har jag någon fläck på mina händer?
8 Då må en annan äta vad jag har sått,
och mina plantor må ryckas upp med roten.
9 Har mitt hjärta förförts av en kvinna,
har jag stått på lur vid min nästas dörr?
10 Då må min hustru mala korn åt en annan,
och främmande män ligga i hennes famn.
11 Det hade varit en skändlig handling,
en straffbar missgärning,
12 en eld som skulle förtära ända till avgrunden
och föröda till roten alla mina grödor.
13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt
när de hade någon tvist med mig?
14 Vad skulle jag då göra när Gud står upp?
När han ställer mig till svars, vad skulle jag säga?
15 Har inte han som skapade mig i moderlivet skapat också dem?
Är det inte en enda som har berett oss i modersskötet?
16 Har jag nekat de fattiga vad de önskat
eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 Har jag ensam ätit mitt bröd,
utan att den faderlöse fått äta av det?
18 Nej, från min ungdom har jag uppfostrat honom som en far,
och från första stund har jag tagit mig an änkor.
19 Har jag sett någon förgås utan kläder,
eller en fattig utan något att skyla sig med?
20 Har inte hans hjärta välsignat mig
och fick han ej värma sig i ull från mina lamm?
21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse
när jag såg mig ha medhåll i porten?
22 Då må min axel lossna från min skuldra
och min arm brytas från sin led.
23 Jag måste då frukta bestraffning från Gud
och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24 Satte jag mitt hopp till guldet,
kallade jag det rena guldet min förtröstan?
25 Gladdes jag över att min rikedom blev stor
och att min hand förvärvade så mycket?
26 Hände det, när jag såg solljuset, hur det sken, och månen,
hur härlig den skred fram,
27 att mitt hjärta i hemlighet lät sig förföras och jag gav dem en handkyss?
28 Också det hade varit en straffbar missgärning,
ty jag hade då förnekat Gud i höjden.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes olycka,
fröjdat mig när något ont drabbade honom?
30 Nej, jag tillät inte min mun att synda
genom att med en förbannelse begära hans liv.
31 Mitt husfolk kan vittna:
"Var och en fick mätta sig med kött vid hans bord."
32 Främlingen behövde ej övernatta på gatan,
jag öppnade mina dörrar mot vägen.
33 Har jag dolt mina överträdelser likt Adam
och gömt min missgärning inom mig,
34 av fruktan för allt folket
och av rädsla för fränders förakt,
så att jag teg och ej gick utanför min dörr?
35 O, att jag hade någon som lyssnade på mig!
Se, här är min underskrift.
Den Allsmäktige må svara mig.
Låt mig se min motparts anklagelseskrift!
36 Sannerligen, jag skulle bära den på min skuldra,
jag skulle fästa den på mig som en krona.
37 Jag skulle berätta för honom om alla mina steg,
som en furste skulle jag möta honom.
38 Har min mark ropat över mig,
har dess fåror gråtit med varandra?
39 Har jag ätit frukten från den utan att betala,
eller sugit ut dem som brukade jorden?
40 Då må törne växa upp i stället för vete,
ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
Elihus tal (Kap 32-37)
32 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han i sina egna ögon var rättfärdig.
2 Men Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Mot Job blev han upprörd, därför att denne menade sig ha rätt mot Gud. 3 Och mot Jobs tre vänner blev han upprörd, därför att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
4 Elihu hade dröjt att tala till Job eftersom de andra var äldre än han. 5 Men då Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd.
6 Så Elihu, Barakels son, från Bus tog till orda. Han sade:
Jag är ung, och ni är gamla.
Därför var jag rädd och vågade inte
lägga fram min mening för er.
7 Jag tänkte: "Må åldern tala
och de många åren förkunna visdom."
8 Men det beror på anden i människan,
den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.
9 Det är inte åldern som ger vishet,
inte bara gamla förstår vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna på mig!
Också jag vill lägga fram min mening.
11 Se, jag väntade på era ord,
jag lyssnade efter förståndigt tal från er,
när ni sökte finna de rätta orden.
12 Jag lyssnade uppmärksamt på er,
men se, ingen kunde motbevisa Job,
ingen kunde ge honom svar på tal.
13 Svara nu inte: "Vi möttes av vishet.
Gud, inte en människa, skall slå ner honom."
14 Hans ord var inte riktade mot mig,
och jag skall inte bemöta honom med era argument.
15 De är bestörta och svarar ej mer,
de har förlorat talförmågan.
16 Skulle jag vänta då de ingenting kan säga,
då de står där utan något svar?
17 Också jag vill ta till orda,
också jag vill säga min mening.
18 Ty jag är uppfylld av ord,
anden inom mig tvingar mig.
19 Se, mitt inre är som instängt vin,
likt en ny vinlägel är det nära att brista.
20 Därför måste jag tala och få lättnad,
jag måste öppna mina läppar och svara.
21 Jag skall inte vara partisk mot någon
och jag vill inte smickra någon människa.
22 Smicker vill jag ej veta av,
annars kunde min skapare strax rycka bort mig.
33 Men Job, hör nu mina ord, lyssna till allt vad jag har att säga!
2 Se, jag öppnar nu mina läppar,
min tunga talar i min mun.
3 Mina ord kommer från ett uppriktigt hjärta,
det jag förstår skall jag ärligt säga.
4 Guds Ande har gjort mig,
den Allsmäktiges livsande ger mig liv.
5 Svara mig om du förmår,
träd fram inför mig, gör dig beredd.
6 Se, inför Gud är vi båda lika,
också jag är formad av lera.
7 Se, rädsla för mig behöver ej skrämma dig,
och min myndighet skall ej trycka ner dig.
8 Men du sade inför mina öron,
så ljöd de ord jag hörde:
9 "Jag är ren och utan överträdelse,
jag är oskyldig och utan missgärning.
10 Men se, han vill ansätta mig,
han räknar mig som sin fiende.
11 Han sätter mina fötter i stocken,
han vaktar på alla mina vägar."
12 Du har inte rätt i detta, svarar jag dig,
ty Gud är större än en människa.
13 Hur kan du förebrå honom
att han inte ger ett enda ord till svar?
14 Gud talar både en och två gånger,
utan att man bryr sig om det.
15 I drömmen, i nattens syn,
när sömnen fallit tung över människorna
och de slumrar i sin bädd,
16 då öppnar han människornas öron
och bekräftar deras tuktan
17 för att hindra människan från en ogärning
och hålla henne borta från högmod.
18 Han bevarar hennes själ från graven
och hennes liv från att falla för svärd.
19 Hon tuktas med plågor på sin sjukbädd
och med ständiga smärtor i benen.
20 Hennes sinne vämjes vid mat,
hennes själ vid den föda hon älskade.
21 Hennes kött tärs bort till dess inget finns kvar,
hennes ben, som man inte såg, blir blottade.
22 Hennes själ kommer nära graven,
hennes liv nära de döda.
23 Om det finns en ängel för henne,
en medlare, en av tusen,
som förkunnar för människan vad som är rätt,
24 då förbarmar sig Gud över henne och säger:
"Fräls henne, så att hon inte far ner i graven,
jag har fått lösepenning."
25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft,
hon blir åter som i sin ungdoms dagar.
26 Hon ber till Gud som får behag till henne,
och hon får se hans ansikte med jubel.
Och Gud ger människan hennes rättfärdighet tillbaka.
27 Hon skall sjunga inför människorna:
"Jag syndade och förvrängde det rätta,
men jag fick inte vad jag förtjänade.
28 Han friköpte min själ så att den inte hamnade i fördärvet,
och mitt liv skall se ljuset."
29 Se, allt detta gör Gud
både två och tre gånger med en människa,
30 för att föra tillbaka hennes själ från graven,
så att livets ljus får stråla över henne.
31 Ge akt, Job, och lyssna på mig!
Var stilla, så att jag får tala.
32 Men har du något att säga, så svara mig,
tala, ty jag vill gärna ge dig rätt.
33 Om inte, lyssna då till mig.
Var stilla, jag skall lära dig vishet.
34 Elihu fortsatte. Han sade:
2 Hör mina ord, ni som är visa,
lyssna till mig, ni som är förståndiga.
3 Ty örat prövar orden
liksom gommen prövar smaken.
4 Låt oss finna ut vad som är rätt,
tillsammans förstå vad som är gott.
5 Ty Job har sagt: "Jag är rättfärdig, men Gud har berövat mig min rätt.
6 Trots att jag har rätt står jag som lögnare.
Jag är dödsskjuten fastän jag är utan missgärning."
7 Finns en man lik Job,
som dricker hån som vore det vatten,
8 som slår följe med ogärningsmän
och vandrar med ogudaktiga människor?
9 Ty han säger: "Det gagnar inte en människa
att hålla sig väl med Gud."
10 Lyssna därför på mig, ni förståndiga män!
Skulle Gud begå någon orätt,
skulle den Allsmäktige göra något orättfärdigt?
11 Nej, han vedergäller en människa efter hennes gärningar
och ger åt var och en efter hennes vandel.
12 Gud gör sannerligen inget orätt,
den Allsmäktige förvränger ej rätten.
13 Vem satte honom att ta hand om jorden,
vem lade hela världen på honom?
14 Om han bara tänkte på sig själv
och tog tillbaka sin ande, sin livsfläkt,
15 då skulle allt levande förgås
och människorna vända åter till stoft.
16 Har du insikt, så hör detta,
lyssna till vad jag säger.
17 Skall den härska som hatar rättvisa?
Eller fördömer du den störste i rättfärdighet,
18 han som säger till en kung: "Du usling!"
och till en furste: "Du ogudaktige!",
19 han som inte är partisk för furstar,
som inte aktar den rike mer än den fattige,
ty alla är de hans händers verk?
20 De dör plötsligt, mitt i natten.
Folk bävar och förgås,
de mäktiga rycks bort men inte genom människohand.
21 Ty Guds ögon följer var mans vägar,
och han ser alla hans steg.
22 Det finns inget mörker och ingen djup skugga
där ogärningsmän kan gömma sig.
23 Gud behöver inte ge akt på en människa länge,
innan hon kan ställas till doms inför honom.
24 Han krossar mäktiga män utan rannsakning
och insätter andra i deras ställe.
25 Ja, han känner deras gärningar,
han störtar dem om natten och de krossas.
26 Han straffar dem som förbrytare,
öppet, inför människors åsyn,
27 eftersom de vek av ifrån honom
och inte gav akt på alla hans vägar.
28 Det fick de fattiga att ropa till honom,
och han hörde de nödställdas klagan.
29 När han är tyst,
vem kan då fördöma?
När han döljer sitt ansikte,
vem kan då se honom,
det må gälla ett folk eller en enskild människa.
30 Han låter inga gudlösa regera
eller bli snaror för folket.
31 Har någon sagt till Gud:
"Jag tar mitt straff,
jag vill inte synda mer.
32 Lär mig du vad jag inte ser.
Har jag gjort orätt
vill jag inte göra så mer."
33 Skall Gud vedergälla efter din önskan,
du som har förkastat honom?
Du måste välja, inte jag.
Säg vad du menar!
34 Kloka män skall säga,
visa män som lyssnar till mig:
35 "Job talar utan insikt,
hans ord är utan visdom."
36 Job må prövas till det yttersta,
ty han försvarar sig som ogärningsmän.
37 Han lägger uppror till sin synd,
han klappar händerna mot oss
och hopar sina ord mot Gud.
35 Elihu fortsatte. Han sade:
2 Tror du det är rätt att säga:
"Min rättfärdighet är större än Guds",
3 eftersom du säger: "Vad gagnar den mig?
Har jag mer nytta av den än av min synd?"
4 Jag skall svara dig och dina vänner.
5 Blicka upp mot himlen och se,
lägg märke till skyarna högt över dig.
6 Om du syndar,
vad tillfogar du då honom?
Om dina överträdelser är många,
vad skadar det honom?
7 Om du är rättfärdig,
vad ger du honom,
vad får han ta emot av din hand?
8 Din ogudaktighet påverkar människor som är lika dig,
och din rättfärdighet människobarn.
9 Man klagar över allt förtryck,
man ropar om hjälp mot de mäktigas arm.
10 Men ingen frågar: "Var är Gud, som skapat mig,
han som låter lovsånger ljuda i natten,
11 han som ger oss mer insikt än jordens djur
och mer vishet än himlens fåglar?"
12 Man ropar, men han svarar inte
på grund av de ondas högmod.
13 Sannerligen, Gud hör ej på tomma böner,
den Allsmäktige bryr sig ej om dem.
14 Även när du säger
att du inte ser honom,
ligger din sak inför honom,
och du bör vänta på honom.
15 Men nu, då han inte straffar i vrede
och inte bryr sig så mycket om synden,
16 spärrar Job upp sin mun till fåfängt tal,
utan insikt hopar han ord.
36 Elihu fortsatte. Han sade:
2 Ha lite tålamod,
jag har ännu något att säga till Guds försvar.
3 Min insikt vill jag hämta från fjärran,
och hävda att min skapare är rättfärdig.
4 Sannerligen, mina ord är inte falska,
en man med full insikt har du framför dig.
5 Se, Gud är väldig och förkastar ingen,
han är väldig i sitt förstånds kraft.
6 Den ogudaktige låter han inte leva,
men de nödställda skaffar han rätt.
7 Han tar ej sina ögon från de rättfärdiga.
De får trona i kungars krets,
de är för alltid upphöjda.
8 Om de läggs bundna i kedjor
och fångas i eländets snaror,
9 så vill han visa dem vad de har gjort
och vilka överträdelser de i trots har begått.
10 Han öppnar deras öra för tuktan
och manar dem att vända om från synden.
11 Om de lyssnar och tjänar honom,
får de framleva sina dagar i lycka
och sina år i ljuvlig ro.
12 Men om de inte lyssnar,
skall de drabbas av svärdet
och gå under i sitt oförstånd.
13 De som har gudlösa hjärtan hemfaller åt vrede,
de ropar inte på hjälp när han binder dem.
14 De skall dö i sin ungdom
och sluta sitt liv bland horkarlar i avgudatempel.
15 Genom lidandet vill han rädda den lidande
och genom nöd öppna hans öra.
16 Han vill också föra dig ut ur nödens gap
till en rymlig plats utan betryck
och duka ditt bord med utsökta rätter.
17 Men du är fylld av ogudaktighetens dom,
dom och rättvisa håller dig fast.
18 Låt inte din vrede uppegga dig till att håna[d]
och låt inte en stor lösensumma förleda dig.
19 Skall ditt rop
och alla kraftansträngningar
frita dig från nöd?
20 Längta inte efter den natt
då folken skall ryckas från sin plats.
21 Tag dig till vara, vänd dig inte till ondska,
som du valt i stället för lidande.
22 Se, Gud är upphöjd i sin kraft.
Var finns en lärare som han?
23 Vem har anvisat honom hans väg,
och vem kan säga: "Du har gjort orätt"?
24 Kom ihåg att upphöja hans gärningar,
dem som människorna sjunger om,
25 som alla människor ser på,
som de skådar, om än i fjärran.
26 Se, Gud är för hög för vårt förstånd,
hans år är fler än någon kan utrannsaka.
27 Vattnets droppar drar han uppåt,
de strilar som regn ner från dimman.
28 Från skyarna strömmar det
och dryper ner över många människor.
29 Kan någon förstå hur molnen breder ut sig,
förstå dundret från hans hydda?
30 Se, han sprider sina blixtars ljus omkring sig
och döljer havets djup.
31 Ty genom dem dömer han folken,
men ger också mat i överflöd.
32 Han höljer sina händer i blixtarnas ljus
och befaller dem att träffa sitt mål.
33 Hans dunder bär bud om honom,
också boskapen vet vad som är på färde.
37 Vid sådant bävar mitt hjärta och slår häftigt i mitt bröst.
2 Lyssna noga till dundret från hans röst,
till dånet som går ut från hans mun.
3 Han sänder ut det över hela himlen,
sina blixtar till jordens ändar.
4 Efteråt ryter dånet,
han dundrar med sin väldiga röst,
och på blixtarna spar han ej
då han låter sin röst höras.
5 Gud dundrar underbart med sin röst,
han gör stora och outgrundliga ting.
6 Snön befaller han: "Fall ner till jorden!",
och regnet: "Fall tunga skurar av regn!"
7 På alla människors händer sätter han ett insegel,
så att alla skall lära känna hans gärningar.
8 Vilddjuren drar då in i sina gömslen,
de blir kvar i sina hålor.
9 Stormen kommer från sin kammare,
och med nordanvinden följer köld.
10 Gud sänder frost med sin andedräkt,
och de vida vattnen fryser till.
11 Han lastar skyarna med väta
och sprider sina åskmoln vida omkring.
12 De driver i alla riktningar efter hans rådslut
och utför allt vad han befaller dem på jordens yta.
13 Han låter dem komma för att straffa
eller för att gagna hans land
eller för att visa hans godhet.
14 Lyssna till detta, du Job,
stanna och ge akt på Guds under!
15 Förstår du hur Gud styr dem
och hur han låter blixtarna från sina moln lysa fram?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,
den Allvises underverk,
17 hur dina kläder blir heta
när marken blir stilla under sunnanvinden?
18 Kan du, med honom, breda ut skyarna som ett valv,
fast som en spegel av gjuten metall?
19 Lär oss vad vi skall säga till honom,
för vårt mörkers skull kan vi inte lägga fram något.
20 Skall det kungöras för honom att jag vill tala?
Ingen begär väl att bli uppslukad?
21 Men inte kan någon nu se på ljuset,
strålande som det är i skyarna,
sedan vinden har gått fram och renat dem.
22 Från norr kommer en glans av guld,
ett fruktansvärt majestät omger Gud.
23 Den Allsmäktige kan vi ej finna,
han är upphöjd i kraft och dom.
Han kan inte kränka sin stora rättfärdighet.
24 Därför fruktar människorna honom.
Han bryr sig inte om dem som tycker sig vara visa.
Herren svarar Job (Kap 38-39:35)
38 Herren svarade Job ur stormvinden. Han sade:
2 Vem är denne som fördunklar mitt råd
med ord utan förstånd?
3 Spänn bältet om livet som en man,
jag vill fråga dig, och du skall svara mig.
4 Var fanns du när jag lade jordens grund?
Svara, om du har så stort förstånd.
5 Vem har bestämt hennes mått - du vet!
Och vem spände mätsnöret över den?
6 Var fick hennes grundpelare sina fästen?
Vem lade hennes hörnsten,
7 medan morgonstjärnorna tillsammans sjöng
och alla Guds söner ropade av glädje?
8 Vem satte dörrar för havet
när det bröt fram ur moderlivet,
9 när gav jag moln åt det att klä sig i
och lät tjockt mörker bli dess linda,
10 när bestämde jag dess gräns
och satte bom och dörrar för det,
11 och sade: "Hit får du komma, men inte längre,
här skall dina stolta böljor lägga sig"?
12 Har du, sedan dina dagar började,
befallt dagen att gry
och anvisat morgonrodnaden en plats
13 där den kunde fatta jorden i dess hörn,
så att de ogudaktiga skakades bort från den?
14 Då ändrar jorden form som leran under sigillet,
och allt träder fram som i ny dräkt.
15 Då berövas de ogudaktiga sitt ljus,
och den arm som lyfts bryts av.
16 Har du stigit ner till havets källor
och vandrat på djupets botten?
17 Har dödens portar uppenbarats för dig,
har du sett dödsskuggans portar?
18 Har du kunnat se ut över jordens vidder?
Låt mig veta, om du har insikt i allt detta.
19 Var går vägen dit där ljuset bor,
och mörkret, var har det sin boning,
20 så att du kan föra det till dess gräns
och finna stigarna till dess hus?
21 Ja, du vet, du var ju född då,
och dina dagars tal är stort!
22 Har du varit vid snöns förrådshus,
har du sett haglets förrådshus,
23 dessa som jag sparar till nödens tid,
till krigens och drabbningens dag?
24 Var går vägen dit där ljuset delar sig,
där östanvinden breder ut sig över jorden?
25 Vem har öppnat en ränna åt regnflödet
och banat väg för åskans blixt,
26 för att sända regn över folktomma trakter,
över öknar där ingen människa finns,
27 för att mätta ödsliga ödemarker
och ge växtkraft åt gräsets brodd?
28 Har regnet någon fader,
och vem födde daggens droppar?
29 Från vilket sköte kom isen ut,
och vem födde himlens rimfrost?
30 Vattnet blir hårt som sten,
djupets yta fryser till is.
31 Kan du binda ihop Sjustjärnornas knippe
eller lossa Orions band?
32 Kan du på rätt tid föra fram himlens tecken
och leda Björninnan och hennes ungar?
33 Förstår du himlens lagar,
ordnar du dess välde över jorden?
34 Kan du höja din röst till molnen
och få vattenflöden att övertäcka dig?
35 Kan du befalla blixtarna, så att de går ut
och säger till dig: "Här är vi"?
36 Vem har lagt vishet i de mörka molnen,
och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?
37 Vem har vishet att räkna skyarna?
Och vem häller ut himlens vattenläglar
38 när myllan är hård och fast
och jordkokorna klibbat samman?
39 Kan du jaga byte åt lejoninnan?
Stillar du de unga lejonens hunger
2 när de kryper ihop i sina hålor
eller ligger på lur i snåret?
3 Vem skaffar mat åt korpen,
när hans ungar ropar till Gud
och flaxar omkring utan föda?
4 Vet du tiden när stengetterna skall föda,
vakar du över när hindarna skall kalva?
5 Räknar du månaderna de går dräktiga,
vet du tiden när de skall föda,
6 när de böjer sig ner och föder fram sina foster
och gör sig fria från födslosmärtan?
7 Deras ungar växer sig starka ute på marken,
de springer sin väg och vänder ej tillbaka.
8 Vem släppte vildåsnan fri,
vem lossade hennes band?
9 Jag gav henne stäppen till hem,
saltöknen blev hennes boning.
10 Hon föraktar bullret i staden
och hör ingen pådrivares rop.
11 Hon söker efter bete på bergen
och letar efter allt som är grönt.
12 Har vildoxen lust att tjäna dig
och stanna över natten vid din krubba?
13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran med töm
och harva markerna jämna efter dig?
14 Kan du lita på hans stora styrka,
och vill du anförtro ditt arbete åt honom?
15 Litar du på att han för hem din säd och samlar den i din loge?
16 Strutshonans vingar flaxar med fröjd,
men visar hennes vingar och fjädrar modersömhet?
17 Hon lämnar sina ägg på marken
och låter dem värmas på sanden.
18 Hon tänker ej på att en fot kan krossa dem,
att ett vilddjur kan trampa på dem.
19 Hon är hård mot sin avkomma,
som om den inte vore hennes.
Hon bekymras ej av att hennes ungar kan dö.
20 Ty Gud lät henne ej få vishet,
han har inte gett henne förstånd.
21 Men när hon piskar sig upp till språng,
då ler hon åt både häst och man.
22 Ger du hästen hans styrka,
och kläder du hans nacke med man?
23 Kan du få honom att hoppa som gräshoppan?
Hans stolta frustning är skrämmande.
24 Han skrapar marken och gläds över sin styrka,
han rusar fram mot väpnade skaror.
25 Han ler åt fruktan och känner ingen rädsla,
han ryggar inte tillbaka för svärd.
26 Omkring honom rasslar det av koger,
det blänker av spjut och lansar.
27 Han skakar och är upphetsad när han vinner terräng,
han kan inte stå stilla när basunen har ljudit.
28 För varje basunstöt frustar han till,
redan på avstånd vädrar han strid,
kommandorop och härskrin.
29 Är det genom din visdom som höken stiger
och breder ut sina vingar mot söder?
30 Är det på din befallning som örnen stiger högt
och bygger sitt näste på höjden?
31 På klipphyllan bor han och håller till,
på klippans topp och bergsfästena.
32 Därifrån spanar han efter byte,
långt i fjärran spejar hans ögon.
33 Hans ungar frossar på blod,
och där de slagna ligger,
där finner man honom.
34 Och Herren svarade Job. Han sade:
35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?
Ge svar, du som anklagar Gud.
Job svarar Herren
36 Job svarade Herren och sade:
37 Jag är för ringa,
vad kan jag svara dig?
Jag lägger handen på munnen.
38 En gång har jag talat, men jag säger inget mer,
ja, två gånger, men jag gör det aldrig mer.
Herrens andra tal till Job
40 Då talade Herren till Job ur stormvinden. Han sade:
2 Spänn bältet om livet som en man.
Jag vill fråga dig, och du skall svara mig.
3 Vill du göra min rätt om intet,
vill du döma mig skyldig för att själv stå rättfärdig?
4 Har du en sådan arm som Gud,
och kan du dundra med din röst som han?
5 Pryd dig då med storhet och härlighet,
kläd dig i ära och majestät.
6 Sprid ut din vredes förbittring,
ödmjuka de högmodiga med en blick.
7 Underkuva alla högmodiga med en blick,
slå ner de ogudaktiga på stället.
8 Göm dem alla i stoftet,
fjättra deras ansikten i mörkret.
9 Då vill också jag prisa dig
för den frälsning som din högra hand givit dig.
10 Se Behemot,[e] som jag skapat liksom dig.
Han lever av gräs som en oxe.
11 Se kraften i hans länder
och styrkan i hans buks muskler.
12 Han bär sin svans så styv som en ceder,
senorna i hans lår är väl sammanvävda.
13 Hans benpipor är som rör av koppar,
benen liknar järnstänger.
14 Han är förstlingen av Guds verk,
men hans skapare kan dra sitt svärd mot honom.
15 Bergen bär fram mat åt honom,
och alla de vilda djuren har där sin lek.
16 Han lägger sig ner under lotusträd,
i skydd av rör och vass.
17 Lotusträd ger honom skugga,
pilträdets grenar i floden omger honom.
18 Om än floden är våldsam ängslas han ej,
om än Jordan forsar mot hans gap är han trygg.
19 Kan någon gripa tag i hans ögon
eller borra snaror genom hans nos?
20 Kan du dra upp Leviatan[f] med krok
eller få makt över hans tunga med rep?
21 Kan du föra in ett sävstrå i hans näsa
eller borra en hake genom hans käke?
22 Kommer han att vädja mycket till dig om nåd
eller tala mjuka ord till dig?
23 Kommer han att sluta fördrag med dig,
så att du kan ta honom till slav för alltid?
24 Kan du leka med honom som med en fågel
eller hålla honom i band åt dina tjänarinnor?
25 Brukar fiskarlag köpslå om honom
och dela honom mellan köpmän?
26 Kan du fylla hans hud med harpuner
och hans huvud med kastspjut?
27 Bär hand på honom,
och du skall komma ihåg den striden och aldrig mer göra om det!
28 Se, den som hoppas på seger blir besviken,
redan vid åsynen av honom är han slagen.
41 Ingen är så dumdristig att han retar denne.
Vem är då den som vågar sätta sig upp mot mig?
2 Vem har givit mig något som jag måste betala igen?
Mitt är allt som finns under himlen.
3 Jag vill inte tiga om hans lemmar,
om hans styrka och sköna gestalt.
4 Vem kan rycka av honom hans beklädnad?
Vem vågar sig in mellan hans båda käkar?
5 Vem kan öppna hans ansiktes dörr?
Omkring hans tänder bor skräck.
6 Sköldarnas rader sitter stolta på honom, sammanfogade
med hård försegling,
7 den ena tätt intill den andra,
ingen vindfläkt tränger in mellan dem,
8 de är sammanfogade med varandra,
de griper in i varandra och kan ej skiljas åt.
9 När han fnyser strålar det av ljus,
hans blickar är som morgonrodnadens ögonlock.
10 Hans gap sprutar ut flammor,
eldgnistor bryter fram.
11 Hans näsborrar bolmar ut rök
som från en kokande gryta på elden.
12 Hans andedräkt får kol att brinna,
ur hans gap flammar det av eld.
13 På hans nacke bor styrkan,
och skräck dansar framför honom.
14 Hudvecken på hans buk är fasta,
de sitter hårt och orubbligt.
15 Hans hjärta är hårt som sten,
lik den understa kvarnstenen.
16 När han reser sig bävar hjältar,
i ångest förlorar de fattningen.
17 Ett angripande svärd kan inte hålla stånd,
inte heller spjut, pil eller lans.
18 Han aktar järn som strå,
koppar som murket trä.
19 Han flyr ej för bågskott,
för honom är slungstenar som agnar.
20 Stridsklubbor aktar han som strå,
han skrattar åt rasslet av lansar.
21 Hans buk är som skarpa lerskivor,
i dyn sätter han spår som av en tröskvagn.
22 Han gör djupet kokande som en gryta,
han får havet att skumma som när man blandar salvor.
23 I hans kölvatten strålar vägen av ljus,
djupet synes bära silverhår.
24 På jorden finns inte hans like,
han skapades utan fruktan.
25 Han ser på allt som är upphöjt,
han är kung över allt som är stolt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln