Bible in 90 Days
135 Halleluja! Loven HERRENS namn, loven det, i HERRENS tjänare,
2 I som stån i HERRENS hus, i gårdarna till vår Guds hus.
3 Loven HERREN, ty HERREN är god, lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.
4 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom.
5 Ty jag vet att HERREN är stor, att vår Herre är förmer än alla gudar.
6 HERREN kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup;
7 han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända, han som låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
8 han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap;
9 han som sände tecken och under över dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare;
10 han som slog stora folk och dräpte mäktiga konungar:
11 Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan, med alla Kanaans riken,
12 och gav deras land till arvedel, till arvedel åt sitt folk Israel.
13 HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.
14 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk, och över sina tjänare förbarmar han sig.
15 Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder.
16 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke,
17 de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun.
18 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.
19 I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN;
20 I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN, loven HERREN.
21 Lovad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem! Halleluja!
136 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Tacken gudarnas Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.
3 Tacken herrarnas HERRE, ty hans nåd varar evinnerligen;
4 honom som allena gör stora under, ty hans nåd varar evinnerligen;
5 honom som har gjort himmelen med förstånd, ty hans nåd varar evinnerligen;
6 honom som har utbrett jorden över vattnen, ty hans nåd varar evinnerligen;
7 honom som har gjort de stora ljusen, ty hans nåd varar evinnerligen:
8 solen till att råda över dagen, ty hans nåd varar evinnerligen,
9 månen och stjärnorna till att råda över natten, ty hans nåd varar evinnerligen;
10 honom som slog Egypten i dess förstfödda, ty hans nåd varar evinnerligen,
11 och som förde Israel ut därifrån, ty hans nåd varar evinnerligen,
12 med stark hand och uträckt arm, ty hans nåd varar evinnerligen;
13 honom som delade Röda havet itu, ty hans nåd varar evinnerligen,
14 och lät Israel gå mitt därigenom, ty hans nåd varar evinnerligen,
15 och kringströdde Farao och hans här i Röda havet, ty hans nåd varar evinnerligen;
16 honom som förde sitt folk genom öknen, ty hans nåd varar evinnerligen,
17 honom som slog stora konungar, ty hans nåd varar evinnerligen,
18 och dräpte väldiga konungar, ty hans nåd varar evinnerligen:
19 Sihon, amoréernas konung, ty hans nåd varar evinnerligen,
20 och Og, konungen i Basan, ty hans nåd varar evinnerligen;
21 och som gav deras land till arvedel, ty hans nåd varar evinnerligen,
22 till arvedel åt sin tjänare Israel, ty hans nåd varar evinnerligen;
23 honom som tänkte på oss i vår förnedring, ty hans nåd varar evinnerligen,
24 och som ryckte oss ur våra ovänners våld, ty hans nåd varar evinnerligen;
25 honom som giver mat åt allt levande, ty hans nåd varar evinnerligen.
26 Tacken himmelens Gud, ty hans nåd varar evinnerligen.
137 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.
138 Av David. Jag vill tacka dig av allt mitt hjärta; inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
2 Jag vill tillbedja, vänd mot ditt heliga tempel, och prisa ditt namn för din nåd och sanning, ty du har gjort ditt löftesord stort utöver allt vad ditt namn hade sagt.
3 När jag ropade, svarade du mig; du gav mig frimodighet, och min själ fick kraft.
4 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal.
5 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor.
6 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.
7 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig.
8 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.
139 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
140 För sångmästaren; en psalm av David.
2 Rädda mig, HERRE, från onda människor, bevara mig från våldets män,
3 för dem som uttänka ont i sina hjärtan och dagligen rota sig samman till strid.
4 De vässa sina tungor likasom ormar, huggormsgift är inom deras läppar. Sela.
5 Bevara mig, HERRE, för de ogudaktigas händer, beskydda mig för våldets män, som uttänka planer för att bringa mig på fall.
6 Stolta människor lägga ut för mig snaror och garn; de breda ut nät invid vägens rand, giller sätta de för mig. Sela.
7 Jag säger till HERREN: »Du är min Gud.» Lyssna, o HERRE, till mina böners ljud.
8 HERRE, Herre, du min starka hjälp, du beskärmar mitt huvud, på stridens dag.
9 Tillstäd icke, HERRE; vad de ogudaktiga begära; låt deras anslag ej lyckas, de skulle eljest förhäva sig. Sela.
10 Över de mäns huvuden, som omringa mig, må den olycka komma, som deras läppar bereda.
11 Eldsglöd må regna över dem; må de kastas i eld, i djup som de ej komma upp ur.
12 En förtalets man skall ej bestå i landet; en ond våldsman skall jagas, med slag på slag.
13 Jag vet att HERREN skall utföra den betrycktes sak och skaffa de fattiga rätt.
14 Ja, de rättfärdiga skola prisa ditt namn och de redliga bo inför ditt ansikte.
141 En psalm av David. HERRE, jag ropar till dig, skynda till mig; lyssna till min röst, då jag nu ropar till dig.
2 Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer, mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer.
3 Sätt, o HERRE, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr.
4 Låt icke mitt hjärta vika av till något ont, till att öva ogudaktighetens gärningar tillsammans med män som göra vad orätt är; av deras läckerheter vill jag icke äta.
5 Må den rättfärdige slå mig i kärlek och straffa mig; det är såsom olja på huvudet, och mitt huvud skall icke försmå det. Ty ännu en tid, så skall min bön uppfyllas, genom att det går dem illa;
6 deras ledare skola störtas ned utför klippan, och man skall då höra att mina ord äro ljuvliga.
7 Såsom när man har plöjt och ristat upp jorden, så ligga våra ben kringströdda vid dödsrikets rand.
8 Ja, till dig, HERRE, Herre, se mina ögon; till dig tager jag min tillflykt, förkasta icke min själ.
9 Bevara mig för de snaror som de lägga ut på min väg och för ogärningsmännens giller.
10 De ogudaktiga falle i sina egna garn, medan jag går oskadd förbi.
142 En sång av David; en bön, när han var i grottan.
2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»
7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.
8 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.
143 En psalm av David. HERRE, hör min bön, lyssna till min åkallan, svara mig i din rättfärdighet, för din trofasthets skull.
2 Och gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.
3 Se, fienden förföljer min själ, han trampar mitt liv till jorden; han lägger mig i mörker såsom de längesedan döda.
4 Och min ande försmäktar i mig, mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.
5 Jag tänker på forna dagar, jag begrundar alla dina gärningar, dina händers verk eftersinnar jag.
6 Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.
7 HERRE, skynda att svara mig, ty min ande förgås; dölj icke ditt ansikte för mig, må jag ej varda lik dem som hava farit ned i graven.
8 Låt mig bittida förnimma din nåd, ty jag förtröstar på dig. Kungör mig den väg som jag bör vandra, ty till dig upplyfter jag min själ.
9 Rädda mig från mina fiender, HERRE; hos dig söker jag skygd.
10 Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud; din gode Ande lede mig på jämn mark.
11 HERRE, behåll mig vid liv för ditt namns skull; tag min själ ut ur nöden för din rättfärdighets skull.
12 Utrota mina fiender för din nåds skull, och förgör alla dem som tränga min själ; ty jag är din tjänare.
144 Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;
2 min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.
3 HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?
4 En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.
5 HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.
6 Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.
7 Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,
8 vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
10 dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
12 När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;
13 när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
14 när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator --
15 saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
145 En lovsång av David. Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.
2 Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.
3 Stor är HERREN och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig.
4 Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar.
5 Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk.
6 Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt; dina storverk skall jag förtälja.
7 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet.
8 Nådig och barmhärtig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.
9 HERREN är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk.
10 Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig, och dina fromma skola lova dig.
11 De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna.
12 Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.
13 Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte.
14 HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda.
15 Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid.
16 Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd.
17 HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.
18 HERREN är nära alla dem som åkalla honom, alla dem som åkalla honom uppriktigt.
19 Han gör vad de gudfruktiga begära och hör deras rop och frälsar dem.
20 HERREN bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.
21 Min mun skall uttala HERREN lov, och allt kött skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen.
146 Halleluja! Lova HERREN, min själ.
2 Jag vill lova HERREN, så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
3 Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
4 Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.
5 Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
6 till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, till honom som håller tro evinnerligen,
7 som skaffar rätt åt de förtryckta, som giver bröd åt de hungrande. HERREN löser de fångna,
8 HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda, HERREN älskar de rättfärdiga,
9 HERREN bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han; men de ogudaktigas väg vänder han i villa.
10 HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte. Halleluja!
147 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.
3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,
8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.
10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.
11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.
14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.
15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.
16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.
17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?
18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.
20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!
148 Halleluja! Loven HERREN från himmelen, loven honom i höjden.
2 Loven honom, alla hans änglar, loven honom, all hans här.
3 Loven honom, sol och måne, loven honom, alla lysande stjärnor.
4 Loven honom, I himlars himlar och I vatten ovan himmelen.
5 Ja, de må lova HERRENS namn, ty han bjöd, och de blevo skapade.
6 Och han gav dem deras plats för alltid och för evigt; han gav dem en lag, och ingen överträder den.
7 Loven HERREN från jorden, I havsdjur och alla djup,
8 eld och hagel, snö och töcken, du stormande vind, som uträttar hans befallning,
9 I berg och alla höjder, I fruktträd och alla cedrar,
10 I vilda djur och all boskap, I kräldjur och bevingade fåglar,
11 I jordens konungar och alla folk, I furstar och alla domare på jorden,
12 I ynglingar, så ock I jungfrur, I gamle med de unga.
13 Ja, de må lova HERRENS namn, ty hans namn allena är högt, hans majestät når över jorden och himmelen.
14 Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk -- ett ämne till lovsång för alla hans fromma, för Israels barn, det folk som står honom nära. Halleluja!
149 Halleluja! Sjungen till HERRENS ära en ny sång, hans lov i de frommas församling.
2 Israel glädje sig över sin skapare, Sions barn fröjde sig över sin konung.
3 Må de lova hans namn under dans, till puka och harpa må de lovsjunga honom.
4 Ty HERREN har behag till sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning.
5 De fromma fröjde sig och give honom ära, de juble på sina läger.
6 Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat svärd i deras hand,
7 för att utkräva hämnd på hedningarna och hemsöka folken med tuktan,
8 för att binda deras konungar med kedjor och deras ädlingar med järnbojor,
9 för att utföra på dem den dom som är skriven. En härlighet bliver det för alla hans fromma. Halleluja!
150 Halleluja! Loven Gud i hans helgedom, loven honom i hans makts fäste.
2 Loven honom för hans väldiga gärningar, loven honom efter hans stora härlighet
3 Loven honom med basunklang, loven honom med psaltare och harpa.
4 Loven honom med puka och dans, loven honom med strängaspel och pipa.
5 Loven honom med ljudande cymbaler, loven honom med klingande cymbaler.
6 Allt vad anda har love HERREN. Halleluja!
1 Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.
2 Av dem kan man lära vishet och tukt,
3 så ock att förstå förståndigt tal. Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära rättfärdighet, rätt och redlighet.
4 De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet.
5 Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom och förvärvar den förståndige rådklokhet.
6 Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal, de vises ord och deras gåtor.
7 HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.
8 Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning.
9 Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.
10 Min son, om syndare locka dig, så följ icke.
11 Om de säga: »Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;
12 såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, såsom fore de ned i graven;
13 allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte;
14 dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung» --
15 då, min son, må du ej vandra samma väg som de. Nej, håll din fot ifrån deras stig,
16 ty deras fötter hasta till vad ont är, och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.
17 Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn.
18 Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod, de sätta försåt för sina egna liv.
19 Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet.
20 Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst.
21 I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord:
22 Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap?
23 Vänden om och akten på min tillrättavisning; se, då skall jag låta min ande flöda för eder jag skall låta eder förnimma mina ord.
24 Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,
25 eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning
26 därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten,
27 ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.
28 Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig.
29 Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i HERRENS fruktan,
30 ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning,
31 därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag.
32 Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas. och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.
33 Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.
2 Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig,
2 så att du låter ditt öra akta på visheten och böjer ditt hjärta till klokheten,
3 ja, om du ropar efter förståndet och höjer din röst till att kalla på klokheten,
4 Om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt,
5 då skall du förstå HERRENS fruktan, och Guds kunskap skall du då finna.
6 Ty HERREN är den som giver vishet; från hans mun kommer kunskap och förstånd.
7 Åt de redliga förvarar han sällhet, han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet,
8 ty han beskyddar det rättas stigar, och sina frommas väg bevarar han.
9 Då skall du förstå rättfärdighet och rätt och redlighet, ja, det godas alla vägar.
10 Ty visheten skall draga in i ditt hjärta och kunskapen kännas ljuvlig för din själ,
11 eftertänksamheten skall vaka över dig, klokheten skall beskydda dig.
12 Så skall hon rädda dig från de ondas väg, från män som tala vad vrångt är,
13 från dem som hava övergivit det rättas stigar. för att färdas på mörkrets vägar,
14 från dem som glädjas att göra om och fröjda sig åt ondskans vrånga väsen,
15 från dem som gå på krokiga stiga och vandra på förvända vägar.
16 Så skall hon rädda dig ifrån främmande kvinnor, från din nästas hustru, som talar hala ord,
17 från henne som har övergivit sin ungdoms vän och förgätit sin Guds förbund.
18 Ty en sådan sjunker med sitt hus ned i döden, och till skuggornas boning leda hennes stigar.
19 Ingen som har gått in till henne vänder åter Och hittar tillbaka till livets vägar.
20 Ja, så skall du vandra på de godas väg och hålla dig på de rättfärdigas stigar.
21 Ty de redliga skola förbliva boende i landet och de ostraffliga få stanna kvar däri.
22 Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.
3 Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjärta bevara mina bud.
2 Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig.
3 Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla;
4 så skall du finna nåd och få gott förstånd, i Guds och i människors ögon.
5 Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt förstånd.
6 På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.
7 Håll dig icke själv för vis; frukta HERREN, och fly det onda.
8 Det skall vara ett hälsomedel för din kropp och en vederkvickelse för benen däri.
9 Ära HERREN med dina ägodelar! och med förstlingen av all din gröda,
10 så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över.
11 Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom.
12 Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.
13 Säll är den människa som har funnit visheten, den människa som undfår förstånd.
14 Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld.
15 Dyrbarare är hon än pärlor; allt vad härligt du äger går ej upp emot henne.
16 Långt liv bär hon i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära.
17 Hennes vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga.
18 Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt, och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.
19 Genom vishet har HERREN lagt jordens grund, himmelen har han berett med förstånd.
20 Genom hans insikt bröto djupens vatten fram, och genom den låta skyarna dagg drypa ned.
21 Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon, tag klokhet och eftertänksamhet i akt;
22 så skola de lända din själ till liv bliva ett smycke för din hals.
23 Då skall du vandra din väg fram i trygghet, och din fot skall du då icke stöta.
24 När du lägger dig, skall intet förskräcka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova sött.
25 Du behöver då ej frukta för plötslig skräck, ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga.
26 Ty HERREN skall då vara ditt hopp, och han skall bevara din fot för snaran.
27 Neka icke den behövande din hjälp, är det står i din makt att giva den.
28 Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax.
29 Stämpla intet ont mot din nästa, när han menar sig bo trygg i din närhet.
30 Tvista icke med någon utan sak, då han icke har gjort dig något ont.
31 Avundas icke den orättrådige, och finn ej behag i någon av hans vägar.
32 Ty en styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse.
33 HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas boning välsignar han.
34 Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han; men de ödmjuka giver han nåd.
35 De visa få ära till arvedel, men dårarna få uppbära skam.
4 Hören, I barn, en faders tuktan, och akten därpå, så att I lären förstånd.
2 Ty god lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara.
3 Ty själv har jag varit barn och haft en fader, varit späd och för min moder ende sonen.
4 Då undervisade han mig och sade till mig: Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord; bevara mina bud, så får du leva.
5 Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån.
6 Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig; älska henne, så skall hon beskydda dig.
7 Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.
8 Akta henne högt, så skall hon upphöja dig; hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn.
9 Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans; en ärekrona skall hon räcka åt dig.
10 Hör, min son, och tag emot mina ord, så skola dina levnadsår bliva många.
11 Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar.
12 När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla;
13 håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.
14 Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg.
15 Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan.
16 Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är, sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall.
17 Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta, och våld är det vin som de dricka.
18 De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd;
19 men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret: de märka icke det som skall vålla deras fall.
20 Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord.
21 Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup.
22 Ty de äro liv för envar som finner dem, och en läkedom för hela hans kropp.
23 Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.
24 Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet, och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig.
25 Låt dina ögon skåda rätt framåt och dina blickar vara riktade rakt ut.
26 Akta på den stig där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta.
27 Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster, vänd din fot bort ifrån vad ont är.
5 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,
2 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.
3 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.
4 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.
5 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.
6 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.
7 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.
8 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.
9 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;
10 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,
11 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.
12 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
13 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
14 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.
15 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.
16 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?
17 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.
18 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
19 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.
20 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
21 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.
22 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.
23 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.
6 Min son, om du har gått i borgen för din nästa och givit ditt handslag för en främmande,
2 om du har blivit bunden genom din muns tal, ja, fångad genom din muns tal,
3 då, min son, må du göra detta för att rädda dig, eftersom du har kommit i din nästas våld: gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom,
4 unna dina ögon ingen sömn och dina ögonlock ingen slummer.
5 Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld, och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.
6 Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis.
7 Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre;
8 dock bereder hon om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat.
9 Huru länge vill du ligga, du late? När vill du stå upp ifrån din sömn?
10 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
11 så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare och armodet såsom en väpnad man.
12 En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman är den som går omkring med vrånghet i munnen,
13 som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna, giver tecken med fingrarna.
14 Svek bär en sådan i sitt hjärta, ont bringar han alltid å bane, trätor kommer han åstad.
15 Därför skall ofärd plötsligt komma över honom; oförtänkt varder han krossad utan räddning.
16 Sex ting är det som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ
17 stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod,
18 ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag, fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är,
19 den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd, och den som vållar trätor mellan bröder.
20 Min son, bevara din faders bud, och förkasta icke din moders undervisning.
21 Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta, fäst dem omkring din hals.
22 När du går, må de leda dig, när du ligger, må de vaka över dig, och när du vaknar upp, må de tala till dig.
23 Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.
24 De kunna bevara dig för onda kvinnor, för din nästas hustrus hala tunga.
25 Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet, och låt henne icke fånga dig med sina blickar.
26 Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka, och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv.
27 Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck utan att hans kläder bliva förbrända?
28 Eller kan någon gå på glödande kol, utan att hans fötter varda svedda?
29 Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.
30 Föraktar man icke tjuven som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar?
31 Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus.
32 Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru; ja, en självspilling är den som sådant gör.
33 Plåga och skam är vad han vinner, och hans smälek utplånas icke.
34 Ty svartsjuk är mannens vrede, och han skonar icke på hämndens dag;
35 lösepenning aktar han alls icke på, och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.