Bible in 90 Days
Profetia över Ariel (Jerusalem)
29 Ve över Ariel, Ariel,
staden där David slog sig ner.
Lägg år till år,
låt högtidscykeln fullbordas.
2 Jag ska anfalla Ariel,
och då blir det sorg och klagan.
Ariel blir då min altarhärd[a].
3 Jag ska slå läger
och omringa dig med belägringstorn
och bygga upp vallar mot dig.
4 Du ska förnedras
och få tala krälande i gruset,
mumlande ur stoftet.
Som en spöklik röst från jorden
ska du stöna fram dina ord.
5 Men dina många fiender ska då bli som damm,
de våldsammas hop som agnar för vinden.
Oväntat och plötsligt ska det ske.
6 Härskarornas Herre ska själv gripa in,
med åska och dån och larm,
med storm och jordbävning
och flammor av förtärande eld.
7 Som en dröm, som en nattlig syn,
blir då hopen av alla folk
som stred mot Ariel,
anföll det, dess befästning
och belägrade det.
8 Som när en hungrig drömmer om att han äter
men fortfarande är hungrig när han vaknar,
och som när en törstig drömmer om att han dricker
men ändå försmäktar av törst när han slår upp ögonen,
så blir det med hela den hop av folk och länder
som dragit ut i strid mot berget Sion.
9 Häpna och förundras!
Stirra er blinda, så att ni inget ser!
Var berusade, men inte av vin,
ragla, fast inte av öl!
10 Herren har låtit en sömnens ande drabba er.
Han har tillslutit era ögon
– profeternas –
och han har täckt över era huvuden
– siarnas.
11 För hela denna syn har för er blivit som en förseglad bokrulle. När man räcker den till någon läskunnig och ber honom läsa, svarar han: ”Jag kan inte. Den är förseglad.” 12 Om man räcker den till någon som inte kan läsa och ber honom läsa, så svarar denne: ”Jag kan inte läsa.”
13 Herren säger:
”Det här folket nalkas mig med sina ord
och ärar mig med sin mun,
men deras hjärtan är långt ifrån mig,
och deras gudsfruktan är bara inlärda människobud.
14 Därför ska jag än en gång
göra stora under bland detta folk,
förunderliga ting.
De visas vishet ska förgå
och de förståndigas förstånd komma bort.”
15 Ve dem som i djupen
försöker dölja sina planer för Herren
och utför sina gärningar i mörkret
och säger:
”Vem skulle kunna se oss
eller veta något om oss?”
16 Ni vänder ju allting upp och ner![b]
Kan leran likställas med krukmakaren?
Kan det som är gjort säga till den som gjorde det:
”Han har inte gjort mig?”
Kan det som är format säga till den som formade det:
”Han kan ingenting!”
17 Snart, efter en liten tid,
ska Libanon förvandlas till bördig åkermark
och åkermark räknas som skog.
18 På den dagen ska de döva kunna höra
orden ur en bok,
och ur dunkel och mörker
ska de blinda kunna se.
19 De ödmjuka ska än en gång glädjas i Herren,
och de fattiga ska fröjdas i Israels Helige.
20 De grymma ska försvinna,
bespottarna förgås,
alla ontsinta utplånas,
21 de som anklagade den oskyldige i rätten,
låg på lur för domare i porten
och med falskt vittnesbörd
berövade den rättfärdige sin rätt.
22 Därför säger Herren till Jakobs släkt, han som befriade Abraham:
”Jakob ska inte längre behöva blygas
och inte mer blekna.
23 För när han ser sina barn,
mina händers verk i sin mitt,
ska de hålla mitt namn heligt.
Jakobs Helige ska de hålla helig,
bäva för Israels Gud.
24 De som i sin ande farit vilse ska få insikt,
och de missnöjda ska låta sig undervisas.”
Lita inte på Egypten
30 ”Ve er, ni upproriska barn,
säger Herren.
Ni genomför planer som inte är mina,
ni sluter förbund som inte är av min Ande,
och så hopar ni synd på synd.
2 Utan att fråga mig
har ni tagit er till Egypten
och sökt faraos beskydd,
en tillflykt i Egyptens skugga.
3 Men faraos beskydd ska bli er skam,
tillflykten i Egyptens skugga en förödmjukelse.
4 När hans furstar är i Soan,
och hans sändebud kommer till Hanes,
5 kommer de alla att skämmas över ett folk
som inte kan hjälpa,
inte vara till någon nytta,
utan är bara till skam och vanära.”
6 Profetia om djuren i Negev.
Genom farans och ångestens land,
genom ett tillhåll för lejon,
ormar och drakar,
för de sina rikedomar på åsnors ryggar,
sina skatter på kamelers pucklar,
till ett folk som inte kan hjälpa,
7 till Egypten, vars hjälp är tom och meningslös.
Därför kallar jag det ”Rahav, som ingenting gör”.
8 Gå nu och skriv ner det på en tavla inför dem,
anteckna det i en bokrulle,
för att bevaras för kommande tider,
som vittnesbörd för alltid.
9 Ty det här är ett upproriskt folk,
svekfulla barn,
som inte vill lyda Herrens lag.
10 De säger till siarna:
”Se inte mer!”
och till profeterna:
”Säg oss inte sanningen,
utan bara det som låter bra,
även om det är lögn.
11 Vik av från vägen,
bort från stigen!
Låt oss få slippa Israels Helige!”
12 Därför säger Israels Helige:
”Därför att ni har förkastat detta budskap
och tror mer på förtryck och bedrägeri,
13 ska denna missgärning bli för er
som en spricka i en fallfärdig mur,
som spricker mer och mer
tills hela muren plötsligt rasar samman.
14 Den krossas i bitar, som man krossar en lerkruka,
så våldsamt att man inte kan finna
en skärva som kan användas
för att bära glöd från eldstaden
eller skopa upp lite vatten från källan.”
15 För så säger Herren, Herren, Israels Helige:
”Vänd om och var stilla,
så ska ni räddas.
I stillhet och förtröstan finns er styrka.
Men ni ville inte.
16 ’Nej’, säger ni,
’på hästar tar vi till flykten.’
Därför ska ni också få fly.
’På snabba hästar ska vi rida.’
Därför ska också era förföljare vara snabba.
17 Tusen ska fly för en endas hot,
och för fem mäns hot ska ni alla fly,
tills det som är kvar av er
liknar en flaggstång på en bergshöjd,
ett banér på en kulle.”
18 Men ändå väntar Herren på att få visa er nåd,
han reser sig för att förbarma sig över er.
För Herren är en rättvis Gud.
Lyckliga är alla de som väntar på honom!
19 Sions folk, som bor i Jerusalem, gråt inte mer, för han ska vara nådig mot dig när du ropar. När han hör dig ska han svara dig. 20 Även om han ger dig nödens bröd och lidandets vatten, ska inte dina lärare längre hållas gömda, utan du ska få se dem. 21 Om du viker av åt något håll, kommer du att bakom dig få höra en röst som säger: ”Här är vägen, följ den!” 22 Du ska betrakta som orent allt silver och guld som dina snidade och gjutna avgudar varit belagda med, kasta bort det som ett orenat plagg och säg: ”Bort med detta!”
23 Då ska han ge dig regn över säden som du sår i din jord, och marken ska ge en god och riklig skörd. Då ska din boskap beta på vidsträckta ängar. 24 Oxar och åsnor, dina arbetsdjur, ska äta foder och kross av säd som rensats med vanna och kastskovel. 25 På alla berg och höjder ska vattenströmmar flöda fram på den stora slaktdagen, då tornen faller. 26 Månen ska lysa som solen, och solskenet ska vara sju gånger klarare, som sju dagars ljus, när dagen är inne då Herren förbinder sitt folks skador och läker deras sår efter slagen de fått.
27 Se, Herrens namn kommer långt bortifrån,
flammande av vrede, omgiven av ett tjockt rökmoln.
Hans läppar darrar av upprördhet.
Hans ord är som en uppslukande eld.
28 Hans andedräkt är som en flod
som väller fram och når människorna till halsen.
Han skakar om folken i ofärdens såll
och lägger ett betsel i deras mun och för bort dem.
29 Men ni ska få sjunga
som man sjunger under en natt inför en helig högtid,
glädjas som när man till flöjttoner drar upp till Herrens berg, Israels klippa.
30 Och Herren ska låta höra sin majestätiska röst,
hans ska visa sin arm och slå med rasande vrede
och med förtärande eld, storm, skyfall och hagel.
31 Herrens röst ska sätta skräck i assyrierna,
när han slår dem med sin stav.
32 Vid varje slag av den straffande staven,
som Herren lägger på dem,
ska pukor och harpor spelas.
Med sin arm strider han mot dem.[c]
33 Tofet[d] har varit redo länge,
det har förberetts för kungen.
Eldstaden har gjorts i ordning, den är djup och bred
och där finns rikligt med eld och ved.
Herrens andedräkt ska antända den som en svavelström.
31 Ve dem som far till Egypten för att få hjälp!
De litar på hästar
och förtröstar på de många vagnarna
och den stora mängden av ryttare.
De vänder sig inte till Israels Helige
och söker inte Herren.
2 Men han är också vis,
han låter olyckan komma
och tar inte tillbaka vad han sagt,
utan reser sig mot de ondas släkt
och mot dem som hjälper andra göra orätt.
3 Egypterna är människor och inte Gud.
Deras hästar är av kött och inte ande.
När Herren sträcker ut sin hand
vacklar hjälparen,
och den som skulle hjälpas faller.
Tillsammans går de under.
4 För så har Herren sagt till mig:
”När ett lejon ryter över sitt byte,
bryr det sig inte om herdarnas rop och skrik
när de samlas mot det.
Så ska härskarornas Herre komma ner
för att strida på Sions berg, på Sions höjd.
5 Som en svävande fågel
ska härskarornas Herre skydda Jerusalem,
skydda och befria,
skona[e] och rädda.”
6 Vänd om till honom som ni så totalt har fallit ifrån, ni israeliter. 7 Den dagen ska alla kasta bort avgudarna av silver och guld, som ni har tillverkat åt er i synd.
8 ”Och Assyrien ska falla,
men inte för människors svärd,
utan ett svärd som inte är en människas
ska slå ner det.
Det ska fly för svärdet,
och dess unga män ska göras till slavar.
9 Dess fäste ska förgås av skräck
och dess furstar fly i panik från banéret,
säger Herren,
som har sin eld på Sion
och sin ugn i Jerusalem.”
Det rättfärdiga riket
32 En kung ska regera i rättfärdighet
och furstar styra med rättvisa.
2 Var man ska då vara som en tillflykt i stormen
och som ett skydd för stormvinden,
som vattenströmmar i ödemarken
och som skuggan av en väldig klippa i ett uttorkat land.
3 Då ska de seendes ögon inte slutas,
och de som hör ska lyssna.
4 De tanklösa ska förstå och få kunskap,
och de som stammar ska kunna tala flytande och tydligt.
5 Dåren ska inte längre kallas ädel
och skurken inte längre respekteras.
6 För en dåre talar dårskap,
han är upptagen med det som är orätt,
han agerar gudlöst
och talar lögner om Herren.
Han lämnar den hungrande i sin svält
och låter inte den törstande dricka.
7 Skurkens metoder är onda
och han gör upp onda planer
för att förgöra de ödmjuka med lögnaktigt tal,
när de fattiga vädjar om rättvisa.
8 Men en ädel människa har ädla planer
och står för det som är ädelt.
9 Ni kvinnor som är så sorglösa,
hör på mig!
Ni döttrar som är så säkra,
lyssna på vad jag har att säga!
10 Inom drygt ett år kommer ni att darra,
ni sorglösa.
Vinskörden kommer att slå fel,
och frukten uteblir.
11 Bäva, ni sorglösa kvinnor,
darra, ni säkra!
Ta av er alla era kläder
och klä er i säcktyg!
12 Sörj över era bördiga åkerfält
och över de fruktbara vinstockarna,
13 över mitt folks marker,
där törnen och tistlar växer fram,
och över alla glädjefyllda hus
och den muntra staden.
14 Befästningen ska överges,
den befolkade staden tömmas.
Ofelhöjden och tornet blir ödemark för alltid,
till glädje för åsnor och betesmark för hjordar,
15 tills Anden från höjden utgjuts över oss.
Då ska öknen bli bördig mark
och åkrarna betraktas som skog.
16 Rätten ska bo i öknen
och rättfärdigheten leva på det bördiga fältet.
17 Rättfärdigheten ger frid,
dess frukt är lugn och trygghet för evigt.
18 Mitt folk ska bo på fridfulla ställen,
i trygga hem,
på ostörda viloplatser,
19 Men det ska hagla när skogen fälls
och staden jämnas med marken.
20 Lyckliga är ni som sår vid alla vatten
och låter er boskap och era åsnor beta fritt.
Herren är en domare
33 Ve dig som förstör
men själv inte blir förstörd,
förråder men inte själv blir förrådd!
När du slutat förstöra
ska du själv bli förstörd,
och när du slutat förråda
ska du själv bli förrådd.
2 Var nådig mot oss, Herre,
för vi väntar på dig.
Var vår styrka varje morgon
och vår räddning i nödens tid.
3 Folken flyr för din rösts väldiga dån,
de skingras inför ditt majestät.
4 Som gräshoppor plundrar de er,
som en gräshoppssvärm anfaller de.
5 Upphöjd är Herren som bor i höjden.
Han fyller Sion med rätt och rättfärdighet.
6 Han är den säkra grunden för dina tider,[f]
en källa till räddning, vishet och kunskap.
Herrens fruktan är dess skatt.
7 Se! Deras hjältar klagar på gatorna,
fredens budbärare gråter bittert.
8 Vägarna ligger öde,
ingen färdas på stigarna.
Förbundet är brutet,
vittnena[g] föraktas
och en människa betyder inget.
9 Landet sörjer och tynar bort.
Libanon blygs och torkar ut.
Sharon har blivit som ödemark.
I Bashan och Karmel faller löven.
10 Men Herren säger: ”Nu ska jag resa mig
och visa min höghet, min upphöjdhet.
11 Ni är havande med halm
och föder strå.
Er andedräkt är en eld
som förtär er.
12 Folken ska brännas till aska,
likt törnen som huggs ner och kastas i elden.”
13 Hör vad jag har gjort,
ni som är långt borta!
Och ni som är nära,
lägg märke till min makt!
14 Syndarna i Sion darrar,
bävan drabbar de gudlösa.
”Vem av oss kan bo vid en förtärande eld,
vid eviga lågor?”
15 Den som lever rättfärdigt
och talar det rätta,
den som avvisar vad man kan få genom utpressning
och inte låter sina händer ta emot mutor,
den som inte vill höra talas om våldsdåd
och vägrar se åt onda gärningar.
16 Han får bo på höjderna,
klippfästen ska vara hans tillflykt.
Han ska ha tillräckligt med mat
och inte behöva sakna vatten.
17 Dina ögon ska se kungen i hans härlighet
och ett vidsträckt land i fjärran.
18 Du ska då i din tanke
gå tillbaka till den fruktansvärda tiden.
”Var är nu han som höll räkning?
Var är skatteindrivaren?
Och han som räknade tornen?”
19 Nu slipper du se det grymma folket,
som talade så underligt, ett främmande
obegripligt språk.
20 Se på Sion, våra högtiders stad!
Du ska få se Jerusalem,
en trygg boplats,
ett tält som inte behöver flyttas,
vars pluggar aldrig dras upp
och vars linor inte slits av.
21 Där ska Herren finnas för oss
i sitt majestät.
Där flyter breda floder och strömmar,
men inga farkoster med åror färdas där,
inte heller mäktiga krigsskepp med segel.
22 För Herren är vår domare,
Herren är vår lagstiftare,
och Herren är vår kung,
han är den som räddar oss.
23 Dina tåg hänger slaka
och håller inte masten fäst,
inte heller är seglet spänt.[h]
Mycket byte ska då delas,
och även de lama ska vara med och få sin del.
24 Ingen invånare ska längre säga:
”Jag är sjuk.”
Folket som bor där
har fått sin synd förlåten.
Domen över Edom och andra folk
34 Kom, alla folk, och lyssna!
Hör på, alla länder!
Låt hela jorden
och allt som finns på den lyssna,
jorden och allt som kommit upp ur den!
2 Herrens vrede rasar mot alla folk,
den är upptänd mot alla deras härskaror.
Han vill förinta dem
och utlämna dem till slakt.
3 Deras slagna ska kastas bort,
stanken av deras lik stiga,
och bergen ska flyta av deras blod.
4 Himlens stjärnor ska blekna
och himlen rullas ihop som en bokrulle,
alla dess stjärnor ska falla till marken
som vissna löv från vinrankan,
som övermogen frukt från fikonträdet.
5 Mitt svärd syns på himlen[i]
och kommer över Edom,
över det folk jag ska straffa
och har vigt åt förintelse.
6 Herrens svärd dryper av blod.
Det är täckt av fett,
av blod från lamm och getter
och fett från baggars njurar.
Herren har en offerfest i Bosra,
en stor slakt i Edoms land.
7 Vildoxarna faller med dem,
stutar och tjurar.
Landet ska dränkas i blod
och marken mättas av fett.
8 Det är en hämndens dag för Herren,
ett bestraffningens år för Sions skull.
9 Bäckarna i Edom omvandlas till tjära
och myllan till svavel.
Hela dess land blir till brinnande tjära.
10 Varken natt eller dag ska det slockna,
röken ska stiga oupphörligt.
Landet ska ligga öde
från generation till generation,
ingen ska någonsin passera genom det.
11 Pelikaner och trappfåglar ska ta det i besittning,
tornugglor och korpar ska hålla till där.
Ett mätsnöre ska dras över landet
och ett stenlod sänkas ner,
allt ska ligga öde och tomt.[j]
12 Inget ska finnas kvar för dess förnäma män
att bygga ett rike av,
och dess furstar ska försvinna.
13 Törnen ska växa upp i palatsen,
nässlor och tistel i fästningarna,
och platsen blir ett tillhåll för schakaler,
ett hem för berguvar.
14 Ökendjuren möts där med hyenor,
raggiga bockar kallar på varandra.
Där bor också nattens varelse Lilit
och finner en viloplats.
15 Där bygger ugglan sitt bo,
lägger sina ägg,
ruvar och skyddar sina ungar.
Där samlas också falkar i par.
16 Studera Herrens bok, läs och se efter!
Ingen av dem ska utelämnas,
ingenting ska saknas.
För så har han befallt,
och hans Ande samlar dem alla.
17 Han har delat upp landet åt dem
och med mätsnöre gett dem deras del.
De ska äga landet för alltid
och bo där i alla kommande generationer.
Den heliga vägen
35 Öknen och ödemarken ska glädjas
och vildmarken blomma som en lilja.
2 Den ska spricka ut i blomning,
fröjdas och ropa av glädje.
Libanons härlighet ska ges åt den,
Karmels och Sharons prakt.
Folket ska få se Herrens härlighet,
vår Guds majestät.
3 Styrk svaga händer,
ge stadga åt vacklande knän!
4 Säg till dem som är rädda:
”Var starka, var inte rädda,
för er Gud kommer med hämnd,
Guds straff kommer,
men han ska rädda er.”
5 Då ska de blindas ögon öppnas
och de dövas öron höra.
6 Den lame ska hoppa som en hjort
och den stumme ropa av glädje.
Vatten ska bryta fram i öknen
och strömmar i ödemarken.
7 Förbränd mark ska förvandlas till en sjö,
törstande jord till en källa,
och där schakalerna nu håller till
ska det växa gräs, vass och papyrus.
8 Där ska det gå en huvudled, en väg
som ska kallas den heliga vägen.
Ingen oren får gå där,
utan den är till för dem som går på vägen.
Inga dårar ska vandra omkring på den.[k]
9 Där finns inga lejon,
dit kommer inga rovdjur.
Bara de befriade ska vandra där.
10 De som Herren friköpt ska återvända
och komma till Sion med jubel,
krönta med evig glädje.
Fröjd och glädje ska följa dem,
sorg och suckan flyr.
Assyrien hotar Juda
(2 Kung 18:13-37; 2 Krön 32:1-19)
36 I kung Hiskias fjortonde regeringsår gick Sanherib, kungen av Assyrien, till anfall mot Judas befästa städer och intog dem. 2 Han sände då sin befälhavare med en väldig armé från Lakish mot kung Hiskia i Jerusalem. Där stannade befälhavaren vid Övre dammens utlopp, på vägen till Valkarfältet.
3 Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, gick dit ut tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son.
4 Då sa den assyriske befälhavaren till dem: ”Säg nu till Hiskia:
Så säger den store kungen, kungen av Assyrien: ’Vad är det som gör dig så säker?’ 5 Jag säger: ’Det är bara tomma ord att du har styrka och makt att föra krig! Vem stöder du dig på när du sätter dig upp mot mig? 6 Du stöder dig på Egypten, denna avbrutna vasstav, som genomborrar den hand som lutar sig mot den. Sådan är farao, kungen av Egypten, mot alla som stöder sig på honom.’ 7 Men du kanske säger till mig: ’Vi förlitar oss på Herren, vår Gud.’ Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia förstörde och befallde Juda och Jerusalem att bara tillbe vid detta altare?
8 Men ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: Jag ger dig tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem. 9 Hur skulle du kunna slå tillbaka den minsta av min herres ståthållare? Och så stöder du dig på vagnar och hästar från Egypten! 10 Skulle jag utan Herrens vilja ha dragit upp till det här landet för att ödelägga det? Det var Herren som sa till mig: ’Dra upp mot detta land och ödelägg det!’ ”
11 Då svarade Eljakim, Shevna och Joach den assyriske befälhavaren: ”Tala arameiska till oss, dina tjänare, för det kan vi förstå. Tala inte hebreiska, för då kommer folket på muren att höra det.”
12 Men befälhavaren svarade: ”Skulle det vara till dig och din herre som min herre har skickat mig för att säga detta? Är det inte till dem som sitter på muren, dem som kommer att få äta sin egen avföring och dricka sin egen urin tillsammans med er?”
13 Sedan stod befälhavaren upp och ropade högt på hebreiska: ”Hör här vad den store kungen, kungen av Assyrien, säger! 14 Så säger kungen: ’Låt inte Hiskia lura er, för han kan inte rädda er.’ 15 Låt inte Hiskia övertala er att lita på Herren, när han säger: Herren kommer att rädda oss, och denna stad kommer inte att överlämnas åt kungen av Assyrien.
16 Hör inte på Hiskia, för så säger kungen av Assyrien: Gör upp fredligt med mig och kom ut till mig, så får var och en av er äta av sin egen vingård och sitt fikonträd och dricka vatten ur sin egen brunn, 17 tills jag kommer och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land som ger säd och vin, ett land där det finns mat och vingårdar.
18 Låt inte Hiskia lura er när han säger att Herren ska befria er! Har någonsin något annat lands gudar befriat sitt land ur den assyriske kungens makt? 19 Var är Hamats och Arpads gudar? Och var är Sefarvajims gudar? Har de kunnat rädda Samaria ur min hand? 20 Vilken av dessa länders alla gudar har kunnat rädda sitt land från min makt? Skulle Herren då kunna rädda Jerusalem ur min makt?”
21 Men de stod tyst och svarade inte med ett ord, för kungen hade gett dem order om att inte svara honom.
22 Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, kungens sekreterare Shevna, och kanslern Joach, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och talade om för honom vad befälhavaren hade sagt.
Herren ska befria Jerusalem
(2 Kung 19:1-19)
37 När kung Hiskia fick höra detta, rev han också sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg. Sedan gick han till Herrens hus. 2 Han sände Eljakim, chefen för palatset, kungens sekreterare Shevna och de äldste bland prästerna, alla klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. 3 De sa till honom:
”Så säger Hiskia: ’Det här är en nödens, bestraffningens och skammens dag. Barnen ska födas, men det finns ingen kraft att föda. 4 Men kanske Herren, din Gud, hör vad den assyriske befälhavaren säger, han som hans herre, den assyriske kungen, har sänt för att håna den levande Guden. Herren, din Gud, ska nog straffa honom för dessa ord som han hört. Be därför för den rest som finns kvar!’ ”
5 När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja 6 svarade han dem: ”Säg till er herre: Så säger Herren: ’Var inte rädd för vad du har hört, hädelser av den assyriske kungens tjänare. 7 Se, jag ska inge honom att lyssna till ett rykte så att han återvänder till sitt eget land, och där ska jag låta honom bli dödad med svärd.’ ”
8 Den assyriske befälhavaren vände tillbaka och fann den assyriske kungen i en strid mot Livna; han hade nämligen hört att denne hade lämnat Lakish.
9 Sanherib nåddes av ett meddelande att Tirhaka, kungen av Kush, gått till anfall mot honom. Återigen skickade den assyriske kungen iväg sändebud med ett meddelande till kung Hiskia: 10 ”Så här ska ni säga till Hiskia, kungen av Juda: ’Låt inte din Gud som du förtröstar på lura dig till att tro att Jerusalem inte ska falla i den assyriske kungens händer.’ 11 Du har ju hört vad de assyriska kungarna har gjort med alla länder, hur totalt de förintat dem. Skulle du då bli räddad? 12 Blev de folk som mina förfäder förgjorde, Gosan, Harran, Resef, och Edens folk i Telassar, räddade av sina gudar? 13 Var är kungen av Hamat, kungen av Arpad och kungarna av Sefarvajim, Hena och Avva?”
Hiskias bön
14 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han till Herrens hus och bredde ut det inför Herren 15 och bad: 16 ”Härskarornas Herre, Israels Gud, du tronar över keruberna, du ensam är Gud och råder över alla riken på jorden. Du har gjort himmel och jord. 17 Hör, Herre, lyssna! Öppna dina ögon, Herre, och se! Hör hur Sanherib hädar den levande Guden i sitt brev som han har skickat.
18 Det är sant, Herre, att kungarna i Assyrien har ödelagt alla dessa folks länder 19 och kastat deras gudar i elden. Men de var ju inga gudar utan människohänders verk av trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. 20 Herre, vår Gud, rädda oss ur hans makt, så att alla riken på jorden förstår att endast du är Herren, den ende!”
Herren ska krossa Sanherib
(2 Kung 19:20-34)
21 Jesaja, Amos son, skickade då detta budskap till Hiskia: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag har hört din bön som du har bett angående Sanherib, Assyriens kung. 22 Och det här är vad Herren har talat mot honom:
Jungfrun, dottern Sion, föraktar och hånar dig,
dottern Jerusalem skakar på huvudet åt dig.
23 Vem har du hånat och smädat?
Mot vem har du höjt rösten
och kastat högmodiga blickar?
Mot Israels Helige!
24 Genom dina tjänare har du
hädat Herren.
Du sa: ’Med mina många vagnar
har jag bestigit bergens höjder
och Libanons utkanter,
huggit ner dess högsta cedrar
och dess bästa cypresser.
Jag har tagit mig fram till dess bortersta höjder
och dess finaste skogar.
25 Jag grävde brunnar
och drack deras vatten,
med mina fötter torkade jag ut
alla floder i Egypten.’
26 Har du inte hört
att jag bestämde detta för länge sedan,
planerade det i en fjärran tid?
Nu har jag låtit det inträffa,
och du fick ödelägga befästa städer.
27 Deras invånare blev maktlösa,
förskräckta och skamsna.
De var som plantor på åkern,
den spirande grönskan,
som gräs på taken,
som förbränns innan det växer upp.
28 Men jag vet om du står eller sitter,
går ut eller kommer in
och hur du rasar mot mig.
29 Därför att du rasar mot mig
och ditt högmod har nått mina öron,
ska jag sätta en krok i din näsa
och ett betsel i din mun
och leda dig tillbaka samma väg som du kom.
30 Detta ska vara tecknet för dig, Hiskia:
I år ska ni få äta självvuxen säd,
och nästa år det som växer därifrån.
Men det tredje året ska ni så och skörda,
plantera vingårdar och äta deras frukt.
31 Än en gång ska den räddade rest som är kvar av Juda slå rot och bära frukt.
32 För en rest ska komma från Jerusalem, de räddade från Sions berg.
Härskarornas Herres lidelse ska göra detta.
33 Därför säger Herren om kungen av Assyrien:
Han ska inte komma in i denna stad,
inte skjuta någon pil ditin,
inte gå fram i skydd av någon sköld
eller bygga någon vall mot den.
34 Han ska vända tillbaka samma väg som han kom,
och han ska inte komma in i denna stad, säger Herren.
35 Jag ska försvara och rädda denna stad för min
och min tjänare Davids skull.”
Jerusalem räddas och Sanherib får sitt straff
(2 Kung 19:35-37; 2 Krön 32:21)
36 Herrens ängel gick ut och dödade 185 000 man i assyriernas läger, och på morgonen låg det döda kroppar överallt. 37 Då bröt Sanherib, kungen av Assyrien, upp, vände tillbaka och stannade i Nineve.
38 En gång när han tillbad i sin gud Nisroks tempel, dödade hans söner Adrammelek och Sareser honom med svärd. De flydde sedan till Ararat, och hans son Assarhaddon blev kung efter honom.
Herren förlänger Hiskias liv
(2 Kung 20:1-11; 2 Krön 32:24)
38 Vid denna tid blev Hiskia dödligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sa: ”Så säger Herren: ’Se om ditt hus, för du kommer att dö; du överlever inte detta.’ ”
2 Hiskia vände sig då mot väggen och bad till Herren: 3 ”Herre, kom ihåg hur jag har levt inför dig troget och helhjärtat och gjort det som är gott i dina ögon.” Och han grät förtvivlat.
4 Då kom Herrens ord till Jesaja: 5 ”Gå till Hiskia och säg: ’Så säger Herren, din förfader Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag ska förlänga ditt liv med femton år. 6 Jag ska rädda dig och denna stad från den assyriske kungens makt. Jag ska försvara denna stad.[l]
7 Detta är för dig tecknet från Herren på att han ska göra vad han har lovat: 8 Jag ska låta skuggan gå tillbaka de tio steg som solen redan gått ner på Achas trappa.’ ” Solen gick alltså tillbaka de tio steg som den redan gått neråt på trappan.
9 En skrift av kung Hiskia av Juda, efter att han varit sjuk och blivit frisk igen:
10 ”Jag sa: Jag är i mina bästa år
och måste gå bort,
genom dödsrikets port.
Jag berövas resten av mina år.
11 Jag sa: Jag får inte mer se Herren,
Herren i de levandes land,
aldrig mer se människor
bland dem som bor i världen.
12 Min boning flyttas
och tas ifrån mig som en herdes tält.
Mitt liv rullas ihop som en vävares väv
och skärs ner från vävbommen.
Innan dagen omvandlas till natt
gör du slut på mig.
13 Jag har väntat på morgonen,[m]
men som ett lejon krossar han mina ben.
Innan dagen omvandlas till natt
gör du slut på mig.
14 Jag skriker som en svala,
som en trana,
och kuttrar som en duva.
Med matta ögon ser jag
längtansfullt upp mot höjden.
Herre, jag är i nöd, hjälp mig!”
15 Vad ska jag säga?
För det är ju han själv
som har talat
och gjort detta.
Jag får vandra ödmjukt den tid jag har kvar,
på grund av min bedrövelse.[n]
16 Herre, med allt detta får man leva,
och också min ande hålls vid liv.
Herre, hela mig,
och låt mig få leva!
17 Det bittra var förvisso till mitt bästa,
för i din kärlek
räddade du mig från fördärvets grop.
Du kastade alla mina synder bakom dig.
18 Dödsriket prisar dig inte,
döden sjunger inte ditt lov,
de som lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
19 De levande, bara de levande,
prisar dig,
som jag gör i dag.
Från far till son berättar man om din trofasthet.
20 Herren räddar mig!
Vi vill sjunga lovsång till stränginstrument
i Herrens hus
så länge vi lever.
21 Jesaja lät göra en kaka av fikon och lägga på svullnaden. Så blev Hiskia frisk.[o] 22 Hiskia frågade då: ”Vad är tecknet på att jag får gå upp till Herrens hus?”
Sändebud från Babylon
(2 Kung 20:12-19)
39 Då skickade kungen av Babylonien, Merodak Baladan[p], Baladans son, ett brev och en gåva till Hiskia, för han hade hört att denne varit sjuk men blivit frisk igen. 2 Hiskia gladde sig åt sändebuden och visade dem sitt förrådshus med silver och guld, kryddor, välluktande oljor och hela sitt vapenförråd och allt som fanns i hans skattkammare. Det fanns ingenting i hans palats eller i hela riket som han inte visade för dem.
3 Profeten Jesaja kom då till kung Hiskia och frågade honom: ”Vad ville dessa män? Var kom de ifrån?” ”De kom till mig från ett avlägset land, ända bortifrån Babylonien”, svarade Hiskia.
4 ”Hur mycket lät du dem se i ditt palats?” frågade Jesaja. Hiskia svarade: ”Jag visade dem allt i mitt palats. Det finns ingenting i mina skattkamrar som jag inte visat dem.”
5 Då sa Jesaja till Hiskia: ”Hör vad härskarornas Herre säger:
6 ’Den tid ska komma då allt som finns i ditt palats, allt som dina förfäder har samlat fram till nu, ska föras bort till Babylonien. Ingenting kommer att lämnas kvar, säger Herren. 7 Och några av dina egna söner som ska födas åt dig kommer att tas till tjänst i den babyloniske kungens palats.’ ”
8 Hiskia svarade: ”Herrens ord som du har talat är gott.” Men för sig själv tänkte han: ”Det kommer åtminstone att vara fred och trygghet under min livstid.”
Hotet från Babylon, befrielse och återuppbyggnad
(40:1—66:24)
Tröst för Guds folk
40 Trösta, trösta mitt folk,
säger er Gud.
2 ”Uppmuntra Jerusalem
och säg att dess trältjänst är över,
dess skuld är försonad,
och Herren har gett det dubbelt igen
för alla dess synder.”
3 En röst ropar:
”Bana väg genom ödemarken för Herren!
Jämna en väg genom vildmarken för vår Gud!
4 Varje dal ska höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Oländig mark ska jämnas
och kullar bli till slätt.
5 Herrens härlighet ska visa sig,
och alla människor ska få se den.”
Herren har talat.
6 En röst säger:
”Förkunna!”
Jag frågar:
”Vad ska jag förkunna?”
”Människan[q] är som gräset,
och all hennes prakt är
som ängsblomman.
7 Gräset torkar
och blomman vissnar,
när Herrens vind blåser på dem.
Ja, människorna är gräs.
8 Gräset torkar och blomman vissnar,
men vår Guds ord består i evighet.”
9 Gå upp på ett högt berg,
du Sion, som bringar glada nyheter,
höj din röst, du som kommer med glädjebud,
höj din röst, Jerusalem,
ropa, var inte rädd!
Tala om för städerna i Juda:
”Se, er Gud!”
10 Ja, Herren, Herren kommer med kraft,
och han ska regera med makt.
Han har med sig sin lön,
hans arbetslön går före honom.
11 Han vallar sin hjord som en herde.
Lammen samlar han i sina armar
och bär dem i sin famn,
och varsamt leder han tackorna.
12 Vem kan mäta vattnen i sin kupade hand
och himlarna med sina fingrar?
Vem kan lägga jordens stoft i ett mått,
och vem väger bergen och höjderna på en våg?
13 Vem kan granska Herrens Ande?
Vem kan ge honom råd?
14 Vem rådfrågar han
för att få upplysning
och undervisning om den rätta vägen?
Vem kan ge honom kunskap
och visa honom insiktens väg?
15 Folken är bara som en droppe i en spann,
som damm i vågskålen.
Han väger öar som om de var fint damm.
16 Libanons skogar räcker inte till ved,
dess djur inte till brännoffer.
17 Folken på jorden är ingenting inför honom.
I hans ögon betyder de ingenting.
18 Vem kan ni då likna Gud vid?
Vad kan ni jämföra honom med?
19 Med en avgud
som gjuts av en hantverkare
och som guldsmeden drar över med guld
och gör silverkedjor åt? [r]
20 Den fattige som inte kan ge ett sådant offer
väljer ett stycke trä som inte ruttnar,
och anlitar en skicklig hantverkare
som ställer upp en avgudabild
som inte faller omkull.
21 Förstår ni inte? Har ni inte hört?
Har det inte berättats för er från början?
Har ni inte insett det
sedan jorden grundlades?
22 Han sitter högt ovanför jordens rund,
och dess befolkning är
som gräshoppor för honom.
Han breder ut himlarna som en duk
och spänner upp den som ett tält att bo i.
23 Han gör furstarna till intet
och jordens domare till ingenting.
24 Knappt har de hunnit planteras,
knappt sås, knappt slå rot,
förrän han blåser på dem,
och de vissnar
och förs bort av stormvinden som agnar.
25 ”Vem kan ni jämföra mig med?
Vem är lik mig?” frågar den Helige.
26 Se upp mot himlen!
Vem har skapat allt detta?
Han leder stjärnornas skaror
och kallar var och en av dem vid namn.
Hans makt och styrka är så stor
att inte en enda av dem fattas.
27 Hur kan du, Jakob, säga,
och du, Israel, klaga:
”Herren ser inte till mig,
min Gud tar sig inte an min sak?”
28 Vet du inte, har du inte hört
att Herren är en evig Gud,
som har skapat hela jorden?
Han blir aldrig trött och svag.
Ingen kan utforska hans förstånd.
29 Han ger kraft åt den trötte
och styrka åt den svage.
30 Unga kan bli trötta och utmattade,
och unga män kan falla.
31 Men de som hoppas på Herren
får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta
och vandrar utan att mattas.
Herren ska hjälpa Israel
41 ”Var tysta inför mig,
ni länder bortom havet!
Låt folken få ny kraft.
Låt dem komma fram och tala,
låt oss tillsammans komma inför rätta.
2 Vem har satt honom i rörelse från öster,
kallat honom i rättfärdighet?
Folk överlämnas åt honom,
kungar underkuvas.
Hans svärd gör dem till stoft,
de blåser bort som agnar för hans båge.[s]
3 Han förföljer dem
och drar oskadd vidare
på vägar där han inte färdats tidigare.
4 Vem har planerat och gjort detta?
Han som kallat fram människosläktena i begynnelsen,
jag, Herren,
som är den förste och den siste.”
5 Länderna bortom havet
ser på detta med skräck,
hela jorden darrar. De närmar sig,
de kommer samman,
6 den ene vill hjälpa den andre
och säger till honom: ”Var stark!”
7 Träsnidaren uppmuntrar guldsmeden,
och den som gjuter uppmuntrar den som står vid städet.
Han säger om lödningen:
”Det här blir bra.”
Han spikar fast avgudabilden,
så att den står stadigt.
8 ”Men du, Israel, min tjänare,
du Jakob, som jag har utvalt,
du Abrahams ättling, min vän,
9 du som jag har hämtat från jordens ände
och kallat från dess mest avlägsna hörn,
till dig har jag sagt: ’Du är min tjänare,’
jag har utvalt dig
och ska inte stöta bort dig.
10 Var inte rädd, jag är med dig.
Var inte ängslig, jag är din Gud.
Jag ger dig styrka och hjälper dig.
Jag uppehåller dig med min rättfärdighets hand.
11 Alla som rasar mot dig
ska få blygas och stå med skam.
De som står emot dig
kommer att göras till intet och förgås.
12 Du letar efter dina motståndare
men kommer inte att finna dem,
de som fört krig mot dig
ska omintetgöras och bli till intet.
13 Jag är Herren, din Gud,
jag håller dig vid handen
och säger till dig: Var inte rädd.
Jag hjälper dig.
14 Var inte rädd, du mask Jakob,
du lilla Israel.
Jag hjälper dig, säger Herren,
din befriare[t], Israels Helige.
15 Jag ska göra dig till en tröskmaskin,
ny och med vassa taggar.
Du ska tröska bergen till grus
och höjderna till agnar.
16 Du ska kasta upp dem i luften,
och vinden ska blåsa bort dem.
En stormvind ska sprida dem åt alla håll.
Men du ska glädja dig i Herren,
jubla över Israels Helige.
17 De fattiga och lidande söker vatten,
men det finns inget.
Deras tungor torkar ut av törst.
Men jag, Herren, ska svara dem.
Jag, Israels Gud, ska aldrig överge dem.
18 Jag ska låta floder rinna fram uppe på höjderna
och källor av vatten springa upp i dalarna.
Jag ska göra öknen vattenrik
och förtorkade områden rika på källor.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.