Bible in 90 Days
Andra klagosången: Herren bestraffar sitt folk
2 Hur har inte Herren i sin vrede
höljt dotter Sion i mörka moln!
Från himlen har han slungat
Israels härlighet ner till jorden.
Han tänkte inte ens på sin fotpall
på sin vredes dag.
2 Skoningslöst har Herren skövlat
alla Jakobs boningar,
i sin vrede har han brutit ner
dotter Judas fästningar.
Han har slagit kungariket och dess furstar till marken
och vanärat dem.
3 I vredens hetta har han brutit ner
Israels stolta makt,
dragit tillbaka sin beskyddande hand
när fienden kom
och brunnit i Jakob som en eld
vars lågor förtärde allt som fanns.
4 Han har spänt sin båge som en fiende
redo att skjuta.
Som en ovän har han dödat allt
som var behagligt att se på.
Över dotter Sions tält
har han öst ut sin vrede som en eld.
5 Herren har blivit som en fiende,
han har skövlat Israel
och alla dess palats,
han har förstört dess fästningar.
Dottern Juda har han fyllt
med stor sorg och klagan.
6 Han har ödelagt sin egen boning
som ett bräckligt skjul,
ja, sin egen helgedom har han förstört.
Herren har låtit Sion glömma
sina högtider och sabbater.
I sin rasande vrede har han avsatt
både kung och präst.
7 Herren har förkastat sitt altare
och övergett sin helgedom.
Palatsmurarna har han
överlämnat åt fiender.
Det har höjts ett rop i Herrens hus
som på en högtidsdag.
8 Herren har bestämt sig
för att förstöra dotter Sions murar.
Han har spänt ut mätsnöret
och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen.
Han har fått vallar och murar att klaga,
och tillsammans har de nu rasat samman.
9 Stadens portar har sjunkit ner i jorden,
hennes bommar har han brutit sönder och krossat.
Hennes kung och furstar
lever bland främmande folk.
Lagen har övergivits,
och profeterna får inte längre några syner från Herren.
10 Dotter Sions äldste
sitter tysta på marken.
De har kastat stoft på sina huvuden,
de är klädda i säcktyg.
Jerusalems unga kvinnor
har böjt sina huvuden mot jorden.
11 Mina ögon är utmattade av gråt,
mitt inre är i uppror.
Min livskraft är uttömd,
för mitt folk går under.
Barn och spädbarn tynar bort
på stadens gator.
12 De frågar sina mödrar
var bröd och vin finns,
och de segnar ner
likt sårade på gatorna i staden,
de ger upp andan
i sina mödrars armar.
13 Vad ska jag säga om dig?
Vad kan jag jämföra dig med, dotter Jerusalem?
Vad ska jag likna dig vid, du jungfru Sion,
för att trösta dig?
Din skada är ändlös som havet.
Vem kan bota dig?
14 Dina profeter har sett syner för dig
som varit falska och meningslösa.
De har inte pekat på din skuld
för att du skulle kunna vända från din fångenskap.
Deras profetior har varit
falska och förledande.
15 Alla som går vägen förbi
klappar föraktfullt i händerna åt dig,
visslar och skakar på huvudet
åt dotter Jerusalem:
”Skulle detta vara den stad som kallats
den fulländade skönheten, hela jordens glädje?”
16 Alla dina fiender gapar åt dig.
De gnisslar tänder och säger:
”Vi har förstört henne!
Detta är dagen vi har väntat på,
och vi har levt för att se den!”
17 Herren har gjort som han har planerat.
Han har fullföljt sitt ord,
det som han i forntiden beslöt.
Han har rivit ner skoningslöst,
låtit dina fiender triumfera över dig
och gett dina ovänner makten.
18 Ropa högt till Herren,
klaga, dotter Sion,[a]
låt dina tårar rinna som en flod,
dag och natt.
Unna dig ingen ro,
låt inte dina ögon vila.
19 Gå upp och ropa i natten,
i början av nattväkterna,
utgjut ditt hjärta som vatten
inför Herren!
Lyft dina händer upp mot honom
för dina barns liv,
för de tynar bort av hunger
i varje gathörn.
20 ”Se, Herre, tänk på
vem du behandlar så här!
Ska kvinnor äta sina barn,
som de fött till livet?
Ska präster och profeter
dödas i Herrens helgedom?
21 Unga och gamla ligger på marken,
på gatorna,
mina unga män och kvinnor
har fallit för svärdet.
Du har dödat dem på din vredes dag,
du har slaktat dem skoningslöst.
22 Som till en högtidsfest
inbjöd du förskräckelser från alla håll.
På Herrens vredes dag
kunde ingen fly eller överleva.
Dem som jag burit och uppfostrat
har fienden dödat.”
Tredje sången om lidande och hopp
3 Jag är mannen[b] som upplevt lidande
under hans vredes gissel.
2 Han har drivit mig in i ett mörker
där inget ljus finns.
3 Han har vänt sin hand mot mig,
om och om igen, dagen lång.
4 Han har slitit sönder mitt kött och min hud
och krossat benen i min kropp.
5 Han har byggt en mur omkring mig
och omslutit mig med bitterhet och elände.
6 I mörker har han låtit mig bo,
liksom de som är döda sedan länge.
7 Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
tunga bojor har han satt på mig.
8 Hur jag än klagar och ropar,
vänder han sig bort från min bön.
9 Med stenblock har han stängt vägen för mig
och gjort mina stigar oländiga.
10 Han lurar på mig som en björn,
som ett lejon i ett gömställe.
11 Han har fört mig bort från vägen,
slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.
12 Han har spänt sin båge
och riktat den mot mig.
13 Pilar från hans koger
har genomborrat mina njurar.
14 Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
en visa har jag blivit för dem.
15 Han har fyllt mig med bitterhet
och gett mig malört att dricka.
16 Han har krossat mina tänder med stenar
och trampat ner mig i stoftet.
17 All frid har försvunnit ur mitt liv,
och jag har glömt vad lycka är.
18 Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på något från Herren.”
19 Tanken på mitt elände och min hemlöshet
är som malört och gift.[c]
20 Jag blir inte fri från minnena,
jag är bedrövad.
21 Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:
22 Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,[d]
hans barmhärtighet upphör aldrig.
23 Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
24 ”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
Därför vill jag hoppas på honom.
25 Herren är god mot dem som väntar på honom,
mot den som söker honom.
26 Det är gott att i stillhet
vänta på räddning från Herren.
27 Det är nyttigt för en man
att bära ok som ung.
28 Må han sitta ensam och i stillhet
när det läggs på honom.
29 Må han trycka ansiktet mot marken,
kanske finns det ännu hopp.
30 Må han vända kinden
mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.
31 Herren förkastar inte
för evigt.
32 Även om han ger plågor,
så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
33 För han vill inte ge människorna
plåga och sorg.
34 Att man krossar under sina fötter
alla fångarna i landet,
35 att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
36 att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?
37 Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
om inte Herren befallt det?
38 Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
39 Varför ska då någon levande människa
klaga över sina synder?[e]
40 Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
och återvända till Herren.
41 Låt oss lyfta upp våra hjärtan
och händer till Gud i himlen:
42 Vi har syndat och gjort uppror,
och du har inte förlåtit.
43 Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
dödat utan förskoning.
44 Du har höljt dig i ett moln
som ingen bön kan genomtränga.
45 Du har gjort oss till sopor och avfall
bland folken.
46 ”Alla våra fiender
hångrinar åt oss.
47 Skräck och fallgropar möter oss,
förödelse och undergång.”
48 Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
för dottern mitt folk går under.
49 De flödar ur mina ögon
oupphörligen, ändlöst,
50 tills Herren blickar ner
och ser det från himlen.
51 Det gör mig ont att se
hur de unga kvinnorna i min stad lider.[f]
52 De jagade mig som en fågel,
de som utan orsak var mina fiender.
53 De försökte ta mitt liv i en grop
och kastade stenar på mig.
54 Vattnet strömmade över mitt huvud,
jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.
55 Men nerifrån gravens djup
ropade jag ditt namn, Herre,
56 och du hörde min vädjan:
”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
57 Du kom nära mig när jag ropade,
och du sa: ”Var inte rädd!”
58 Herre, du har tagit dig an mig
och gett lösen för mitt liv.
59 Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
Herre, skaffa mig rätt!
60 Du har sett deras hämndlystnad,
alla sammansvärjningar mot mig.
61 Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
alla deras sammansvärjningar mot mig,
62 allt som mina fiender
viskar och mumlar mot mig dagen lång.
63 Se hur de sjunger nidvisor om mig
vare sig de sitter eller står.
64 Herre, straffa dem
så som deras gärningar förtjänar.
65 Täck deras innersta med en slöja,[g]
låt din förbannelse komma över dem.
66 Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!
Fjärde klagosången om Sions förnedring
4 Ack, vad det fina guldet
har förlorat sin glans,
så matt dess lyster har blivit!
Heliga ädelstenar
ligger utspridda i gathörnen.
2 Hur kan Sions ädlaste söner,
värda sin vikt i guld,
nu betraktas som lerkärl,
som verk av en krukmakares händer?
3 Till och med schakalerna ger di
och matar sina ungar,
men dottern mitt folk har blivit lika grym
som strutsarna i öknen.
4 Dibarnets tunga klibbar fast
vid gommen av törst,
barnen ber om bröd,
men ingen ger dem något.
5 De som förr ätit delikatesser
tynar bort på gatorna.
De som vuxit upp i purpur
ligger nu på sophögar.
6 Mitt folks skuld
är större än den som Sodom bestraffades för,
då förödelsen kom över staden på ett ögonblick,
utan att någon rörde sin hand.[h]
7 Hennes furstar var renare än snö,
vitare än mjölk,
deras kroppar var rödare än korall,
deras gestalt[i] som safir.
8 Nu är deras väsen svartare än sot.
Man känner inte igen dem på gatorna.
Deras hud stramar kring benen,
den har blivit torr som trä.
9 De som dödades av svärd fick ett bättre öde
än dessa som dör av svält,
tynar bort och plågas av hunger
i brist på åkerns gröda.
10 Godhjärtade mödrar
har med egna händer
kokat sina barn till mat åt sig själva
när mitt folk gick under.
11 Herren har gett fullt utlopp åt sin förbittring,
utgjutit sin brinnande vrede.
Han har tänt en eld i Sion
som har förtärt staden till grunden.
12 Inga kungar på jorden,
ingen i hela världen,
skulle ha trott att en fiende eller ovän
kunde komma in genom Jerusalems portar.
13 För hennes profeters synder,
på grund av hennes prästers skuld
har det skett,
för de utgöt de rättfärdigas blod därinne.
14 Blinda irrar de omkring på gatorna,
så fläckade av blod
att ingen vågar
röra vid deras kläder.
15 ”Bort härifrån! Oren!”
ropar man till dem.
”Bort härifrån! Bort härifrån! Rör dem inte!”
De flyr och irrar omkring, och bland folken säger man:
”Här får de inte stanna.”
16 Herren själv har skingrat dem,
han vill inte mer ha med dem att göra.
Man visar ingen respekt för prästerna,
ingen nåd gentemot de äldste.
17 Våra ögon har svikit oss,
när vi förgäves har spanat efter hjälp,
sett från våra torn efter ett folk
som ändå inte kunde rädda oss.
18 Man följer våra steg,
så att vi inte kan gå ut på våra gator.
Vårt slut är nära. Våra dagar är räknade.
Vårt slut har kommit.
19 Våra förföljare är snabbare
än örnar i skyn.
Över bergen har de jagat oss
och lurpassar på oss i öknen.
20 Vår livsande, Herrens smorde,
fångades i deras snaror,
han, i vars skugga vi hade tänkt
att vi skulle få leva bland folken.
21 Gläd dig bara och jubla, du dotter Edom,
som bor i landet Us.
Också till dig ska bägaren räckas.
Du ska bli drucken och naken.
22 Ditt straff är avtjänat, dotter Sion,
din förvisning ska ta slut.
Men din missgärning ska han straffa, dotter Edom,
han ska avslöja dina synder.
Femte sången: folkets bön
5 Herre, kom ihåg allt som drabbat oss!
Se vår förnedring!
2 Vår egendom har beslagtagits av främlingar,
våra hus ägs nu av utlänningar.
3 Vi har blivit faderlösa barn,
våra mödrar är som änkor.
4 Vi måste betala för vattnet vi dricker,
och vår ved får vi köpa.
5 Våra förföljare är alldeles inpå oss,
vi är uttröttade men får ingen vila.
6 Vi har gett oss under Egypten och Assyrien
för att få bröd att mätta oss med.
7 Våra förfäder syndade och finns inte mer,
vi får bära deras skuld.
8 Slavar härskar över oss,
och det finns ingen som befriar oss ur deras hand.
9 Med risk för livet hämtar vi vårt bröd,
för svärdet härjar i öknen.
10 Vår hud glöder som en ugn,
vi är febriga av hunger.
11 De har kränkt kvinnorna i Sion
och flickorna i städerna i Juda.
12 Furstarna har de hängt,
och de äldste visas ingen respekt.
13 Unga män sliter vid kvarnstenarna,[j]
pojkar dignar under bördor av ved.
14 De gamla samlas inte längre i stadsporten,
och de ungas musik har upphört.
15 Glädjen är borta ur våra hjärtan,
vår dans har vänts till sorg.
16 Kronan har fallit från vårt huvud.
Ve oss som syndade så!
17 Därför är vårt hjärta så tungt,
därför har våra ögon blivit skumma.
18 Sions berg ligger öde,
schakaler strövar omkring där.
19 Men du, Herre, regerar för evigt,
din tron består från generation till generation.
20 Varför har du glömt oss för alltid,
övergett oss för resten av livet?
21 För oss åter till dig, Herre, så att vi får återvända!
Låt allting bli återställt som det var förut,
22 om du inte helt har förkastat oss
och är så vred på oss.
Syner, symbolhandlingar, budskap om dom och straff
(1:1—24:27)
Synen med de fyra varelserna och Herrens härlighet
1 I det trettionde året,[k] på femte dagen i fjärde månaden, när jag var bland de bortförda vid floden Kevar, öppnades himlen, och jag fick se syner från Gud.
2 Den femte dagen i månaden, under femte året av kung Jojakins fångenskap, 3 kom Herrens ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldéernas land, vid floden Kevar. Där rörde Herrens hand vid honom.
4 Jag såg en stormvind komma från norr, ett enormt moln med flammande eld, omgivet av ett ljussken. I dess innersta, mitt i elden, glänste det som av glödande metall[l]. 5 Där inne syntes något som liknade fyra varelser. De såg ut som människor, 6 men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar. 7 Deras ben var raka, men fötterna liknade en kalvs klövar och glänste som polerad koppar. 8 Under vingarna hade de människohänder på alla fyra sidorna[m]. Alla fyra hade ansikten och vingar.
9 Deras vingar vidrörde varandra, och de rörde sig rakt fram utan att vända sig om. 10 Deras ansikten liknade en människas ansikte, och alla fyra hade ett lejonansikte på högra sidan, alla fyra hade ett tjuransikte på vänstra sidan, och alla fyra hade ett örnansikte. 11 Sådana var deras ansikten. Deras vingar var utbredda upptill. Var och en hade två vingar som de vidrörde varandra med, och två som täckte deras kropp. 12 Var och en av dem gick rakt fram. De gick dit anden[n] gick, och de gick utan att vända sig. 13 Varelsernas gestalter liknade glödande koleld och brinnande facklor.[o] Elden rörde sig fram och tillbaka mellan varelserna, och blixtar sköt fram ur den. 14 De rörde sig fram och tillbaka, snabbt som blixten.
15 Jag såg på de fyra varelserna och lade märke till ett hjul på marken bredvid var och en av dem. 16 Hjulen såg ut och var konstruerade så att de gnistrade som krysolit. Alla fyra var likadana och tycktes vara gjorda så att varje hjul var inneslutet i ett annat hjul. 17 De kunde gå i alla fyra riktningarna utan att vända sig. 18 Hjulringarna var höga och fruktansvärda, alla fyra försedda med ögon runtom.
19 När varelserna rörde sig, rörde sig hjulen tillsammans med dem. När varelserna lyfte över jorden, lyfte också hjulen. 20 De gick dit anden gick, och hjulen lyfte tillsammans med dem, för deras ande var i hjulen. 21 När varelserna rörde sig, rörde sig även hjulen, när varelserna stannade, stannade även hjulen, och när varelserna lyfte över jorden, lyfte hjulen tillsammans med dem, eftersom varelsernas ande var i hjulen.
22 Över varelsernas huvuden var något som liknade ett himlavalv, fruktansvärt glänsande som iskristaller, utbrett över deras huvuden. 23 Under valvet var deras vingar utsträckta mot varandra, och med två vingar täckte de var och en sin kropp. 24 Jag hörde bruset från deras vingar, när de rörde sig, som dånet av stora vatten, som den Väldiges röst, som larmet från en armé. När de stannade sänkte de vingarna. 25 En röst hördes från himlavalvet över dem när de stannade med sänkta vingar.
26 Däruppe ovanför valvet över dem stod något som liknade en tron gjord av safirsten, och på det som liknade en tron satt någon som såg ut som en människa. 27 Jag såg att det som tycktes vara hans höfter och uppåt var som glödande metall, som omgivet av eld. Neråt från det som tycktes vara hans höfter såg jag något som liknade eld, omgivet av ett ljussken. 28 Ljusskenet som syntes runt omkring honom var som en båge i skyn en regnig dag.
Så såg det ut, det som liknade Herrens härlighet. När jag såg den, föll jag ner med ansiktet mot marken. Då hörde jag rösten av någon som talade.
Hesekiels profetkallelse och uppdrag
2 Han sa: ”Människa, res dig upp,[p], så ska jag tala till dig.” 2 Och medan han talade kom Anden[q] in i mig och reste upp mig på fötterna, och jag hörde honom tala till mig.
3 Han sa: ”Du människa, jag sänder dig till israeliterna, ett folk som gör uppror mot mig. De och deras förfäder har varit upproriska mot mig fram till denna dag. 4 Till dessa med fräck uppsyn och envist hjärta sänder jag dig, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, Herren.’ 5 Vare sig de lyssnar eller inte – för ett upproriskt släkte är de – kommer de att få veta att en profet har varit ibland dem.
6 Du människa, var inte rädd för dem! Var inte rädd för vad de säger, även om det är nässlor och törnen runt omkring dig och du bor bland skorpioner. Var inte rädd för vad de säger, och bli inte förskräckt för dem, för de är ett upproriskt släkte. 7 Du ska tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska. 8 Människa, lyssna nu på vad jag säger till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska släkte! Öppna munnen och ät vad jag ger dig!”
9 Jag såg en hand räckas ut mot mig, och i den var en bokrulle. 10 Han rullade upp den inför mig, och den var fullskriven på både fram- och baksidan. Det som var skrivet i den var klagosånger, suckan och jämmer.
3 Sedan sa han till mig: ”Du människa, ät upp vad som finns framför dig, ät upp den här bokrullen! Gå sedan och tala till israeliterna!” 2 Jag öppnade munnen, och han gav mig bokrullen att äta. 3 ”Människa”, sa han till mig, ”ät upp och fyll din buk med denna bokrulle som jag ger dig.” Jag åt, och den smakade sött som honung.
4 Sedan sa han till mig: ”Du människa, gå nu till israeliterna och tala mina ord till dem. 5 Det är inte till ett folk med ett främmande och obegripligt språk som du sänds ut, utan till israeliterna, 6 inte till många folk vars främmande språk och svårbegripliga tal du inte kan förstå. Om jag hade sänt dig till dem skulle de ha lyssnat till dig. 7 Men israeliterna vill inte lyssna till dig mer än de vill lyssna till mig. Alla israeliterna har hårda pannor och hårda hjärtan. 8 Men jag ska göra ditt ansiktsuttryck lika hårt som deras och din panna lika hård. 9 Jag ska göra din panna hård som den hårdaste sten, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem, låt dig inte skrämmas av dem. De är ju ett upproriskt släkte.”
10 Sedan sa han: ”Du människa, lägg allt jag säger på minnet! Lyssna noga! 11 Gå till dina landsmän i fångenskapen, tala till dem, och vare sig de lyssnar eller inte, ska du säga till dem: ’Så säger Herren, Herren.’ ”
12 Sedan lyfte Anden mig upp. Bakom mig hörde jag då ett väldigt dån: ”Välsignad vare Herrens härlighet[r] från denna plats!” 13 Dånet kom från varelsernas vingar när de rörde vid varandra och ljudet från hjulen intill dem, ett väldigt dån. 14 Anden lyfte mig upp och förde mig bort. Jag var bitter och upprörd medan jag gick. Herrens hand vilade tungt på mig. 15 Jag kom till de bortförda i Tel Aviv[s], som bodde vid floden Kevar. Där blev jag sittande bland dem i sju dagar, modfälld.
16 När sju dagar hade gått kom Herrens ord till mig: 17 ”Du människa, jag har utsett dig till en väktare för israeliterna. Lyssna till vad jag har att säga och varna dem för mig. 18 När jag säger till den gudlöse: ’Du ska dö,’ och du inte varnar honom eller tillrättavisar honom för hans onda leverne, för att rädda hans liv, då ska den gudlöse dö i sin synd, men vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. 19 Men om du varnar den gudlöse och han inte vänder om från sin ondska eller sitt onda leverne, då ska han dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.
20 Likaså om en rättfärdig vänder bort från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, ska jag lägga en stötesten framför honom, och han ska dö. Om du inte har varnat honom måste han dö i sin synd. Man ska inte komma ihåg hans rättfärdiga gärningar, och vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. 21 Men om du varnar den rättfärdige för att synda, och han inte syndar, då ska han få leva därför att han lät varna sig, och då har du också räddat ditt liv.”
22 Herrens hand var över mig där, och han sa till mig: ”Gå bort till dalen, så ska jag tala med dig där.” 23 Jag reste mig och gick till dalen. Där stod Herrens härlighet, på samma sätt som jag hade sett vid floden Kevar. Då föll jag ner med ansiktet mot jorden.
24 Sedan kom Anden in i mig och reste mig upp på fötterna. Han talade till mig och sa: ”Gå och stäng in dig i ditt hus! 25 Människa, de kommer att binda dig med rep, så att du inte kan gå ut bland dem. 26 Jag ska låta din tunga fastna i gommen, så att du blir stum och inte kan tillrättavisa dem. De är ju ett upproriskt släkte. 27 Men när jag talar med dig ska jag lösa din tunga, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, Herren!’ Den som vill lyssna, ska lyssna, den som inte vill, lyssnar inte. De är ju ett upproriskt släkte.
Belägringen förutsägs på en lertavla
4 Människa, ta nu en lertavla och lägg den framför dig och rita staden Jerusalem på den. 2 Belägra den, bygg en belägringsvall mot den och res en ramp, slå upp ett läger och sätt upp murbräckor runt omkring den. 3 Ta en järnplåt och sätt upp den som en mur mellan dig och staden. Vänd dig sedan mot den och håll den belägrad. Belägra den, det ska vara ett tecken för israeliterna.
4 Lägg dig sedan på din vänstra sida och ta på dig Israels skuld. Lika länge som du ligger så ska du bära Israels skuld. 5 Jag ska lägga deras skuld på dig i lika många dagar som de år som de har syndat, 390 dagar. Så länge ska du bära israeliternas skuld.
6 När du har gjort detta, ska du lägga dig ner igen, nu på din högra sida, och bära Juda folks skuld i fyrtio dagar. En dag för varje år har jag bestämt åt dig. 7 Vänd dig sedan med bar arm mot det belägrade Jerusalem och profetera mot det. 8 Jag ska binda dig med rep, så att du inte kan vända dig från den ena sidan till den andra förrän dina belägringsdagar är över.
9 Ta vete, korn, bönor, linser, hirs och emmer. Blanda dem i en kruka och baka bröd åt dig av det. Det ska du äta under den tid du ligger på sidan, 390 dagar. 10 Väg upp den mat du ska äta: tjugo siklar[t] för varje dag, och ät vid bestämda tider. 11 Mät också upp vattnet du ska dricka: en sjättedels hin[u] som du ska dricka vid bestämda tider. 12 Ät din mat som en kornkaka som du bakat inför dem med människoavföring som bränsle.” 13 Herren sa: ”Så här ska Israel äta orent bröd bland de folk som jag ska driva bort dem till.”
14 Då sa jag: ”Nej, min Herre, Herre, jag har aldrig orenat mig. Ända från min ungdom har jag aldrig ätit något självdött eller ihjälrivet djur, och aldrig har något orent kött kommit i min mun.” 15 Då sa han till mig: ”Jag låter dig använda kogödsel i stället för människoavföring att baka ditt bröd över.”
16 Sedan sa han till mig: ”Människa, jag ska låta det bli brist på bröd i Jerusalem. De ska äta sitt uppvägda bröd med oro och dricka sitt uppmätta vatten med förfäran. 17 De ska lida brist på både bröd och vatten och se på varandra med skräck och tyna bort på grund av sin synd.
Ett varnande exempel
5 Människa, ta ett skarpt svärd och använd det som rakkniv för att raka av dig hår och skägg. Ta en våg och dela upp håret. 2 En tredjedel ska du bränna inne i staden när belägringsdagarna är över. En tredjedel ska du hugga med svärd runt omkring i staden. En tredjedel ska du sprida för vinden. Jag ska jaga dem med draget svärd. 3 Behåll några hårstrån som du gömmer i en mantelflik. 4 Ta till sist några av dessa och kasta i elden och bränn upp dem. Därifrån ska en eld gå ut över hela Israels folk.
5 Så säger Herren, Herren: Detta är Jerusalem som jag har satt mitt ibland folken, omgivet av andra länder. 6 Staden har i sin gudlöshet handlat upproriskt mot mina bud mer än andra folk och brutit mot mina stadgar mer än länderna runt omkring. De har förkastat mina bud och inte följt mina stadgar.
7 Därför säger Herren, Herren: Ni har varit trotsigare än folken runt omkring er, eftersom ni inte har följt mina bud och inte hållit er till mina stadgar och inte ens de omgivande folkens lagar.
8 Därför säger Herren, Herren: Jag själv är emot dig och ska verkställa min dom i dig i folkens åsyn. 9 För dina avskyvärda handlingars skull ska jag göra med dig något jag aldrig gjort eller kommer att göra. 10 Föräldrar kommer att äta sina barn och barn sina föräldrar. Jag ska verkställa min dom över dig och sprida dem som överlever för alla vindar. 11 Så sant jag lever, säger Herren, Herren: Därför att du har orenat min helgedom med alla dina vidriga avgudar och avskyvärdheter, ska jag dra mig undan er. Jag ska inte ha något förbarmande med dig, inte skona dig. 12 En tredjedel av dig ska dö av hunger och pest därinne, en tredjedel ska falla för svärd runt omkring dig, och en tredjedel ska jag sprida för jordens alla vindar, och jag ska jaga dem med draget svärd.
13 Min vrede ska lägga sig, min förbittring mot dem stillas, och jag får min hämnd. De ska förstå att jag, Herren, har talat till dem i svartsjuk vrede, när jag låter min vredesglöd komma över dem.
14 Jag ska ödelägga dig och göra dig till åtlöje bland folken runt omkring dig och inför alla som går förbi. 15 Du ska bli till skam och åtlöje, till varning och skräck för folken runt omkring dig, när jag i min vrede och förbittring verkställer min dom mot dig och mitt straff. Jag, Herren, har talat. 16 Jag ska skjuta hungerns onda, förgörande pilar, skjuta för att förgöra er. Jag ska låta er hungersnöd bli värre och värre och låta brödet ta slut. 17 Jag ska sända hungersnöd och onda vilddjur mot dig, som ska göra dig barnlös. Pest och blodbad ska drabba dig, när jag låter ett svärd riktas mot dig. Jag, Herren, har talat.”
Profetia mot Israels offerplatser
6 Herrens ord kom till mig: 2 ”Du människa, se ut över Israels berg och profetera mot dem. 3 Säg: ’O, Israels berg, hör ordet från Herren, Herren! Så säger Herren, Herren till bergen, höjderna, till bäckarna och dalarna: Jag ska själv rikta svärdet mot er och förgöra era offerhöjder. 4 Era altaren ska raseras och era rökelsealtaren krossas. Jag ska låta era dräpta falla inför era avgudar. 5 Jag ska lägga israeliternas döda kroppar inför deras avgudar och strö ut era ben kring era altaren. 6 Överallt där ni bor ska städerna ödeläggas och offerplatserna förhärjas, era avgudar krossas och förintas, era rökelsealtaren läggas i ruiner och era verk utplånas. 7 De dräpta ska falla mitt ibland er. Då ska ni inse att jag är Herren.
8 Men jag ska låta några av er överleva och komma undan svärdet och spridas bland främmande folk i främmande länder. 9 Då ska era räddade tänka på mig bland de folk där de befinner sig i exil, hur jag har krossats av deras trolösa hjärtan, som vände sig bort från mig, och deras ögon, som lystet spanade efter avgudar. De kommer att avsky sig själva för allt det onda som de har gjort och för alla sina avskyvärda handlingar. 10 De kommer att inse att jag är Herren och att jag menade allvar när jag talade om detta onda för dem.
11 Så säger Herren, Herren: Slå ihop dina händer och stampa med dina fötter, ropa ut ett ve över allt det onda och avskyvärda israeliterna har gjort. De ska falla för svärd, hungersnöd och pest. 12 Den som är långt borta ska dö av pest. Den som är nära ska dödas med svärd, och den som blir kvar och överlever ska dö av hunger. Så ska jag uttömma min vrede över dem. 13 Då ska de inse att jag är Herren, när deras dräpta ligger spridda mitt ibland sina avgudar, runt omkring deras altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla grönskande träd och bland alla lummiga terebinter, överallt där de offrat doftande rökelseoffer till alla sina avgudar. 14 Jag ska räcka ut min hand mot dem och göra landet, var de än bor, fullständigt öde, från öknen till Rivla[v]. Då ska de inse att jag är Herren.’ ”
Herrens vrede drabbar hela landet
7 Herrens ord kom till mig: 2 ”Människa, så säger Herren, Herren till Israels land:
’Slutet har kommit, slutet har kommit
för landets fyra hörn.
3 Nu är slutet över dig,
för jag ska låta min vrede komma över dig
och döma dig för dina gärningar,
ge dig igen för allt det askyvärda du gjort.
4 Jag ska inte ha något förbarmande med dig,
inte skona dig.
Jag ska verkligen straffa dig
för vad du har gjort,
för alla dina avskyvärda handlingar.
Då ska ni inse att jag är Herren.’
5 Så säger Herren, Herren:
’Den ena olyckan ska komma efter den andra.[w]
6 Slutet har kommit, slutet har kommit,
det har rest sig mot dig.
Se, det kommer!
7 Din dom kommer över dig,
du som bor i landet,
tiden närmar sig, dagen är inne,
bestörtning, inga glädjerop på bergen.[x]
8 Snart ska jag tömma ut min vrede över dig,
ösa ut min förbittring på dig,
och döma dig för dina gärningar,
ge dig igen för allt det askyvärda du gjort.
9 Jag ska inte ha något förbarmande med dig,
inte skona dig.
Jag ska ge dig igen
för vad du har gjort,
dina avskyvärda handlingar ska komma över dig själv.
Då ska ni inse att det är jag, Herren, som slår er.
10 Dagen är inne, domen kommer,
den närmar sig.
Staven blomstrar,
övermodet frodas.[y]
11 Våldet har växt till en ondskans stav.
Inget av folket blir kvar,
ingen från den där hopen,
inget av deras rikedom,
inget av värde.[z]
12 Tiden är inne, dagen drar allt närmare.
Köparen ska inte glädja sig
och säljaren inte sörja,
för vreden drabbar hela hopen.
13 Säljaren ska inte återvända till det han sålt,
så länge de lever,
för vreden[aa] drabbar hela hopen.
För deras synders skull
ska ingen av dem få behålla livet.
14 De blåser i hornet
och gör sig redo,
men ingen drar ut till strid,
för min vrede drabbar hela hopen.
15 Svärdet härjar där ute,
pest och hungersnöd där inne.
Den som är ute på fälten
dör genom svärdet,
den som är inne i staden
går under genom hungersnöd och pest.
16 De som undkommer och flyr
är uppe i bergen,
klagande som duvor i dalarna,
var och en över sin synd.
17 Alla står där handfallna,
allas knän blir som vatten.[ab]
18 De klär sig i säcktyg
och höljer sig i skräck,
skam täcker deras ansikten,
och allas huvuden är rakade.
19 De kastar sitt silver på gatan,
och deras guld har blivit orent.
Deras silver och guld kan inte rädda dem
på Herrens vredes dag.
Dessa ägodelar kan varken tillfredsställa deras hunger
eller fylla deras magar.
Sådant har fått dem att falla i synd.
20 Dess härliga glans blev deras stolthet,
de gjorde av det sina vidriga avgudar
och sina avskyvärda bilder.
Därför gör jag det till orenhet för dem.
21 Jag ska ge det som byte till främlingar
och som rov till jordens gudlösa,
och de kommer att vanhelga det.
22 Jag ska vända mig bort från dem,
och de kommer att vanhelga min dyrbarhet[ac].
Våldsmän ska komma in och vanhelga den.
23 Gör i ordning kedjor,
för landet är fullt av blodsutgjutelse
och staden full av våld.
24 Jag ska leda dit de värsta folken,
och de ska inta deras hem.
Jag ska göra slut på de starkas övermod,
och deras helgedomar ska vanhelgas.
25 Ångesten kommer,
och de söker efter frid, men finner ingen.
26 Olycka ska komma efter olycka,
sorgebud ska följa sorgebud.
De försöker få en syn av en profet.
Prästen saknar lagen,
och de äldste har inga råd.
27 Kungen sörjer,
fursten klär sig i fasa[ad],
och landets folk står med darrande händer.
Jag ska ge dem igen för vad de gjort
och döma dem så som de själva har dömt.
Då ska de inse att jag är Herren.’ ”
Hesekiel får se avgudadyrkan i templet
8 Det sjätte året, på femte dagen i den sjätte månaden[ae], satt jag i mitt hem, med de äldste i Juda sittande framför mig. Då kom Herrens, Herrens hand över mig. 2 Jag såg en gestalt som liknade en människa[af]. Från det som tycktes vara hans höfter och nedåt syntes eld, och från hans höfter och uppåt var det som strålande ljus och glödande metall. 3 Han sträckte fram något som liknade en hand och tog tag i mitt hår. Och Anden lyfte mig upp mellan jord och himmel och förde mig i Guds syner till Jerusalem, till ingången till den inre porten, den mot norr, där den avgudabild stod som hade provocerat Herrens svartsjuka vrede. 4 Där var Israels Guds härlighet, precis som jag tidigare hade sett den nere i dalen.
5 Han sa till mig: ”Du människa, titta åt norr!” Jag tittade då åt norr, och där, vid ingången norr om altaret, stod själva vredesbilden.
6 Och han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de gör? Israeliterna bedriver ytterst avskyvärda ting här, så att jag måste lämna min helgedom.[ag] Men du ska få se ting som är ännu mer avskyvärda.”
7 Han ledde mig bort mot ingången till förgården, där jag fick se ett hål i väggen. 8 Han sa till mig: ”Människa, bryt dig igenom väggen.” Jag bröt mig igenom väggen och fick se en dörröppning.
9 Han sa vidare till mig: ”Fortsätt in och se vilka onda avskyvärda ting de bedriver här!” 10 Jag gick in och såg allehanda bilder på kräldjur och vidrig boskap och israeliternas alla avgudabilder inristade på väggarna runt omkring. 11 Sjuttio av de äldste i Israel stod där framför dem, tillsammans med Jaasanja, Shafans son. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ett doftande moln av rökelse steg upp.
12 Han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de äldste i Israel sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare? De säger: ’Herren ser oss inte. Herren har övergett landet.’ ” 13 Sedan sa han till mig: ”Du ska få se ännu mer avskyvärda ting som de gör.”
14 Han ledde mig till ingången till norra porten till Herrens hus, och där satt kvinnor och begrät Tammuz[ah]. 15 Han sa: ”Ser du, människa? Men du ska få se ännu mer avskyvärda ting än dessa.”
16 Så ledde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Där, vid ingången till Herrens hus, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män med ryggarna mot Herrens tempel, vända mot öster, och tillbad solen.
17 Han sa till mig: ”Ser du, människa? Är det inte nog för Juda folk med de avskyvärda ting som de bedriver här, eftersom de också har fyllt landet med våld och om och om igen provocerat min vrede? Se hur de håller en kvist framför näsan![ai] 18 Därför ska jag nu handla i vrede. Jag ska inte ha något förbarmande med dem eller skona dem, och hur högt de än ropar till mig ska jag inte lyssna.”
Avgudadyrkarnas dom
9 Sedan hörde jag honom ropa med hög röst: ”För hit stadens väktare, var och en med sitt förstörelsevapen i handen!” 2 Då kom sex män ut genom den övre porten, den mot norr, var och en med sitt dödsbringande vapen i hand. Bland dem var en man klädd i linnekläder och med ett skrivdon vid sin höft. De kom in och ställde sig vid kopparaltaret. 3 Israels Guds härlighet höjde sig nu från keruben som den hade vilat på och flyttade sig till templets tröskel. Han ropade på mannen som var klädd i linnekläder och hade skrivdonet vid sin höft. 4 Herren sa till honom: ”Gå genom staden Jerusalem och gör ett märke[aj] i pannan på dem som suckar och klagar över allt det avskyvärda som bedrivs där.”
5 Till de andra hörde jag honom säga: ”Följ efter honom genom staden och döda! Visa inget förbarmande, ingen förskoning! 6 Döda åldring likväl som ung man och ung kvinna, barn och vuxen kvinna, döda och förgör. Men rör ingen som bär märket. Börja vid min helgedom!” De började då med de män, de äldste, som stod framför templet.
7 Han sa till dem: ”Orena templet! Fyll förgården med de dräpta! Gå nu!” De gick då ut för att döda i staden. 8 Medan de dödade, var jag ensam. Jag föll ner med ansiktet mot jorden och ropade: ”O, Herre, Herre! Vill du utplåna allt som finns kvar av Israel, när du nu utgjuter din vrede över Jerusalem?”
9 Han svarade mig: ”Israels och Judas synd är mycket stor, och landet är fullt av blodsutgjutelse och staden full av laglöshet. De säger: ’Herren har övergett landet, Herren ser inget.’ 10 Därför ska jag inte visa något förbarmande, inte skona dem. Jag ska ge dem igen för vad de har gjort.”
11 Då kom mannen som var klädd i linnekläder och bar skrivdon vid sin höft tillbaka och sa: ”Jag har gjort som du befallde mig.”
Keruberna och Herrens härlighet
10 Jag såg att på valvet över kerubernas[ak] huvuden var gjort av något safirliknande, något som liknade en tron. 2 Herren sa till mannen i linnekläderna: ”Gå in mellan hjulen under keruben, fyll dina händer med brinnande kol och sprid ut dem över staden.” Jag såg honom gå.
3 Keruberna stod söder om templet när mannen gick in, och ett moln uppfyllde den inre förgården. 4 Sedan höjde sig Herrens härlighet från keruben och flyttade sig till templets tröskel. Templet fylldes av molnet, och förgården var full av glansen från Herrens härlighet. 5 Ljudet av kerubernas vingar hördes ut till den yttre förgården. Det var som Gud den Väldiges röst när han talar.
6 När han befallde mannen i linnekläderna att ta eld som fanns mellan hjulen, mellan keruberna, gick han in och ställde sig vid ett av hjulen. 7 Keruben sträckte ut sin hand till elden som brann mellan keruberna, tog av den och lade i händerna på mannen i linnekläder, som tog elden och gick ut. 8 Under kerubernas vingar syntes något som liknade människohänder.
9 Jag såg bredvid keruberna fyra hjul, ett vid var och en av dem. Hjulen gnistrade som krysolit. 10 Alla fyra såg likadana ut, varje hjul tycktes vara inuti ett annat hjul. 11 De kunde gå i alla fyra riktningarna utan att vända sig när de gick. Keruberna gick i den riktning dit huvudet vände sig, och de vände sig inte när de gick.[al] 12 Hela deras kropp, rygg, händer och vingar, liksom deras fyra hjul, var helt och hållet fulla av ögon. 13 Jag hörde att dessa hjul kallades för hjulverk. 14 Var och en av keruberna hade fyra ansikten, det första ansiktet var en kerubs[am], det andra en människas, det tredje ett lejons och det fjärde en örns ansikte.
15 Keruberna höjde sig. Det var samma varelser som jag hade sett vid floden Kevar. 16 När keruberna gick, gick också hjulen bredvid dem. Och när keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, vände inte hjulen bort från deras sida. 17 När de stod stilla, stod hjulen också stilla, och när de höjde sig, höjde sig hjulen med dem, för varelsernas ande fanns i hjulen.
18 Sedan flyttade sig Herrens härlighet från templets tröskel och stannade över keruberna. 19 Keruberna lyfte sina vingar och höjde sig över jorden. Jag såg på, och när de gav sig iväg, följde hjulen med dem. De stannade vid ingången till den östra porten av Herrens hus. Och Israels Guds härlighet var över dem.
20 Det var samma varelser som jag hade sett under Israels Gud vid floden Kevar, och jag förstod att de var keruber. 21 Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar och under vingarna något som liknade människohänder. 22 Deras ansikten var likadana som de som jag hade sett vid floden Kevar, och de gick var och en rakt fram.
Domsord och löften
11 Sedan lyfte Anden upp mig och förde mig till östra porten till Herrens hus, den som vetter mot öst. Vid ingången till porten stod tjugofem män, och bland dem såg jag Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, folkets ledare. 2 Då sa han till mig: ”Du människa, detta är de män som tänker ut orätt och ger dåliga råd i den här staden. 3 Det är de som säger: ’Det är inte tid att bygga hus.[an] Staden är grytan och vi är köttet.’ 4 Profetera därför mot dem, människa, profetera!”
5 Sedan kom Herrens Ande över mig och sa till mig: ”Säg: Så säger Herren: Så här tänker ni, israeliter, jag vet vad som försiggår inom er. 6 Ni har dödat många i denna stad och fyllt dess gator med lik.
7 Därför säger Herren, Herren: De dödade som ni har kastat här är köttet och staden är grytan. Men er ska jag föra bort härifrån. 8 Ni fruktar för svärd, och svärdet ska jag låta drabba er, säger Herren, Herren. 9 Jag ska föra bort er härifrån och överlämna er åt främlingar att verkställa min dom över er. 10 Ni ska falla för svärdet. Vid Israels gräns ska jag verkställa domen över er, och ni ska inse att jag är Herren. 11 Staden ska inte vara någon gryta för er, och ni ska inte vara köttet i den. Vid Israels gräns ska jag verkställa domen över er. 12 Då ska ni inse att jag är Herren. Ni har inte följt mina bud eller lytt mina lagar utan hållit er till lagarna hos folken runt omkring er.”
13 Medan jag profeterade dog Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner med ansiktet mot marken och ropade med hög röst: ”Herre, Herre, tänker du utplåna det som finns kvar av Israel?”
14 Herrens ord kom till mig: 15 ”Människa, det är om dina bröder, ja, om dina bröder och släktingar och om hela Israels folk som Jerusalems invånare säger: ’De är långt borta från Herren. Detta land har getts åt oss som arv och egendom.’
16 Säg därför: ’Så säger Herren, Herren: Även om jag har fört dem långt bort bland folken och skingrat dem i främmande länder, har jag ändå varit en liten helgedom för dem i länderna de kommit till.’[ao]
17 Säg därför: ’Så säger Herren, Herren: Jag ska samla er bland folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats och ge er Israels land.’
18 När de har kommit dit, ska de avlägsna alla dess vidriga avgudar och avskyvärdheter. 19 Jag ska ge dem ett nytt hjärta[ap], och jag ska ge dem en ny ande. Jag ska ta bort deras stenhjärtan och ge dem ett hjärta av kött, 20 så att de håller mina bud och följer mina lagar. De ska vara mitt folk, och jag ska vara deras Gud. 21 Men de som håller sig till sina vidriga avgudar och sina avskyvärdheter, dem ska jag vedergälla för det som de har gjort, säger Herren, Herren.”
Herrens härlighet lämnar Jerusalem
22 Sedan bredde keruberna ut sina vingar, och hjulen följde dem, och över dem vilade Israels Guds härlighet. 23 Herrens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade över berget öster om den. 24 Anden lyfte mig, och i en syn från Guds Ande förde han mig till Kaldéen, till dem som levde i fångenskap där. Så försvann den syn jag fått se. 25 Jag berättade för de landsförvisade allt som Herren hade visat mig.
Hesekiel som förebild på folkets exil
12 Herrens ord kom till mig: 2 ”Du människa, du bor bland ett upproriskt släkte. De har ögon att se med men ser inte. De har öron att höra med men hör inte, för de är ett upproriskt släkte.
3 Därför ska du, människa, packa dina tillhörigheter så som för exil, och mitt på ljusa dagen ska du inför dem vandra bort från din plats till en annan plats, så att de ser det. Kanske ska de då förstå, trots att de är ett upproriskt släkte. 4 För ut dina tillhörigheter, som du packat så som för exil, inför dem mitt på dagen, så att de ser det. Ge dig sedan iväg på kvällen, så att de ser det, och gå som landsflyktiga brukar gå. 5 Gräv dig igenom muren, så att de ser det, och bär ut dina tillhörigheter genom hålet. 6 Lägg packningen på dina axlar inför dem, och vandra så iväg med den, bort i skymningen. Täck över ditt ansikte, så att du inte ser landet, för jag gör dig till ett tecken för israeliterna.”
7 Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd. På ljusa dagen bar jag ut mina tillhörigheter, som om jag skulle gå i exil. På kvällen gjorde jag ett hål i muren med händerna. Med packningen på mina axlar gick jag ut i skymningen, så att de såg det.
8 På morgonen kom Herrens ord till mig: 9 ”Du människa, har inte detta upproriska släkte, Israels folk, frågat vad det är du gör?
10 Säg till dem: ’Så säger Herren, Herren: Denna profetia gäller fursten i Jerusalem och allt folket i Israel som finns där.’ 11 Säg: ’Jag är ett tecken för er.’
Så som jag har gjort ska det gå dem. De ska gå i exil, föras bort i fångenskap.
12 Fursten som är bland dem ska i skymningen lyfta sin packning på axeln och gå ut. De ska göra ett hål i muren och ta ut honom genom det.[aq] Han ska täcka över sitt ansikte, så att han inte ser landet. 13 Jag ska breda ut mitt nät över honom, och han ska fångas i min snara. Jag ska sedan föra honom till Babylonien, kaldéernas land, men han ska inte se det, och han kommer att dö där. 14 Jag ska sprida alla som finns runt omkring honom, hans stab och alla hans trupper åt alla väderstreck och jaga dem med draget svärd. 15 De ska inse att jag är Herren, när jag skingrar dem bland folken och sprider ut dem i främmande länder. 16 Men jag ska låta några undkomma svärd, hungersnöd och pest, så att de ska kunna berätta om sina avskyvärda handlingar för folken som de kommer till. De ska då inse att jag är Herren.”
17 Herrens ord kom till mig: 18 ”Du människa, ät din mat med bävan, och drick ditt vatten skakande och ängslig. 19 Säg till folket i landet: ’Så säger Herren, Herren om Jerusalems invånare i Israels land: de ska äta sin mat i ängslan och dricka sitt vatten i fasa. Landet ska helt ödeläggas på grund av dess invånares våldsbenägenhet. 20 Bebodda städer ska ligga i ruiner och landet öde. Då ska ni inse att jag är Herren.’ ”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.