Bible in 90 Days

¹⁵ Sedan du har renat leviterna och fört fram dem såsom ett viftoffer, skall de gå in och göra tjänst vid uppenbarelsetältet, ¹⁶ ty bland Israels barn är de givna åt mig som en gåva. I stället för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels barn, har jag tagit ut dem åt mig. ¹⁷ Allt förstfött bland Israels barn tillhör mig, både människor och boskap. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig. ¹⁸ Jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn. ¹⁹ Och jag har bland Israels barn givit leviterna som gåva åt Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, för att ingen plåga skall drabba dem när de kommer nära helgedomen."

²⁰ Mose, Aron och hela Israels menighet gjorde med leviterna i allt så som Herren hade befallt Mose angående dem. Så gjorde Israels barn med dem. ²¹ Leviterna renade sig och tvättade sina kläder, och Aron förde fram dem såsom ett viftoffer inför Herrens ansikte, och Aron bringade försoning för dem och renade dem. ²² Sedan gick leviterna in och gjorde tjänst vid uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Så som Herren hade befallt Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.

Leviternas tjänstgöringstid

²³ Och Herren sade till Mose: ²⁴ "Detta gäller angående leviterna: De som är tjugofem år eller äldre skall infinna sig och göra tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet. ²⁵ Men när leviten blir femtio år skall han vara fri från sin tjänst, och han skall då inte längre göra tjänst. ²⁶ Han må hjälpa sina bröder vid uppenbarelsetältet i deras uppgifter, men någon tjänst skall han inte inneha. Så skall du handla med leviterna ifråga om deras åligganden."

Påskhögtiden

9 Herren talade till Mose i Sinai öken i första månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: ² "Israels barn skall fira påskhögtid på den bestämda tiden. ³ På fjortonde dagen i denna månad, i skymningen, skall ni fira den, på bestämd tid. I enlighet med alla stadgar och föreskrifter skall ni fira den."

⁴ Och Mose sade till Israels barn att de skulle fira påskhögtiden. ⁵ De firade den på fjortonde dagen i första månaden, i skymningen, i Sinai öken. Israels barn gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose.

⁶ Men det fanns några män som hade blivit orena genom en död människa, så att de inte kunde fira påskhögtid på den dagen. De vände sig därför samma dag till Mose och Aron, ⁷ och sade till Mose: "Vi har blivit orena genom en död människa. Skall vi därför nekas att bland Israels barn frambära Herrens offergåva på bestämd tid?" ⁸ Mose svarade dem: "Stanna här, så vill jag höra vad Herren befaller om er."

⁹ Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁰ "Säg till Israels barn: Om någon bland er eller era efterkommande har blivit oren genom en död människa, eller är ute på resa långt borta, kan han ändå fira Herrens påskhögtid. ¹¹ De skall då fira den i andra månaden, på fjortonde dagen, i skymningen. Med osyrat bröd och bittra örter skall de äta påskalammet. ¹² Inget av det skall lämnas kvar till morgonen, och inget ben på det skall slås sönder. De skall fira påskhögtiden i allt så som det är föreskrivet om den. ¹³ Men den som är ren och inte är på resa, men ändå underlåter att fira påskhögtiden, han skall utrotas ur sitt folk, därför att han inte har burit fram Herrens offergåva på bestämd tid. Den mannen får själv svara för sin synd.

¹⁴ Om en främling bor hos er och vill fira Herrens påskhögtid, skall han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påskhögtiden. Ni skall ha en och samma stadga för främlingen och för den som är född i landet."

Molnskyn över tabernaklet

¹⁵ På den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn tabernaklet, vittnesbördets tält. Från kvällen till morgonen var den över tabernaklet och den såg ut som eld. ¹⁶ Så var det alltid: Molnskyn övertäckte det, och om natten såg den ut som eld. ¹⁷ Så ofta molnskyn höjde sig från tältet bröt Israels barn upp, och på den plats där molnskyn stannade slog Israels barn läger. ¹⁸ På Herrens befallning bröt Israels barn upp, och på Herrens befallning slog de läger. Så länge molnskyn vilade över tabernaklet låg de kvar i lägret. ¹⁹ Om molnskyn stannade en längre tid över tabernaklet, iakttog Israels barn det Herren befallde dem och bröt inte upp. ²⁰ Ibland stannade molnskyn över tabernaklet endast några få dagar. På Herrens befallning låg de då kvar i lägret, och på Herrens befallning bröt de sedan upp. ²¹ Ibland stannade molnskyn endast från kvällen till morgonen. När molnskyn höjde sig på morgonen bröt de upp. Om molnskyn stannade en dag och en natt, bröt de upp när molnskyn höjde sig. ²² Om molnskyn stannade två dagar eller en månad, eller om molnskyn blev kvar en längre tid över tabernaklet, så låg Israels barn stilla i läger och bröt inte upp. Men när den höjde sig bröt de upp. ²³ På Herrens befallning slog de läger, och på Herrens befallning bröt de upp. De följde Herrens påbud i enlighet med Herrens befallning genom Mose.

Silvertrumpeterna

10 Herren talade till Mose. Han sade: ² "Gör dig två silvertrumpeter, i hamrat arbete skall du göra dem. Du skall använda dem när menigheten skall sammankallas och när lägren skall bryta upp. ³ När man stöter i dem båda skall hela menigheten samlas hos dig vid ingången till uppenbarelsetältet. ⁴ Men när man stöter endast i den ena, skall furstarna, huvudmännen för Israels ätter, samlas hos dig. ⁵ När ni blåser en larmsignal, skall de läger som ligger österut bryta upp. ⁶ Och när ni blåser larmsignal för andra gången, skall de läger som ligger söderut bryta upp. När lägren skall bryta upp skall man blåsa larmsignal. ⁷ Men när församlingen skall sammankallas, skall ni inte blåsa larmsignal utan stöta i trumpeterna.

⁸ Det är Arons söner, prästerna, som skall blåsa i trumpeterna. Detta skall vara en evig stadga för er, släkte efter släkte. ⁹ När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, skall ni blåsa larmsignal i trumpeterna. Då skall ni bli ihågkomna inför Herrens, er Guds, ansikte, och bli räddade från era fiender. ¹⁰ Och i dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, skall ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer. De skall göra att ni blir ihågkomna inför er Gud. Jag är Herren, er Gud."

Uppbrott från Sinai

¹¹ Andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen, höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel. ¹² Då bröt Israels barn upp från Sinai öken och gick från plats till plats, och molnskyn stannade i öknen Paran.

¹³ När de nu första gången bröt upp efter Herrens befallning genom Mose, ¹⁴ var det Juda barns läger under sitt baner som först bröt upp, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Nahson, Amminadabs son. ¹⁵ Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars stam var Netanel, Suars son. ¹⁶ Anförare för den här som utgjordes av Sebulons stam var Eliab, Helons son.

¹⁷ Sedan tabernaklet hade tagits ner, bröt Gersons och Meraris barn upp och bar tabernaklet.

¹⁸ Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisur, Sedeurs son. ¹⁹ Anförare för den här som utgjordes av Simeons stam var Selumiel, Surisaddajs son. ²⁰ Anförare för den här som utgjordes av Gads stam var Eljasaf, Deguels son.

²¹ Sedan bröt kehatiterna upp, de bar de heliga föremålen. Och tabernaklet sattes upp innan de hann fram.

²² Därefter bröt Efraims läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisama, Ammihuds son. ²³ Anförare för den här som utgjordes av Manasse stam var Gamliel, Pedasurs son. ²⁴ Och anförare för den här som utgjordes av Benjamins stam var Abidan, Gideonis son.

²⁵ Därefter bröt Dans läger upp under sitt baner som en eftertrupp för alla läger, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddajs son. ²⁶ Anförare för den här som utgjordes av Asers stam var Pagiel, Okrans son. ²⁷ Och anförare för den här som utgjordes av Naftalis stam var Ahira, Enans son.

²⁸ Detta var ordningen när Israels barn bröt upp, häravdelning efter häravdelning.

Midjaniten Hobab

²⁹ Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel, Moses svärfar: "Vi bryter nu upp och går till det land om vilket Herren har sagt: Jag skall ge det till er. Följ med oss, så skall vi göra gott mot dig, ty Herren har lovat Israel allt gott." ³⁰ Men han svarade honom: "Jag vill inte följa med, utan jag vill gå hem till mitt land och min släkt." ³¹ Mose sade: "Nej, lämna oss inte. Du vet bäst var vi kan slå läger i öknen, du skall bli vårt öga. ³² Om du följer med oss skall vi låta dig få del av det goda som Herren gör med oss."

Israel bryter upp

³³ Och de bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsresor. Herrens förbundsark gick framför dem de tre dagarna för att utse viloplats åt dem. ³⁴ Herrens molnsky svävade över dem om dagen, när de bröt upp från sin lägerplats. ³⁵ Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:

³⁶ Och när den sattes ner, sade han:

Eld från Herren

11 Folket började högljutt klaga inför Herren hur illa de hade det. Då Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. ² Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. ³ Platsen fick namnet Tabeera,^[a] därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.

Folket knotar

⁴ Den blandade hop^[b] som följde dem greps av stort begär. Också Israels barn började att gråta igen och sade: "Vem skall ge oss kött att äta? ⁵ Vi kommer ihåg fisken som vi åt fritt och för intet i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. ⁶ Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna."

⁷ Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts. ⁸ Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. ⁹ När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.

¹⁰ Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. ¹¹ Och Mose sade till Herren: "Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! ¹² Har då jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: 'Bär dem i din famn, så som spädbarnet bärs av sin vårdare' in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? ¹³ Varifrån skall jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! ¹⁴ Jag orkar inte ensam bära hela detta folk, det är för tungt för mig. ¹⁵ Om det är så här du vill handla mot mig, döda mig då genast, om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se detta elände"

¹⁶ Då sade Herren till Mose: "Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och dess tillsyningsmän bland folket. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. ¹⁷ Där skall jag då stiga ner och tala med dig, och jag skall ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De skall tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. ¹⁸ Säg till folket: Helga er till i morgon, så skall ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem skall ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför skall nu Herren ge er kött att äta. ¹⁹ Ni skall få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, ²⁰ utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ty ni har förkastat Herren som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?"

²¹ Mose sade: "Sexhundratusen man fotfolk har jag omkring mig, och du säger: Jag skall ge dem kött att äta under en månad! ²² Finns det då tillräckligt med får och nötboskap att slakta, så att det räcker till åt dem? Eller skall alla fiskar i havet fångas, så att det räcker till åt dem?" ²³ Herren svarade Mose: "Är då Herrens arm för kort? Du skall nu få se om det jag sagt skall hända dig eller inte."

²⁴ Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. ²⁵ Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. Då nu Anden vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.

²⁶ Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Också över dem vilade Anden, ty de var bland de uppskrivna, men de hade ändå inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷ Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: "Eldad och Medad profeterar i lägret." ²⁸ Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: "Mose, min herre, förbjud dem!" ²⁹ Men Mose sade till honom: "Nitälskar du för mig? Om ändå allt Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!" ³⁰ Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

Herren sänder vaktlar

³¹ Och en stormvind for ut från Herren. Den förde med sig vaktlar^[c] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar över marken.

³² Folket gick då hela den dagen och natten och följande dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret. ³³ Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket, och Herren slog dem med en mycket svår plåga. ³⁴ Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava,^[d] ty där begravde man dem av folket som hade gripits av begär.

³⁵ Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

Mirjam och Aron sätter sig upp mot Mose

12 Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den nubiska kvinna som han hade tagit till hustru, ty han hade tagit en nubisk kvinna till hustru. ² De sade: "Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?" Och Herren hörde detta. ³ Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden. ⁴ Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: "Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet." Och de gick dit ut alla tre. ⁵ Då steg Herren ner i en molnstod och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. ⁶ Och han sade:

⁹ Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.

¹⁰ När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. ¹¹ Då sade Aron till Mose: "O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet." ¹³ Då ropade Mose till Herren: "O, Gud, gör henne frisk!" ¹⁴ Herren svarade Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan skall hon tas emot igen."

¹⁵ I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.

13 Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran.

De tolv spejarna

² Herren sade till Mose: ³ "Sänd ut män för att bespeja Kanaans land, som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam skall ni sända. Var och en av dem skall vara en ledare." ⁴ På Herrens befallning sände Mose ut dem från öknen Paran. Alla var huvudmän bland Israels barn. ⁵ Deras namn var:

Av Rubens stam: Sammua, Sackurs son;

⁶ av Simeons stam: Safat, Horis son;

⁷ av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;

⁸ av Isaskars stam: Jigal, Josefs son;

⁹ av Efraims stam: Hosea, Nuns son;

¹⁰ av Benjamins stam: Palti, Rafus son;

¹¹ av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;

¹² av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;

¹³ av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;

¹⁴ av Asers stam: Setur, Mikaels son;

¹⁵ av Naftali stam: Nahbi, Vofsis son;

¹⁶ av Gads stam: Geuel, Makis son.

¹⁷ Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea,^[e] Nuns son, namnet Josua.^[f]

¹⁸ Mose sände i väg dem för att bespeja Kanaans land och sade till dem: "Drag upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. ¹⁹ Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, ²⁰ om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, ²¹ om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och tag med er hit av landets frukt."

Det var den tid då de första druvorna mognade.

²² De gav sig av och bespejade landet, från öknen Sin ända till Rehob, där vägen går till Hamat. ²³ De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sesaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. - Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. - ²⁴ De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon. ²⁵ Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där.

²⁶ Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade bespejat landet. ²⁷ De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels menighet i öknen Paran i Kadesh, där de avgav rapport för dem och hela menigheten och visade dem landets frukt. ²⁸ Och de sade till Mose: "Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. ²⁹ Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. ³⁰ Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiter och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan."

³¹ Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!" ³² Men de män som hade gått upp med honom sade: "Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss." ³³ Och inför Israels barn talade de illa om det land som de hade bespejat och sade: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. ³⁴ Vi såg också jättarna där - Anaks barn kom från jättestammen - och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon."

Folket gör uppror

14 Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. ² Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! ³ Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?" ⁴ Och de sade till varandra: "Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten."

⁵ Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn. ⁶ Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder ⁷ och sade till hela Israels menighet: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. ⁸ Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. ⁹ Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem."

¹⁰ Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. ¹¹ Och Herren sade till Mose: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? ¹² Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta."

Mose medlar för folket

¹³ Mose sade till Herren: "Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, ¹⁴ och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. ¹⁵ Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: ¹⁶ 'Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.' ¹⁷ Nej, låt nu Herrens kraft bevisa sig stor, så som du själv har sagt: ¹⁸ Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse, men låter inte någon bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet. ¹⁹ Förlåt nu detta folks missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit."

Herren förlåter och straffar

²⁰ Då sade Herren: "Jag förlåter dem enligt ditt ord. ²¹ Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ²² Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, ²³ av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. ²⁴ Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning. ²⁵ Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och tag vägen mot öknen åt Röda havet till."

²⁶ Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²⁷ "Hur länge skall denna onda menighet knota mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt knotar mot mig. ²⁸ Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag skall göra med er så som ni själva har sagt inför mig. ²⁹ Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmönstrade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig. ³⁰ Ingen av er skall komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. ³¹ Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem skall jag föra in där, och de skall lära känna det land som ni har förkastat. ³² Men era döda kroppar skall falla här i öknen. ³³ Och era barn skall vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet, till dess att era döda kroppar förmultnat i öknen. ³⁴ Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. ³⁵ Jag, Herren, har talat. Jag skall i sanning göra så med hela denna onda menighet som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen skall de omkomma, här skall de dö."

³⁶ De män som Mose hade sänt för att bespeja landet och som vid sin återkomst hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att tala illa om landet, ³⁷ ja, dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför Herrens ansikte. ³⁸ Av de män som hade gått ut för att bespeja landet överlevde endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israels barn drivs tillbaka

³⁹ Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. ⁴⁰ De steg upp tidigt följande morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: "Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om." ⁴¹ Men Mose sade: "Varför vill ni överträda Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. ⁴² Herren är inte med er. Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. ⁴³ Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort ifrån Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er."

⁴⁴ I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. ⁴⁵ Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma.

Tillägg till offerlagarna

15 Herren talade till Mose. Han sade: ² "Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag ger er att bo i, ³ och ni vill offra ett eldsoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer av nötboskap eller småboskap, för att bereda Herren en ljuvlig doft - vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller om det är ett frivilligt offer eller era högtidsoffer - ⁴ så skall den som bär fram ett sådant offer åt Herren, också som matoffer bära fram en tiondels efa fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin olja, ⁵ och som drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin för varje lamm tillsammans med brännoffret eller slaktoffret. ⁶ Till en bagge skall du som matoffer offra två tiondels efa fint mjöl, blandat med en tredjedels hin olja, ⁷ och som drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin till en ljuvlig doft för Herren. ⁸ När du offrar en ungtjur till brännoffer eller slaktoffer för att fullgöra ett löfte eller som gemenskapsoffer åt Herren, ⁹ skall du tillsammans med tjuren som matoffer bära fram tre tiondels efa fint mjöl, blandat med en halv hin olja, ¹⁰ och som drick- offer skall du bära fram en halv hin vin, det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren.

¹¹ På detta sätt skall man göra med varje tjur, varje bagge, varje lamm eller killing. ¹² Efter det antal ni offrar, skall ni göra så med var och en efter deras antal. ¹³ Varje infödd skall göra på detta sätt när han bär fram ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ¹⁴ När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren, skall han göra så som ni gör. ¹⁵ Inom församlingen skall samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så skall det vara för främlingen inför Herrens ansikte. ¹⁶ Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för främlingen som bor hos er." ¹⁷ Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁸ "Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land dit jag för er, ¹⁹ då skall ni, när ni äter av landets bröd, ge Herren en offergåva av det. ²⁰ Av det första ni bakar skall ni ge en kaka till offergåva, som en offergåva från er loge skall ni ge den. ²¹ Ni skall ge åt Herren en offergåva, släkte efter släkte, av det första ni bakar.

²² Om ni försyndar er och inte håller alla dessa bud, som Herren kungjorde för Mose ²³ - allt det som Herren befallde er genom Mose, från den dag då Herren gav sina befallningar och allt framgent, släkte efter släkte, - ²⁴ om det skedde av misstag utan att menigheten visste det, skall hela menigheten offra en ungtjur som brännoffer, till en ljuvlig doft för Herren, med matoffret och drickoffret på föreskrivet sätt, och likaså en bock till syndoffer. ²⁵ Och prästen skall bringa försoning för hela Israels menighet, och de skall få förlåtelse. Det var en synd av misstag, och de har burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt Herren och sitt syndoffer inför Herrens ansikte för sitt misstag. ²⁶ Hela Israels menighet och främlingen som bor ibland dem skall få förlåtelse, ty hela folket hade del i synden som skedde av misstag.

²⁷ Om en enskild person av misstag syndar, skall han som syndoffer föra fram en årsgammal get. ²⁸ Prästen skall bringa försoning för den som har felat genom att av misstag synda inför Herrens ansikte. Så blir han försonad och får förlåtelse. ²⁹ Både för den infödde bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem skall samma lag gälla när någon begår en synd av misstag. ³⁰ Men den som begår något med berått mod,^[g] vare sig han är infödd eller främling, han hånar Herren och skall utrotas ur sitt folk. ³¹ Eftersom han har föraktat Herrens ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas. Hans missgärning vilar på honom."

En sabbatsbrytare stenas

³² Medan Israels barn var i öknen, ertappades en man med att samla ihop ved på sabbatsdagen. ³³ De som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom till Mose och Aron och hela menigheten. ³⁴ Då det inte var klart utsagt vad som borde göras med honom, satte de honom i förvar. ³⁵ Och Herren sade till Mose: "Mannen skall straffas med döden. Hela menigheten skall stena honom utanför lägret." ³⁶ Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose.

Tofsarna på kläderna

³⁷ Herren sade till Mose: ³⁸ "Tala till Israels barn och säg till dem att de, släkte efter släkte, skall göra tofsar i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått snöre på varje hörntofs. ³⁹ Ni skall ha sådana tofsar, och när ni ser dem skall ni tänka på alla Herrens bud och göra efter dem och inte följa era egna hjärtan och ögon, som lockar er till otrohet. ⁴⁰ Så skall ni tänka på och göra efter alla mina bud och vara heliga inför er Gud. ⁴¹ Jag är Herren, er Gud, som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud. Jag är Herren, er Gud."

Koras, Datans och Abirams uppror

16 Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, tog med sig både Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, ² och gjorde uppror mot Mose. Tvåhundrafemtio män av Israels barn följde dem, furstar i menigheten, valda av folkförsamlingen, ansedda män. ³ De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: "Nu får det vara nog! Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphäver ni er då över Herrens församling?"

⁴ När Mose hörde detta föll han ner på sitt ansikte. ⁵ Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: "I morgon skall Herren visa vem som hör honom till, vem som är helig och vem som får komma inför honom. Den han utväljer skall få komma inför honom. ⁶ Gör så här: Tag era fyrfat, du Kora och hela din hop, ⁷ och lägg eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte i morgon. Den man som Herren då utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog, ni Levi söner!"

⁸ Och Mose sade till Kora: "Hör, ni Levi söner! ⁹ Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels menighet för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför menigheten och betjäna den. ¹⁰ Han har låtit dig och alla dina bröder, Levi söner, jämte dig komma inför sig. Och nu begär ni också prästämbetet! ¹¹ Det är därför som du och hela din hop har rotat er samman mot Herren. Vem är Aron att ni skulle knota mot honom?"

¹² Mose sände bud efter Datan och Abiram, Eliabs söner. Men de sade: "Vi kommer inte. ¹³ Är det inte nog att du har fört oss hit upp från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Nu vill du också göra dig till herre över oss! ¹⁴ Du har sannerligen inte fört oss in i ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar till arvedel. Vill du sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi kommer inte!" ¹⁵ Då blev Mose mycket vred och sade till Herren: "Se inte till deras offergåva. Inte en enda åsna har jag tagit av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont."

¹⁶ Mose sade till Kora: "I morgon skall du och hela din hop träda fram inför Herrens ansikte, du själv och de och Aron. ¹⁷ Och var och en av er skall ta sitt fyrfat och lägga rökelse på det och bära sitt fyrfat fram inför Herrens ansikte, tvåhundrafemtio fyrfat. Du själv och Aron skall också ta var sitt fyrfat." ¹⁸ Och de tog var och en sitt fyrfat och lade eld på det och strödde på rökelse och ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. ¹⁹ Kora samlade hela menigheten mot dem vid ingången till uppenbarelsetältet.

Då visade sig Herrens härlighet för hela menigheten. ²⁰ Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²¹ "Skilj er från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem." ²² Då föll de ner på sina ansikten och sade: "O Gud, den Gud som råder över anden i allt kött, skall du vredgas på hela menigheten därför att en enda man syndar?" ²³ Då talade Herren till Mose. Han sade: ²⁴ "Säg till menigheten: Drag er bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram."

²⁵ Mose steg upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom. ²⁶ Mose talade till menigheten. Han sade: "Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder." ²⁷ Då drog de sig bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram. Men Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och barn, stora och små. ²⁸ Och Mose sade: "Av detta skall ni förstå att det är Herren som har sänt mig att göra alla dessa gärningar. Jag har inte handlat efter eget tycke. ²⁹ Om dessa dör på samma sätt som andra människor och får samma straff som alla andra, då har Herren inte sänt mig. ³⁰ Men om Herren gör något nytt genom att marken spärrar upp sitt gap och uppslukar dem med allt vad de äger så att de far levande ner i dödsriket, då skall ni förstå att dessa människor har föraktat Herren."

³¹ Just som han hade sagt detta, rämnade marken under dem. ³² Jorden öppnade sitt gap och uppslukade dem och deras hus, allt Koras folk och alla deras ägodelar. ³³ De for levande ner i dödsriket med allt vad de ägde, och jorden täckte över dem. Så utrotades de ur församlingen. ³⁴ Hela Israel som stod runt omkring dem flydde vid deras rop, för de sade: "Annars kommer också vi att uppslukas av jorden!"

³⁵ Och eld gick ut från Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen som hade burit fram rökelse.

³⁶ Herren talade till Mose. Han sade: ³⁷ "Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall ta fyrfaten ut ur branden och kasta elden långt bort, ty de har blivit heliga. ³⁸ Och dessa fyrfat som tillhörde de män som syndade och förlorade sina liv, dem skall man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, ty de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De skall vara ett tecken för Israels barn." ³⁹ Då tog prästen Eleasar de fyrfat av koppar vilka de som bränts upp hade burit fram, och man hamrade ut dem för att täcka altaret. ⁴⁰ De skulle vara till en påminnelse för Israels barn så att ingen främling, ingen som inte var av Arons släkt, skulle träda fram och antända rökelse inför Herrens ansikte, för att inte bli som Kora och hans hop - allt i enlighet med vad Herren hade sagt honom genom Mose.

Folket knotar

⁴¹ Men dagen efter knotade hela Israels menighet mot Mose och Aron och sade: "Det är ni som har dödat Herrens folk!" ⁴² Och det hände att när menigheten samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då övertäcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. ⁴³ Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, ⁴⁴ och Herren sade till Mose: ⁴⁵ "Gå bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem." Då föll de ner på sina ansikten.

⁴⁶ Och Mose sade till Aron: "Tag ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till menigheten och bringa försoning för dem, ty vrede har gått ut från Herrens ansikte, hemsökelsen har börjat." ⁴⁷ Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. ⁴⁸ Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. ⁴⁹ De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. ⁵⁰ Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, ty hemsökelsen hade upphört.

Arons stav grönskar

17 Herren talade till Mose. Han sade: ² "Tala till Israels barn och tag av dem en stav för varje stam. Av alla deras stamhövdingar skall du ta tolv stavar, och vars och ens namn skall du skriva på hans stav. ³ Arons namn skall du skriva på Levi stav, ty huvudmannen för denna stams familjer skall ha en stav. ⁴ Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför vittnesbördet, där jag möter er. ⁵ Då skall det ske att den man som jag utväljer, hans stav skall grönska. Så skall jag göra slut på Israels barns knotande, ty de knotar ständigt mot er."

⁶ Mose talade till Israels barn, och alla stamhövdingarna gav honom var och en sin stav, tolv stavar, och Arons stav var med bland deras stavar. ⁷ Och Mose lade stavarna inför Herrens ansikte i vittnesbördets tält.

⁸ Nästa dag gick Mose in i vittnesbördets tält, och se, Arons stav för Levi hus grönskade, och den hade knoppar och utslagna blommor och mogna mandlar. ⁹ Mose bar alla stavarna ut från Herrens ansikte till alla Israels barn. De såg på dem och var och en tog sin stav. ¹⁰ Och Herren sade till Mose: "Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet. Den skall förvaras som ett tecken för de upproriska. Så skall du göra slut på deras knotande mot mig, så att de inte dör." ¹¹ Mose gjorde det. Så som Herren hade befallt honom, så gjorde han.

¹² Israels barn sade till Mose: "Se, vi dör, vi förgås, vi förgås alla! ¹³ Var och en som kommer nära Herrens tabernakel skall dö. Skall vi då verkligen alla omkomma?"

Prästernas och leviternas plikter och rättigheter

18 Herren sade till Aron: "Du och dina söner och din fars hus med dig skall bära den missgärning som hör till helgedomen, och du och dina söner med dig skall bära den missgärning som hör till ert prästämbete. ² Men också dina bröder av Levi stam, din fars stam, skall du låta få tillträde dit tillsammans med dig, och de skall hålla sig till dig och betjäna dig, medan du och dina söner med dig gör tjänst vid vittnesbördets tält. ³ De skall sköta vad du har att sköta och vad som hör till skötseln av tältet. Men de får inte komma nära de heliga redskapen eller altaret, för att inte både de och ni skall dö. ⁴ De skall hålla sig till dig och sköta vad som hör till uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet. Ingen främling får komma nära dig. ⁵ Ni skall iaktta vad som hör till skötseln av helgedomen och altaret, för att inte vrede åter skall komma över Israels barn. ⁶ Det är jag som har utvalt era bröder, leviterna, bland Israels barn. De är en gåva åt er, givna åt Herren till att förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet. ⁷ Men du och dina söner med dig skall sköta vad som hör till ert prästämbete, i allt som avser altaret och det som är innanför förlåten. Så skall ni göra tjänst. Jag ger er prästämbetet som en gåva. Om en obehörig inkräktar på det skall han dödas."

Prästernas andel

⁸ Herren sade till Aron: "Se, jag överlämnar åt dig att ta hand om det som offras åt mig. Av Israels barns alla heliga gåvor ger jag detta som en ämbetslott åt dig och dina söner, som en evig rätt. ⁹ Av det högheliga som inte lämnas åt elden skall detta tillhöra dig: Alla deras offergåvor, alla matoffer, syndoffer eller skuldoffer, som de offrar åt mig. Detta är högheligt och tillhör dig och dina söner. ¹⁰ På en höghelig plats skall du äta det. Alla av manligt kön skall äta det. Det skall vara heligt för dig. ¹¹ Också Israels barns alla viftoffer som bärs fram som gåvor skall tillhöra dig. Som en evig rättighet ger jag dem åt dig och dina söner och döttrar med dig. Var och en i ditt hus som är ren må äta det.

¹² Allt det bästa av oljan och det bästa av det nya vinet och av säden, det första av det som de ger åt Herren, ger jag åt dig. ¹³ De första frukterna av allt som växer i deras land och som de bär fram åt Herren skall tillhöra dig. Var och en i ditt hus som är ren må äta av det. ¹⁴ Allt i Israel som är givet till spillo skall tillhöra dig. ¹⁵ Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till Herren skall tillhöra dig. Men det förstfödda bland människor skall du friköpa. Även det förstfödda bland orena djur skall du friköpa. ¹⁶ När de är en månad gamla skall du friköpa dem med den lösensumma som är bestämd till fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, som är tjugo gera. ¹⁷ Men det förstfödda bland nötboskap eller det förstfödda bland får eller det förstfödda bland getter skall du inte friköpa. Det är heligt. Deras blod skall du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna som ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ¹⁸ Men deras kött skall tillhöra dig, liksom även viftoffersbringan och det högra lårstycket skall tillhöra dig. ¹⁹ Alla heliga gåvor som Israels barn offrar åt Herren ger jag åt dig och dina söner och döttrar med dig som en evig rätt. Detta skall vara ett evigt saltförbund inför Herrens ansikte, för dig och för dina avkomlingar."

Leviternas arvedel

²⁰ Herren sade till Aron: "I deras land skall du inte ha någon arvedel, och du skall inte ha någon lott bland dem. Jag skall vara din lott och din arvedel bland Israels barn. ²¹ Se, jag ger åt Levi barn allt tionde i Israel till arvedel, som lön för den tjänst de utför, tjänsten vid uppenbarelsetältet. ²² Och Israels barn skall härefter inte komma nära uppenbarelsetältet, ty de kommer då att bära på synd och måste dö. ²³ Det är leviterna som skall förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet, och de skall själva bära sina missgärningar. Det skall vara en evig stadga från släkte till släkte: Bland Israels barn skall de inte ha någon arvedel. ²⁴ Ty det tionde som Israels barn offrar som gåva åt Herren ger jag som arvedel åt leviterna. Det är därför jag säger om dem: De skall inte ha någon arvedel bland Israels barn."

²⁵ Och Herren talade till Mose. Han sade: ²⁶ "Tala till leviterna och säg: När ni av Israels barn tar emot det tionde som jag har bestämt att ni skall få av dem som er arvedel, då skall ni av det ge en gåva åt Herren, ett tionde av tiondena. ²⁷ Denna er gåva skall räknas som om det vore brödsäd från logen och den fulla avkastningen från vinpressen. ²⁸ På detta sätt skall också ni ge en gåva åt Herren av allt tionde som ni tar emot av Israels barn. Denna Herrens gåva av tionden skall ni ge åt prästen Aron. ²⁹ Av alla gåvor ni får skall ni offra åt Herren allt det som tillhör honom, det bästa av gåvorna, den del som är helig.

³⁰ Du skall säga till dem: När ni ger som gåva det bästa, skall leviternas gåva räknas som om det vore vad loge och press avkastar. ³¹ Med ert husfolk får ni äta det var som helst, ty det är er lön för er tjänstgöring vid uppenbarelsetältet. ³² När ni offrar det bästa av det skall ni inte bära på synd. Då skall ni inte ohelga Israels barns heliga gåvor, så att ni måste dö."

Reningsvattnet

19 Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ² "Detta är en lagstadga som Herren har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har något lyte och som inte har burit något ok. ³ Ni skall ge den åt prästen Eleasar, och man skall föra den utanför lägret och slakta den i hans åsyn. ⁴ Och prästen Eleasar skall ta något av blodet från kvigan på sitt finger och stänka det sju gånger mot framsidan av uppenbarelsetältet. ⁵ Sedan skall man bränna upp kvigan inför hans ögon. Hud och kött och blod skall brännas upp tillsammans med hennes orenlighet. ⁶ Och prästen skall ta cederträ, isop och karmosinrött garn och kasta det i elden där kvigan bränns upp. ⁷ Sedan skall prästen tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten. Därefter får han gå in i lägret, men han skall vara oren till kvällen. ⁸ Också den som brände upp kvigan skall tvätta sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten och vara oren till kvällen. ⁹ En man som är ren skall samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt Israels barns menighet för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer. ¹⁰ Den som samlade ihop askan efter kvigan skall tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Detta skall vara en evig stadga för Israels barn och för främlingen som bor ibland dem.

¹¹ Den som rör vid en död människa skall vara oren i sju dagar. ¹² Han skall rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen, och så blir han ren. Men om han inte renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, blir han inte ren. ¹³ Var och en som rör vid ett lik, vid en död människa, och inte renar sig, han orenar Herrens tabernakel och skall utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blivit stänkt på honom är han oren. Hans orenhet är alltjämt kvar.

¹⁴ Detta är lagen när en människa dör i ett tält: Var och en som kommer in i tältet, och var och en som redan är i tältet skall vara oren i sju dagar. ¹⁵ Alla öppna kärl som inte har stått övertäckta skall vara orena. ¹⁶ Och var och en som ute på marken rör vid någon som har dräpts med svärd eller dött på annat sätt, eller rör vid människoben eller en grav, skall vara oren i sju dagar. ¹⁷ För den som är oren skall man ta av askan efter det uppbrända syndoffret och hälla friskt vatten över det i ett kärl. ¹⁸ En man som är ren skall ta isop och doppa i vattnet och stänka på tältet, på alla kärlen, på de personer som varit där, på den som rört vid benen, på den dräpte och på den som dött på annat sätt eller på graven. ¹⁹ Och den som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen bestänka den som har blivit oren. När han så på sjunde dagen har renat honom, skall han tvätta sina kläder och bada i vatten, så blir han ren om kvällen. ²⁰ Men om någon har blivit oren och sedan inte renar sig, skall han utrotas ur församlingen, ty han har orenat Herrens helgedom. Reningsvattnet har inte blivit stänkt på honom. Han är oren.

²¹ Detta skall vara en evig stadga för dem. Mannen som stänkte reningsvattnet skall tvätta sina kläder, och om någon rör vid detta reningsvatten skall han vara oren till kvällen. ²² Allt som den orene rör vid skall vara orent, och den som rör vid honom skall vara oren till kvällen."

Mirjam dör

20 Israels barn, hela menigheten, kom in i öknen Sin i den första månaden,^[h] och folket stannade i Kadesh. Där dog Mirjam, och där begravdes hon.

Vattnet ur klippan

² Och menigheten saknade vatten, och därför slöt de sig samman mot Mose och Aron. ³ Folket klagade på Mose och sade: "Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herrens ansikte! ⁴ Varför har ni låtit Herrens församling komma in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här? ⁵ Varför har ni fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon, vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka."

⁶ Men Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem. ⁷ Och Herren talade till Mose. Han sade: ⁸ "Tag staven, och kalla samman menigheten, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon, och den skall ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och dess boskap att dricka."

⁹ Då tog Mose staven som låg inför Herrens ansikte, så som han hade befallt honom. ¹⁰ Och Mose och Aron kallade samman församlingen framför klippan, och han sade till dem: "Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?" ¹¹ Sedan lyfte Mose upp sin hand och slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut, så att menighet och boskap fick dricka.

¹² Men Herren sade till Mose och Aron: "Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, därför skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har givit dem."

¹³ Detta var Meribas^[i] vatten, där Israels barn tvistade med Herren och där han bevisade sig helig bland dem.

Edom trotsar Israel

¹⁴ Mose skickade sändebud från Kadesh till kungen i Edom och lät säga: "Så säger din broder Israel: Du känner alla de vedermödor som har drabbat oss. ¹⁵ Våra fäder drog ner till Egypten, vi bodde i Egypten under lång tid och vi och våra fäder blev illa behandlade av egyptierna. ¹⁶ Men vi ropade till Herren, och han hörde vår röst och sände en ängel som förde oss ut ur Egypten. Och se, nu är vi i Kadesh, en stad som gränsar till ditt område. ¹⁷ Låt oss tåga igenom ditt land. Vi skall inte gå över åkrar och vingårdar och inte dricka vatten ur brunnarna. Vi skall ta Kungsvägen utan att vika av vare sig till höger eller vänster, förrän vi har kommit igenom ditt område."

¹⁸ Men Edom svarade honom: "Du får inte tåga igenom mitt land. Om du gör det skall jag komma mot dig med svärd." ¹⁹ Israels barn sade till honom: "Vi skall hålla oss på den allmänna vägen och om vi eller vår boskap dricker av ditt vatten, skall jag betala för det. Jag begär bara att få gå till fots genom landet, ingenting annat." ²⁰ Han svarade: "Nej, du får inte gå härigenom." Och Edom drog ut mot Israel med mycket folk och med stor makt. ²¹ Eftersom Edom inte tillät Israel att ta vägen igenom deras område, vek Israel undan för dem.

Aron dör

²² Och Israels barn, hela menigheten, bröt upp från Kadesh och kom till berget Hor. ²³ Herren talade då till Mose och Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land. Han sade: ²⁴ "Aron skall samlas till sitt folk. Han skall inte komma in i det land som jag har givit åt Israels barn, ty ni trotsade min befallning vid Meribas vatten. ²⁵ Tag Aron och hans son Eleasar och för dem upp på berget Hor, ²⁶ och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Aron kommer att samlas till sitt folk och dö där."

²⁷ Mose gjorde som Herren hade befallt, och de steg upp på berget Hor inför ögonen på hela menigheten. ²⁸ Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp. Sedan steg Mose och Eleasar ner från berget. ²⁹ När hela menigheten såg att Aron var död, sörjde hela Israel honom i trettio dagar.

Kungen i Arad besegras

21 När kungen i Arad, kananeen, som bodde i Negev, hörde att Israel närmade sig på Atarimvägen, gav han sig i strid med Israel och tog några av dem till fånga. ² Då gav Israel ett löfte till Herren: "Om du ger detta folk i min hand, skall jag ge deras städer till spillo." ³ Herren lyssnade till Israels röst och gav kananeerna i deras hand, och de gav dem och deras städer till spillo. Och platsen fick namnet Horma.^[j]

Kopparormen

⁴ De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt. ⁵ Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: "Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!" ⁶ Då sände Herren giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. ⁷ Då kom folket till Mose och sade: "Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Bed till Herren att han tar bort dessa ormar från oss." Och Mose bad för folket.