The Daily Audio Bible
Today's audio is from the NIV. Switch to the NIV to read along with the audio.
16 Sedan reste männen sig upp från måltiden och började gå mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.
17 Hur skulle jag kunna dölja min plan för dig Abraham? frågade Gud.
18 Du ska ju bli ett mäktigt folk och en källa till välsignelse för alla jordens folk.
19 Jag har utvalt dig för att leda din familj på rätt väg i lydnad för mig. När de gör vad som är rätt och riktigt kan jag ge dig vad jag lovat dig.
Abraham ber för Sodom
20 Och Herren fortsatte:
21 Jag har hört att folket i Sodom och Gomorra är mycket syndigt, och att allt de gör är vidrigt. Jag ska gå dit för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om inte ryktet är sant så får jag veta det.
22-23 De andra två gick därefter mot Sodom, medan Herren stannade kvar hos Abraham en stund. Då steg Abraham fram till honom och frågade: Kommer du ändå att döda både onda och goda utan urskillning?
24 Tänk om det finns femtio gudfruktiga människor i staden! Kommer du att förgöra den och inte rädda den för deras skull?
25 Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de gudfruktiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla gudfruktiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?
26 Gud svarade: Om det finns femtio gudfruktiga där, så ska jag rädda hela staden för deras skull.
27 Då talade Abraham igen: Eftersom jag redan har börjat tala till dig kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska.
28 Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem? Gud sa: Jag ska inte förgöra den om jag hittar fyrtiofem gudfruktiga.
29 Då gick Abraham ännu längre och sa: Tänk om det bara finns fyrtio? Gud svarade: Jag ska inte förgöra staden om det finns fyrtio rättfärdiga.
30 Bli inte arg på mig, bad Abraham utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio rättfärdiga där? Gud svarade: Jag ska inte göra det, om det finns trettio där.
31 Då sa Abraham: Eftersom jag har vågat tala till Gud, så kan jag lika gärna fortsätta. Tänk om det bara finns tjugo rättfärdiga? Gud svarade: Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.
32 Slutligen sa Abraham: Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: Tänk om det bara finns tio? Och Gud sa: För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.
33 När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham fortsatte han sin vandring, och Abraham återvände till sitt tält.
Gud räddar Lot
19 När de två änglarna samma kväll kom till staden Sodoms port, satt Lot där. Han såg dem och reste sig upp för att möta dem och välkomna dem.
2 Mina herrar, sa han. Kom till mitt hem och gästa oss över natten! Om ni önskar kan ni resa vidare redan tidigt i morgon.Nej tack, svarade de. Vi kan sova här ute på gatan.
3 Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd.
4 När de gjorde sig färdiga för att gå och lägga sig efter måltiden kom män, både yngre och äldre, från alla håll i staden och omringade huset.
5 De skrek till Lot: För ut de där männen till oss, så att vi kan våldta dem.
6 Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig.
7 Han tiggde och bad dem att inte göra något så ont.
8 Hör här, sa han. Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de står under mitt beskydd.
9 Flytta på dig, skrek de. Vem tror du att du är? Vi lät den här karln bosätta sig här, och nu försöker han tala om för oss vad vi ska göra! Vi kommer att behandla dig mycket värre än vad vi tänker göra med dessa båda andra. De gick fram till Lot och började bryta sönder dörren.
10 Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren
11 och förblindade tillfälligt Sodoms män, så att de inte kunde hitta dörren.
12 Vilka släktingar har du här i staden? frågade männen Lot. Försök att få ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar eller vad de än är.
13 Vi ska nämligen utplåna staden fullständigt. Stanken från den här platsen har nått himlen, och Gud har skickat oss hit för att förgöra den.
14 Då rusade Lot ut för att berätta detta för sina döttrars män: Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den! Men de unga männen bara tittade på honom, som om han hade förlorat förståndet.
15 Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: Skynda dig, sa de till Lot. Ta din fru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås när staden förstörs.
16 När Lot fortfarande tvekade, tog änglarna honom och hans fru och döttrar vid handen och förde dem i säkerhet utanför staden, för Herren var barmhärtig mot dem.
17 Fly för era liv, sa änglarna till honom. Och se er inte tillbaka. Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer ni att dö.
18-20 Nej, mina herrar, tiggde Lot, eftersom ni har varit så vänliga mot mig och räddat mitt liv, och eftersom ni har visat mig så stor barmhärtighet, så låt mig istället för att fly till bergen få fly till den där lilla staden därborta, för jag anar olyckor i bergen. Ser ni inte att den ligger nära och att den är liten? Låt mig få gå dit i stället. Ni ser väl hur liten den är! På så sätt kommer mitt liv att räddas.
21 Ängeln sa: Jag accepterar ditt förslag. Vi ska inte förstöra den lilla staden.
22 Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där. (Från och med den dagen har staden kallats Soar, som betyder liten stad.)
23 Solen var redan på väg upp, när Lot nådde fram till staden.
24 Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen över Sodom och Gomorra.
25 Han förstörde dem helt och hållet tillsammans med de andra städerna och byarna på slätten och utplånade allt liv, människor, växter och djur.
26 Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.
27 Samma morgon var Abraham uppe tidigt och skyndade sig ut till platsen där han hade stått inför Herren.
28 Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg rökpelare och flammor stiga upp från städerna som från en ugn.
29 Men Gud hade hört Abrahams bön och fört Lot i säkerhet och räddat honom ur den förödelse som kommit över städerna.
Lots döttrar
30 Efteråt lämnade Lot Soar, för han var rädd för folket där, och bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.
31 En dag sa den äldre flickan till sin syster: Det finns inte en enda man här i närheten som vår far skulle tillåta att vi gifter oss med, och snart är han själv alltför gammal för att få barn.
32 Kom, så ger vi honom mycket vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vår släkt inte dör ut.
33 Den kvällen såg de till att fadern blev drucken, och den äldre flickan gick in och låg med sin far. Men han var inte alls medveten om vad som hade hänt.
34 På morgonen sa hon till sin yngre syster: Jag låg med far i går kväll. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vår familj kan leva vidare.
35 Den kvällen fick de honom drucken igen och den yngre flickan gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han något.
36 På så sätt blev båda flickorna med barn genom fadern.
37 Den äldre dotterns son kallades Moab. Han blev stamfar till moabiterna.
38 Den yngres son hette Ben-Ammi. Han blev stamfar till ammoniterna.
Om oro och bekymmer
25 Därför säger jag: Oroa er inte för pengar till mat och dryck och för kläder att ha på kroppen. Livet är mer än att äta och dricka, och en människa betyder mer än kläderna hon har på sig.
26 Se på fåglarna! De oroar sig inte över vad de ska äta. De behöver inte så eller skörda eller skaffa sig matförråd för er himmelske Far ger dem mat. Och ni är mycket mer värda för honom än de.
27 Kan all er oro lägga ett enda ögonblick till era liv?
28 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på liljorna på fälten. De bekymrar sig inte för sina kläder.
29 Och ändå var inte kung Salomo i all sin prakt så vackert klädd som de.
30 Och om Gud nu på ett så underbart sätt bryr sig om blommorna, som står här i dag och är borta i morgon, ska han då inte ha omsorg om er? Litar ni alltjämt så lite på Gud?
31-32 Oroa er alltså inte för vad ni ska äta och dricka. Varför är ni som de som inte känner honom? De jagar efter allt detta och bekymrar sig för det. Men er himmelske Far vet redan vad ni behöver.
33 Och han kommer att med glädje ge er allt vad ni behöver, om ni ger honom första platsen i era liv och lever efter hans vilja.
34 Bekymra er alltså inte för morgondagen. Även den kommer Gud att ta hand om.
Om att kritisera andra
7 Låt bli att kritisera så blir ni själva inte kritiserade.
2 Andra kommer nämligen att behandla er som ni behandlar dem.
3 Du hänger upp dig på din brors små svagheter, men erkänner inte din egen skuld som är långt större.
4 Du säger till din vän: 'Kom hit så ska jag öppna ögonen på dig så att du ser dina fel! Samtidigt är du blind för din egen synd.
5 Hycklare! Bekymra dig först om dina egna fel! Sedan kan du försöka hjälpa din bror.Ge inte det som är heligt till människor som inte sätter värde på det.
6 Och kasta inte bort det som är dyrbart på dem som inte uppskattar det. De kommer bara att smutskasta er tro och sedan angripa er.
Om att be, söka och knacka på
7 Be så ska ni få. Sök så ska ni finna. Knacka på och dörren ska öppnas.
8 För alla som ber de får, och de som söker, de finner. Om ni knackar på så kommer dörren att öppnas.
9 Om ett barn ber sin far om en skiva bröd, ger han då barnet en sten i stället?
10 Eller om barnet ber om en fisk, ger han det då en huggorm? Naturligtvis inte!
11 Och om ni hårdhjärtade, syndiga människor förstår att ge goda gåvor till era barn, ska inte då er Far i himlen ge goda gåvor till dem som ber honom om det?
12 Behandla andra så som ni vill att de ska behandla er. Det är Moses lag i ett nötskal.
Om vägen till himlen
13 Man kan bara komma in i himlen genom den trånga porten. Vägen till helvetet däremot är bred, och dess port är vid nog för de stora skaror som väljer denna bekväma väg.
14 Men porten till livet är trång, och vägen är smal. Det är därför bara några få finner den.
Skapelsens krona
1-2 Herre, vår Gud, ditt namns storhet uppfyller hela jorden och fyller himlen till brädden.
3 Till och med de små barnen sjunger lovsång till dig av hela sitt hjärta, och deras föredöme tystar dina fiender!
4 När jag ser din himmel och det du format med dina händer, månen och stjärnorna, som du har skapat
5 då kan jag inte fatta att du bryr dig om en ynklig liten människa, att du över huvud taget lägger märke till henne!
6 Och ändå har du gjort henne till skapelsens krona, och krönt henne med ära och härlighet. Bara du själv står över henne.
7 Du har satt henne att härska över allt du har skapat,
8 får, oxar, vilda djur,
9 fåglar, fiskar och allt liv i havet.
10 Herre, vår Herre, ditt namns storhet uppfyller hela jorden!
6 För Herren ger vishet! Alla hans ord är skatter som ger kunskap och förstånd.
7-8 Han ger gott omdöme till de gudfruktiga. Han är en sköld som hjälper och skyddar dem. Han följer dem på vägen.
9 Han visar dem hur man skiljer mellan rätt och orätt, ja, hur man fattar rätta beslut.
10 Vishet och kunskap kommer nämligen att hitta vägen till ditt innersta och fylla ditt liv med glädje.
11-13 Du kommer att få förstånd till att hålla dig borta från onda människor, som vill göra dig till medbrottsling, människor som vänder sig från Gud för att gå mörka och onda vägar,
14 och som frossar i ondska och njuter av att synda.
15 Allt de gör och säger är lögn och falskhet.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®