The Daily Audio Bible

^17-20 En dag medan Laban var ute och klippte fåren, lyfte Jakob upp sina fruar och söner på kameler och flydde utan att berätta för Laban vad han tänkte göra. Han drev hjordarna framför sig - de hjordar som han fått i Paddan-Aram - och tog med sig allt han ägde och begav sig av hemåt till sin far Isak i Kanaans land.

²¹ På så sätt flydde han med alla sina ägodelar, och gick över floden Eufrat och begav sig till Gileads land. Rakel stal sin fars husgudar och tog dem med sig, och Jakob bedrog också Laban genom att ge sig iväg utan förvarning.

²² Laban fick inte reda på att de hade flytt förrän tre dagar senare.

²³ Då tog han sina män med sig och tog upp jakten och hann ifatt dem vid Gileads berg efter sju dagar.

²⁴ Den natten visade sig Gud för Laban i en dröm. Se upp med vad du säger till Jakob, sa Gud till honom. Du ska varken välsigna eller förbanna honom!

²⁵ Laban kom ifatt Jakob där han hade slagit läger vid Gileads berg, och Laban och hans följe stannade också där.

²⁶ Vad menar du med att ge dig iväg på detta sätt? sa Laban. Är mina döttrar fångar, tillfångatagna i strid, eftersom du har flytt med dem på detta sätt?

²⁷ Varför lät du mig inte få ordna en avskedsfest med sång och spel?

²⁸ Varför fick jag inte kyssa mina barnbarn och säga adjö till mina döttrar? Du har burit dig dumt åt!

²⁹ Jag skulle kunna krossa dig, men din fars Gud visade sig för mig i går kväll och sa till mig: 'Se till att du inte är alltför hård mot Jakob.'

³⁰ Men svara på en sak! Även om du känner att du måste ge dig av och har sådan längtan efter ditt barndomshem, varför har du stulit mina husgudar?

³¹ Jag gav mig iväg därför att jag var rädd för dig, svarade Jakob. Jag trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld.

³² Men när det gäller dina husgudar vilar en förbannelse över den som tog dem. Låt den personen dö! Om du finner en enda sak, som vi har stulit ifrån dig, så svär jag inför alla dessa män, att jag ska ge den tillbaka till dig utan frågor. Jakob visste nämligen inte att Rakel hade tagit husgudarna.

³³ Laban gick först till Jakobs tält för att söka igenom det, sedan till Leas, och därefter sökte han i de två bihustrurnas tält. Slutligen gick han till Rakels tält.

³⁴ Men Rakel hade gömt dem i kamelsadeln och satt nu på dem. Fastän Laban sökte mycket noggrant i tältet hittade han dem alltså inte.

³⁵ Ursäkta att jag inte reser mig, far, sa Rakel, men jag har mens.

^36-37 Nu blev Jakob rasande på Laban. Har du hittat något? frågade han. Vad består mitt brott i? Du har kommit efter mig som om du jagade en brottsling och har sökt igenom allting. Ta nu fram allt vad jag har stulit och lägg det framför oss, framför dina och mina män, så att alla kan se det och avgöra vems det är!

³⁸ I tjugo år har jag varit tillsammans med dig, och hela tiden har jag tagit hand om dina får och dina getter, så att de har fött frisk avkomma, och jag har aldrig rört en enda av dina baggar för att få mat.

³⁹ Om något djur anfölls och dödades av vilda djur, visade jag då det för dig och bad dig att minska antalet i din hjord? Nej, jag tog på mig förlusten. Du fick mig att betala för varje djur som stals från hjorden, vare sig jag kunde hjälpa det eller inte.

⁴⁰ Jag har arbetat för dig under dagens brännande hetta och under kalla, sömnlösa nätter.

⁴¹ Ja, i tjugo år har jag arbetat - fjorton av dem för att förtjäna dina två döttrar och sex för att få hjorden. Och du har ändrat min lön tio gånger!

⁴² Om inte Gud med sin nåd hade varit med mig - min farfar Abrahams Gud, och min far Isaks Gud - skulle du ha sänt iväg mig tomhänt. Men Gud har sett din grymhet och mitt hårda arbete, och det är därför som han tillrättavisade dig i går kväll.

⁴³ Laban svarade: Dessa kvinnor är mina döttrar, och dessa barn är mina och dessa hjordar och allt du äger. Allt är mitt. Hur skulle jag då kunna skada mina egna döttrar och barnbarn?

⁴⁴ Låt oss i stället sluta förbund med varandra och leva i fred för all framtid.

⁴⁵ Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke,

⁴⁶ och sa till sina män att samla stenar och göra ett stenröse, och Jakob och Laban åt tillsammans bredvid röset.

^47-48 De kallade det för vittnesröset - Jegar-sahaduta på Labans språk och Galed på Jakobs språk.Detta stenröse ska hjälpa oss att minnas den här dagen, sa Laban.

⁴⁹ Det kallades därför också för vakttornet (Mispa), för Laban sa: Må Herren se till att vi håller detta löfte, även när vi är utom synhåll för varandra.

⁵⁰ Om du är hård mot mina döttrar, eller om du tar dig andra fruar, så kommer inte jag att känna till det, men Gud kommer att se det.

^51-52 Detta röse, fortsatte Laban, står mellan oss som en bekräftelse på våra löften att jag inte ska gå förbi denna plats för att anfalla dig och att du inte heller ska passera den för att anfalla mig.

⁵³ Jag kallar på Abrahams och Nahors Gud och din fars Gud och ber att han ska döma mellan oss.Då svor Jakob en ed inför sin far Isaks mäktige Gud att han skulle respektera denna gränslinje.

⁵⁴ Sedan offrade Jakob ett offer till Gud på bergets topp och inbjöd sina följeslagare till en måltid och tillbringade sedan natten tillsammans med dem på berget.

⁵⁵ Tidigt nästa morgon steg Laban upp och kysste sina döttrar och barnbarn och välsignade dem och återvände hem.

Jakob ger Esau gåvor

^1-2 Jakob och hans familj startade på nytt sin resa, och Guds änglar kom för att möta honom. När han såg det, utropade han: Gud bor här, och han kallade platsen för Guds område.

³ Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir i landet Edom.

⁴ Säg så här till min herre, Esau, sa Jakob. Detta är en hälsning från din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med vår morbror Laban tills nu, och

⁵ jag äger oxar, åsnor, får och har många tjänare, både män och kvinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att du ska veta att jag är på väg till dig, och jag hoppas att du kommer att vara vänligt inställd mot oss.

⁶ Budbärarna återvände med nyheten att Esau var på väg för att möta Jakob tillsammans med en armé på 400 man!

⁷ Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper.

⁸ Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly, tänkte han.

⁹ Sedan bad Jakob: Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du Herre, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig.

¹⁰ Jag är ovärdig den kärleksfulla omsorg som du har visat mig gång på gång, precis som du lovade mig. När jag lämnade hemmet ägde jag ju ingenting utom en vandringsstav, och nu, nu har jag två hela arméer!

¹¹ Herre, rädda mig från att behöva gå under för min bror Esaus hand, för jag är rädd, fruktansvärt rädd att han ska komma och döda mig och dessa mödrar med mina barn.

¹² Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, alltför många för att man ska kunna räkna dem.

²⁴ En elev är inte förmer än sin lärare, och en tjänare står inte över sin herre.

²⁵ Och både eleven och tjänaren får lov att acceptera att det går med dem som med deras lärare och herre. När nu jag, husets herre, har kallats 'Satan

²⁶ Men var inte rädda för dem som hotar er, för den dag kommer när sanningen ska komma fram! Deras hemliga sammansvärjningar kommer då att dras fram i offentlighetens ljus.

²⁷ Vad jag nu säger er i mörkret ska ni ropa ut när dagen kommer. Och vad jag viskar i era öron ska ni ropa ut från hustaken!

²⁸ Var inte rädda för dem som bara kan döda kroppen, men inte kan döda själen! Frukta bara Gud, som kan döda både kropp och själ i helvetet.

²⁹ Inte en enda sparv, hur lite den än är värd, kan falla död till marken utan att er Far vet det.

³⁰ Till och med vartenda hårstrå på era huvuden är räknade.

³¹ Oroa er alltså inte! För honom är ni mycket mer värda än många sparvar.

³² Om någon offentligt bekänner sig till mig ska jag försvara honom inför min Far i himlen.

³³ Men om någon inte vill kännas vid mig, så ska inte heller jag kännas vid honom inför min Far i himlen.

³⁴ Inbilla er inte att jag har kommit för att skapa frid på jorden! Nej, snarare tvärtom.

³⁵ Jag kommer att orsaka splittring så att en son sätter sig upp mot sin far, en dotter mot sin mor, och en svärdotter mot sin svärmor.

³⁶ De värsta fienderna kommer för många att finnas i deras egna hem!

³⁷ Om ni älskar er far och mor mer än ni älskar mig, är ni inte värdiga att tillhöra mig. Och om ni älskar er son eller dotter mer än mig, är ni inte värdiga att tillhöra mig.

³⁸ Och om ni vägrar att ta upp ert kors och följa mig, kan ni inte tillhöra mig.

³⁹ Om ni klamrar er fast vid livet kommer ni till sist att förlora det, men om ni vågar ge det för min skull, kommer ni att rädda det.

⁴⁰ De som tar emot er, tar emot mig. Och när de tar emot mig, tar de emot Gud som har sänt mig.

⁴¹ Om ni tar emot en profet, därför att han är en gudsman, kommer ni att få samma lön som profeten. Och om ni tar emot goda och rättfärdiga män som lever för Gud, ska ni få samma belöning som de.

⁴² Ja, om ni så bara ger ett glas friskt vatten till den minst ansedde av mina efterföljare, därför att han tillhör mig, så ska ni verkligen få lön för det.

Jesus skingrar Johannes tvivel

11 När Jesus hade gett sina tolv lärjungar dessa föreskrifter, gick han vidare för att undervisa och predika i de städer dit han sänt dem.

² Johannes döparen, som just då satt i fängelse, hörde om alla de under som Kristus gjorde. Han skickade då iväg sina lärjungar till Jesus för att fråga honom:

³ Är du verkligen den som Gud lovat oss, eller ska vi vänta på någon annan?

⁴ Jesus svarade dem: Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom om de under ni har sett mig göra:

⁵ blinda har fått sin syn, lama går omkring, leprasjuka har blivit friska, döva hör och döda har fått liv igen. Och berätta för honom att jag predikar de goda nyheterna för de fattiga.

⁶ Säg sedan till honom: 'Lyckliga dem som inte tvivlar på mig.'

Hur länge till, Herre

^1-2 Hur länge, Herre, ska jag vara glömd av dig? I evighet? Hur länge ska du gömma dig för mig?

³ Hur länge måste jag stå ut med alla mina bekymmer som plågar mig natt och dag? Hur länge ska mina fiender ha övertaget?

⁴ Svara mig, Herre, min Gud! Skingra mitt mörker, annars dör jag!

⁵ Mina fiender ska inte få triumfera och säga: Vi har besegrat honom! Låt dem inte få njuta av mina motgångar.

⁶ Jag litar alltid på dig och på din barmhärtighet, och jag är glad över din frälsning. Jag vill sjunga till din ära, Herre, för du har varit god mot mig.

^16-17 Visheten ger:ett långt livrikedomäraglädjefrid.

¹⁸ Bara visheten ger ett innehållsrikt liv och det är bara den som håller fast vid detta som blir lycklig.