The Daily Audio Bible
Today's audio is from the NLT. Switch to the NLT to read along with the audio.
18 På tredje dagen sade Josef till dem: ”Om ni vill leva så gör så här, för jag fruktar Gud. 19 Om ni är hederliga män, låt då en av era bröder stanna som fånge i huset där ni satt fängslade. Men ni andra får resa i väg och ta hem säden som ni köpt till hjälp mot svälten hos er. 20 Ta sedan med er yngste bror hit till mig. Om ni talat sanning ska ni slippa dö.” Och de gjorde så.
21 Men de sade till varandra: ”Vi har skuld efter det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommit i denna ångest.” 22 (A) Ruben svarade dem: ”Sade jag inte till er att ni inte skulle synda mot pojken? Men ni lyssnade inte på mig. Därför utkrävs nu hans blod.” 23 Men de visste inte att Josef förstod, för han talade till dem genom tolk. 24 Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät fängsla honom inför deras ögon.
Josefs bröder återvänder till Kanaan
25 Josef befallde att man skulle fylla deras säckar med säd och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och ge dem mat för resan. När man hade gjort så, 26 lastade de säden på sina åsnor och reste därifrån. 27 Men när en av dem öppnade sin säck vid en rastplats för att ge sin åsna foder, fick han se sina pengar ligga överst i säcken. 28 Och han sade till sina bröder: ”Jag har fått tillbaka mina pengar. Titta här! De är i min säck!” Då sjönk deras mod, och darrande av skräck sade de till varandra: ”Vad har Gud gjort mot oss?”
29 När de kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hade hänt dem och sade: 30 ”Mannen som var herre där i landet talade hårt till oss och behandlade oss som om vi var spejare i landet. 31 Men vi sade till honom: Vi är hederliga män, vi är inga spejare. 32 Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En lever inte längre och den yngste är hemma hos vår far i Kanaans land. 33 Men mannen som var herre i landet svarade oss: Så här ska jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig. Ta det ni köpt mot svälten hemma hos er och res i väg. 34 Kom sedan med er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spejare utan hederliga män. Då ska jag ge tillbaka er bror till er och ni ska få röra er fritt i landet.”
35 När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin pengapåse i sin säck. Både de och deras far blev förskräckta när de fick se pengapåsarna 36 Och deras far Jakob sade till dem: ”Ni gör mig barnlös! Josef är borta, Simeon är borta och Benjamin vill ni också ta ifrån mig. Allting är emot mig!” 37 Ruben sade då till sin far: ”Du får döda båda mina söner om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig. Jag ska föra honom tillbaka till dig.” 38 (B) Men han svarade: ”Min son får inte resa dit med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på resan ni tänker göra, skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i dödsriket.”
Josefs bröder återvänder till Egypten
43 Men svälten var svår i landet. 2 När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten, sade deras far till dem: ”Res tillbaka och köp oss lite säd.” 3 (C) Men Juda svarade honom: ”Mannen sade uttryckligen till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er. 4 Om du låter vår bror följa med oss, reser vi ner och köper säd åt dig. 5 Men om du inte låter honom följa med oss reser vi inte, eftersom mannen sade till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er.”
6 Då sade Israel: ”Varför gjorde ni så illa mot mig att ni berättade för mannen att ni hade en bror till?” 7 De svarade: ”Mannen frågade noga om oss och vår släkt. Han sade: Lever er far ännu? Har ni någon bror? Då berättade vi för honom hur det var. Kunde vi veta att han skulle säga: Ta med er bror hit ner?”
8 Juda sade då till sin far Israel: ”Låt pojken följa med mig. Vi måste ge oss i väg om vi ska överleva och inte dö, både vi och du och våra barn. 9 (D) Jag ska ansvara för honom. Du får utkräva honom av min hand. Om jag inte kommer tillbaka med honom till dig och ställer honom här inför dig, ska jag vara en syndare inför dig i alla mina dagar. 10 Och hade vi inte dröjt så länge hade vi redan varit tillbaka för andra gången.”
11 Då sade deras far Israel till dem: ”Om det måste bli så, gör då så här: Ta lite av landets bästa frukt i era säckar och bär ner det till mannen som gåva, lite balsam och lite honung, dragantgummi och ladanum, pistaschnötter och mandlar. 12 Ta med er dubbla summan pengar och återlämna pengarna ni fick tillbaka överst i era säckar. Kanske var det ett misstag. 13 Ta också med er bror och res genast tillbaka till mannen. 14 Må Gud den Allsmäktige låta er finna barmhärtighet hos mannen så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er hem igen. Och ska jag bli barnlös, så blir jag det.”
15 Då tog männen gåvorna och den dubbla summan pengar. De tog med sig Benjamin, bröt upp och gav sig i väg till Egypten och kom inför Josef. 16 När Josef såg att Benjamin var med, sade han till sin husförvaltare: ”Ta dessa män till mitt hus. Slakta något och laga oss en måltid, för männen ska äta middag med mig.” 17 Mannen gjorde som Josef hade sagt och tog männen till Josefs hus.
18 Men männen blev förskräckta när de visades in i Josefs hus. De sade: ”Det är på grund av pengarna som vi fick tillbaka i våra säckar förra gången som vi förs in här. Nu tänker han kasta sig över oss och övermanna oss och göra oss till slavar och ta våra åsnor.” 19 De steg fram till Josefs husförvaltare vid ingången till huset 20 och sade till honom: ”Hör på oss, herre! När vi var här nere förra gången för att köpa säd 21 (E) och sedan kom till en rastplats och öppnade våra säckar, hittade alla vi våra pengar till deras fulla vikt överst i sin säck. Nu har vi med dem tillbaka, 22 och vi har med oss andra pengar för att köpa säd. Vi vet inte vem som lagt pengarna i våra säckar.” 23 Han svarade: ”Oroa er inte, var inte rädda! Det är er Gud och er fars Gud som låtit er hitta en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar.” Och han förde ut Simeon till dem. 24 Mannen förde dem in i Josefs hus. Han gav dem vatten att tvätta fötterna med och gav deras åsnor foder. 25 De gjorde i ordning sina gåvor innan Josef kom hem vid middagstiden, eftersom de hade fått höra att de skulle äta där.
26 När Josef kom hem gav de honom gåvorna som de hade med sig dit till huset, och de bugade sig till jorden för honom. 27 Han hälsade på dem och frågade: ”Är det bra med er gamle far som ni talade om? Lever han än?” 28 De svarade: ”Ja, det är bra med vår far, din tjänare. Han lever än.” Och de bugade sig och föll ner för honom.
29 När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: ”Är det er yngste bror som ni nämnde för mig?” Sedan sade han: ”Gud ska vara nådig mot dig, min son.” 30 Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där. 31 När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: ”Sätt fram maten.”
32 (F) Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för egyptierna som åt tillsammans med honom. Egyptier får nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det anses avskyvärt[a] bland egyptierna. 33 De fick sina platser mitt emot Josef, den förstfödde enligt sin förstfödslorätt, sedan de yngre, var och en efter sin ålder. Och männen såg förundrade på varandra. 34 Han lät servera dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som alla de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.
Liknelsen om fisknätet
47 (A) Himmelriket är också som ett nät som kastas i sjön och fångar fisk av alla de slag. 48 När det blir fullt drar man upp det på stranden och sätter sig och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. 49 (B) Så ska det bli vid tidens slut. Änglarna ska gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga 50 och kasta dem i den brinnande ugnen. Där ska man gråta och gnissla tänder. 51 Har ni förstått allt detta?" De svarade honom: "Ja."
52 Då sade han till dem: "Därför är varje skriftlärd som har blivit en himmelrikets lärjunge som en husbonde som ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt."
Jesus avvisas i Nasaret
53 När Jesus hade avslutat dessa liknelser gick han därifrån. 54 (C) Han kom till sin hemstad och undervisade dem i deras synagoga, och de blev häpna och sade: "Var får han den visheten och kraftgärningarna ifrån? 55 (D) Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob[a] och Josef och Simon och Judas[b]? 56 Och bor inte alla hans systrar[c] här hos oss? Så varifrån får han allt detta?" 57 (E) Och de tog anstöt av honom. Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas inte utom i sin hemstad och i sin egen familj." 58 Och han gjorde inte många kraftgärningar där, eftersom de inte trodde på honom.
Johannes Döparens död
14 (F) Vid den tiden fick landsfursten Herodes[d] höra ryktet om Jesus, 2 och han sade till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och det är därför dessa krafter verkar i honom."
3 (G) Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias[e], hustru till hans bror Filippus. 4 Johannes hade sagt till Herodes: "Det är inte tillåtet[f] för dig att ha henne." 5 (H) Herodes ville döda honom, men han var rädd för folket eftersom de ansåg att Johannes var en profet.
6 Så kom Herodes födelsedag. Herodias dotter dansade inför gästerna, och Herodes blev så förtjust 7 att han lovade med ed att han skulle ge henne vad hon än bad om. 8 Hon uppmanades då av sin mor att säga: "Ge mig Johannes Döparens huvud här på ett fat!"
9 Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det. 10 Han lät halshugga Johannes i fängelset. 11 Johannes huvud bars in på ett fat och gavs åt flickan, och hon bar det till sin mor.
12 Johannes lärjungar kom och hämtade den döda kroppen och begravde den. Sedan gick de och berättade det för Jesus.
16 Flodbäddar blev synliga,
jordens grundvalar blottades
för din tillrättavisning, Herre,
för din vredes stormvind.
17 (A) Han räckte sin hand från höjden
och grep tag i mig,
han drog mig upp
ur de väldiga vattnen.
18 (B) Han räddade mig
från min mäktige fiende,
från dem som hatade mig
och var starkare än jag.
19 (C) De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren var mitt stöd.
20 Han förde mig ut på rymlig plats,
han räddade mig
eftersom han älskar mig.
21 (D) Herren var god mot mig
efter min rättfärdighet,
han lönade mig
efter mina händers renhet,
22 för jag har hållit mig
på Herrens vägar
och inte avfallit
från min Gud.
23 Jag har haft alla hans domar
för ögonen
och inte avvisat hans stadgar.
24 (E) Jag har varit fullkomlig
inför honom
och aktat mig för synd.
25 (F) Därför har Herren lönat mig
efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet
inför hans ögon.
26 Mot den trogne är du trofast,
mot den fullkomlige
är du fullkomlig.
27 (G) Mot den rene är du ren,
men mot den falske är du vrång.
28 (H) Ja, du frälser ett förtryckt folk,
men stolta ögon ödmjukar du.
29 (I) Du låter min lampa brinna klart,
Herren min Gud
lyser upp mitt mörker.
30 (J) Med dig slår jag ner en armé[a],
med min Gud stormar jag murar.
7 Visheten är det viktigaste.[a]
Vinn vishet, vinn förstånd
med allt du äger.
8 (A) Håll henne högt,
så ska hon upphöja dig.
Hon ger dig ära
när du omfamnar henne.
9 (B) En skön krans
ska hon sätta på ditt huvud,
en ärekrona ska hon räcka dig.
Ljusets och mörkrets väg
10 (C) Hör, min son,
ta emot mina ord,
så blir dina levnadsår många.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation