The Daily Audio Bible

Josef prövar sina bröder

44 ^(A) Därefter befallde Josef sin husförvaltare: ”Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. ² Och min bägare, silverbägaren, ska du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd.” Han gjorde som Josef hade sagt. ³ På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor. ⁴ Men de hade inte kommit långt utanför staden när Josef sade till sin husförvaltare: ”Sätt efter männen! När du hinner upp dem ska du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? ⁵ Det är ju den här som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort.”

⁶ När han kom ifatt dem sade han dessa ord till dem. ⁷ Då svarade de honom: ”Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! ⁸ Pengarna vi fann överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? ⁹ Den av dina tjänare som har bägaren ska dö, och vi andra ska bli min herres slavar.” ¹⁰ Han svarade: ”Ja, det ska bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos ska bli min slav. Men ni andra är utan skuld.”

¹¹ Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. ¹² Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. ¹³ Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden.

¹⁴ Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och föll ner till jorden för honom. ¹⁵ Då sade Josef till dem: ”Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?”

¹⁶ Juda svarade: ”Vad ska vi säga till min herre? Hur ska vi tala och hur ska vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra.” ¹⁷ Men Josef sade: ”Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos ska bli min slav. Men ni andra kan resa hem till er far i frid.”

Juda vädjar för Benjamin

¹⁸ Då steg Juda fram till honom och sade: ”Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte arg på din tjänare, för du är som farao. ^19 (B) Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror? ^20 (C) Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som fortfarande är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.

²¹ Då sade du till dina tjänare: Ta ner honom hit till mig så att jag får se honom med egna ögon. ²² Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom. ²³ Men du sade till dina tjänare: Om inte er yngste bror följer med er hit så får ni inte komma inför mitt ansikte.

²⁴ När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt. ²⁵ Och när vår far sade: Res tillbaka och köp oss lite säd, ²⁶ svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om inte vår yngste bror är med. ²⁷ Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru födde mig två söner. ^28 (D) En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess. ²⁹ Om ni tar ifrån mig den här också och det händer honom en olycka, så skickar ni ner mina grå hår med sorg i dödsriket.

³⁰ Så om jag kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid, ³¹ då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då skicka ner din tjänares, vår fars, grå hår med sorg i dödsriket. ³² Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har med honom hem igen ska jag vara en syndare inför min far i alla mina dagar.

³³ Låt därför din tjänare stanna här hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom resa hem med sina bröder. ³⁴ Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag klarar inte att se den sorg som då skulle drabba min far.”

Josef ger sig till känna

45 ^(E) Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla som stod omkring honom. Han ropade: ”Gå ut härifrån allihop!” Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. ² Han började gråta så högt att egyptierna hörde det, och faraos husfolk hörde det också.

³ Och Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever far än?” Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. ^4 (F) Då sade Josef till dem: ”Kom hit till mig.” När de kom fram sade han: ”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. ^5 (G) Men var inte ledsna och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att rädda liv som Gud sände mig hit före er. ⁶ I två år har det nu varit svält i landet, och det återstår fem år då man varken ska plöja eller skörda. ⁷ Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många. ⁸ Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao^[a] och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land.

⁹ Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! ¹⁰ Du ska få bo i landet Goshen^[b] och vara nära mig, du och dina barn och barnbarn, dina får och kor och allt som tillhör dig. ¹¹ Det är fem hungerår kvar, men jag ska sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig ska lida nöd. ¹² Ni ser ju med egna ögon, min bror Benjamin ser det också med egna ögon, att det är jag som talar till er med egen mun. ¹³ Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner.” ¹⁴ Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. ¹⁵ Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.

¹⁶ När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. ¹⁷ Och farao sade till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: Lasta era djur och res hem till Kanaans land. ¹⁸ Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så ska jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni ska få äta av landets överflöd. ¹⁹ Du ska säga till dem att göra så här: Ta med er vagnar^[c] från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit. ²⁰ Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land ska vara ert.” ²¹ Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost. ²² Och han gav dem var sin högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver^[d] och fem högtidsdräkter. ²³ Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsneston lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. ²⁴ Sedan lät han sina bröder resa, och de gav sig i väg. Och han sade till dem: ”Gräla inte på vägen hem!”

²⁵ De drog upp från Egypten och kom till sin far Jakob i Kanaans land. ²⁶ De berättade för honom: ”Josef lever än, och han är härskare över hela Egyptens land!” Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. ²⁷ Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras far Jakob nytt liv. ^28 (H) Och Israel sade: ”Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör.”

Jesus mättar fem tusen

^13 (A) När Jesus hörde detta, drog han sig undan därifrån med båt till en öde plats där de kunde vara för sig själva. Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna. ¹⁴ När han steg ur båten såg han en stor skara människor, och han förbarmade sig över dem och botade de sjuka bland dem.

^15 (B) På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: "Platsen här är ödslig och timmen är redan sen. Skicka i väg folket så att de kan gå bort till byarna och köpa sig mat." ¹⁶ Jesus sade till dem: "De behöver inte gå härifrån. Ge ni dem att äta." ¹⁷ De svarade: "Vi har inget annat här än fem bröd och två fiskar." ¹⁸ Han sade: "Hämta dem hit till mig."

¹⁹ Sedan befallde han folket att slå sig ner i gräset. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud^[a], bröt bröden och gav dem till lärjungarna, och de gav dem till folket. ²⁰ Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med bitarna som blivit över. ²¹ De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

Jesus går på vattnet

^22 (C) Strax därefter befallde han lärjungarna att stiga i båten och fara i förväg över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. ^23 (D) När han hade skickat i väg dem, gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be.

När det blev kväll var han ensam där. ²⁴ Båten var redan långt^[b] från land och hårt ansatt av vågorna, eftersom de hade motvind. ²⁵ Mot slutet av natten^[c] kom Jesus till dem, gående på sjön. ²⁶ När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är ett spöke!" Och de skrek av rädsla. ²⁷ Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna! Det Är Jag^[d]. Var inte rädda."

²⁸ Petrus svarade: "Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet." ²⁹ Han sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. ^30 (E) Men när han såg hur stark vinden var, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: "Herre, rädda mig!" ³¹ Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" ³² De steg i båten och vinden lade sig. ^33 (F) Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son!"

Sjuka förs till Jesus

³⁴ När de hade kommit över sjön lade de till i trakten av Gennesaret. ³⁵ Männen på platsen kände igen honom och sände ut bud i hela området, och man förde till honom alla som var sjuka ^36 (G) och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev botade.