The Daily Audio Bible

Jakob blir begravd

50 ^(A) Då böjde Josef sig ner över sin fars ansikte och grät över honom och kysste honom. ² Josef befallde läkarna han hade i sin tjänst att balsamera^[a] hans far. Och läkarna balsamerade Israel. ³ Det tog fyrtio dagar, så lång tid tar en balsamering. Och egyptierna sörjde honom i sjuttio dagar^[b].

⁴ När sorgedagarna efter honom var över sade Josef till faraos husfolk: ”Om jag har funnit nåd för era ögon, ber jag er säga dessa ord till farao: ^5 (B) Min far har tagit ed av mig och sagt: När jag är död, så begrav mig i den grav som jag grävt åt mig i Kanaans land. Låt mig därför resa och begrava min far och sedan komma tillbaka.” ⁶ Farao svarade: ”Res dit och begrav din far enligt den ed som han tog av dig.”

⁷ Då reste Josef för att begrava sin far. Och faraos alla tjänare reste med honom, de äldste vid hans hov och alla de äldste i Egyptens land, ⁸ dessutom allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fars husfolk. Bara sina små barn, sina får och sina kor lämnade de kvar i landet Goshen. ⁹ Både vagnar och ryttare reste tillsammans med honom, och det var en mycket stor skara.

¹⁰ När de kom till Goren-Haatad^[c] på andra sidan Jordan höll de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han ordnade en sorgehögtid efter sin far i sju dagar. ¹¹ När landets invånare kananeerna såg sorgehögtiden i Goren-Haatad sade de: ”Här har egyptierna en stor sorgehögtid.” Därför kallades platsen Abel-Misrajim^[d]. Den ligger på andra sidan Jordan.

¹² Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. ^13 (C) De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, den mark som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre.

¹⁴ När Josef hade begravt sin far, vände han tillbaka till Egypten med sina bröder och alla som följt med honom för att begrava hans far.

Bröderna ber Josef om förlåtelse

¹⁵ När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: ”Tänk om Josef hyser agg mot oss och ger igen för allt det onda som vi gjort mot honom.” ¹⁶ Därför sände de bud till Josef och lät säga: ”Din far sade så här före sin död: ¹⁷ Så ska ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder deras brott och synd, att de gjort så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått.” Josef grät när han fick deras hälsning.

¹⁸ Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: ”Vi är dina slavar.” ¹⁹ Men Josef sade till dem: ”Var inte rädda. Skulle jag ta Guds plats? ²⁰ Ni menade ont mot mig, men Gud har menat något gott genom det, för att bevara många människor vid liv. ²¹ Så var inte rädda. Jag ska sörja för er och era små barn.” Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.

Josef dör

²² Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk, och han blev hundratio år. ²³ Josef fick se Efraims barn till tredje led. Även Manasses son Makirs barn lades i Josefs knä när de föddes^[e].

^24 (D) Och Josef sade till sina bröder: ”Jag dör, men Gud ska se till er och föra er från detta land till det land som han lovat med ed åt Abraham, Isak och Jakob.” ^25 (E) Och Josef tog ed av Israels söner och sade: ”När Gud ser till er, för då mina ben härifrån^[f].”

²⁶ Josef dog när han var hundratio år^[g]. Och man balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.

Israeliterna blir slavar i Egypten

1 ^(F) Detta är namnen på Israels söner. De kom till Egypten^[h] tillsammans med Jakob, var och en med sitt hus: ² Ruben, Simeon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Asher. ^5 (G) De som härstammade från Jakob var sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten. ⁶ Sedan dog han och alla hans bröder, hela den generationen. ^7 (H) Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem^[i].

⁸ Och det kom en ny kung i Egypten, en som inte kände till Josef^[j]. ⁹ Han sade till sitt folk: ”Se, Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss. ¹⁰ Nu ska vi gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.”

¹¹ Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete^[k]. De byggde förrådsstäderna Pitom^[l] och Raamses^[m] åt farao^[n]. ¹² Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn. ^13 (I) Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. ¹⁴ De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel^[o] och med allt arbete på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.

¹⁵ Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua, ¹⁶ och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.”

^17 (J) Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. ¹⁸ Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort så här och låtit barnen leva?” ¹⁹ Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.” ²⁰ Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer.

^22 (K) Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva.”

Moses födelse och räddning

2 ^(L) En man av Levi stam tog till hustru en levitisk kvinna. ^2 (M) Hustrun blev havande och födde en son.^[p] Hon såg att det var ett vackert barn^[q] och höll honom gömd i tre månader. ³ Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg^[r] av papyrus. Hon strök på beck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand. ^4 (N) Hans syster ställde sig på avstånd för att se hur det skulle gå med honom.^[s]

⁵ Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes unga hovdamer gick längs floden. När hon fick se korgen i vassen skickade hon dit sin slavinna för att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick syn på barnet – det var en pojke, och han grät. Hon kände medlidande med honom och sade: ”Det är ett av de hebreiska barnen.”

⁷ Men hans syster frågade faraos dotter: ”Ska jag gå och hämta en hebreisk amma^[t] som kan amma barnet åt dig?” ⁸ Faraos dotter svarade henne: ”Ja, gör det.” Då gick flickan och hämtade pojkens mor. ⁹ Och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig, så ska jag ge dig lön för det.” Kvinnan tog då barnet och ammade det.

^10 (O) När pojken hade vuxit upp^[u] förde hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, ”för jag drog upp^[v] honom ur vattnet”, sade hon.

Petrus bekännelse

^13 (A) När Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" ^14 (B) De svarade: "Vissa säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna." ¹⁵ Han sade till dem: "Och ni? Vem säger ni att jag är?" ^16 (C) Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son."

^17 (D) Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son, för det är inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i himlen. ¹⁸ Och jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa^[a] ska jag bygga min församling, och helvetets^[b] portar ska inte få makt över den. ^19 (E) Jag ska ge dig himmelrikets nycklar^[c]. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen." ^20 (F) Sedan befallde han lärjungarna att inte berätta för någon att han var Messias.

Jesus talar om sitt lidande

^21 (G) Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda, och att han måste bli dödad och på tredje dagen uppväckt.

²² Då tog Petrus honom åt sidan och började tillrättavisa honom: "Gud bevare dig, Herre! Det där ska aldrig hända dig." ^23 (H) Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Gå bort från mig^[d], Satan! Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors."

I Jesu efterföljd

^24 (I) Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. ^25 (J) Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. ²⁶ För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ? ^27 (K) Människosonen ska komma i sin Fars härlighet med sina änglar, och då ska han löna var och en efter hans gärningar.

Jesus visar sin härlighet

²⁸ Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Människosonen komma i sitt rike^[e]."

17 ^(L) Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg^[f] där de var ensamma. ^2 (M) Då förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. ³ Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med honom.

⁴ Petrus sade till Jesus: "Herre, det är gott för oss att vara här^[g]. Om du vill ska jag göra tre hyddor här: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." ⁵ Medan han ännu talade kom ett lysande moln och sänkte sig över dem. Och en röst ur molnet sade: "Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!"^{[h] 6} När lärjungarna hörde det, föll de skräckslagna ner på sina ansikten. ⁷ Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: "Res er upp och var inte rädda!" ⁸ Och när de lyfte blicken, såg de ingen annan än Jesus.

^9 (N) På väg ner från berget befallde Jesus dem: "Berätta inte för någon vad ni sett förrän Människosonen har uppstått från de döda."

Herrens hjälp till kungen

21 För körledaren. En psalm av David.

Varning för sexuell omoral

5 Min son, lyssna till min vishet,