The Daily Audio Bible
Today's audio is from the ESV. Switch to the ESV to read along with the audio.
Mose flyr till Midjan
11 En dag när Mose hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder. 12 Då vände han sig åt alla håll, och när han såg att det inte fanns någon annan människa där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden. 13 Nästa dag gick han ut igen och fick då se två hebreiska män i slagsmål. Då sade han till den som gjorde orätt: "Skall du slå din landsman?" 14 Han svarade: "Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern?" Mose blev förskräckt och tänkte: "Då har saken i alla fall blivit känd." 15 Farao fick också höra om detta och ville döda Mose. Men han flydde undan farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn.
16 Prästen i Midjan hade sju döttrar. De kom för att hämta upp vatten och fylla hoarna och vattna sin fars får. 17 Då kom herdarna och drev bort dem, men Mose grep in och hjälpte dem och gav deras får vatten. 18 När de kom hem till sin fader Reguel,[a] sade han: "Varför kommer ni hem så tidigt i dag?" 19 De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. Han hämtade till och med upp vatten åt oss och vattnade fåren." 20 Då sade han till sina döttrar: "Var är han? Varför gick ni ifrån honom? Bjud in honom att äta med oss." 21 Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, som gav honom sin dotter Sippora till hustru. 22 Hon födde en son och Mose gav honom namnet Gersom, "för", sade han, "jag har blivit främling[b] i ett främmande land."
23 Det gick en lång tid, och under den tiden dog kungen i Egypten. Men Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. 24 Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. 25 Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.
Gud kallar Mose vid den brinnande busken
3 Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. 2 Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. 3 Då tänkte Mose: "Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp."
4 När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: "Mose! Mose!" Han svarade: "Här är jag." 5 Då sade Gud: "Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark." 6 Och han sade: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud." Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. 7 Herren sade: "Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. 8 Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung, det land där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. 9 Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. 10 Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten."
11 Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?" 12 Han svarade: "Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg." 13 Då sade Mose till Gud: "När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? vad skall jag då svara dem?" 14 Gud sade till Mose: "Jag är den Jag Är." Och han sade vidare: "Så skall du säga till Israels barn:Jag Ärhar sänt mig till er."
15 Och Gud sade ytterligare till Mose: "Så skall du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte. 16 Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: Jag har sett till er och vet vad man har gjort mot er i Egypten. 17 Därför säger jag: Jag skall föra er bort från lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung.
18 De kommer att lyssna till dina ord, och du skall tillsammans med de äldste i Israel gå till kungen i Egypten och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren, vår Gud. 19 Men jag vet att kungen i Egypten inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. 20 Jag skall därför räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag skall göra där. Sedan kommer han att släppa er. 21 Och jag skall låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så att ni inte kommer att gå med tomma händer när ni drar bort. 22 Nej, varje kvinna skall av sin grannkvinna och av den kvinna som bor i hennes hus begära föremål av silver och guld och även kläder, som ni skall sätta på era söner och döttrar. Så skall ni ta byte från egyptierna."
10 Lärjungarna frågade honom: "Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?"[a] 11 Han svarade: "Elia skall komma och återupprätta allt. 12 Men jag säger er: Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom alldeles som de ville. På samma sätt skall också Människosonen få lida genom dem." 13 Då förstod lärjungarna att han hade talat till dem om Johannes Döparen.
Jesus botar en månadssjuk pojke
14 När de sedan kom till folket, gick en man fram till Jesus, föll på knä för honom 15 och sade: "Herre, förbarma dig över min son! Han är månadssjuk och plågas svårt. Ofta faller han i elden och ofta i vattnet. 16 Jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde inte bota honom." 17 Jesus svarade: "Du fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge skall jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med er? För honom till mig!" 18 Och Jesus talade strängt till den onde anden, och den for ut ur honom. Från det ögonblicket var pojken botad.
19 Då lärjungarna hade blivit ensamma med Jesus, gick de fram och frågade: "Varför kunde inte vi driva ut honom?" 20 Han svarade: "Därför att ni har så lite tro. Amen säger jag er: Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er."[b]
Jesus talar än en gång om sitt lidande
22 När de var samlade i Galileen, sade Jesus till dem: "Människosonen skall utlämnas i människors händer, 23 och de skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå." Då blev de mycket bedrövade.
Tempelskatten
24 De gick sedan till Kapernaum, och de som tog upp tempelskatten kom fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare tempelskatt?"[c] 25 "Jo", svarade han. Sedan Petrus hade kommit hem, frågade Jesus honom, innan Petrus hunnit säga något: "Vad tror du, Simon? Av vilka tar jordens kungar upp tull och skatt, av sina söner eller av andra?" 26 Han svarade: "Av andra". Då sade Jesus till honom: "Alltså är sönerna fria. 27 Men för att vi inte skall stöta oss med dem, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta sedan den första fisk som du får upp och öppna gapet på den. Då skall du hitta ett silvermynt.[d] Ta det och ge åt dem för min och din räkning."
Psalm 22
Messias lidande och seger
1 För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind", en psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar,
men min frälsning är fjärran.
3 Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
4 Dock är du den Helige,
den som tronar på Israels lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
6 Till dig ropade de och fick hjälp,
på dig förtröstade de och kom ej på skam.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
9 "Anförtro dig åt Herren!
Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."
10 Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 På dig är jag kastad ända från modersskötet,
redan i moderlivet var du min Gud.
12 Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära,
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Basans oxar omringar mig.
14 Som glupande och rytande lejon
spärrar de upp gapet mot mig.
15 Jag är lik vatten som hälls ut,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min kraft är uttorkad som en lerskärva,
min tunga fastnar i gommen,
du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
mina händer och fötter har de genomborrat.
18 Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
7 Lyssna nu på mig, ni barn,
vik ej bort från min muns tal.
8 Låt din väg vara fjärran ifrån henne,
kom inte nära dörren till hennes hus.
9 Ge inte din kraft åt andra,
dina år åt en grym herre,
10 om inte främlingar skall mätta sig av din rikedom
och ditt arbetes frukt hamna i en annans hus,
11 så att du själv till slut måste sucka,
när din kropp och ditt hull tynar bort,
12 och säga: "Hur kunde jag hata förmaning,
hur kunde mitt hjärta förakta tillrättavisning!
13 Varför lyssnade jag inte till mina lärares röst,
varför vände jag inte mitt öra till dem som undervisade mig?
14 Hur nära var jag inte att drabbas av allt ont
mitt i den församlade menigheten."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln