The Daily Audio Bible

⁷ Sedan bad Mose Aron att gå fram till altaret, offra sitt syndoffer och brännoffer och skaffa försoning för sig själv och folket och sedan offra folkets offer för att försona dem så som Herren hade befallt.

⁸ Aron gick alltså fram till altaret och slaktade kalven som sitt syndoffer. ⁹ Hans söner förde fram blodet åt honom och han doppade sitt finger i det, strök det på altarets fyra horn och hällde ut resten vid foten av altaret. ¹⁰ På altaret brände han enligt Herrens befallning till Mose upp syndoffrets fett, njurarna, fettet runt dessa och fettet runt levern, ¹¹ men köttet och huden brände han upp utanför lägret. ¹² Därefter slaktade han brännoffersdjuret, hans söner gav honom blodet och han stänkte det på altarets alla sidor. ¹³ De bar fram till honom stycke efter stycke av djuret, även dess huvud, och han brände upp alltsammans på altaret. ¹⁴ Sedan tvättade han inälvorna och benen och brände också detta på brännoffret på altaret.

¹⁵ Därefter bar han fram folkets offer. Han slaktade bocken och offrade folkets syndoffer på samma sätt som han gjort med det förra offret. ¹⁶ Så offrade han brännoffer till Herren i överensstämmelse med de givna föreskrifterna.

¹⁷ Sedan bar han fram matoffret. Han tog en handfull av det och brände det på altaret förutom morgonens brännoffer.

¹⁸ Han slaktade tjuren och baggen, folkets gemenskapsoffer. Arons söner bar fram blodet till honom och han stänkte det på altarets alla sidor. ¹⁹ Fettet från tjuren och baggen, fettet från deras svansar, fettet runt inälvorna och fettet runt njurarna och levern ²⁰ placerade han på bringorna och brände upp fettet på altaret. ²¹ Men han lyfte upp bringorna och högra låret inför Herren som ett lyftoffer, så som Mose hade befallt.

²² Därefter välsignade Aron folket med sina händer utsträckta mot dem och kom sedan ner från altaret efter att ha offrat syndoffret, brännoffret och gemenskapsoffret. ²³ Mose och Aron gick in i uppenbarelsetältet och när de kom ut igen, välsignade de folket och Herrens härlighet visade sig för hela folket. ²⁴ Eld kom då ner från Herren och förtärde brännoffret och fettet på altaret. När folket såg detta jublade de och föll ner på marken.

Arons söner dör i eld

10 Men Arons söner Nadav och Avihu tog var sitt fyrfat, lade eld i dem och rökelse på elden och frambar otillåten eld inför Herren, en eld som han inte hade befallt. ² Därför kom eld ner från Herren och förtärde dem så att de dog inför Herren. ³ Då sa Mose till Aron: ”Detta är vad Herren menade när han sa:

Aron sa inte ett enda ord.

⁴ Mose skickade sedan efter Mishael och Elsafan, söner till Arons farbror Ussiel, och sa till dem: ”Gå och hämta era kusiner från helgedomen och bär ut dem utanför lägret.”

⁵ De gick då och hämtade dem och bar ut dem utanför lägret i deras tunikor, så som Mose hade befallt.

⁶ Mose sa sedan till Aron och hans söner Elasar och Itamar: ”Låt inte ert hår vara okammat och riv inte sönder era kläder^[a] för att ni inte ska dö och hela folket drabbas av vrede. Men era släktingar och alla andra i Israel kan sörja dem som elden från Herren förbrände. ⁷ Men ni får inte lämna ingången till uppenbarelsetältet för då kommer ni att straffas med döden för ni är smorda med Herrens smörjelseolja.”

De gjorde precis som Mose hade befallt.

⁸ Sedan sa Herren till Aron: ⁹ ”Du och dina söner ska aldrig dricka vin eller starka drycker när ni går in i uppenbarelsetältet, för då kommer ni att dö. Den regeln ska vara oföränderlig och gälla från generation till generation ¹⁰ för att ni ska kunna skilja mellan heligt och oheligt, rent och orent ¹¹ och kunna undervisa israeliterna om de lagar som Herren gett genom Mose.”

¹² Sedan sa Mose till Aron och de av hans söner som fanns kvar i livet, Elasar och Itamar: ”Ta vad som är kvar av matoffret när en handfull av det har blivit bränt på altaret åt Herren. Ät det osyrat vid altaret. Offret är högheligt. ¹³ Därför måste ni äta det på en helig plats. Den delen av eldoffret till Herren tillhör er och era söner för det har jag fått befallning om. ¹⁴ Men bringan som har lyfts upp och låret som getts till Herren kan ätas på vilken ren plats som helst. De tillfaller dig och dina söner och döttrar som er del av israeliternas gemenskapsoffer.

¹⁵ Låret som gavs ska tillsammans med bringan som lyftes upp som offer bäras fram tillsammans med fettet från eldoffret och lyftas fram inför Herren som ett lyftoffer. Sedan tillfaller det dig och dina barn som er andel för all framtid för det har Herren befallt.”

¹⁶ Sedan letade Mose efter bocken till syndoffret och upptäckte att den hade blivit uppbränd. Då blev han vred på Elasar och Itamar, Arons återstående söner och sa: ¹⁷ ”Varför har ni inte ätit upp syndoffret på den heliga platsen? Offret är högheligt, och det har getts till er för att ta bort menighetens skuld och skaffa försoning för dem inför Herren. ¹⁸ Eftersom blodet inte fördes in i helgedomens inre, skulle ni ha ätit köttet på helig plats som jag befallde er.”

¹⁹ Men Aron sa till Mose: ”De offrade sitt syndoffer och sitt brännoffer inför Herren och mig har det hänt som har hänt. Skulle det ha behagat Herren om jag hade ätit syndoffret på en sådan här dag?”

²⁰ När Mose hörde detta lät han sig nöja.

Liknelsen om säden som växer

²⁶ Han sa också: ”Guds rike är som när en man sår säd på marken. ²⁷ Mannen sover och vaknar, och allteftersom dagarna går börjar säden gro och växa utan att han vet hur. ²⁸ Det är jorden som får säden att gro, först strå, sedan ax, och till slut är vetet moget. ²⁹ När grödan mognar kommer han med sin lie och skördar den, eftersom det är dags att skörda.”

Liknelsen om senapsfröet

(Matt 13:31-32; Luk 13:18-19)

³⁰ Han sa: ”Hur ska vi beskriva Guds rike? Vilken liknelse ska vi använda? ³¹ Det är som ett senapsfrö som sås i jorden. Det är det minsta^[a] av alla frön som sås i jorden, ³² men när det har såtts växer det upp och blir störst bland kryddväxterna och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.”

³³ Jesus förkunnade ordet för dem i många sådana liknelser, så mycket de nu kunde förstå. ³⁴ Han talade aldrig till dem utan en liknelse, men när han blev ensam med sina lärjungar förklarade han allt för dem.

Jesus stillar stormen

(Matt 8:18; 18:23-27; Luk 8:22-25)

³⁵ När det blev kväll sa Jesus till sina lärjungar: ”Kom, så åker vi över till andra sidan sjön.” ³⁶ Då lämnade de folket och åkte över i den båt där Jesus redan satt. Flera andra båtar följde också med. ³⁷ Men då blåste en våldsam storm upp, och höga vågor slog in i båten så att den fylldes nästan helt av vatten. ³⁸ Jesus själv låg och sov i båtens akter med huvudet mot en kudde. Men hans lärjungar väckte honom och sa: ”Mästare, märker du inte att vi håller på att förgås?”

³⁹ Då reste han sig upp och talade strängt till vinden och sjön och sa: ”Tig! Var tyst!” Och genast lade sig vinden, och det blev alldeles lugnt.

⁴⁰ Sedan frågade han sina lärjungar: ”Varför är ni rädda? Har ni fortfarande svårt att tro?”

⁴¹ Förskräckta sa de till varandra: ”Vem är han, som till och med vinden och sjön lyder?”

Jesus befriar en man som är besatt av onda andar

(Matt 8:28-34; Luk 8:26-37)

5 Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa^[b]. ² När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en oren ande ³ och levde bland gravarna. Numera gick det inte att binda honom ens med kedjor. ⁴ Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen kunde rå på honom. ⁵ Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med stenar.

⁶ Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. ⁷ ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!” skrek han, ⁸ för Jesus hade just befallt: ”Far ut ur mannen, du orena ande.”

⁹ Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Jag heter legion^[c], för vi är många.” ¹⁰ Och gång på gång bad han att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området.

¹¹ Där gick en stor svinhjord och betade på berget. ¹² Andarna tiggde därför och bad: ”Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem”, ¹³ och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de orena andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2 000 svin störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön.

¹⁴ Herdarna som vaktat svinen sprang till staden och till landsbygden och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. ¹⁵ När de kom fram till Jesus fick de se mannen som varit besatt av legionen sitta där, påklädd och fullständigt normal, och de blev förskräckta. ¹⁶ Ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatta mannen och hur det hade gått för svinen. ¹⁷ Men då bad folket Jesus att lämna deras område.

¹⁸ När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. ¹⁹ Men Jesus ville inte ta med honom. ”Gå hem till de dina”, sa han, ”och berätta för dem vad Herren har gjort med dig, och hur han förbarmade sig över dig.”

²⁰ Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet^[d] vad Jesus hade gjort med honom. Alla häpnade.