The Daily Audio Bible
Today's audio is from the NLT. Switch to the NLT to read along with the audio.
1 Efter Josuas död frågade Israels barn HERREN och sade: »Vem bland oss skall först draga upp mot kananéerna och strida mot dem?»
2 HERREN sade: »Juda skall göra det; se, jag har givit landet i hans hand.»
3 Då sade Juda till sin broder Simeon: »Drag upp med mig in i min arvslott, och låt oss strida mot kananéerna, så skall jag sedan tåga med dig in i din arvslott.» Så tågade då Simeon med honom.
4 När nu Juda drog ditupp, gav HERREN kananéerna och perisséerna i deras hand, så att de slogo dem vid Besek, tio tusen man.
5 Ty vid Besek träffade de på Adoni-Besek och stridde mot honom och slogo så kananéerna och perisséerna.
6 Och Adoni-Besek flydde, men de förföljde honom och grepo honom och höggo av honom hans tummar och stortår.
7 Då sade Adoni-Besek: »Sjuttio konungar med avhuggna tummar och stortår hämtade upp smulorna under mitt bord; efter mina gärningar har Gud nu vedergällt mig.» Sedan förde de honom till Jerusalem, och där dog han.
8 Men Juda barn belägrade Jerusalem och intogo det och slogo dess invånare med svärdsegg; därefter satte de eld på staden.
9 Sedan drogo Juda barn ned för att strida mot de kananéer som bodde i Bergsbygden, i Sydlandet och i Låglandet.
10 Och Juda tågade åstad mot de kananéer som bodde i Hebron -- vilket fordom hette Kirjat-Arba -- och de slogo Sesai, Ahiman och Talmai.
11 Därifrån tågade de åstad mot Debirs invånare. Men Debir hette fordom Kirjat-Sefer.
12 Och Kaleb sade: »Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intager det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
13 När då Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre broder, intog det, gav han honom sin dotter Aksa till hustru.
14 Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
15 Hon sade till honom: »Låt mig få en avskedsskänk; eftersom du har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.» Då gav Kaleb henne Illitkällorna och Tatitkällorna.
16 Och kainéens, Moses svärfaders, barn hade dragit upp från Palmstaden med Juda barn till Juda öken, söder om Arad; de gingo åstad och bosatte sig bland folket där.
17 Men Juda tågade åstad med sin broder Simeon, och de slogo de kananéer som bodde i Sefat; och de gåvo staden till spillo; så fick den namnet Horma.
18 Därefter intog Juda Gasa med dess område, Askelon med dess område och Ekron med dess område.
19 Och HERREN var med Juda, så att de intogo bergsbygden; men de kunde icke fördriva dem som bodde i dalbygden, därför att dessa hade stridsvagnar av järn.
20 Och de gåvo Hebron åt Kaleb, såsom Mose hade föreskrivit; och han fördrev därifrån Anaks tre söner.
21 Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, blevo icke fördrivna av Benjamins barn; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Benjamins barn i Jerusalem, såsom de göra ännu dag.
22 Så drogo ock männen av Josefs hus upp till Betel, och HERREN var med dem.
23 Och männen av Josefs hus läto bespeja Betel, samma stad som fordom hette Lus.
24 Då fingo deras kunskapare se en man gå ut ur staden, och de sade till honom: »Visa oss var vi kunna komma in i staden, så vilja vi sedan göra barmhärtighet med dig.»
25 När han sedan hade visat dem var de kunde komma in i staden, slog de stadens invånare med svärdsegg; men den mannen och hela hans släkt läto de gå.
26 Och mannen begav sig till hetiternas land; där byggde han en stad och gav den namnet Lus, såsom den heter ännu i dag.
27 Men Manasse intog icke Bet-Sean med underlydande orter, ej heller Taanak med underlydande orter; och ej heller fördrevo de invånarna i Dor och underlydande orter, ej heller invånarna i Jibleam och underlydande orter, ej heller invånarna i Megiddo och underlydande orter, utan kananéerna förmådde hålla sig kvar där i landet.
28 När sedan israeliterna blevo de starkare, läto de kananéerna bliva arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
29 Icke heller fördrev Efraim de kananéer som bodde i Geser, utan kananéerna bodde kvar bland dem där i Geser.
30 Sebulon fördrev icke invånarna i Kitron och invånarna i Nahalol, utan kananéerna bodde kvar bland dem, men blevo arbetspliktiga under dem.
31 Aser fördrev icke invånarna i Acko eller invånarna i Sidon, ej heller dem i Alab, Aksib, Helba, Afik och Rehob.
32 Alltså bodde aseriterna bland kananéerna, landets gamla inbyggare; ty de fördrevo dem icke.
33 Naftali fördrev icke invånarna i Bet-Semes, ej heller invånarna i Bet-Anat, utan bodde ibland kananéerna, landets gamla inbyggare; men invånarna i Bet-Semes och Bet-Anat blevo arbetspliktiga åt dem.
34 Men amoréerna trängde undan Dans barn till bergsbygden, ty de tillstadde dem icke att komma ned till dalbygden.
35 Och amoréerna förmådde hålla sig kvar i Har-Heres, Ajalon och Saalbim; men Josefs barns hand blev tung över dem, så att de blevo arbetspliktiga under dessa.
36 Och amoréernas område sträckte sig från Skorpionhöjden, från Sela vidare uppåt.
2 Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade: »Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.
2 I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min röst. Vad haven I gjort! --
3 Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder, utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva eder till en snara.'»
4 När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn, brast folket ut i gråt.
5 Och de gåvo den platsen namnet Bokim; och de offrade där åt HERREN.
6 Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.
7 Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.
8 Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra tio år gammal.
9 Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
29 Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och på alla andra träd.
30 När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att sommaren redan är nära.
31 Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är nära.
32 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker.
33 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
34 Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt;
35 ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare.
36 Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»
37 Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där över natten.
38 Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen för att höra honom.
22 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
2 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.
3 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.
4 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
5 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.
6 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.
7 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.
8 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
9 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
10 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.
11 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'
12 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.»
13 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.
90 En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.
2 Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.
3 Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.»
4 Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.
5 Du sköljer dem bort; de äro såsom en sömn. Om morgonen likna de gräset som frodas;
6 det blomstrar upp och frodas om morgonen, men om aftonen torkar det bort och förvissnar.
7 Ty vi förgås genom din vrede, och genom din förtörnelse ryckas vi plötsligt bort.
8 Du ställer våra missgärningar inför dig, våra förborgade synder i ditt ansiktes ljus.
9 Ja, alla våra dagar försvinna genom din förgrymmelse, vi lykta våra år såsom en suck.
10 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.
11 Vem besinnar din vredes makt och din förgrymmelse, så att han fruktar dig?
12 Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.
13 HERRE, vänd åter. Huru länge dröjer du? Förbarma dig över dina tjänare.
14 Mätta oss med din nåd, när morgonen gryr, så att vi få jubla och vara glada i alla våra livsdagar.
15 Giv oss glädje så många dagar som du har plågat oss, så många år som vi hava lidit olycka.
16 Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare och din härlighet över deras barn.
17 Och HERRENS, vår Guds, ljuvlighet komme över oss. Må du främja för oss våra händers verk; ja, våra händers verk främje du.
91 Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga,
2 han säger: »I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.»
3 Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara och ifrån pesten, som fördärvar.
4 Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm.
5 Du skall icke behöva frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger om dagen,
6 icke pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.
7 Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det dock icke drabba dig.
8 Dina ögon skola blott skåda därpå med lust, och du skall se de ogudaktigas lön.
9 Ty du har sagt: »Du, HERRE, är mitt skygd», och du har gjort den Högste till din tillflykt.
10 Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda.
11 Ty han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar.
12 De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.
13 Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ned unga lejon och drakar.
14 »Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom; jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn.
15 Han åkallar mig, och jag skall svara honom; jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och låta honom komma till ära.
16 Jag skall mätta honom med långt liv och låta honom se min frälsning.»
24 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.
25 Den rättfärdige får äta, så att hans hunger bliver mättad, men de ogudaktigas buk måste lida brist.