The Daily Audio Bible

³ Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, ⁴ handlade också de med list: De gick i väg och påstod sig vara sändebud. De lade utslitna packsäckar på sina åsnor, och utslitna, sönderspruckna och lagade vinsäckar av skinn, ⁵ och tog utslitna, lappade skor på fötterna och klädde sig i utslitna kläder. Dessutom var allt bröd de tog med sig som reskost torrt och smuligt. ⁶ De gick till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och till Israels män: "Vi har kommit hit från ett avlägset land. Slut nu förbund med oss." ⁷ Men Israels män svarade hiveerna: "Kanske bor ni här mitt ibland oss. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?" ⁸ Då sade de till Josua: "Vi är dina tjänare." Josua frågade dem: "Vilka är ni, och varifrån kommer ni?" ⁹ De svarade: "Dina tjänare har kommit från ett mycket avlägset land för Herrens, din Guds, namns skull. Vi har nämligen hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten, ¹⁰ och om allt vad han har gjort med amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, med Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Basan, som bodde i Astarot. ¹¹ Därför sade våra äldste och alla invånare i vårt land till oss: Tag med er reskost och gå och möt dem och säg till dem: 'Vi är era tjänare. Slut nu förbund med oss.' ¹² Det här brödet var nybakat när vi tog det med oss hemifrån till reskost, den dag vi gav oss i väg för att gå till er. Men se, nu är det torrt och smuligt. ¹³ De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, och se, nu är de sönderspruckna. Och kläderna och skorna vi har på oss har blivit utslitna under vår mycket långa resa."

¹⁴ Då tog männen i Israel av deras reskost men frågade inte Herren. ¹⁵ Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle få leva, och menighetens furstar gav dem sin ed.

¹⁶ Men när tre dagar hade gått sedan de hade ingått förbund med dem, fick de höra att männen var deras grannar, ja, att de bodde mitt ibland dem. ¹⁷ Då bröt Israels barn upp och kom på tredje dagen till deras städer, och dessa var Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. ¹⁸ Men Israels barn angrep dem inte, eftersom menighetens furstar hade givit dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela menigheten knotade mot furstarna. ¹⁹ Då svarade alla furstarna hela menigheten: "Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem. ²⁰ Så här skall vi göra med dem: Vi skall låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem." ²¹ De fortsatte: "Låt dem leva." Och de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten såsom furstarna hade sagt till dem.

²² Josua kallade dem till sig och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt att ni bor mycket långt bort från oss, fastän ni bor mitt ibland oss? ²³ Nu är ni under förbannelse. Ni skall aldrig upphöra att vara slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus." ²⁴ De svarade Josua: "Dina tjänare hade hört berättas hur Herren, din Gud, hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och förgöra alla landets inbyggare för er. Därför fruktade vi mycket för våra liv för er skull och så gjorde vi detta. ²⁵ Och se, nu är vi i din hand. Gör med oss vad du finner vara gott och riktigt." ²⁶ Och han gjorde så: Han befriade dem från Israels barns hand, så att de inte dödade dem. ²⁷ På den dagen gjorde Josua dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid Herrens altare, på den plats han skulle utvälja. Så är de än i dag.

Amoreerna besegras

10 Och Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, fick höra att Josua hade intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko och dess kung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med Israel och fick bo mitt ibland dem. ² Adoni-Sedek och hans folk var mycket förskräckta, ty Gibeon var en stor stad, som en av kungastäderna, ja, större än Ai, och alla dess män var tappra krigare. ³ Därför sände Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, bud till Hoham, kungen i Hebron, till Piram, kungen i Jarmut, till Jafia, kungen i Lakish, och till Debir, kungen i Eglon, och lät säga: ⁴ "Kom till mig och hjälp mig, så att vi kan slå gibeoniterna, för de har ingått fred med Josua och Israels barn." ⁵ Då samlades de fem amoreiska kungarna, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, och drog upp dit med alla sina härar och belägrade Gibeon och angrep det.

⁶ Men gibeoniterna sände bud till Josua i lägret vid Gilgal: "Drag inte din hand från dina tjänare utan kom snabbt hit upp till oss och rädda oss och hjälp oss, för kungarna över amoreerna, som bor i bergsbygden, har alla förenat sig mot oss."

⁷ Då drog Josua dit från Gilgal med allt sitt krigsfolk och alla sina tappraste krigare. ⁸ Herren sade till Josua: "Frukta inte för dem, ty jag har givit dem i dina händer. Ingen av dem skall kunna stå dig emot." ⁹ Efter att ha ryckt fram hela natten från Gilgal kom Josua plötsligt över dem. ¹⁰ Och Herren lät dem drabbas av panik inför Israel och tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon och förföljde dem på vägen upp till Bet-Horon och dödade dem ända till Aseka och Mackeda. ¹¹ Och när de under sin flykt för Israel hade kommit till den sluttning som går ner från Bet-Horon, lät Herren stora stenar falla över dem från himlen, hela vägen till Aseka, så att de dog. De som dödades genom hagelstenarna var fler än de som Israels barn dödade med svärd.

Solen står stilla

¹² På den dagen då Herren gav amoreerna i israeliternas våld, talade Josua till Herren inför hela Israel:

Detta står skrivet i "Den redliges bok". Solen blev stående mitt på himlen och gjorde sig ingen brådska att gå ner för att fullborda dagen. ¹⁴ Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna, då Herren lyssnade till en mans ord. Ty Herren stred för Israel.

¹⁵ Sedan vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid Gilgal.

Josua tar de fem amoreiska kungarna till fånga

¹⁶ Men de fem kungarna flydde och gömde sig i grottan vid Mackeda. ¹⁷ Då det berättades för Josua att man funnit de fem kungarna gömda i grottan vid Mackeda, ¹⁸ sade han: "Vältra stora stenar framför ingången till grottan, och sätt folk där för att bevaka dem. ¹⁹ Men ni andra, stanna inte utan förfölj era fiender och förgör dem som blir efter. Låt dem inte komma in i sina städer, för Herren, er Gud, har gett dem i er hand."

²⁰ När Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort nederlag och dödat dem - utom några som lyckades rädda sig och komma in i de befästa städerna - ²¹ vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israels barn.

²² Då sade Josua: "Öppna ingången till grottan och för ut de fem kungarna ur grottan till mig." ²³ De gjorde så och förde ut de fem kungarna till honom från grottan: kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon. ²⁴ När de hade fört ut dessa kungar till Josua, kallade han till sig alla Israels män och sade till befälhavarna för krigsfolket som hade varit med honom: "Kom fram och sätt era fötter på dessa kungars nackar." De kom fram och satte sina fötter på deras nackar. ²⁵ Sedan sade Josua till dem: "Frukta inte och var inte rädda, utan var starka och frimodiga, ty så här skall Herren göra med alla fiender som ni kommer i strid med." ²⁶ Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem pålar, och där fick de hänga till aftonen. ²⁷ Men vid solnedgången togs de på Josuas befallning ner från pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda. Framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligger kvar där än i dag.

Städerna i söder erövras

²⁸ Den dagen intog Josua Mackeda och slog dess invånare och kung med svärd. Han gav dem till spillo, alla som var därinne, och lät ingen komma undan. Han gjorde med kungen i Mackeda så som han hade gjort med kungen i Jeriko.

²⁹ Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och stred mot det. ³⁰ Herren gav också Libna och dess kung i Israels hand och de slog invånarna med svärd, alla som var därinne, och lät ingen komma undan. Han gjorde med dess kung på samma sätt som han hade gjort med kungen i Jeriko.

³¹ Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakish och belägrade och stred mot det. ³² Herren gav Lakish i Israels hand, så att de intog staden på andra dagen. De slog dess invånare med svärd, alla som var därinne, så som de hade gjort med Libna. ³³ Då drog Horam, kungen i Gezer, upp för att hjälpa Lakish. Men Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem komma undan.

³⁴ Från Lakish drog Josua med hela Israel till Eglon, och de belägrade och angrep det. ³⁵ De intog det samma dag och slog dess invånare med svärd. Alla som var därinne gav han till spillo den dagen, så som han hade gjort med Lakish.

³⁶ Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och stred mot det. ³⁷ Och de intog staden och slog dess invånare och dess kung med svärd, likaså alla dess lydstäder och alla som var i dem och han lät ingen komma undan, så som han hade gjort med Eglon. Han gav staden till spillo med alla som var därinne.

³⁸ Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och stred mot det. ³⁹ Han intog det med dess kung och alla dess lydstäder, och de slog deras invånare med svärd. De gav till spillo alla som var därinne. Ingen lät han komma undan. Han gjorde med Debir och dess kung så som han hade gjort med Hebron och som han hade gjort med Libna och dess kung.

⁴⁰ Så erövrade Josua hela landet, Bergsbygden, Negev, Låglandet och Bergssluttningarna och slog alla kungar där, ingen lät han komma undan. Han gav till spillo allt som andades, så som Herren, Israels Gud, hade befallt. ⁴¹ Josua slog allt som fanns mellan Kadesh-Barnea och Gaza, liksom hela landet Gosen ända till Gibeon. ⁴² Alla dessa kungar och deras land intog Josua på en gång, ty Herren, Israels Gud, stred för Israel. ⁴³ Sedan återvände Josua med hela Israel till lägret vid Gilgal.

Den rike mannen och Lasarus

¹⁹ Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. ²⁰ Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. ²¹ Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. ²² Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. ²³ När han plågades i helvetet,^[a] lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. ²⁴ Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. ²⁵ Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. ²⁶ Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. ²⁷ Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus ²⁸ för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. ²⁹ Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. ³⁰ Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. ³¹ Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda."

Förförelser. Synd och förlåtelse

17 Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelser måste komma, men ve den genom vilken de kommer! ² Det vore bättre för honom att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havet än att han vilseleder en av dessa små. ³ Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. ⁴ Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom."

Tro och tjänst

⁵ Då sade apostlarna till Herren: "Ge oss mer tro." ⁶ Herren svarade: "Om ni har tro som ett senapskorn, skall ni kunna säga till det här mullbärsfikonträdet: Dra upp dig med rötterna och sätt ner dig i havet! Och det skulle lyda er.

⁷ Om någon av er har en tjänare som plöjer eller vaktar boskap, säger han då till honom, när han kommer hem från marken: Kom genast och ät. ⁸ Säger han inte i stället: Laga nu till vad jag skall äta och fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker. Sedan får du själv äta och dricka. ⁹ Inte tackar han tjänaren, för att denne gjorde det han var tillsagd att göra? ¹⁰ Så skall också ni säga, när ni har gjort allt som krävs av er: Nu är vi tjänare utan uppgifter.^[b] Vi har bara gjort det vi var skyldiga att göra."

Psalm 83

Bön om hjälp mot Guds folks fiender

¹ En sång, en psalm av Asaf.