The Daily Audio Bible

Samuels födelse

1 I Ramatajim-Sofim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. ² Elkana hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna hade inga. ³ Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Silo, där Elis båda söner Hofni och Pinehas var Herrens präster. ⁴ Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret. ⁵ Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del, ty han hade henne kär, även om Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁶ För att göra henne upprörd brukade hennes medtävlerska retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.

Nu grät Hanna och ville inte äta något. ⁸ Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" ⁹ Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. ¹⁰ Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. ¹¹ Hon gav ett löfte och sade: " Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."

¹² När hon länge bad inför Herren, gav Eli akt på hennes mun. ¹³ Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. ¹⁴ Därför sade han till henne: "Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!"

¹⁵ "Nej, min herre", svarade Hanna, "jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. ¹⁶ Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund." ¹⁷ Då svarade Eli henne: "Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om." ¹⁸ Hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd för dina ögon". Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut.

¹⁹ De steg alla upp tidigt följande morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana kände^[a] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. ²⁰ Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel,^[b] ty hon sade: "Av Herren har jag begärt honom."

Hanna överlämnar Samuel åt Herren

²¹ När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, ²² gick inte Hanna med utan sade till sin man: "Jag vill vänta tills pojken har blivit avvand. Då skall jag ta honom med mig och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid." ²³ Hennes man Elkana sade till henne: "Gör vad du finner bäst. Stanna tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son, tills hon hade avvant honom.

²⁴ Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel. Hon förde honom in i Herrens hus i Silo. Pojken var då ännu helt ung. ²⁵ De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. ²⁶ Hon sade: "Hör på mig, min herre, så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. ²⁷ Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag begärde. ²⁸ Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever skall han tillhöra Herren."

Och de tillbad Herren där.

Hannas lovsång

2 Hanna bad och sade:

¹¹ Elkana gick hem igen till Rama. Men Samuel gjorde tjänst inför Herren under prästen Eli.

Elis onda söner

¹² Men Elis söner var onda män, som inte kände Herren. ¹³ Så här brukade prästerna göra med folket: När någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare medan köttet kokades och hade en treuddig gaffel i handen. ¹⁴ Den stack han ner i kitteln, pannan, krukan eller grytan, och allt som gaffeln fick upp tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kom dit till Silo. ¹⁵ Ja, till och med innan man hade förbränt det feta, kom prästens tjänare och sade till den som offrade: "Ge hit kött att steka åt prästen, för han vill inte ha kokt kött av dig, utan rått." ¹⁶ Om då mannen svarade honom: "Låt dem först förbränna det feta, sedan kan du ta vad du vill", så brukade han svara: "Nej, ge mig det nu, annars tar jag det med våld." ¹⁷ De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket därigenom lärde sig att förakta Herrens offer.

Samuel i Silo

¹⁸ Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linneefod. ¹⁹ Dessutom brukade hans mor varje år göra åt honom en liten kåpa, som hon hade med sig, när hon tillsammans med sin man begav sig upp för att offra det årliga slaktoffret. ²⁰ Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: "Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren." Så gick de hem igen. ²¹ Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren.

Jesus botar en sjuk man vid Betesda

5 Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. ² Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, ³ och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama.^{[a] 5} Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. ⁶ Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du bli frisk?" ⁷ Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." ⁸ Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" ⁹ Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Men det var sabbat den dagen, ¹⁰ och judarna sade till mannen som hade blivit botad: "Det är sabbat. Du får inte bära din bädd." ¹¹ Han svarade dem: "Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!" ¹² Då frågade de: "Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?" ¹³ Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen.

¹⁴ Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig." ¹⁵ Mannen gick då till judarna och sade att det var Jesus som hade gjort honom frisk. ¹⁶ Därför började judarna förfölja Jesus, eftersom han gjorde sådant på en sabbat. ¹⁷ Men han sade till dem: "Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag." ¹⁸ Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också sade att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik Gud.

Jesu förhållande till sin Fader

¹⁹ Jesus svarade dem: "Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. ²⁰ Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och större gärningar än dessa skall han visa honom, så att ni kommer att häpna. ²¹ Ty liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill. ²² Inte heller dömer Fadern någon, utan hela domen har han överlämnat åt Sonen, ²³ för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.