The Daily Audio Bible

David och Mefiboshet

9 ^(A) David frågade: ”Finns det någon kvar av Sauls hus som jag kan visa godhet mot för Jonatans skull?”^{[a] 2} Sauls hus hade haft en tjänare som hette Siba, och honom hämtade man nu till David.

Kungen frågade honom: ”Är du Siba?” Han svarade: ”Jag är din tjänare.” ^3 (B) Kungen frågade: ”Finns det ingen kvar av Sauls hus mot vilken jag kan visa Guds godhet?” Siba svarade kungen: ”Det finns kvar en son till Jonatan, en som är förlamad i fötterna.” ^4 (C) Kungen frågade: ”Var finns han?” Han svarade: ”Han är nu hos Makir, Ammiels son, i Lo-Debar^[b].” ⁵ Då sände kung David och lät hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo-Debar.

⁶ När Mefiboshet, Jonatans son, Sauls sonson, kom till David, föll han ner på sitt ansikte och bugade sig. David sade: ”Mefiboshet.” Han svarade: ”Jag är din tjänare.” ⁷ David sade till honom: ”Var inte rädd, för jag vill visa godhet mot dig för din far Jonatans skull. Jag ska ge tillbaka till dig all mark som tillhört din farfar Saul, och du ska alltid äta vid mitt bord.” ^8 (D) Då bugade han sig och sade: ”Vad är din tjänare, att du skulle bry dig om en död hund som jag?” ⁹ Sedan kallade kungen till sig Sauls tjänare Siba och sade till honom: ”Allt som tillhörde Saul och hela hans hus har jag gett åt din herres son. ¹⁰ Du och dina söner och dina tjänare ska bruka jorden åt honom och bärga skörden så att din herres son har bröd att äta. Men Mefiboshet, din herres son, ska alltid äta vid mitt bord.” Siba hade femton söner och tjugo tjänare, ¹¹ och han sade till kungen: ”Din tjänare ska göra allt som min herre kungen befaller sin tjänare.” Och Mefiboshet åt vid Davids bord som en av kungens söner.

¹² Mefiboshet hade en liten son som hette Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blev Mefiboshets tjänare. ¹³ Själv bodde Mefiboshet i Jerusalem, eftersom han alltid åt vid kungens bord. Han var halt på båda fötterna.

David besegrar ammoniterna

10 ^(E) En tid därefter dog ammoniternas kung, och hans son Hanun blev kung efter honom. ² Då sade David: ”Jag vill visa godhet mot Hanun,^[c] Nahashs son, eftersom hans far visade mig godhet.” Och David sände några av sina tjänare för att trösta honom i sorgen efter hans far.

När Davids tjänare kom till ammoniternas land, ³ sade ammoniternas furstar till sin herre Hanun: ”Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska staden och spionera på den och sedan störta den som David har sänt sina tjänare till dig.” ⁴ Då grep Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget^[d] och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade sedan i väg dem. ⁵ När man berättade det för David sände han några för att möta dem, eftersom männen var djupt förnedrade. Kungen lät säga: ”Stanna i Jeriko tills ert skägg har växt ut. Kom sedan tillbaka.”

⁶ När ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba 20 000 man fotfolk, och av kungen i Maaka^[e] 1 000 man och av Tobs^[f] män 12 000 man. ⁷ När David hörde det sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. ^8 (F) Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden, medan de som var från Aram-Soba och Rehob tillsammans med Tobs män och maakateerna gick i ställning för sig själva på fältet.

⁹ Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. ¹⁰ Resten av hären överlämnade han till sin bror Abishaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. ¹¹ Han sade: ”Om arameerna blir för starka för mig ska du komma till min hjälp, och om ammoniterna blir för starka för dig kommer jag till din hjälp. ¹² Var modig! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren ska göra vad han finner bäst.” ¹³ Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. ¹⁴ När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för Abishaj och gick in i staden. Då drog Joab bort från ammoniterna och återvände^[g] till Jerusalem.

¹⁵ När arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel återsamlade de sina styrkor. ¹⁶ Hadadezer sände bud efter arameerna som bodde på andra sidan floden, och de kom till Helam anförda av Shobak, Hadadezers överbefälhavare. ¹⁷ När David fick veta det, samlade han hela Israel och gick över Jordan och kom till Helam. Arameerna gick i ställning mot David och gav sig i strid med honom. ¹⁸ Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 700 vagnar och 40 000 ryttare. Han slog också ner deras överbefälhavare Sobak så att han dog där.

¹⁹ När Hadadezers alla lydkungar såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med Israel och gav sig under dem. Och arameerna vågade sedan inte hjälpa ammoniterna mer.

David och Bat-Seba

11 ^(G) Nästa år, vid tiden då kungar drar ut i fält^[h], sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba^[i]. Men David stannade kvar i Jerusalem.

² Då hände det en kväll, när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket^[j] till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade^[k]. Kvinnan var mycket vacker. ³ David sände bud och hörde sig för om kvinnan. ”Det är Bat-Seba,^[l] dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria”,^[m] sade man. ^4 (H) David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.

⁵ Men kvinnan hade blivit havande, och hon skickade bud till David och lät säga: ”Jag är havande”. ⁶ Då sände David bud till Joab: ”Skicka hetiten Uria till mig.” Joab skickade då Uria till David. ⁷ När Uria kom till honom, frågade David om det var väl med Joab och med folket och hur kriget gick. ⁸ Därefter sade David till Uria: ”Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter.” Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.

⁹ Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus. ¹⁰ Man berättade det för David och sade: ”Uria har inte gått ner till sitt hus.” Då sade David till Uria: ”Du kommer ju från en resa. Varför gick du inte ner till ditt hus?” ^11 (I) Uria svarade David: ”Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru^[n]? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra.” ¹² Då sade David till Uria: ”Stanna här i dag också, i morgon ska jag sända ut dig.” Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå. ¹³ David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka hos honom så att han blev berusad. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.

David låter döda Uria

¹⁴ Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. ¹⁵ I brevet skrev han: ”Ställ Uria längst fram där striden är som hårdast. Dra er sedan tillbaka från honom så att han blir slagen och dödad.” ¹⁶ Under belägringen av staden skickade Joab Uria till platsen där han visste att de tappraste männen var. ¹⁷ Stadens män gjorde ett utfall och gick i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll. Även hetiten Uria stupade.

¹⁸ Då sände Joab bud och lät berätta för David allt som hade hänt under striden. ¹⁹ Han befallde budbäraren att säga: ”När du har talat om för kungen allt som hänt under striden, ²⁰ blir kungen kanske upprörd och säger till dig: Varför gick ni så nära staden under striden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? ^21 (J) Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbeshets^[o] son? Var det inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära muren? Då ska du säga: Din tjänare hetiten Uria är också död.”

²² Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt som Joab hade sänt honom att säga. ²³ Budbäraren sade till David: ”Männen överväldigade oss. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog tillbaka dem till stadsporten. ²⁴ Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare så att en del av kungens tjänare dog. Din tjänare hetiten Uria är också död.” ²⁵ Då sade David till budbäraren: ”Så ska du säga till Joab: Låt det inte plåga dig, för svärdet slukar både den ene och den andre. Fullfölj med kraft belägringen av staden och förstör den. Och uppmuntra honom.”

²⁶ När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom. ²⁷ När sorgetiden^[p] var över sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.

Jesus är den sanna vinstocken

15 Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren. ^2 (A) Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. ^3 (B) Ni är redan nu rena i kraft av ordet som jag har talat till er.

^4 (C) Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. ^5 (D) Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra. ^6 (E) Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar. Sådana grenar samlar man ihop och kastar i elden, och de bränns upp. ^7 (F) Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det. ^8 (G) Min Far förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.

⁹ Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. ^10 (H) Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek. ^11 (I) Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig.

^12 (J) Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er. ^13 (K) Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. ^14 (L) Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. ¹⁵ Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag hört av min Far. ^16 (M) Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och bära frukt, och er frukt ska bestå. Då ska Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. ¹⁷ Och detta befaller jag er: att ni ska älska varandra.

Hatade av världen

^18 (N) Om världen hatar er, ska ni veta att den har hatat mig före er^[a]. ^19 (O) Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. ^20 (P) Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.^{[b] 21 (Q)} Men allt detta kommer de att göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom som har sänt mig.

^22 (R) Hade jag inte kommit och talat till dem, skulle de vara utan synd^[c]. Men nu har de ingen ursäkt för sin synd. ^23 (S) Den som hatar mig hatar också min Far. ^24 (T) Hade jag inte gjort sådana gärningar bland dem som ingen annan gjort, så skulle de vara utan synd. Men nu har de sett dem, och de har hatat både mig och min Far. ²⁵ Så skulle ordet uppfyllas som står skrivet i deras lag: De har hatat mig utan orsak.^[d]

^26 (U) Men när Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig. ^27 (V) Också ni ska vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början.

זZajin

חHeth

16 ^(A) Människan gör planer