The Daily Audio Bible

Absaloms återkomst

14 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. ² Då sände Joab bud till Tekoa^[a] och lät hämta en klok kvinna därifrån och sade till henne: ”Låtsas att du har sorg, ta på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som har sörjt en död under lång tid. ³ Gå sedan till kungen och säg detta till honom.” Och Joab lade orden i hennes mun.

⁴ Kvinnan från Tekoa talade med^[b] kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: ”Hjälp^[c], o konung!” ⁵ Kungen frågade henne: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Se, jag är änka, för min man är död. ⁶ Din tjänarinna hade två söner. De båda började slåss med varandra ute på marken och det fanns ingen som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom. ^7 (A) Nu har hela släkten rest sig mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi göra slut på arvingen^[d] också. De vill släcka den gnista av mig som är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta.”

⁸ Då sade kungen till kvinnan: ”Gå hem igen. Jag ska ta mig an din sak.” ⁹ Kvinnan från Tekoa svarade kungen: ”Min herre och kung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Kungen och hans tron är utan skuld.” ¹⁰ Kungen sade: ”Om någon säger något till dig, ta då hit honom till mig, så ska han sedan inte besvära dig mer.” ^11 (B) Då sade hon: ”Må kungen komma ihåg^[e] Herren sin Gud, så att inte blodshämnaren^[f] kan fördärva mer och de inte förgör min son.” Då sade han: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.”

¹² Då sade kvinnan: ”Låt din tjänarinna säga ännu ett ord till min herre kungen.” Han sade: ”Tala.” ¹³ Kvinnan sade: ”Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka. ^14 (C) Alla ska vi dö, vi är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte ska vara skild från honom. ¹⁵ Nu har jag kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket skrämde mig, och då tänkte din tjänarinna: Jag ska tala med kungen, kanske uppfyller kungen sin tjänarinnas önskan. ¹⁶ Ja, kungen ska lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvedel. ^17 (D) Din tjänarinna tänkte: Min herre kungens ord ska ge mig ro, för min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren din Gud vara med dig.”

¹⁸ Då svarade kungen kvinnan: ”Dölj inte något för mig i det jag nu vill fråga dig om.” Kvinnan svarade: ”Må min herre kungen tala.” ¹⁹ Då sade kungen: ”Har Joab sin hand med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan komma undan det som min herre kungen säger, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har befallt mig detta, och han har lagt allt som jag sagt i din tjänarinnas mun. ²⁰ Din tjänare Joab gjorde på det sättet för att ge saken ett annat sken. Men min herre är som Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden.” ²¹ Kungen sade sedan till Joab: ”Nåväl, jag gör det. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom.”

²² Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: ”I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller sin tjänares önskan.” ^23 (E) Och Joab reste sig och begav sig till Geshur och förde Absalom till Jerusalem. ²⁴ Men kungen sade: ”Han ska gå hem till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte.” Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.

Absaloms benådning

²⁵ I hela Israel fanns ingen som lovordades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom. ²⁶ När han lät klippa håret på sitt huvud – han lät klippa det i slutet av varje år, eftersom det blev för tungt för honom – så vägde håret tvåhundra siklar^[g] efter kungsvikt. ^27 (F) Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.

²⁸ När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte, ²⁹ sände han bud efter Joab för att skicka honom till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller.

³⁰ Då sade han till sina tjänare: ”Ni ser Joabs åker bredvid min, där har han korn. Gå och sätt eld på den.” Absaloms tjänare tände då eld på åkern. ³¹ Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: ”Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?” ³² Absalom svarade: ”Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: ’Varför fick jag komma hem från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Har jag någon skuld så får han döda mig.”

³³ Joab gick då till kungen och berättade det för honom. Och kungen kallade till sig Absalom. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste^[h] Absalom.

Absalom planerar för uppror

15 ^(G) En tid därefter skaffade Absalom sig en vagn^[i] och hästar och femtio man som sprang framför honom. ² Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”, ³ sade Absalom till honom: ”Din sak är både god och rätt, men du har ingen som lyssnar på dig hos kungen.” ⁴ Absalom tillade: ”Tänk om jag var satt till domare i landet! Då kunde alla som har någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle ge dem rättvisa.” ⁵ Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom. ⁶ Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta.

⁷ När fyra^[j] år hade gått sade Absalom till kungen: ”Låt mig gå till Hebron^[k] och uppfylla mitt löfte som jag gett åt Herren. ^8 (H) Din tjänare gav nämligen ett löfte när jag bodde i Geshur i Aram: Om Herren låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag tjäna Herren.” ⁹ Kungen sade till honom: ”Gå i frid.” Då bröt han upp och begav sig till Hebron.

¹⁰ Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till Israels alla stammar och lät säga: ”När ni hör basunen ljuda ska ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!” ¹¹ Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande. ^12 (I) Medan Absalom offrade slaktoffer^[l] sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel^[m], Davids rådgivare, från hans stad Gilo.

Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.

David flyr

¹³ En budbärare kom till David och sade: ”Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.” ^14 (J) Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom.^[n] Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd.” ¹⁵ Kungens tjänare svarade kungen: ”Vad än vår herre kungen beslutar är vi dina lydiga tjänare.” ¹⁶ Och kungen gav sig i väg och hela hans hushåll följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset. ¹⁷ När kungen drog ut följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset. ^18 (K) Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna^[o] som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.

¹⁹ Då sade kungen till gatiten Ittaj: ”Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land. ²⁰ Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig.” ^21 (L) Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant Herren lever och så sant min herre kungen lever: Där min herre kungen är, där vill också din tjänare vara, i liv eller död.” ²² Då sade David till Ittaj: ”Kom då och gå med oss.” Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig.

Jesus blir förrådd och fängslad

18 ^(A) När Jesus hade sagt detta, gick han med sina lärjungar över till andra sidan av Kidrondalen^[a]. Där låg en trädgård^[b] som han och hans lärjungar gick in i.

² Men även Judas, han som förrådde honom, kände till det stället eftersom Jesus ofta hade varit där med sina lärjungar. ^3 (B) Judas tog med sig vaktstyrkan och några av översteprästernas och fariseernas tjänare och kom dit med facklor, lyktor och vapen.

^4 (C) Jesus, som visste om allt som skulle hända honom, gick ut och frågade dem: "Vem söker ni?" ⁵ De svarade: "Jesus från Nasaret." Han sade till dem: "Jag Är." Även Judas, han som förrådde honom, stod bland dem. ⁶ När Jesus sade till dem: Jag Är, ryggade de tillbaka och föll till marken. ⁷ Än en gång frågade han dem: "Vem söker ni?" De sade: "Jesus från Nasaret." ⁸ Jesus svarade: "Jag har sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå!" ^9 (D) Ordet som han hade sagt^[c] skulle nämligen gå i uppfyllelse: "Av dem du har gett mig har jag inte förlorat en enda."

¹⁰ Simon Petrus hade ett svärd. Han drog det och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Tjänaren hette Malkus. ^11 (E) Jesus sade till Petrus: "Sätt svärdet i skidan! Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har gett mig?"

^12 (F) Soldaterna och befälhavaren och judarnas tjänare grep nu Jesus och band honom. ¹³ De förde honom först till Hannas, svärfar till Kaifas som var överstepräst det året. ^14 (G) Det var Kaifas som hade gett judarna rådet att det var bättre att en man dog i folkets ställe.

Petrus förnekar Jesus

¹⁵ Simon Petrus och en annan lärjunge^[d] följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och kom in på översteprästens gård tillsammans med Jesus. ¹⁶ Men Petrus stod kvar utanför vid porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med flickan som vaktade porten och hämtade in Petrus. ¹⁷ Tjänsteflickan frågade Petrus: "Är inte du också en av den där mannens lärjungar?" Han svarade: "Nej, det är jag inte."

¹⁸ Det var kallt, och tjänarna och vakterna hade gjort upp en koleld där de stod och värmde sig. Även Petrus stod där tillsammans med dem och värmde sig.

Jesus inför översteprästen

¹⁹ Översteprästen frågade ut Jesus om hans lärjungar och hans lära. ^20 (H) Jesus svarade honom: "Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet där alla judar samlas. Jag har inte talat i hemlighet. ²¹ Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt."

²² När Jesus sade detta, gav en av tjänarna som stod där honom ett slag i ansiktet och sade: "Ska du svara översteprästen på det sättet?" ²³ Jesus svarade: "Har jag sagt något som är fel, så säg vad som är fel. Men om jag talar sanning, varför slår du mig?" ²⁴ Då skickade Hannas honom bunden till översteprästen Kaifas.

מMem

נNun