The Daily Audio Bible

Absaloms död

18 David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, några över tusen och andra över hundra. ² Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abishajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: ”Jag själv vill också dra ut med er.” ^3 (A) Men folket sade: ”Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och även om hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du är redo att komma och hjälpa oss från staden.” ⁴ Då sade kungen till dem: ”Jag gör som ni anser vara bäst.” Kungen ställde sig vid sidan av porten medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen. ⁵ Men kungen befallde Joab, Abishaj och Ittaj och sade: ”För min skull, var försiktiga med min pojke Absalom.” Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.

⁶ Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det blev strid i Efraims skog. ⁷ Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen. ⁸ Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen slukade fler bland folket den dagen än svärdet.

^9 (B) Och Absalom stötte på några av Davids tjänare där han red på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan under honom rusade vidare. ¹⁰ En man såg det och berättade det för Joab och sade: ”Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint.” ¹¹ Då sade Joab till mannen som berättade det för honom: ”Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Då skulle jag ha gett dig tio siklar silver^[a] och ett bälte.” ¹² Men mannen svarade Joab: ”Även om jag fick väga upp tusen siklar silver i mina händer skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen befallde ju dig och Abishaj och Ittaj så att vi hörde det: Var rädda om min pojke Absalom. ¹³ Hade jag handlat svekfullt och tagit hans liv skulle du säkert ha lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen.” ¹⁴ Joab sade: ”Jag tänker inte slösa tid här med dig.” Han tog tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta medan han ännu var vid liv där under terebinten. ¹⁵ Och tio unga män, Joabs väpnare, omringade Absalom och högg honom till döds.

¹⁶ Sedan blåste Joab i hornet, och folket slutade förfölja Israel eftersom Joab höll tillbaka sina trupper. ^17 (C) De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse^[b] över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.

^18 (D) Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa åt sig en minnessten^[c] som står i Kungadalen, för han tänkte: ”Jag har ingen son^[d] som kan bevara minnet av mitt namn.” Han hade uppkallat stenen efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnessten.

David sörjer Absaloms död

¹⁹ Ahimaas, Sadoks son, sade: ”Låt mig springa och ge kungen glädjebudet att Herren har dömt honom fri från hans fienders hand.” ²⁰ Men Joab sade till honom: ”I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du komma med goda nyheter, men i dag bär du inga goda nyheter eftersom kungens son är död.” ²¹ Därefter sade Joab till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett.” Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg.

²² Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: ”Vad som än händer, låt mig också springa i väg efter nubiern.” Joab sade: ”Varför vill du springa, min son? Det är ju inget glädjebud som ger någon lön.” ²³ Han svarade: ”Vad som än händer vill jag springa.” Då sade Joab till honom: ”Spring då.” Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.

²⁴ Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket vid muren. Då lyfte han blicken och fick syn på en man som kom springande ensam. ²⁵ Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: ”Är han ensam så har han ett glädjebud”. Och han kom allt närmare. ²⁶ Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: ”Se! En man till kommer springande ensam.” Kungen sade: ”Han kommer också med glädjebud.” ²⁷ Väktaren sade: ”Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son”. Då sade kungen: ”Det är en god man, han kommer nog med ett gott budskap.”

²⁸ Ahimaas ropade till kungen: ”Allt är väl^[e]!” Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: ”Lovad är Herren din Gud som har utlämnat männen som lyfte sin hand mot min herre kungen!” ²⁹ Då frågade kungen: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Ahimaas svarade: ”Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde.” ³⁰ Kungen sade: ”Gå åt sidan och stå kvar här.” Då gick han åt sidan och väntade.

³¹ Just då kom nubiern, och han sade: ”Min herre och kung, ta emot ett glädjebud! Herren har i dag dömt dig fri från alla som reste sig mot dig.” ³² Kungen frågade nubiern: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Nubiern svarade: ”Som det gick med den pojken, så må det gå med min herre kungens fiender och med alla som reser sig mot dig för att skada dig.”

^33 (E) Då blev kungen djupt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: ”Min son Absalom! Min son, min son Absalom! Om jag bara fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”

Joabs strafftal till David

19 Man berättade för Joab: ”Se, kungen gråter och sörjer över Absalom.” ² Och segern blev till sorg den dagen för allt folket, när de den dagen hörde hur kungen sörjde över sin son. ³ Folket smög sig in i staden den dagen så som folk gör när de skäms över att ha flytt i en strid. ^4 (F) Men kungen hade dolt sitt ansikte och klagade med hög röst: ”Min son Absalom! Absalom, min son, min son!”

⁵ Då gick Joab in i huset till kungen och sade: ”I dag har du förödmjukat alla dina tjänare, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. ⁶ Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig. För i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd. ⁷ Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda att stanna kvar hos dig över natten. Och det skulle vara mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu.”

^8 (G) Då reste sig kungen upp och satte sig i porten^[f]. Och det meddelades till alla trupperna: ”Nu sitter kungen i porten.” Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.

David återvänder till Jerusalem

⁹ Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: ”Kungen har räddat oss från våra fienders hand och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt ut ur landet för Absalom. ¹⁰ Men Absalom som vi smorde till kung över oss har dött i striden. Varför säger ni då inget om att hämta tillbaka kungen?”

Den tomma graven

20 ^(A) Tidigt den första veckodagen^[a], medan det ännu var mörkt, kom Maria Magdalena ut till graven och fick se att stenen var borta från graven. ² Hon sprang därifrån och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: "De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom!"

³ Då rusade Petrus och den andre lärjungen ut mot graven. ⁴ Båda sprang på samma gång, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. ⁵ Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. ⁶ Strax efter honom kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg också linnebindlarna ligga där, ⁷ och duken som hade täckt huvudet. Den låg inte tillsammans med bindlarna utan hopvikt på ett ställe för sig.

⁸ Då gick även den andre lärjungen in, han som hade kommit fram till graven först, och han såg och trodde. ⁹ Tidigare hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda. ¹⁰ Därefter gick lärjungarna hem igen.

Jesus visar sig för Maria Magdalena

¹¹ Men Maria stod utanför graven och grät. När hon gråtande lutade sig in i graven, ¹² fick hon se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudändan och den andre vid fotändan. ¹³ De frågade henne: "Kvinna, varför gråter du?" Hon svarade: "De har tagit min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom."

¹⁴ När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. ¹⁵ Jesus frågade henne: "Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?" Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: "Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg var du har lagt honom så att jag kan hämta honom."

¹⁶ Jesus sade till henne: "Maria." Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: "Rabbuni!" – det betyder lärare. ^17 (B) Jesus sade till henne: "Rör mig inte^[b], för jag har inte stigit upp till Fadern än. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag stiger upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud." ¹⁸ Maria Magdalena gick då och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

Jesus visar sig för sina lärjungar

^19 (C) På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er!"^{[c] 20} När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren.

^21 (D) Jesus sade än en gång till dem: "Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er." ²² Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: "Ta emot den helige Ande! ^23 (E) Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden."

Den uppståndne och Tomas

²⁴ Tomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med de andra när Jesus kom. ²⁵ De andra lärjungarna sade nu till honom: "Vi har sett Herren!" Men han svarade dem: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka mitt finger i spikhålen och min hand i hans sida, så kan jag inte tro."

²⁶ Åtta dagar senare^[d] var hans lärjungar samlade igen där inne, och nu var Tomas med dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er!" ²⁷ Sedan sade han till Tomas: "Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!" ²⁸ Tomas svarade honom: "Min Herre och min Gud!" ^29 (F) Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror."

^30 (G) Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. ^31 (H) Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.

רResh

שShin

תTaw