The Daily Audio Bible

Hosea blir Israels sista kung

17 I Ahas, Juda kungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son, kung i Samaria över Israel och regerade i nio år.^{[a] 2} Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, men ändå inte som de israelitiska kungar som varit före honom. ³ Den assyriske kungen Salmaneser^[b] drog upp mot honom och Hosea tvingades underkasta sig och ge honom gåvor. ⁴ Men kungen i Assyrien upptäckte att Hosea hade börjat en sammansvärjning. Han skickade nämligen sändebud till So, kungen i Egypten, och betalade inte som förut varje år skatt till kungen i Assyrien. Då lät denne spärra in honom och hålla honom bunden i fängelse.

Samaria faller

⁵ Kungen i Assyrien drog upp mot hela landet. Han tågade upp mot Samaria och belägrade det i tre år. ⁶ I Hoseas nionde regeringsår intog kungen i Assyrien Samaria och förde bort Israel till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer.

⁷ Detta skedde på grund av att Israels barn hade syndat mot Herren, sin Gud, som hade fört dem upp ur Egyptens land undan faraos, den egyptiske kungens, hand och att de hade tillbett andra gudar. ⁸ De hade också levt efter sederna hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn, men också efter de seder som Israels kungar hade infört. ⁹ Israels barn hade i hemlighet gjort sådant som inte var rätt mot Herren, sin Gud. De hade byggt sig offerhöjder i alla sina städer, vid väktartornen såväl som i de befästa städerna. ¹⁰ De hade rest stoder och aseror åt sig på alla höga kullar och under alla gröna träd. ¹¹ Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, på samma sätt som de folk som Herren hade drivit bort för dem. De hade gjort det som var ont och därigenom uppväckt Herrens vrede. ¹² De hade tjänat eländiga avgudar, fastän Herren hade sagt till dem: "Ni skall inte göra så."

¹³ Herren hade varnat både Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: "Vänd om från era onda vägar och håll mina bud och stadgar enligt hela den lag som jag gav era fäder och som jag sände till er genom mina tjänare profeterna." ¹⁴ Men de hörde inte utan var hårdnackade som sina fäder, som inte trodde på Herren, sin Gud. ¹⁵ De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit med deras fäder och de förordningar som han hade givit dem. De följde förgängliga avgudar och uppfylldes av det förgängliga liksom folken omkring dem, fastän Herren hade förbjudit dem att göra som dessa. ¹⁶ De övergav Herrens, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna bilder i form av två kalvar. De gjorde också aseror åt sig och tillbad himlens hela härskara och tjänade Baal. ¹⁷ De lät sina söner och döttrar gå genom eld och bedrev spådom och trolldom. De sålde sig till att göra det som var ont i Herrens ögon och uppväckte därmed hans vrede. ¹⁸ Därför blev också Herren mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte, så att endast Juda stam blev kvar.

¹⁹ Men inte heller Juda höll Herrens, sin Guds, bud, utan levde efter de seder som Israel hade infört. ²⁰ Då förkastade Herren alla Israels avkomlingar och straffade dem och gav dem i plundrares hand, till dess att han kastade bort dem från sitt ansikte.

²¹ Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort Jerobeam, Nebats son, till kung, hindrade denne Israel att följa Herren och fick dem att begå en stor synd. ²² Israels barn levde i alla de synder som Jerobeam hade gjort. De vände sig inte bort från dem. ²³ Men till slut försköt Herren Israel från sitt ansikte, så som han hade hotat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel bortfört från sitt land till Assyrien, där de är än i dag.

Främmande folk från Assyrien bosätter sig i Israel

²⁴ Kungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvajim och bosätta sig i Samariens städer i stället för Israels barn. Dessa tog Samarien i besittning och bosatte sig i städerna där. ²⁵ Men då de under den första tiden av sin vistelse där inte fruktade Herren, sände Herren lejon bland dem och dessa dödade några av dem. ²⁶ Man berättade detta för kungen i Assyrien och sade: "De folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens städer vet inte hur landets Gud skall dyrkas. Därför har han sänt lejon mot dem och dessa dödar dem nu, eftersom de inte vet hur landets Gud skall dyrkas." ²⁷ Då befallde kungen i Assyrien: "Låt en av de präster som ni har fört bort därifrån resa tillbaka och bosätta sig där. Han skall lära dem hur landets Gud skall dyrkas." ²⁸ Och en av de präster som de hade fört bort från Samarien kom och bosatte sig i Betel. Han lärde dem hur de skulle frukta Herren.

²⁹ Men varje folk gjorde sig sin egen gud och ställde upp den i de offerhöjdshus som samariterna hade byggt, varje folk för sig i de städer där de bodde. ³⁰ Folket från Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket från Kut gjorde sig en Nergal och folket från Hamat gjorde sig en Asima. ³¹ Aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna brände upp sina barn i eld åt Sefarvajims gudar Adrammelek och Anammelek. ³² Men de fruktade också Herren. De gjorde män ur sin egen krets till offerhöjdspräster åt sig och dessa offrade åt dem i offerhöjdshusen. ³³ Så fruktade de visserligen Herren, men de tjänade dessutom sina egna gudar på samma sätt som de folk de kom ifrån.

³⁴ Än i dag gör de som förut: De tillber inte Herren och gör inte efter de stadgar och den sed som de har fått. De lever inte efter den lag och de bud som Herren har givit Jakobs efterkommande - Jakob var den man han gav namnet Israel. ³⁵ Ty Herren slöt ett förbund med dem och befallde dem: "Ni skall inte frukta andra gudar, inte heller tillbe dem eller tjäna dem eller offra åt dem. ³⁶ Herren skall ni frukta, han som förde er upp ur Egyptens land med stor makt och utsträckt arm, honom skall ni tillbe och åt honom skall ni offra. ³⁷ Ni skall alltid hålla fast vid och följa de stadgar och budord, den lag och de bud som han har föreskrivit er. Men ni skall inte frukta andra gudar. ³⁸ Ni skall inte glömma det förbund som jag har slutit med er. Ni skall inte frukta andra gudar. ³⁹ Endast Herren, er Gud, skall ni frukta, och han skall rädda er ur alla era fienders hand." ⁴⁰ Men de lydde inte utan gjorde som förut.

⁴¹ Så fruktade dessa folk Herren, men tjänade samtidigt sina avgudar. Även deras barn och deras barnbarn gör än i dag så som deras fäder har gjort.

Hiskia blir kung i Juda.

18 I Hoseas, Elas sons, Israels kungs, tredje regeringsår blev Hiskia, Ahas son, kung i Juda. ² Han var tjugofem år när han blev kung, och han regerade tjugonio år^[c] i Jerusalem. Hans mor hette Abi och hon var dotter till Sakarja. ³ Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, alldeles som hans fader David hade gjort. ⁴ Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner Aseran. Vidare krossade han den kopparorm som Mose hade gjort. Ända till denna tid hade nämligen Israels barn tänt offereld åt den, och man kallade honom Nehustan.

⁵ Hiskia förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var honom lik bland alla Juda kungar efter honom, inte heller bland dem som varit före honom. ⁶ Han höll sig till Herren och vek inte av från honom, utan höll de bud som Herren hade givit Mose. ⁷ Herren var med honom, så att han hade framgång i allt han företog sig. Han avföll från kungen i Assyrien och slutade tjäna honom. ⁸ Han slog också filisteerna och intog deras land ända till Gaza med dess område, såväl väktartorn som befästa städer.

⁹ I kung Hiskias fjärde regeringsår,^[d] som var Hoseas, Elas sons, Israels kungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, kungen i Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det. ¹⁰ De intog det efter tre år i Hiskias sjätte regeringsår. Under detta år, som var Hoseas, Israels kungs, nionde regeringsår blev Samaria intaget. ¹¹ Kungen i Assyrien förde bort Israel till Assyrien och lät dem slå sig ner i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer. ¹² Detta skedde därför att de inte lyssnade till Herrens, sin Guds, röst, utan bröt mot hans förbund och varken ville lyssna eller göra allt det som Herrens tjänare Mose hade befallt.

I Makedonien och Grekland

20 När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och förmanade och tröstade dem. Sedan tog han farväl och for till Makedonien. ² Och när han hade farit genom det området och talat många uppmuntrande ord till bröderna, kom han till Grekland, ³ där han uppehöll sig i tre månader. Men då judarna förberedde ett attentat mot honom, just som han skulle avsegla till Syrien, bestämde han sig för att resa tillbaka genom Makedonien. ⁴ Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikus och Trofimus från Asien. ⁵ Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas. ⁶ Efter det osyrade brödets högtid seglade vi själva från Filippi, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.

I Troas

⁷ Den första dagen i veckan^[a] var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han att tala ända till midnatt. ⁸ Det fanns ganska många lampor i det rum på översta våningen, där vi var samlade. ⁹ I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död. ¹⁰ Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Han lever." ¹¹ Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till gryningen, gick han därifrån. ¹² Och de förde fram den unge mannen. Han levde, och de blev mycket uppmuntrade.

Från Troas till Miletus

¹³ Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi skulle ta Paulus ombord. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. ¹⁴ Så snart han träffade oss i Assos, tog vi honom ombord och kom till Mitylene. ¹⁵ Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Kios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ännu en dag kom vi till Miletus. ¹⁶ Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesus för att inte bli uppehållen i Asien. Han påskyndade resan för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.

Paulus avskedstal till de äldste från Efesus

¹⁷ Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste. ¹⁸ Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: "Ni vet hur jag uppträdde hos er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien, ¹⁹ hur jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas anslag. ²⁰ Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, ²¹ och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus. ²² Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där. ²³ Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. ²⁴ Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.

²⁵ Och se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för. ²⁶ Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod.^{[b] 27} Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. ²⁸ Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. ²⁹ Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. ³⁰ Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. ³¹ Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.

³² Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade. ³³ Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. ³⁴ Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. ³⁵ I allt har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt skall ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga."^[c]

³⁶ När Paulus hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. ³⁷ De brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom. ³⁸ Det som smärtade dem mest var att han hade sagt, att de inte mer skulle se hans ansikte. Så följde de honom till skeppet.

Psalm 148

Skapelsens lov till Herren