The Daily Audio Bible

Lagboken blir återfunnen

³ I sitt artonde regeringsår^[a] sände kung Josia i väg skrivaren Shafan, son till Asalja, Mesullams son, till Herrens hus och sade: ^4 (A) ”Gå upp till översteprästen Hilkia^[b] och befall honom att göra i ordning de pengar som har kommit in till Herrens hus och som vakterna vid ingången samlat in från folket. ⁵ Han ska överlämna dem åt de män som tjänstgör som förvaltare vid Herrens hus, och dessa ska ge dem åt de män som arbetar vid Herrens hus för att rusta upp det som är förfallet på huset, ⁶ nämligen åt snickarna, byggnadsarbetarna och murarna. Pengarna ska även användas till att köpa in trävirke och huggen sten för att rusta upp huset. ⁷ Men de ska inte behöva redovisa de pengar de fått, utan de ska få handla på heder och tro.”

^8 (B) Då sade översteprästen Hilkia till skrivaren Shafan: ”Jag har funnit lagboken^[c] i Herrens hus.” Hilkia gav boken åt Shafan och han läste den. ⁹ Därefter gick sekreteraren Shafan in till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: ”Dina tjänare har tömt ut de pengar som fanns i templet och har överlämnat dem åt de män som tjänstgör som förvaltare vid Herrens hus.” ¹⁰ Skrivaren Shafan sade också till kungen: ”Prästen Hilkia har gett mig en bok.” Och Shafan läste den för kungen.

¹¹ När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. ¹² Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare, och sade: ^13 (C) ”Gå och fråga Herren för mig och för folket, för hela Juda, om det som står i denna bok som man nu har funnit. För Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.”

¹⁴ Då gick prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Shafan och Asaja till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tikva, Harhas son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden.^[d] De talade med henne ¹⁵ och hon sade då till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: ¹⁶ Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de ord som står^[e] i den bok som Juda kung har läst. ¹⁷ De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, och därför är min vrede upptänd mot denna plats och ska inte utsläckas.

¹⁸ Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, ska ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, ¹⁹ om de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev mjukt och du ödmjukade dig inför Herren när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dem som bor här, nämligen att de ska bli ett föremål för häpnad och förbannelse, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger Herren. ^20 (D) Därför vill jag samla dig till dina fäder och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats.” Och de vände tillbaka till kungen med detta svar.

Josias reformation

23 ^(E) Kungen sände bud och lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem. ^2 (F) Och kungen gick upp i Herrens hus. Alla Juda män och alla Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och profeterna och allt folket, från den minste till den störste. Han läste upp^[f] för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus. ^3 (G) Och kungen trädde fram till pelaren och slöt inför Herrens ansikte det förbundet att de skulle följa Herren och hålla fast vid hans bud, vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ, och upprätthålla detta förbunds ord som var skrivna i denna bok. Och allt folket ingick förbundet.

^4 (H) Därefter befallde kungen översteprästen Hilkia och prästerna under honom liksom dem som höll vakt vid ingången, att de ur Herrens tempel skulle föra bort alla de föremål som var gjorda åt Baal och Asheran och åt himlens hela härskara. Och han brände dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men askan efter dem lät han föra till Betel. ^5 (I) Han avsatte också de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer och runt omkring Jerusalem, liksom dem som tände offereld åt Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himlens hela härskara. ^6 (J) Och han förde Asheran ut ur Herrens hus till Kidrons dal utanför Jerusalem och brände den där. Han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den allmänna begravningsplatsen. ^7 (K) Han rev dessutom ner husen för dem som utövade manlig tempelprostitution i Herrens hus och där kvinnor vävde tyg till tält åt Asheran. ^8 (L) Han hämtade alla prästerna från Juda städer och orenade offerhöjderna där prästerna hade tänt offereld, från Geba^[g] ända till Beer-Sheba^[h]. Han bröt ner offerhöjderna vid portarna, de som fanns vid ingången till stadsfogden Josuas port och de som fanns till vänster när man gick in genom stadsporten.

^9 (M) Men offerhöjdsprästerna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem, utan de åt osyrat bröd bland sina bröder. ^10 (N) Josia orenade också Tofet^[i] i Hinnoms barns dal för att ingen skulle låta sin son eller dotter gå genom eld till offer åt Molok. ^11 (O) Han tog bort de hästar som Juda kungar hade invigt åt solen och ställt upp så att man inte kunde gå in i Herrens hus, vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim. Solens vagnar^[j] brände han upp.

^12 (P) Kungen bröt ner altarna på taket över Ahas övre sal som Juda kungar hade gjort, likaså de altaren som Manasse hade gjort på de båda förgårdarna till Herrens hus. Sedan skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons dal. ^13 (Q) Han orenade offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg^[k], som Israels kung Salomo hade byggt åt Astarte, sidoniernas vidrighet, åt Kemosh, Moabs vidrighet och åt Milkom, ammoniternas avskyvärda avgud. ^14 (R) Stoderna slog han sönder och asherapålarna högg han ner. Platsen där de hade stått fyllde han med människoben^[l].

^15 (S) Han bröt också ner altaret i Betel med dess offerhöjd. Det var den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son, hade byggt upp, han som fick Israel att synda. Därefter brände han offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände dessutom Asheran. ^16 (T) När Josia såg sig om och fick se gravarna som fanns på berget, lät han hämta ut benen ur gravarna och brände dem på altaret och orenade det så, i enlighet med Herrens ord genom gudsmannen^[m] som sade att det skulle ske. ^17 (U) Kungen frågade: ”Vad är det för ett minnesmärke som jag ser där?” Folket i staden svarade: ”Där ligger gudsmannen begravd, han som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske som du nu har gjort.” ^18 (V) Då sade han: ”Låt honom vara. Ingen får röra hans ben.” Så lämnade man hans ben i fred och även benen av den profet som hade kommit dit från Samarien.

¹⁹ Josia avlägsnade också alla de offerhöjdshus i Samariens städer som Israels kungar hade byggt upp och som väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem precis på samma sätt som han hade gjort i Betel. ^20 (W) Alla offerhöjdspräster som fanns där avrättade han på altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han tillbaka till Jerusalem.

Ett rätt påskfirande

^21 (X) Kungen befallde allt folket: ”Fira påskhögtid^[n] åt Herren er Gud så som det är föreskrivet i denna förbundsbok.” ²² En sådan påskhögtid hade nämligen inte firats sedan den tid då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda. ²³ Det var först i kung Josias artonde regeringsår som en sådan påskhögtid firades åt Herren i Jerusalem.

Josias övriga åtgärder

^24 (Y) Dessutom skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen, husgudarna^[o] och avgudarna och allt det avskyvärda som man kunde se i Juda land och i Jerusalem. Han gjorde det för att upprätthålla de lagord som fanns skrivna i den bok som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus. ^25 (Z) Före Josia hade det inte funnits någon kung som var som han, ingen som så av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft hade vänt sig till Herren i enlighet med hela Mose lag. Efter honom kom inte heller någon som var lik honom.

^26 (AA) Ändå vände Herren sig inte från sin stora vredes glöd. Hans vrede hade blivit upptänd mot Juda på grund av allt det som Manasse hade gjort och väckt hans vrede med. ^27 (AB) Herren sade: ”Också Juda ska jag driva bort från mitt ansikte, liksom jag har drivit bort Israel. Jag ska förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, och även det hus om vilket jag hade sagt: Mitt namn ska vara där.”

Slutet av Josias regering

²⁸ Vad som mer finns att säga om Josia och om allt som han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika. ^29 (AC) Under hans tid drog farao Neko^[p], kungen av Egypten, upp mot Assyriens kung vid floden Eufrat. Då tågade kung Josia emot honom men blev dödad av honom vid Megiddo^[q] under första sammandrabbningen. ^30 (AD) Hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort från Megiddo till Jerusalem och begravde honom i hans grav.

Men folket i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom till kung efter hans far.

³⁷ Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! ³⁸ Då är du inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och fick med sig de fyratusen knivmännen^[a] ut i öknen?" ³⁹ Paulus svarade: "Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket."

⁴⁰ Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:

Paulus tal till folket

22 ^(A) "Bröder och fäder! Hör vad jag nu har att säga er till mitt försvar." ² När de hörde att han talade till dem på hebreiska blev det ännu tystare. Och han fortsatte: ^3 (B) "Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. ⁴ Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁵ Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna^[b] i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.

^6 (C) Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. ⁷ Jag föll till marken och hörde en röst som sade till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig? ⁸ Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. ⁹ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten^[c] som talade till mig. ¹⁰ Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre? Herren sade till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra.

¹¹ Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus. ^12 (D) En viss Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, ¹³ kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.^[d]

^14 (E) Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. ¹⁵ Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. ^16 (F) Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.

FÖRSTA BOKEN

De två vägarna