The Daily Audio Bible

David slår ammoniterna

19 En tid härefter dog Nahas, ammoniternas kung, och hans son blev kung efter honom. ² Då sade David: "Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahas son, eftersom hans far visade mig godhet." Och David skickade sändebud för att trösta honom i sorgen efter hans far.

När Davids tjänare kom till ammoniternas land, till Hanun, för att trösta honom, ³ sade ammoniternas furstar till Hanun: "Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska och fördärva och bespeja landet som hans tjänare har kommit till dig."

⁴ Hanun grep då Davids tjänare och rakade dem och skar av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem. ⁵ Och man kom och berättade för David om männen. Han sände då några för att möta dem, ty männen var mycket förnedrade. Kungen lät säga: "Stanna i Jeriko, till dess ert skägg har vuxit ut. Kom sedan tillbaka."

⁶ Då ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och Ammons barn 1 000 talenter silver för att leja vagnar och ryttare från Aram-Naharajim, från Aram-Maaka och från Soba. ⁷ De lejde 32 000 vagnar samt hjälp av kungen i Maaka med hans folk. Dessa kom och slog läger framför Medeba. Ammoniterna kom också från sina städer för att strida.

⁸ När David hörde detta, sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. ⁹ Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden. Men de kungar som hade kommit dit gick i ställning för sig själva på fältet.

¹⁰ Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. ¹¹ Resten av hären överlämnade han åt sin bror Abisaj och de gick i ställning mot ammoniterna. ¹² Han sade: "Om arameerna blir mig för starka, skall du komma till min hjälp, och om Ammons barn blir dig för starka, skall jag hjälpa dig. ¹³ Var modig! Låt oss strida tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren må göra vad han finner vara bäst."

¹⁴ Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. ¹⁵ När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för hans bror Abisaj och begav sig in i staden. Och Joab kom till Jerusalem.

¹⁶ Då arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud efter de arameer som bodde på andra sidan floden. De ryckte ut anförda av Sofak, Hadadezers befälhavare. ¹⁷ När David fick veta detta, samlade han hela Israel och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, gick han i ställning mot dem. Då David hade ställt upp sig i slagordning mot arameerna, gav sig dessa i strid med honom. ¹⁸ Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 7 000 vagnar, liksom 40 000 man fotfolk. Befälhavaren Sofak dödade han också. ¹⁹ När Hadadezers tjänare såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med David och blev hans tjänare. Efter detta ville arameerna inte längre hjälpa ammoniterna.

Rabba belägras och erövras

20 Följande år, vid den tid då kungarna brukade dra ut i fält, tågade Joab ut med krigshären och härjade i ammoniternas land och kom till Rabba och belägrade det, medan David stannade kvar i Jerusalem. Joab intog Rabba och förstörde det. ² David tog kronan från huvudet på deras kung. Den visade sig väga en talent guld och den var prydd med dyrbara stenar, och man satte den på Davids huvud. Och det byte han förde ut ur staden var mycket stort. ³ Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och yxor. Så gjorde David med ammoniternas alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.

Strider med filisteerna

⁴ Därefter uppstod en strid med filisteerna vid Gezer. Husatiten Sibbekaj slog ner Sippaj, en av rafaeernas ättlingar. På så sätt blev de kuvade.

⁵ Ännu en gång blev det strid med filisteerna. Elhanan, Jairs son, slog då ner Lachmi, gatiten Goliats bror, som hade ett spjut med ett skaft som liknade en vävbom.

⁶ Sedan blev det återigen en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar och sex tår, tillsammans tjugofyra. Han var också en ättling till rafaeerna. ⁷ När han smädade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Simea, Davids bror.

⁸ Dessa var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.

Davids folkräkning

21 Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel. ² Då sade David till Joab och till folkets befälhavare: "Gå och räkna Israel, från Beer-Sheba till Dan, och ge mig besked så att jag får veta hur många de är."

³ Joab svarade: "Må Herren föröka sitt folk hundrafalt. Min herre och konung, är de inte alla min herres tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför skulle man dra skuld över Israel genom detta?" ⁴ Men kungens ord stod fast mot Joab, och Joab gav sig iväg och for omkring i hela Israel och kom sedan tillbaka till Jerusalem. ⁵ Joab meddelade David resultatet av folkräkningen: I Israel fanns tillsammans 1 100 000 män som kunde dra svärd, och i Juda fanns 470 000 män som kunde dra svärd. ⁶ Men Levi och Benjamin hade han inte räknat tillsammans med de andra, ty Joab fann kungens befallning avskyvärd.

⁷ Det som hade skett misshagade Gud och han straffade Israel. ⁸ Då sade David till Gud: "Jag har syndat svårt genom det jag har gjort. Men förlåt nu din tjänares missgärning, för jag har handlat mycket dåraktigt."

⁹ Och Herren talade till Davids siare Gad och sade: ¹⁰ "Gå och säg till David: Så säger Herren: Tre ting förelägger jag dig. Välj ett av dem, som jag skall göra mot dig."

¹¹ Då gick Gad in till David och sade till honom: "Så säger Herren: ¹² Välj vilket du vill: antingen hungersnöd i tre år eller förödelse i tre månader genom dina motståndare utan att du kan komma undan dina fienders svärd, eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar då Herrens ängel sprider fördärv inom hela Israels område. Bestäm nu vilket svar jag skall ge honom som har sänt mig."

¹³ David svarade Gad: "Jag är i stor vånda. Men låt mig falla i Herrens hand, för hans barmhärtighet är mycket stor. I människors hand vill jag inte falla."

¹⁴ Herren sände då pest i Israel, så att 70 000 personer av Israel dog. ¹⁵ Gud sände en ängel mot Jerusalem för att ödelägga det. Men när denne höll på med ödeläggelsen såg Herren det och ångrade det onda, och han sade till ängeln, Fördärvaren: "Det är nog, drag tillbaka din hand." Herrens ängel stod då vid jebusiten Ornans tröskplats.

¹⁶ David lyfte blicken och fick se Herrens ängel stå mellan jorden och himlen med draget svärd i sin hand, utsträckt över Jerusalem. Då föll han och de äldste, klädda i säcktyg, ner på sina ansikten. ¹⁷ Och David sade till Gud: "Var det inte jag som befallde att folket skulle räknas? Det är jag som har syndat och gjort det som är ont. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Herre, min Gud, låt din hand vända sig mot mig och min fars hus men inte mot ditt folk, så att det blir plågat."

¹⁸ Herrens ängel befallde Gad att säga till David att han skulle gå och resa ett altare åt Herren på jebusiten Ornans tröskplats. ¹⁹ Och David gick på grund av det ord som Gad hade talat i Herrens namn. ²⁰ När Ornan vände sig om, såg han ängeln. Hans fyra söner som var med honom gömde sig. Ornan höll på att tröska vete ²¹ när David kom till honom. Han såg upp och fick då se David och gick ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David. ²² David sade till Ornan: "Ge mig den plats där du tröskar din säd, så att jag kan bygga ett altare åt Herren där. Ge mig den mot full betalning så att plågan upphör bland folket."

²³ Då sade Ornan till David: "Tag den, och må min herre konungen göra vad han finner för gott. Se, jag ger dig boskapen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet till matoffer. Alltsammans ger jag dig."

²⁴ Men kung David svarade Ornan: "Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte åt Herren bära fram det som är ditt och offra brännoffer som jag har fått för intet." ²⁵ David gav Ornan sexhundra siklar guld i full vikt för platsen. ²⁶ Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren och han svarade honom med eld från himlen på brännoffersaltaret.

²⁷ På Herrens befallning stack ängeln tillbaka sitt svärd i skidan. ²⁸ När David i den stunden såg att Herren hade bönhört honom på jebusiten Ornans tröskplats, frambar han där sitt offer. ²⁹ Herrens tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod tillsammans med brännoffersaltaret vid den tiden på offerhöjden i Gibeon. ³⁰ David vågade dock inte komma inför Guds ansikte för att söka honom. Så förfärad var han för Herrens ängels svärd.

²⁵ Omskärelsen är visserligen till nytta, om du håller lagen. Men bryter du mot lagen har du trots din omskärelse blivit oomskuren. ²⁶ Om nu en oomskuren uppfyller lagens krav, skall han då inte räknas som omskuren? ²⁷ En sådan som till kroppen är oomskuren men håller lagen skall döma dig som bryter mot lagen, du som har lagens bokstav och omskärelsen. ²⁸ Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. ²⁹ Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven.^[a] En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud.

Människans orättfärdighet och Guds rättfärdighet

3 Vilket företräde har då judarna, eller vilken nytta har de av omskärelsen? ² Ett stort företräde på allt sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts åt dem. ³ Vad betyder det, om somliga inte trodde? Inte kan väl deras otro göra Guds trofasthet om intet? ⁴ Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Det står ju skrivet:För att du skall få rätt i dina ord och vinna, när man går till rätta med dig.^[b]

⁵ Men om vår orättfärdighet visar Guds rättfärdighet, vad skall vi då säga? Inte kan väl Gud, som straffar i sin vrede, vara orättfärdig - jag talar som människor tänker? ⁶ Nej, aldrig! Hur skulle han då kunna döma världen? ⁷ Men om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare? ⁸ Varför inte säga: "Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det?" Så säger man hånfullt om oss, och så påstår även somliga att vi lär. De skall få den dom som de förtjänar.

Psalm 11

Förtröstan på Herren, den Rättfärdige

¹ För sångmästaren, av David.