The Daily Audio Bible

¹⁵ Källporten sattes i stånd av Sallum, Kol-Hoses son, ledare över Mispas område. Han byggde upp den och lade tak på den och satte in dörrar, lås och bommar. Han byggde också muren vid Vattenledningsdammen intill den kungliga trädgården, ända fram till trapporna som leder ner från Davids stad. ¹⁶ Efter honom arbetade Nehemja, Asbuks son, ledare över ena hälften av Bet-Surs område. Han satte i stånd muren ner till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram till den grävda dammen och till Hjältehuset.

Leviter som arbetade på muren

¹⁷ Efter honom arbetade leviterna under Rehum, Banis son. Bredvid dem arbetade Hasabja, ledare över ena hälften av Kegilas område, för sitt område. ¹⁸ Efter honom arbetade deras bröder under Bavvaj,^[a] Henadads son, ledare över andra hälften av Kegilas område. ¹⁹ Bredvid honom sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jesuas son, ledare över Mispa, från platsen mitt emot uppgången till vapenförrådet i Vinkeln. ²⁰ Efter honom arbetade Baruk, Sabbajs son, med stor iver på en annan sträcka, från Vinkeln ända fram till ingången till översteprästen Eljasibs hus. ²¹ Efter honom arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på en annan sträcka från ingången till Eljasibs hus ända dit där Eljasibs hus slutar.

Präster som arbetade på muren

²² Efter honom arbetade prästerna, männen från Jordanslätten.

²³ Efter dem arbetade Benjamin och Hassub mitt emot sitt eget hus. Bredvid dem arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja, utmed sitt eget hus. ²⁴ Efter honom arbetade Binnuj, Henadads son, på ett annat stycke från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till Hörnet. ²⁵ Palal, Usajs son, satte i stånd sträckan från platsen mitt emot Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre kungshuset vid fängelsegården.

Efter honom arbetade Pedaja, Paros son. ²⁶ Tempeltjänarna som bodde på Ofel arbetade ända fram till platsen mitt emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.

Övriga byggare

²⁷ Efter Pedaja arbetade folket från Tekoa på en annan sträcka, från platsen mitt emot det stora utskjutande tornet fram till Ofelmuren.

²⁸ Ovanför Hästporten arbetade var och en av prästerna mitt emot sitt eget hus. ²⁹ Efter dem arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus. Bredvid honom arbetade Semaja, Sekanjas son, som hade vakten vid Östra porten. ³⁰ Efter honom arbetade Hananja, Selemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son, på en annan sträcka. Och efter dem arbetade Mesullam, Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare. ³¹ Efter honom arbetade Malkia, en av guldsmederna, ända fram till tempeltjänarnas och köpmännens hus, mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till Övre Hörnsalen. ³² Och mellan Övre Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen på att sätta muren i stånd.

Svårigheter vid bygget

4 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade judarna ² och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör? Skall de få hålla på så där? Skall de få offra? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?" ³ Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som hoppar upp på deras stenmur kommer han att riva ner den."

⁴ Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fångar. ⁵ Täck inte över deras missgärning och låt inte deras synd utplånas inför dig, ty de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.

⁶ Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjärtat.

⁷ Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll på att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tätas, blev de mycket förbittrade. ⁸ De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. ⁹ Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.

¹⁰ Men Juda sade:

¹¹ Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" ¹² De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att dra oss tillbaka till dem. ¹³ Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning, med svärd, spjut och bågar. ¹⁴ Sedan jag hade besett allt, steg jag upp och sade till de förnämsta, till föreståndarna och till det övriga folket: "Var inte rädda för dem. Tänk på Herren, den store och fruktansvärde och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

¹⁵ När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. ¹⁶ Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet, medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar. Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. ¹⁷ De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de vapnet. ¹⁸ De som byggde hade var och en svärdet bundet vid höften medan de arbetade. Och bredvid mig stod en basunblåsare. ¹⁹ Jag sade till de förnäma männen, till föreståndarna och till det övriga folket: "Arbetet är stort och vidsträckt, och vi är spridda längs muren, långt ifrån varandra. ²⁰ Var ni än hör basunen ljuda, dit skall ni samlas till oss. Vår Gud skall strida för oss!"

²¹ Så utförde vi vårt arbete, med hälften av folket beväpnade med spjut, från morgonrodnadens uppgång till dess att stjärnorna kom fram. ²² Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en skall stanna över natten inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen." ²³ Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som höll vakt hos mig kom ur kläderna. Var och en hade sitt vapen hos sig, likaså vatten.

Förtryck av de fattiga

5 Men männen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder. ² Några sade: "Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi har något att äta och kan överleva." ³ Andra sade: "Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta för att få säd att stilla vår hunger med." ⁴ Andra åter sade: "Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att betala skatten åt kungen. ⁵ Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn. Men ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Ja, några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer."

⁶ Jag blev mycket upprörd när jag hörde vad de sade och hur de klagade. ⁷ Jag överlade med mig själv och förebrådde de förnäma männen och föreståndarna, och sade till dem: "Det är ocker ni bedriver mot era bröder!" Därefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem. ⁸ Jag sade till dem: "Vi har efter förmåga friköpt våra judiska bröder, som var sålda åt hednafolken. Skall nu ni sälja era egna bröder? Eller skall de sälja sig åt oss?" De teg och kunde inte svara ett ord. ⁹ Jag sade: "Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss? ¹⁰ Också jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Låt oss nu avstå från vår fordran. ¹¹ Lämna redan idag tillbaka till dem deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och tag inte ut den ränta på pengarna, säden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem." ¹² De svarade: "Vi skall ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi skall göra som du har sagt." Sedan jag hade kallat till mig prästerna, lät jag dem svära på att de skulle göra som de hade lovat. ¹³ Dessutom skakade jag framstycket på min mantel och sade: "Var och en som inte håller sitt löfte, honom må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han skall bli utskakad och berövad allt." Och hela församlingen sade: "Amen!", och de prisade Herren. Därefter gjorde folket som de hade lovat.

Ogift eller gift

²⁵ I fråga om de kvinnor som lever ogifta har jag ingen befallning från Herren, men jag ger ett råd såsom den som genom Herrens barmhärtighet är trovärdig. ²⁶ Jag menar då att i det svåra läge som nu råder är det bäst för en människa att förbli som hon är. ²⁷ Är du bunden vid en hustru, försök då inte att bli fri. Är du inte bunden, så försök inte att få hustru. ²⁸ Men även om du gifter dig syndar du inte, och om en ogift kvinna gifter sig syndar hon inte. Sådana kommer dock att få utstå lidanden, och jag vill skona er. ²⁹ Men det säger jag er, bröder: Tiden är kort. Även de som har en hustru skall nu leva som om de ingen hade, ³⁰ och de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som om de inte kunde behålla det, ³¹ och de som använder sig av den här världen som om de inte fick ut något av den. Ty världen, sådan den är, går mot sin undergång, ³² och jag vill att ni skall vara fria från bekymmer. Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. ³³ Den gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags, ³⁴ och så blir han splittrad. Den ogifta kvinnan, jungfrun, tänker på det som tillhör Herren, att hon skall vara helig både till kropp och själ, men den gifta kvinnan tänker på det som tillhör världen, hur hon skall vara sin man till lags. ³⁵ Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att snärja er, utan för att ni skall leva anständigt och stadigt hålla er till Herren och inte slitas hit och dit.

³⁶ Men om någon^[a] tror sig handla orätt mot sin ogifta dotter som är giftasvuxen och vill gifta sig,^[b] då skall han göra henne till viljes. Han syndar inte. Låt dem gifta sig. ³⁷ Den däremot som är fast i sitt sinne och inte står under tvång,^[c] utan kan handla fritt efter sin egen vilja och har föresatt sig att låta sin dotter förbli ogift, han gör något som är bra. ³⁸ Alltså: den som gifter bort sin ogifta dotter gör något bra, och den som inte gifter bort henne gör något som är ännu bättre.

³⁹ En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. ⁴⁰ Men lyckligare är hon om hon förblir som hon är. Det är min mening, och jag tror att också jag har Guds Ande.^[d]

Psalm 32

Syndabekännelse och förlåtelse

¹ En läropsalm av David.