The Daily Audio Bible
Today's audio is from the EHV. Switch to the EHV to read along with the audio.
Jobs svar på Sofars första tal
12 Då tog Job till orda och sade:
2 Visst är ni det rätta folket,
och med er kommer visheten att dö ut!
3 Men jag har förstånd så gott som ni,
inte står jag tillbaka för er,
ty vem känner inte till detta?
4 Jag har blivit till åtlöje för min vän,
jag som ropade till Gud och fick svar.
Den rättfärdige och oskyldige blir till åtlöje.
5 I den sorglöses tankar föraktas olyckan,
den står redo för dem vilkas fötter vacklar.
6 Våldsverkarnas tält åtnjuter frid,
de som trotsar Gud har trygghet,
de som har sin gud i sin hand.
7 Men fråga boskapen, den skall undervisa dig,
fåglarna under himlen, de skall ge dig svar,
8 tala till jorden, den skall undervisa dig,
fiskarna i havet skall ge dig besked.
9 Vem av dessa känner inte till att det är Herrens hand
som har gjort det?
10 I hans hand är allt levandes själ
och alla mänskliga varelsers anda.
11 Skall inte örat pröva orden,
liksom munnen prövar matens smak?
12 Vishet hör de gamla till,
förstånd dem som har levat länge.
13 Hos Gud finns vishet och makt,
hos honom finns råd och förstånd.
14 Se, han river ner och ingen kan bygga upp,
han låser in och ingen kan öppna.
15 Se, han håller vattnen tillbaka och de torkar ut,
han släpper dem lösa och de ödelägger landet.
16 Hos honom är kraft och klokhet,
den förvillade och den som förvillar tillhör honom.
17 Rådsherrar för han bort barfota,
och domare gör han till dårar.
18 Han lossar kungars bojor
och binder rep om deras höfter.
19 Präster för han barfota bort,
och störtar mäktiga män.
20 Han fråntar de trogna förmågan att tala
och tar bort de äldstes insikt.
21 Han utgjuter förakt över furstar
och lossar bältet på de starka.
22 Han avslöjar mörkrets djupheter
och för dödsskuggan ut i ljuset.
23 Han låter folkslag växa och förgör dem,
han utvidgar deras gränser och för dem bort.
24 De ledande på jorden berövar han förståndet,
han låter dem irra i väglösa ödemarker.
25 De famlar i mörker utan ljus,
han får dem att ragla som druckna.
Fortsättning av Jobs svar
13 Se, allt har mitt öga sett, mitt öra har hört och förstått det.
2 Vad ni vet, vet också jag,
jag står inte tillbaka för er.
3 Men jag vill tala till den Allsmäktige,
jag önskar försvara mig mot Gud.
4 Ni däremot spinner ihop lögn,
ni är alla värdelösa läkare.
5 Om ni ändå ville tiga helt,
det skulle vara er vishet!
6 Hör nu på mitt försvar,
lyssna till mina läppars inlägg.
7 Vill ni försvara Gud med orättfärdigt tal
och i hans sak tala falskhet?
8 Visar ni er partiska för honom,
är det Guds sak ni försvarar?
9 Kan det sluta väl när han rannsakar er?
Eller kan ni bedra honom så som man bedrar en människa?
10 Han skall sannerligen straffa er
om ni visar en dold partiskhet.
11 Skall inte hans majestät förskräcka er,
skräck för honom falla över er?
12 Era tänkespråk är ordspråk av aska,
ert försvar är försvarsverk av lera.
13 Tig nu och låt mig tala,
sedan må vad som helst hända mig.
14 Varför skulle jag ta mitt kött mellan tänderna
och lägga mitt liv i min hand?
15 Se, han må döda mig, jag väntar inget annat.
Då får jag försvara min vandel inför hans ansikte.
16 Detta skulle också bli min frälsning,
ty ingen gudlös kan komma inför honom.
17 Hör noga på mina ord,
låt min förklaring nå era öron.
18 Se, jag lägger fram min sak,
jag vet att jag har rätt.
19 Finns någon som kan anklaga mig?
Om så är fallet vill jag tiga och dö.
20 Skona mig endast från två ting,
sedan skall jag inte gömma mig för ditt ansikte:
21 Låt inte din hand drabba mig
och låt inte skräck för dig förfära mig.
22 Kalla på mig och jag skall svara,
eller jag skall tala och du svara mig.
23 Hur många är mina missgärningar och synder?
Visa min överträdelse och synd.
24 Varför döljer du ditt ansikte
och ser mig som din fiende?
25 Vill du skrämma ett bortvirvlande löv,
förföljer du ett torrt halmstrå?
26 Du nertecknar bittra ting mot mig
och låter mig ärva min ungdoms missgärningar.
27 Du sätter mina fötter i stocken,
du vaktar på alla mina vägar
och märker ut stegen för mina fötter.
28 Människan tärs bort likt ruttet trä,
likt ett malätet klädesplagg.
Job avslutar sitt svar på Sofars första tal
14 Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.
2 Likt ett blomster växer hon upp och vissnar,
likt en skugga flyr hon och kan ej bestå.
3 Det är mot en sådan du öppnar ditt öga,
ja, du drar mig till doms inför dig.
4 Kan det komma en ren från en oren?
Nej, inte en enda!
5 Eftersom människans dagar är bestämda,
hennes månaders antal fastställda av dig,
och du har utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 vänd då din blick ifrån henne och ge henne ro,
låt henne få glädje av sin dag, likt en daglönare.
7 För ett träd finns det hopp,
om det huggs ner kan det åter gro,
och nya skott skall ej saknas.
8 Om än dess rötter åldras i jorden
och stubben dör i mullen,
9 skall det grönska genom vattnets ångor
och skjuta skott likt ett ungt träd.
10 Men när en man dör, ligger han där,
när en människa ger upp andan, var är hon?
11 Som vattnet försvinner ur sjön
och en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig människan och står ej upp igen.
Först när inte himlen mer finns,
vaknar hon och reser sig från sin sömn.
13 O, att du ville gömma mig i dödsriket,
dölja mig till dess att din vrede upphör,
sätta en bestämd tid för mig och tänka på mig!
14 Kan en människa få liv igen som en gång dött?
Då skulle jag hålla ut i min mödas tid,
till dess att min avlösning kommer.
15 Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara dig,
du skulle längta efter dina händers verk.
16 Fastän du nu räknar mina steg,
skall du inte ge akt på min synd.
17 Min överträdelse ligger i en förseglad pung,
och du överskyler min missgärning.
18 Men som berget faller och vittrar bort,
som klippan flyttas från sin plats,
19 som vatten nöter sönder stenar,
som dess flöden sköljer bort myllan,
så gör du människans hopp om intet.
20 Du besegrar henne för alltid och hon går bort,
du förändrar hennes ansikte och sänder i väg henne.
21 Om hennes barn kommer till ära, vet hon det inte,
om de blir ringa, ser hon det inte.
22 Hennes kropp känner bara sin egen plåga,
hennes själ bara sin egen sorg.
Elifas andra tal
15 Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Skall en vis man tala så i vädret
och fylla sitt bröst med östanvind?
3 Skall han försvara sin sak med värdelöst tal,
med ord till ingen nytta?
4 Ja, du gör gudsfruktan om intet
och hindrar andakt inför Gud.
5 Ty din synd lägger orden i din mun,
och du väljer listigt tal.
6 Din egen mun dömer dig, inte jag,
dina egna läppar vittnar emot dig.
7 Var du den första människa som föddes?
Blev du till innan höjderna fanns?
8 Var du åhörare i Guds hemliga råd?
Har du bemäktigat dig visheten?
9 Vad vet du som vi inte vet?
Vad förstår du som vi inte förstår?
10 Både gråhårsman och åldring finns ibland oss,
mycket äldre än din far.
11 Är Guds tröst ej nog för dig,
de milda ord som talas till dig?
12 Varför leds du bort av ditt hjärta
och varför gnistrar dina ögon?
13 Ty du vänder din ande mot Gud
och öser ut ord ur din mun.
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren,
att en av kvinna född skulle vara rättfärdig?
15 Gud kan inte lita på sina heliga,
inför hans ögon är inte himlarna rena,
16 hur mycket mindre då den som är avskyvärd och fördärvad,
en människa som dricker orättfärdighet som vatten!
17 Lyssna, jag vill säga dig något,
det som jag har sett vill jag berätta,
18 vad visa män har kungjort från sina fäder och inte förtigit,
19 från dem som ensamma fick landet
utan att någon främling trängde in bland dem:
20 Den ogudaktige plågas av ångest i alla sina dagar,
en våldsverkares år är räknade.
21 Skräckröster ljuder i hans öron.
I hans trygghet kommer förhärjaren över honom.
22 Han har inget hopp om räddning ur mörkret,
svärdet är bestämt för honom.
23 Han irrar efter bröd och undrar var det finns.
Han vet att mörkrets dag är nära.
24 Ångest och nöd förskräcker honom,
de slår ner honom likt en kung rustad till strid.
25 Ty mot Gud har han lyft sin hand,
mot den Allsmäktige handlar han övermodigt.
26 Med styv nacke stormar han mot honom,
väl skyddad bakom sina sköldar.
27 Han har täckt sitt ansikte med fetma
och hans midja sväller av fett.
28 Han bosätter sig i ödelagda städer,
i hus där man ej kan bo,
ty de är bestämda till ruiner.
29 Han blir ej rik,
hans välstånd skall ej bestå,
hans skördar skall ej luta tungt mot marken.
30 Han kan inte fly undan mörkret,
hans rotskott skall förtorka av hetta,
han skall förgås genom Guds[a] muns anda.
31 Han må inte bedra sig och lita på tomhet,
ty tomhet skall bli hans lön.
32 I förtid skall hans mått bli fyllt,
och hans krona
skall ej grönska mer.
33 Han skall tappa sina omogna druvor likt en vinstock,
fälla sina blommor likt ett olivträd.
34 Ty den gudlöses hus blir ofruktsamt,
och eld förtär husen där mutor tas.
35 De går havande med elände och föder fördärv,
deras moderliv alstrar förvillelse.
29 Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull? 30 Och vi, varför utsätter vi oss för faror jämt och ständigt? 31 Jag dör varje dag, så sant som jag i Kristus Jesus, vår Herre, kan berömma mig av er, mina bröder. 32 Om jag hade tänkt som människor i allmänhet,[a] när jag kämpade mot vilddjuren i Efesus,[b] vad skulle jag haft för nytta av det? Om de döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon dör vi. [c] 33 Låt er inte föras vilse. Dåligt sällskap fördärvar goda seder.[d] 34 Nyktra till på allvar och synda inte. Några av er har ingen kunskap om Gud. Till er skam säger jag det.
Uppståndelsekroppen
35 Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? 36 Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. 37 Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag. 38 Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. 39 Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors, husdjurs, fåglars och fiskars kött. 40 Det finns också himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. 41 Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans.
42 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. 43 Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. 44 Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp. 45 Så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. [e] Den siste Adam[f] blev en livgivande ande. 46 Men det andliga är inte det första utan det jordiska. Därefter kommer det andliga. 47 Den första människan var av jord, jordisk. Den andra människan kom från himlen. 48 Som den jordiska människan var, så är också de jordiska. Och som den himmelska människan är, så är också de himmelska. 49 Och liksom vi har burit den jordiska människans bild, skall vi också bära den himmelska människans bild.
50 Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga. 51 Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, 52 i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. 53 Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. 54 Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen. [g] 55 Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? [h] 56 Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. 57 Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. 58 Var därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves.
Psalm 39
Inför döden och människans förgänglighet
1 För sångmästaren, till Jedutun.[a] En psalm av David.
2 Jag sade: "Jag vill ta mig i akt,
så att jag inte syndar med min tunga.
Jag vill sätta ett lås för min mun,
så länge den ogudaktige är inför mig."
3 Jag blev stum och tyst.
Jag teg, fjärran från det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 Mitt hjärta brann inom mig.
Medan jag grubblade,
brann det som en eld.
Jag talade med min tunga:
5 " Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut,
att det finns en gräns för mina dagar,
så att jag inser hur förgänglig jag är.
6 Som en handsbredd har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ett intet inför dig.
Endast en vindfläkt är människorna,
hur säkra de än står. Sela.
7 Som en skugga vandrar en man omkring,
han oroar sig till ingen nytta
och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.
8 Men vad hoppas jag på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig inte bli smädad av dårar.
10 Jag tiger och öppnar ej min mun,
ty det är du som har gjort det.
11 Tag din plåga ifrån mig,
för din hands aga går jag under.
12 När du tuktar någon för hans missgärning,
förtär du likt malen det han har kärt.
Endast en vindfläkt är människorna. Sela.
13 Hör min bön, Herre,
lyssna till mitt rop.
Tig inte vid mina tårar,
ty en främling är jag hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
14 Vänd din blick ifrån mig,
så att jag kan le igen,
innan jag går bort och ej mer finns till."
30 Ingen vishet, inget förstånd, inget råd
förmår något mot Herren.
31 Hästar rustas för stridens dag,
men segern kommer från Herren.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln