The Daily Audio Bible
Today's audio is from the EHV. Switch to the EHV to read along with the audio.
Jobs svar på Sofars första tal
12 Då tog Job till orda och sade:
2 Visst är det ni som är folket,
och med er dör visheten ut!
3 (A) Men jag har förstånd
likaväl som ni,
jag är inte underlägsen er.
Vem känner inte till detta?
4 (B) Jag har blivit till åtlöje
för min vän,
jag som ropade till Gud
och fick svar.
Den rättfärdige och oskyldige
blir till åtlöje.
5 I den sorglöses tankar
föraktas olyckan,
den står redo för dem
vilkas fötter vacklar.
6 (C) Rövarna får ha sina tält i fred,
de som trotsar Gud har trygghet,
de som har sin gud i sin hand.
7 Men fråga boskapen,
den ska undervisa dig,
fåglarna under himlen,
de ska ge dig svar.
8 Tala till jorden,
den ska undervisa dig,
fiskarna i havet ska ge dig besked.
9 Vem av dem känner inte till
att det är Herrens hand
som har gjort det?
10 (D) I hans hand är allt levandes själ
och varje människas ande.
11 (E) Ska inte örat pröva orden
liksom munnen prövar
matens smak?
12 Hos de gamla finns vishet,
långt liv ger förstånd.
13 (F) Hos Gud finns vishet och makt,
hos honom finns råd och förstånd.
14 (G) Se, han river ner
och ingen kan bygga upp,
han låser in och ingen kan öppna.
15 (H) Se, han håller vattnen tillbaka
och de torkar ut,
han släpper dem lösa
och de ödelägger landet.
16 Hos honom är kraft och klokhet,
den förvillade och förvillaren
tillhör honom.
17 Rådsherrar för han barfota bort,
och domare gör han till dårar.
18 Han lossar kungars bojor
och binder rep om deras höfter.
19 Präster för han barfota bort
och störtar mäktiga män.
20 Han tystar de betroddas läppar
och tar bort de äldstes insikt.
21 (I) Han öser förakt över furstar
och lossar bältet på de starka.
22 (J) Han avslöjar mörkrets djupheter
och för dödsskuggan ut i ljuset.
23 (K) Han låter folkslag växa
och förgör dem,
han vidgar deras gränser
och för bort dem.
24 (L) Han tar förståndet
från ledarna för jordens folk
och låter dem irra
i väglös ödemark.
25 De famlar i mörker utan ljus,
han får dem att ragla som druckna.
13 Se, allt har mitt öga sett,
mitt öra har hört
och förstått det.
2 (M) Vad ni vet, vet också jag,
jag är inte underlägsen er.
3 Men jag vill tala till den Allsmäktige,
jag vill försvara mig mot Gud.
4 (N) Ni däremot spinner ihop lögn,
ni är alla värdelösa läkare.
5 (O) Om ni ändå ville tiga helt –
det skulle vara er vishet!
6 Hör nu mitt försvar,
lyssna till mina läppars inlägg.
7 (P) Vill ni försvara Gud med orätt
och tala falskhet för hans sak?
8 Visar ni er partiska för honom,
är det Guds sak ni försvarar?
9 (Q) Kan det sluta väl
när han rannsakar er?
Eller kan ni bedra honom
som man bedrar en människa?
10 Han ska sannerligen straffa er
om ni visar dold partiskhet.
11 (R) Ska inte hans majestät skrämma er,
skräck för honom drabba er?
12 Era tänkespråk är ordspråk av aska,
ert försvar är försvarsverk av lera.
13 Tig nu och låt mig tala,
sedan får vad som helst hända mig.
14 (S) Varför skulle jag ta mitt kött
mellan tänderna
och lägga mitt liv i min hand?
15 Se, han får döda mig,
jag väntar inget annat.[a]
Då får jag försvara min väg
inför hans ansikte.
16 (T) Det skulle också bli min frälsning,
för ingen gudlös
kan komma inför honom.
17 Hör noga på mina ord,
låt min förklaring nå era öron.
18 Se, jag lägger fram min sak,
jag vet att jag har rätt.
19 Finns det någon
som kan anklaga mig?
I så fall ska jag tiga och dö.
20 Skona mig bara från två ting,
sedan ska jag inte gömma mig
för ditt ansikte:
21 (U) Låt inte din hand drabba mig
och låt inte skräck för dig
skrämma mig.
22 Kalla på mig och jag ska svara,
eller jag ska tala och du svara mig.
23 Hur många är mina
missgärningar och synder?
Visa mitt brott och min synd.
24 (V) Varför döljer du ditt ansikte
och ser mig som din fiende?
25 Vill du skrämma
ett bortvirvlande löv,
förföljer du ett torrt halmstrå?
26 (W) Du skriver ner bittra ting mot mig
och låter mig ärva
min ungdoms synder.
27 (X) Du sätter mina fötter i stocken,
du vaktar på alla mina vägar
och märker ut stegen för mina fötter.
28 (Y) Människan tärs bort som ruttet trä,
som ett malätet klädesplagg.
14 Människan, av kvinna född,
lever en kort tid
och mättas av oro.
2 (Z) Som ett blomster växer hon upp
och vissnar,
som en skugga flyr hon
och kan inte bestå.
3 Mot en sådan öppnar du ditt öga,
mig drar du till doms inför dig.
4 (AA) Kan en ren komma från en oren?
Nej, inte en enda!
5 (AB) Om människans dagar är bestämda
och hennes månaders antal
är fastställt av dig,
om du har satt en gräns
som hon inte kan överskrida,
6 (AC) vänd då din blick ifrån henne
och ge henne ro,
låt henne få glädje av sin dag
som en daglönare.
7 För ett träd finns det hopp,
huggs det ner kan det gro igen
och nya skott ska inte saknas.
8 Även om dess rötter åldras i jorden
och stubben dör i mullen,
9 ska det grönska vid doften av vatten
och skjuta skott som ett ungt träd.
10 Men när en man dör ligger han där.
När en människa ger upp andan,
var är hon då?
11 (AD) Som vattnet försvinner ur sjön
och en flod sinar och torkar ut,
12 så lägger sig människan
och står inte upp igen.
Först när inte himlen finns mer
vaknar hon och reser sig
från sin sömn.
13 Tänk om du ville
gömma mig i dödsriket,
dölja mig tills din vrede upphör,
sätta en bestämd tid för mig
och tänka på mig!
14 (AE) Kan en människa som en gång dött
få liv igen?
Då skulle jag hålla ut
i min mödas tid
tills min avlösning kommer.
15 Du skulle ropa på mig,
och jag skulle svara dig,
du skulle längta efter
dina händers verk.
16 Fastän du nu räknar mina steg
skulle du inte ge akt på min synd.
17 (AF) Min synd skulle ligga i en förseglad pung,
och du skulle täcka över min skuld.
18 Men som berget faller
och vittrar bort,
som klippan flyttas från sin plats,
19 (AG) som vatten nöter sönder stenar,
som dess flöden sköljer bort myllan,
så gör du människans hopp
om intet.
20 Du besegrar henne för alltid
och hon går bort,
du förändrar hennes ansikte
och sänder i väg henne.
21 (AH) Om hennes barn kommer till ära
vet hon det inte,
om de blir ringa
ser hon det inte.
22 Hennes kropp känner bara
sin egen plåga,
hennes själ bara sin egen sorg.
Elifas andra tal
15 Då tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 (AI) Ska en vis man tala så i vädret
och fylla sitt bröst
med östanvind?
3 Ska han försvara sin sak
med värdelöst tal,
med ord till ingen nytta?
4 Ja, du gör gudsfruktan om intet
och hindrar andakt inför Gud,
5 för din synd lägger orden i din mun
och du väljer listigt tal.
6 (AJ) Din egen mun dömer dig, inte jag,
dina egna läppar vittnar emot dig.
7 (AK) Var du den första människa
som föddes?
Blev du till innan höjderna fanns?
8 (AL) Var du åhörare i Guds hemliga råd?
Har du tagit visheten
för dig själv?
9 (AM) Vad vet du som vi inte vet?
Vad förstår du som vi inte förstår?
10 (AN) Här hos oss finns
både gråhårsman och åldring,
mycket äldre än din far.
11 Är inte Guds tröst nog för dig,
de milda ord som talas till dig?
12 Varför leds du bort av ditt hjärta
och varför gnistrar dina ögon?
13 Du vänder din ande mot Gud
och öser ut ord ur din mun.
14 (AO) Vad är en människa,
att hon skulle vara ren,
att en av kvinna född
skulle vara rättfärdig?
15 (AP) Gud kan inte lita på sina heliga,
inför hans ögon
är inte himlarna rena,
16 hur mycket mindre då den
som är avskyvärd och fördärvad,
en människa
som dricker orättfärdighet
som vatten!
17 Lyssna, jag vill säga dig något,
det som jag sett vill jag berätta,
18 vad visa män fört vidare
från sina fäder och inte förtigit,
19 från dem som ensamma fick landet
utan att någon främling
trängde in bland dem:
20 (AQ) Den gudlöse plågas av ångest
i alla sina dagar,
den våldsammes år är räknade.
21 (AR) Skräckröster ljuder i hans öron.
I hans trygghet kommer förhärjaren
över honom.
22 Han har inget hopp om räddning
ur mörkret,
svärdet är bestämt för honom.
23 (AS) Han irrar efter bröd
och undrar var det finns.
Han vet att mörkrets dag är nära.
24 Ångest och nöd skrämmer honom,
de slår ner honom
som en kung rustad till strid,
25 för han har lyft sin hand mot Gud
och förhäver sig
mot den Allsmäktige.
26 Med styv nacke
stormar han mot honom,
väl skyddad bakom sina sköldar.
27 (AT) Han har täckt sitt ansikte med fetma
och hans midja sväller av fett.
28 Han bosätter sig i ödelagda städer,
i hus där man inte kan bo,
som är bestämda till ruiner.
29 Han blir inte rik,
hans välstånd ska inte bestå,
hans skördar ska inte luta tungt
mot marken.
30 (AU) Han kan inte fly undan mörkret,
hans knoppar ska förtorka
av hetta,
han ska förgås
genom Guds[b] muns ande.
31 Han ska inte lita till tomhet,
då bedrar han sig,
för tomhet blir hans lön.
32 (AV) I förtid ska hans mått bli fyllt,
och hans krona
ska inte grönska mer.
33 Han ska tappa sina omogna druvor
som en vinstock,
fälla sina blommor som ett olivträd,
34 för den gudlöses hus
blir ofruktsamt
och eld förtär de hus där mutor tas.
35 (AW) De går havande med elände
och föder fördärv,
deras moderliv alstrar förvillelse.
29 Vad uppnår annars de som döper sig för de döda[a]? Om döda alls inte uppstår, varför döper de sig då för deras skull? 30 (A) Och vi, varför utsätter vi oss för faror jämt och ständigt? 31 (B) Jag dör varje dag, så sant som jag i vår Herre Kristus Jesus är stolt över er, bröder. 32 (C) Om jag hade tänkt som människor i allmänhet[b] när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos[c], vad hade jag haft för nytta av det? Om döda inte uppstår kan vi äta och dricka, för i morgon dör vi.[d] 33 Låt inte bedra er. Dåligt sällskap fördärvar goda vanor[e]. 34 (D) Nyktra till på allvar och synda inte! Några av er känner inte Gud. Till er skam säger jag det.
Uppståndelsekroppen
35 Nu kanske någon frågar: Hur uppstår de döda? Vad har de för kropp när de kommer? 36 (E) Du oförståndige, det du sår får inte liv om det inte dör. 37 Och det du sår har inte den form det ska få utan är ett naket korn, kanske av vete eller något annat slag. 38 (F) Men Gud ger det den form som han har bestämt, och åt varje frö dess egen form. 39 Alla kroppar[f] är inte av samma slag. Det är skillnad mellan människors, boskapdjurs, fåglars och fiskars kroppar. 40 Det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas glans är av ett slag och de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. 41 Solen har sin glans, månen en annan glans och stjärnorna en annan, och stjärna skiljer sig från stjärna i glans.
42 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. 43 (G) Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. 44 Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp. 45 (H) Så står det också skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam[g] blev en livgivande ande.[h]
46 Men det första var inte det andliga, utan det jordiska. Därefter kom det andliga. 47 (I) Den första människan kom från jorden, av jord. Den andra människan kom från himlen. 48 Så som den jordiska människan var, så är också de jordiska. Och så som den himmelska människan är, så är också de himmelska. 49 (J) Och liksom vi har burit den jordiska människans bild, ska vi också bära den himmelska människans bild.
50 (K) Men det säger jag, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga. 51 (L) Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, 52 (M) i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. 53 (N) Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. 54 Men när det förgängliga är klätt i oförgänglighet och det dödliga klätts i odödlighet, då uppfylls det ord som står skrivet: Döden är uppslukad i seger.[i] 55 Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?[j] 56 (O) Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. 57 (P) Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!
58 Stå därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren. Ni vet ju att er möda i Herren inte är förgäves.
Människans förgänglighet
39 (A) För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 (B) Jag sade:
"Jag ska akta mig
för att synda med min tunga,
jag ska sätta lås för min mun
så länge den gudlöse
är framför mig."
3 (C) Jag blev stum och tyst,
jag höll inne även med det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 (D) Mitt hjärta brann inom mig,
medan jag grubblade
brann det som en eld.
Då talade jag
med min tunga:
5 (E) Herre, lär mig förstå mitt slut,
att mina dagar har en gräns,
så att jag inser hur förgänglig
jag är.
6 (F) Som en handsbredd
har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ingenting
inför dig.
Alla människor är bara en vindpust,
hur säkra de än står. Sela
7 (G) Som en skuggbild
vandrar människan omkring,
oroar sig till ingen nytta,
samlar på hög
och vet inte vem som får det.
8 (H) Men vad hoppas jag nu på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Rädda mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar.
10 (I) Jag tiger och öppnar inte min mun,
för det är du som har gjort det.
11 Vänd bort din plåga ifrån mig,
jag går under av din hands aga.
12 (J) När du tuktar någon för hans skuld,
förtär du som mal det han har kärt.
Alla människor är bara
en vindpust. Sela
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation