The Daily Audio Bible
Today's audio is from the EHV. Switch to the EHV to read along with the audio.
31 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
2 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
3 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
4 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
5 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
6 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
7 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
8 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
9 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
10 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
11 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
12 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
14 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
15 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
16 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
18 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
19 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
20 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
22 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
23 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
25 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
26 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
27 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
30 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
31 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
33 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
34 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
35 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
36 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
38 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
39 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
40 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.
32 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
33 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.
2 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.
3 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.
4 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
5 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.
6 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.
7 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
8 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:
9 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;
10 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.
11 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»
12 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.
13 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
14 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.
15 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,
16 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,
17 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
18 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.
19 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.
20 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.
21 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
22 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
23 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,
24 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»
25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
26 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.
27 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;
28 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»
29 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,
30 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.
31 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.
32 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.
33 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.
3 Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder?
2 Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor.
3 Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan.
4 En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
5 Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud,
6 som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.
7 Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,
8 huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
9 Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
10 Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
11 Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet.
12 Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
13 och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände.
14 Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
15 Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses.
16 Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort.
17 Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
18 Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.
43 Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan fromhet; rädda mig ifrån falska och orättfärdiga människor.
2 Ty du är den Gud som är mitt värn; varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?
3 Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar,
4 så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud.
5 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
8 Den som sår vad orätt är, han får skörda fördärv, och hans övermods ris får en ände.
9 Den som unnar andra gott, han varder välsignad, ty han giver av sitt bröd åt den arme.