The Daily Audio Bible
Today's audio is from the NIV. Switch to the NIV to read along with the audio.
10 Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.
2 Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster.
3 Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.
4 Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.
5 Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten:
6 att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring.
7 Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.
8 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen.
9 Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.
10 Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.
11 Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.
12 Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva honom själv.
13 Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft.
14 Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?
15 Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.
16 Ve dig, du land vars konung är ett barn, och vars furstar hålla måltid redan på morgonen!
17 Väl dig, du land vars konung är en ädling, och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig!
18 Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.
19 Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.
20 Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt.
11 Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.
2 Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.
3 Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit.
4 En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.
5 Lika litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans.
6 Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som är gagneligast, eller om det ena jämte det andra är bäst.
7 Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen.
8 Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet. Predikaren, 12 Kapitlet Ungdom och ålderdom. Slutord.
9 Gläd dig, du yngling, din ungdom, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet att Gud för allt detta skall draga dig till doms.
10 Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta, och håll plåga borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.
12 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;
2 Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
3 den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
4 då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten;
5 då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
6 ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen
7 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
8 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet! ----
9 För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.
10 Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
11 De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.
12 Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
13 Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
14 Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.
8 Vi vilja meddela eder, käre bröder, huru Guds nåd har verkat i Macedoniens församlingar.
2 Fastän de hava varit prövade av svår nöd, har deras överflödande glädje, mitt under deras djupa fattigdom, så flödat över, att de av gott hjärta hava givit rikliga gåvor.
3 Ty de hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga, och det självmant; därom kan jag vittna.
4 Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om understödet åt de heliga.
5 Och de gåvo icke allenast vad vi hade hoppats, utan sig själva gåvo de, först och främst åt Herren, och så åt oss, genom Guds vilja.
6 Så kunde vi uppmana Titus att han skulle fortsätta såsom han hade begynt och föra jämväl detta kärleksverk bland eder till fullbordan.
7 Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek som av eder har blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder i detta kärleksverk.
8 Detta säger jag dock icke såsom en befallning, utan därför att jag, genom att framhålla andras nit, vill pröva om också eder kärlek är äkta.
9 I kännen ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika.
10 Det är allenast ett råd som jag härmed giver. Ty detta kan vara nyttigt för eder. I voren ju före de andra -- redan under förra året -- icke allenast när det gällde att sätta saken i verket, utan till och med när det gällde att besluta sig för den.
11 Fullborden nu ock edert verk, så att I, som voren så villiga att besluta det, jämväl, i mån av edra tillgångar, fören det till fullbordan.
12 Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.
13 Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva lida nöd. Nej, en utjämning skall ske,
14 så att edert överflöd denna gång kommer deras brist till hjälp, för att en annan gång deras överflöd skall komma eder brist till hjälp. Så skall en utjämning ske,
15 efter skriftens ord: »Den som hade samlat mycket hade intet till överlopps, och den som hade samlat litet, honom fattades intet.»
49 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
2 Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
3 både låga och höga, rika såväl som fattiga.
4 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
5 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.
6 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?
7 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.
8 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.
9 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,
10 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.
11 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.
12 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.
13 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
14 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.
15 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.
16 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.
17 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.
18 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.
19 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.
20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
20 Ja, redan förut har jag ju skrivit regler för dig och meddelat dig råd och insikt,
21 för att lära dig tillförlitliga sanningsord, så att du rätt kan svara den som har sänt dig åstad.