The Daily Audio Bible
Today's audio is from the GNT. Switch to the GNT to read along with the audio.
10 Och jag fick se att på fästet, som vilade på kerubernas huvuden, fanns något som tycktes vara av safirsten, något som till utseendet liknade en tron; detta syntes ovanpå dem.
2 Och han sade till mannen som var klädd i linnekläderna, han sade: »Gå in mellan rundlarna, in under keruben, och tag dina händer fulla med eldsglöd från platsen mellan keruberna, och strö ut dem över staden.» Och jag såg honom gå.
3 Och keruberna stodo till höger om huset, när mannen gick ditin, och molnet uppfyllde den inre förgården.
4 Men HERRENS härlighet höjde sig upp från keruben och flyttade sig till husets tröskel; och huset uppfylldes då av molnet, och förgården blev full av glansen från HERRENS härlighet.
5 Och dånet av kerubernas vingar hördes ända till den yttre förgården, likt Gud den Allsmäktiges röst, då han talar.
6 Och när han nu bjöd mannen som var klädd i linnekläderna och sade: »Tag eld från platsen mellan rundlarna, inne mellan keruberna», då gick denne ditin och ställde sig bredvid ett av hjulen.
7 Då räckte keruben där ut sin hand, mellan de andra keruberna, till elden som brann mellan keruberna, och tog därav och lade i händerna på honom som var klädd i linnekläderna; och denne tog det och gick så ut.
8 Och under vingarna på keruberna så syntes något som var bildat såsom en människohand.
9 Och jag fick se fyra hjul stå invid keruberna ett hjul invid var kerub och det såg ut som om hjulen voro av något som liknade krysolitsten.
10 De sågo alla fyra likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt i ett annat.
11 När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde icke vända sig, när de gingo. Ty åt det håll dit den främste begav sig gingo de andra efter, utan att de behövde vända sig, när de gingo.
12 Och hela deras kropp, deras rygg, deras händer och deras vingar, så ock hjulen, voro fulla med ögon runt omkring; de fyra hade nämligen var sitt hjul.
13 Och jag hörde att hjulen kallades »rundlar».
14 Och var och en hade fyra ansikten; det första ansiktet var en kerubs, det andra en människas, det tredje ett lejons, det fjärde en örns.
15 Och keruberna höjde sig upp; de var samma väsenden som jag hade sett vid strömmen Kebar.
16 Och när keruberna gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde sig hjulen icke ifrån dem.
17 När de stodo stilla, stodo ock dessa stilla, och när de höjde sig, höjde sig ock dessa med dem, ty väsendenas ande var i dem.
18 Och HERRENS härlighet flyttade I sig bort ifrån husets tröskel och stannade över keruberna.
19 Då såg jag huru keruberna lyfte sina vingar och höjde sig från jorden, när de begåvo sig bort, och hjulen jämte dem; och de stannade vid ingången till östra porten på HERRENS hus, och Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem.
20 Det var samma väsenden som jag: hade sett under Israels Gud vid strömmen Kebar, och jag märkte att det var keruber.
21 Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras vingar var något som liknade människohänder.
22 Och deras ansikten voro likadana som de ansikten jag hade sett vid strömmen Kebar, så sågo de ut, och sådana voro de. Och de gingo alla rakt fram.
11 Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig till östra porten på HERRENS hus, den som vetter åt öster. Där fick jag se tjugufem män stå vid ingången till porten; och jag såg bland dem Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar i folket.
2 Och han sade till mig: »Du människobarn, det är dessa män som tänka ut vad fördärvligt är och råda till vad ont är, här i staden;
3 det är de som säga: 'Hus byggas icke upp så snart. Här är grytan, och vi äro köttet.
4 Profetera därför mot dem, ja, profetera, du människobarn.»
5 Då föll HERRENS Ande över mig, han sade till mig: »Säg: Så säger HERREN: Sådant sägen I, I av Israels hus, och edra hjärtans tankar känner jag väl.
6 Många ligga genom eder slagna här i staden; I haven uppfyllt dess gator med slagna.
7 Därför säger Herren, HERREN så: De slagna vilkas fall I haven vållat i staden, de äro köttet, och den är grytan; men eder själva skall man föra bort ur den.
8 I frukten för svärd, och svärd skall jag ock låta komma över eder, säger Herren, HERREN.
9 Jag skall föra eder bort härifrån och giva eder i främlingars hand; och jag skall hålla dom över eder.
10 För svärd skolen I falla; vid Israels gräns skall jag döma eder. Och I skolen förnimma att jag är HERREN.
11 Staden skall icke vara en gryta för eder, och I skolen icke vara köttet i den; nej, vid Israels gräns skall jag döma eder.
12 Då skolen I förnimma att jag är HERREN, I som icke haven vandrat efter mina stadgar och icke haven gjort efter mina rätter, utan haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder.»
13 Medan jag så profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit andan. Då föll jag ned på mitt ansikte och ropade med hög röst och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du då alldeles göra ände på kvarlevan av Israel?»
14 Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
15 »Du människobarn, dina bröder, ja, dina bröder dina nära fränder och hela Israels hus, alla de till vilka Jerusalems invånare säga: 'Hållen eder borta från HERREN; det är åt oss som landet har blivit givet till besittning' --
16 om dem skall du alltså säga: Så säger Herren, HERREN: Ja, väl har jag fört dem långt bort ibland folken och förstrött dem i länderna, och med nöd har jag varit för dem en helgedom i de länder dit de hava kommit;
17 men därför skall du nu säga: Så säger Herren, HERREN: Jag skall församla eder ifrån folkslagen och hämta eder tillhopa från de länder dit I haven blivit förströdda, och skall giva eder Israels land.
18 Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla de skändliga och styggeliga avgudar som nu finnas där.
19 Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött,
20 så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och göra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.
21 Men de vilkas hjärtan efterfölja de skändliga och styggeliga avgudarnas hjärtan, deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden, säger Herren, HERREN.»
22 Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem.
23 Och HERRENS härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om staden.
24 Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fångna i Kaldeen, så hade skett i synen, genom Guds Ande. Sedan försvann för mig den syn jag hade fått se.
25 Och jag talade till de fångna alla de ord som HERREN hade uppenbarat för mig.
6 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.
3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
5 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,
6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
20 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».
16 Och när han bjöd hungersnöd komma över landet och fördärvade allt deras livsuppehälle,
17 då sände han åstad en man framför dem: Josef blev såld till träl.
18 Man slog hans fötter i bojor, i järn fick han ligga fjättrad,
19 till den tid då hans ord uppfylldes, då HERRENS tal bevisade hans oskuld.
20 Då sände konungen och lät släppa honom lös, folkens behärskare gav honom fri.
21 Han satte honom till herre över sitt hus, till att råda över all hans egendom;
22 han skulle binda hans furstar efter sin vilja och lära hans äldste vishet.
23 Och Israel kom till Egypten, Jakob blev en gäst i Hams land.
24 Och HERREN gjorde sitt folk mycket fruktsamt och mäktigare än dess ovänner voro,
25 de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk, till att lägga onda råd mot hans tjänare.
26 Han sände Mose, sin tjänare, och Aron, som han hade utvalt.
27 De gjorde hans tecken ibland dem och under i Hams land.
28 Han sände mörker och lät allt bliva mörkt; och de stodo icke emot hans ord.
29 Han förvandlade deras vatten till blod och lät så deras fiskar dö.
30 Deras land kom att vimla av paddor, ända in i deras konungars kamrar.
31 Han bjöd, och flugsvärmar kommo, mygg i hela deras land.
32 Han gav dem hagel för regn, eldslågor sände han i deras land.
33 Och han slog deras vinträd och fikonträd och bröt sönder träden i deras land.
34 Han bjöd, och gräshoppor kommo, och gräsmaskar i tallös mängd.
35 De åto upp alla örter i deras land, de åto upp frukten på deras mark.
36 Och han slog allt förstfött i deras land, förstlingen av all deras kraft.
27 Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet icke vad en dag kan bära i sitt sköte.
2 Må en annan berömma dig, och icke din egen mun, främmande, och icke dina egna läppar.