The Daily Audio Bible
Today's audio is from the NIV. Switch to the NIV to read along with the audio.
Herren påminner om Israels upproriskhet
20 På den tionde dagen i femte månaden av det sjunde året kom några av de äldste i Israel för att be om ett besked från Herren, och de satte sig ner bredvid mig för att vänta på hans svar.
2 Då gav Herren mig detta budskap:
3 Du människa, säg till de äldste i Israel: Herren Gud säger: Hur vågar ni komma och be mig om hjälp? Jag försäkrar att jag inte kommer att tala om någonting för er.
4 Döm dem, du människa! Fördöm dem och berätta för dem om alla synder detta folk har begått ända från sina förfäders tid fram till i dag.
5-6 Tala om för dem vad Herren Gud säger: När jag utvalde Israel och uppenbarade mig för folket i Egypten, lovade jag det och dess ättlingar att jag skulle leda dem ut ur Egypten till ett land som jag hade upptäckt och utforskat åt dem. Det var ett gott land, som flöt av mjölk och honung, det bästa av alla länder på jorden.
7 Sedan sa jag till dem: Gör er av med alla avgudar. Orena er inte med de egyptiska gudarna, för jag är Herren, er Gud.
8 Men de gjorde uppror mot mig och ville inte lyssna. De gjorde sig inte av med avgudarna och övergav inte gudarna i Egypten. Då tänkte jag att jag skulle tömma min vrede över dem, medan de ännu var kvar i Egypten.
9-10 Men jag gjorde inte det, för jag var angelägen om att skydda mitt namn och rykte, så att inte egyptierna skulle skratta åt Israels Gud, som lämnade sitt folk utan beskydd. Därför ledde jag mitt folk ut ur Egypten och ut i öknen, mitt framför ögonen på egyptierna.
11 Där i öknen gav jag dem mina lagar och förklarade att de skulle kunna leva genom att följa dem. Den som håller mina bud ska få leva.
12 Och jag gav dem sabbaten, vilodagen, som ett tecken mellan dem och mig och en påminnelse att jag, Herren, renar dem och att de i sanning är mitt folk.
13 Ändå gjorde Israel uppror mot mig. Där i öknen förkastade folket mina lagar. De ville inte följa mina föreskrifter, fastän det betydde liv att följa dem. De missbrukade sabbaten. Då tänkte jag ösa ut min ilska över dem och utplåna dem där i öknen.
14 Men också den gången lät jag bli, för att skydda mitt namns ära, så att inte folken som såg mig leda dem ut ur Egypten skulle påstå att jag gjorde slut på dem därför att jag inte kunde ta hand om dem.
15 Också i öknen tröttnade jag på dem och hotade med att inte leda dem in i landet som jag hade gett dem, ett land fullt av mjölk och honung, den bästa platsen på jorden,
16 därför att de hade skrattat åt mina lagar och missbrukat sabbaten. Deras hjärtan var hos avgudarna!
17 Men ändå räddade jag dem. Jag gjorde inte slut på dem i öknen.
18 Sedan sa jag till deras barn: Följ inte i era förfäders fotspår. Orena er inte med deras avgudar,
19 för jag är Herren, och jag är er Gud. Följ mina lagar och håll mina stadgar!
20 Bruka mina sabbater rätt. De är ett tecken på förbundet mellan oss, och de ska hjälpa er att komma ihåg att jag är Herren, er Gud.
21 Men också barnen gjorde uppror mot mig. De förkastade mina lagar, de lagar som ger liv åt dem som håller dem. De missbrukade också mina sabbater. Då sa jag: Nu ska jag tömma ut min vrede över er i öknen.
22 Men än en gång tog jag tillbaka min dom över dem, för att skydda mitt namn bland folken, de folk som sett min makt när jag ledde dem ut ur Egypten.
23-24 Men medan de var i öknen lovade jag högtidligt att jag skulle skingra dem till jordens alla hörn, därför att de inte följde mina lagar utan föraktade dem. De missbrukade mina sabbater och längtade efter sina förfäders avgudar.
25 Jag lät dem införa seder och lagar som var värdelösa och som inte kunde ge dem något liv.
26 I hopp om att de skulle dra sig tillbaka i förfäran och förstå att jag ensam är Gud, lät jag dem orena sig med de gåvor som jag gav dem. De offrade sina förstfödda barn i eld till sina gudar!
27-28 Du människa, tala om för dem vad Herren Gud säger: Era förfäder fortsatte att häda och förråda mig, när jag ledde dem in i det land som jag hade lovat dem. De bar fram offer och tände rökelse på alla höjder och under alla träd. De uppväckte min vrede, när de bar fram offer till dessa gudar. De kom med sina parfymer och sin rökelse och hällde ut sina drickoffer till dem!
29 Jag sa till dem: 'Vad är det för offerplats ni går till?' Det är därför den fortfarande kallas 'Offerplatsen'.
30 Herren Gud vill veta om ni tänker orena er som era förfäder gjorde, och fortsätta att tillbe avgudar.
31 Ska jag lyssna till er och hjälpa er, trots att ni offrar till dessa avgudar och låter era söner brännas till aska, den dag som idag är? Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag kommer inte att svara er.
32 Det som ni har tänkt ut kommer inte att ske, ni kommer inte att bli som de folk som bor runt omkring er och som tjänar gudar av trä och sten.
33 Jag ska regera över er med järnhand, i vrede och med makt.
34 Med styrka och i vrede ska jag leda er bort från de länder ni har blivit utspridda till
35-36 och föra er till min domstol i öknen. Där ska jag döma er och göra mig av med alla rebeller, precis som jag gjorde den gången i öknen när jag hade lett er ut ur Egypten.
37 Jag ska räkna er mycket noga och låta bara en liten del få vända tillbaka.
38 Alla de andra, alla upproriska och de som syndar mot mig, ska jag rensa bort från er. De ska inte komma in i Israel, men jag ska leda bort dem från de länder där de bor under sin landsflykt. När detta sker ska ni förstå att jag är Herren.
39 O, Israel, Herren Gud säger: Om ni kräver att få fortsätta med er avgudadyrkan, så fortsätt, men kom inte samtidigt med gåvor till mig! Ni måste sluta upp att vanära mig på det sättet!
40 I Jerusalem, på mitt heliga berg, säger Herren, ska ju hela Israel tillbe mig. Där ska jag ta emot er och vänta av er att ni ger mig era offer och era finaste gåvor.
41 För mig kommer ni att vara som ett välluktande rökelseoffer, när jag leder er tillbaka från er landsflykt, och folken ska se den stora förvandlingen i era hjärtan.
42 När jag sedan har lett er hem till landet jag lovade era förfäder, ska ni förstå att jag är Herren.
43 Då ska ni se tillbaka på alla era synder och avsky er själva på grund av allt det onda ni gjort.
44 När jag har förhärligat mitt namn genom att välsigna er trots er ondska, då, Israel, ska du förstå att jag är Herren.
45 Sedan kom detta budskap till mig från Herren:
46 Du människa, se mot Jerusalem och predika för staden och för skogslandet i söder.
47 Profetera för dem och säg: Hör Herrens ord! Jag ska sätta dig, du skog, i brand och alla träd, både grönskande och torra, kommer att dö. De fruktansvärda lågorna ska inte utsläckas! De ska bränna världen.
48 Hela världen ska då se att jag, Herren, har tänt elden. Den ska inte släckas.
49 Då sa jag: Herre, min Gud, de säger om mig: 'Han talar bara i gåtor!'
Kristus är det felfria offret för synd
11 Han kom som en överstepräst för det goda som vi nu har fått del av. Han har gått in i detta större och fullkomligare tält i himlen, som inte har uppförts av människor eller är en del av denna världen.
12 En gång för alla har han tagit med sig blod in i detta inre rum, det allraheligaste, och stänkt det på platsen för Guds nåd. Nu gäller det inte längre bockars eller kalvars blod. Nej, han tog sitt eget blod, och med det har han för evigt befriat oss från synden.
13 Om nu tjurars och getters blod och askan från kor kunde göra människors kroppar rena från synd så länge det gamla systemet gällde,
14 kan vi utan svårighet föreställa oss hur mycket mer blodet från Kristus ska förvandla oss och våra liv. Hans offer befriar oss från bekymret hur vi ska kunna lyda de gamla lagarna, och det gör oss villiga att tjäna den levande Guden. Fylld för evigt med den helige Ande gav Kristus sig villigt till Gud. Han som var fullkomlig och utan synd dog för våra synder.
15 Kristus kom med det nya förbundet så att alla inbjudna ska kunna komma och för evigt få äga allt det underbara som Gud har lovat dem. Kristus dog för att befria människorna från straffet för de synder de hade begått, medan de fortfarande levde under det gamla systemet.
16 Det är med det nya förbundet som med ett testamente. Ingen får något förrän det är bevisat att personen som skrev testamentet är död.
17 Då först träder det i kraft.
18 Därför var blodet, symbolen för någons död, nödvändigt också för att det gamla förbundet skulle träda i kraft.
19 När Mose hade gett folket alla Guds lagar, tog han blod från kalvar och getter tillsammans med vatten och stänkte det över Guds lagbok och över allt folket med hjälp av grenar från isopsbuskar och scharlakansröd ull.
20 Sedan sa han: Detta är det blod som markerar början på det förbund mellan er och Gud som han har upprättat.
21 På samma sätt stänkte han blod på det heliga tältet och på allt det som används vid gudstjänsten.
22 Man kan faktiskt säga att nästan allt under det gamla förbundets tid renades genom att man bestänkte det med blod. Utan att man utgjuter blod finns det nämligen ingen förlåtelse för synd.
23 Det var därför som det heliga tältet här nere på jorden och allt som fanns i det, och som är bilder av det som finns i himlen, måste renas av Mose genom att han bestänkte det med blod från djur. Men de verkliga förebilderna i himlen renades med ett mycket dyrbarare offer.
24 Kristus har nämligen inte gått in i det tempel som är byggt av människor, utan i själva himlen för att å våra vägnar träda fram inför Gud.
25 Och han behövde bara ge sig själv som offer en enda gång. Översteprästen här nere på jorden däremot måste varje år på nytt gå in i det allraheligaste och offra blodet från ett djur.
26 Om det hade varit så skulle Kristus ända sedan världens skapelse ha varit tvungen att lida och dö gång på gång. Nej! Han har dött en gång för alla, i denna sista tid, för att för evigt göra slut på syndens makt.
27 Och på samma sätt som vi människor en gång dör och därefter möter domen,
28 så dog också Kristus bara en gång. Han dog som ett offer för många människors synder, och han ska komma tillbaka, men inte för att än en gång befatta sig med våra synder. Nej, han ska komma med den slutliga frälsningen till alla som ivrigt och med tålamod väntar på honom.
En lovsång för Guds godhet
107 Tacka Herren för att han är god mot oss, och för att hans kärlek aldrig upphör.
2 Har Herren befriat dig? Tala då om det! Berätta för andra att han har räddat dig ur dina fienders våld!
3 Han har fört de fångna tillbaka från jordens alla hörn,
4 alla dem som vandrade i öknen utan att finna vägen hem.
5 De var hungriga, törstiga och svaga.
6 Herre, hjälp oss, ropade de, när de inte såg någon utväg mer, och han förbarmade sig över dem!
7 Han förde dem till en plats där de kunde bo.
8 Tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort!
9 Han gav vatten till den törstige och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10 Vilka är det som sitter i mörker och dödsskugga, förkrossade av sorg och slaveri?
11 Det är de som gjort uppror mot Gud och inte lytt hans ord och föraktat honom som är en Gud över alla gudar.
12 Därför fick de slita ont och arbeta hårt. De föll till marken och ingen kunde hjälpa dem att resa sig.
13 Då ropade de till Herren i sina svårigheter, och han befriade dem!
14 Han ledde dem ut från mörkret och dödsskuggan, och bröt sönder deras bojor.
15 Tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans godhet och för allt underbart han gjort.
16 Han slog in portarna av koppar och järnbommarna bröt han sönder.
17 Andra fick lida av följderna för sina synder och felsteg.
18 Deras aptit försvann och de höll på att svälta ihjäl.
19 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem och befriade dem.
20 Han sa bara ett ord och de blev botade, ja, de rycktes bort från dödens portar.
21 O, om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort.
22 Må deras tack tjäna som offer! Må de sjunga om allt han gjort!
23 Åter andra seglade på haven med gods och varor.
24 Där upplevde de Guds makt och blev vittnen till det han gjorde.
25 Han kallade på stormvindarna, och vågorna började gå höga.
26 Fartygen reste sig mot skyn och störtade sedan mot djupen bland de virvlande vågorna. Sjömännen vred sig av skräck,
27 och de raglade som berusade för de såg inte längre någon utväg.
28 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem.
29 Han lugnade stormen och stillade vågorna.
30 De gladde sig över att det äntligen hade blivit lugnt, och Gud förde dem till den hamn dit de ville.
31 O, tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort!
32 Låt dem prisa honom och upphöja honom när folket samlas, och låt dem lova honom inför folkets ledare.
33 Herren låter floderna torka upp,
34 och det bördiga landet gör han till en saltöken, när innevånarnas ondska tar överhand.
35 Men han kan också göra en oas mitt i ett ökenland och låta vattenkällor bryta fram.
36 Han låter nybyggare komma dit hungriga, och de bygger där sina städer och
37 odlar sina fält. De planterar sina vingårdar och får sedan stora och rika skördar!
38 Han välsignar dem rikligen, och de får många barn. Också deras boskapshjordar förökas mer och mer.
39 Men när Guds folk på nytt blir besegrat och förödmjukat och utsatt,
40 så visar Gud avsky för dessa förtryckare och låter dem irra omkring i öknen.
41 Men han befriar de hjälplösa ur deras elände och låter dem få många barn och ha stor framgång.
42 Överallt kommer goda människor att se det och fyllas av glädje, medan de ogudaktiga står häpna.
43 Om du är förståndig bör du lyssna till vad jag säger. Tänk på hur Herren på allt sätt visar sin godhet!
11 Min son, vad glad jag kommer att bli om du blir förståndig! Då blir jag hedrad inför alla.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®